Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 14
| ← Huruledes Bussy återfann både porträttet och originalet |
|
Underhandlingen → |
14.
Hvem Diana de Méridor var.
Bussy reste sig upp, förvirrad af sällhet, och inträdde med Diana i den salong, grefve de Monsoreau nyss lämnat.
Han betraktade Diana med beundran och förvåning; han hade ej vågat tro, att den kvinna, han sökte, skulle kunna uthärda jämförelse med kvinnan i hans dröm, och likväl fann han nu verkligheten öfverträffa allt, hvad han ansett såsom en blott fantasi.
Diana var aderton eller nitton år, således i ungdomens och skönhetens första fägring. Man kunde ej misstaga sig på uttrycket i Bussys blick; Diana såg sig beundrad, och hon hade ej mod att störa hans hänryckning.
Slutligen fann hon dock, att hon måste bryta denna tystnad, som var alltför vältalig.
— Min herre, sade hon, ni har besvarat den ena af mina frågor, men ej den andra. Jag frågade er, hvem ni var, och ni har sagt mig det; men jag frågade er också, hur ni kommit hit, och på denna fråga har ni ej svarat.
— Min fru, sade Bussy, af några ord, som jag uppsnappat af ert samtal med herr de Monsoreau, har jag funnit, att orsaken till min närvaro helt naturligt skall förklaras af den berättelse, ni haft den godheten lofva mig. Sade ni mig icke själf nyss, att jag skulle få veta, hvem ni är?
— Jo, ack jo, grefve; jag skall berätta er allt, svarade Diana; ert namn är tillräckligt att ingifva mig förtroende, ty jag har ofta hört detta namn nämnas såsom tillhörande en tapper och ridderlig man, åt hvilken man kan anförtro allt.
Bussy bugade sig.
— Af de få ord ni hört, fortfor Diana, har ni kanske förstått, att jag är baron de Méridors dotter, enda arfvingen till ett af de äldsta och ädlaste namn i Anjou.
— Jag har, sade Bussy, hört omtalas en baron de Méridor, som i slaget vid Pavia kunnat rädda sig, men när han fick veta, att konungen var fången, lämnade han sin värja i spanjorernas händer och begärde som en ynnest att få åtfölja Frans I till Madrid. Han lämnade ej konungen, förr än han fick tillfälle att återvända till Frankrike och underhandla om hans lösen.
— Det var min far, min herre, och om ni någonsin inträder i slottet Méridors stora sal, skall ni där såsom ett minne af denna tillgifvenhet se konung Frans I:s porträtt, måladt af Leonardo da Vinci.
— Ack, sade Bussy, på den tiden visste furstarne att belöna sina trogna tjänare.
— Vid sin återkomst från Spanien gifte sig min far. Hans två första barn, tvenne söner, dogo, hvilket förorsakade min far mycken sorg, emedan han förlorade hoppet att se sitt namn fortlefva. Snart dog äfven konungen; min fars smärta öfvergick då till förtviflan; han lämnade hofvet några år därefter och begaf sig med sin maka till slottet Méridor, där jag föddes, tio år efter mina bröders död.
All min fars kärlek öfverflyttades nu på mig; hans tillgifvenhet för mig var ej ömhet, den var afguderi. Tre år efter min födelse förlorade jag min mor; detta var ett nytt, förskräckligt slag för min far.
Jag växte upp under hans ögon. Jag var allt för honom och han var allt för mig. Sålunda uppnådde jag mitt sextonde år utan att ana, att det fanns någon annan värld än den, hvaruti jag lefde med min far, mina svanar, mina turturdufvor, utan att betänka, att detta lugna lif någonsin kunde upphöra, utan att önska, att det någonsin skulle det.
Slottet Méridor var på alla sidor omgifvet af vidsträckta skogar, som tillhörde hertigen af Anjou; där fanns godt om dofhjortar, råbockar och hjortar, dem ingen tänkte på att störa och hvilka, emedan man lämnade dem i fullkomlig ro, slutligen blefvo alldeles tama. Några af dem voro så vana vid min röst, att de skyndade fram, då jag ropade dem; bland andra fanns det en hind, Dafne, som till och med åt ur min hand.
En vår syntes hon ej till på en hel månad; jag trodde henne vara död och begrät henne som en vän, då jag en dag åter fick se henne med två små hjortkalfvar; i början voro ungarna rädda för mig, men då de sågo sin mor slicka min hand, förstodo de, att de ingenting hade att frukta, och de kommo äfven i sin ordning fram till mig.
Ungefär vid den tiden spred sig ett rykte, att hertigen af Anjou sändt en vice guvernör till provinsens hufvudstad. Några dagar därefter fick man veta, att denne anländt, och att det var grefve de Monsoreau.
O, hvarför träffade detta namn så obehagligt mitt öra, redan första gången jag hörde det uttalas? Jag kan ej förklara denna smärtsamma sinnesrörelse annat än som en aning.
Åtta dagar förflöto. Man talade i trakten på olika sätt om denne grefve de Monsoreau. En morgon genljöd skogen af jakthorn och hundskall; jag sprang ända ned till gallerporten vid parken och hann just lagom för att se, hur min Dafne med blixtens hastighet ilade förbi, förföljd af ett koppel hundar; hennes båda hjortkalfvar följde henne.
Ögonblicket därefter såg jag en man, ridande på en svart häst, ila förbi. Det var herr de Monsoreau.
Jag ville skrika, jag ville be om nåd för min arma skyddsling, men han hörde ej min röst eller gaf ej akt därpå, så hänförd var han af sin jaktifver.
Utan att betänka, hvilken oro jag skulle förorsaka min far, om han finge veta min frånvaro, sprang jag åt samma håll, som jag hade sett honom rida; jag hoppades att råka grefven själf eller någon af hans följe för att besvärja dem att sluta upp med detta förföljande. Utan att veta, hvart jag tog vägen, sprang jag på detta sätt en half lieue; jag hade förlorat ur sikte både hind, koppel och jägare. Snart kunde jag ej mera höra hundarnas skall; jag dignade ned vid foten af ett träd och började gråta. Om en stund hördes jakten närma sig. Jag reste mig genast upp och skyndade åt det håll, hvarifrån jag hörde larmet.
På ett öppet ställe i skogen fick jag verkligen se den arma Dafne flämtande ila förbi; hon hade nu blott en hjortkalf med sig; den andra hade troligen dukat under och blifvit söndersliten af hundarna.
Hon själf var synbart trött: afståndet mellan henne och kopplet var mindre än första gången; hennes lopp hade förändrats till ett ojämnt hoppande, och då hon ilade förbi, skrek hon sorgligt.
Jag gjorde fåfänga ansträngningar att göra mig hörd. Herr de Monsoreau såg ingenting annat än djuret, han förföljde, och han ilade förbi ännu fortare om möjligt, än första gången.
Bakom honom syntes tre eller fyra af jaktbetjäningen, som med horn och röst uppmuntrade hundarna. Jakten flög förbi som en stormvind och försvann i skogen.
Jag var förtviflad, men snart började jag hoppas, att jakten för tredje gången kunde passera förbi mig. Jag följde således en liten gångstig, som jag visste ledde till slottet Beaugé. Detta slott, som tillhörde hertigen af Anjou, var beläget nära tre lieues från min fars slott. Snart fick jag se det, och först nu erinrade jag mig, att jag gått tre lieues, att jag var ensam och ganska långt från mitt hem.
Jag tillstår, att ett slags obestämd oro fattade mig, och att jag i detta ögonblick endast tänkte på det oförsiktiga, ja till och med opassande i mitt uppförande. Jag följde utmed brädden af en damm, ty jag ämnade bedja trädgårdsmästaren, som ofta gifvit mig blommor. då jag varit där med min far, följa mig tillbaka, då plötsligt jakten ånyo hördes. Ett ögonblick stannade jag och lyssnade. Larmet tilltog, och jag glömde allt annat. Nästan i samma ögonblick såg jag hinden störta fram ur skogen på andra sidan dammen. Hon var nu ensam, ty hon hade äfven förlorat sin andra kalf; åsynen af vattnet tycktes återge henne krafser; hon störtade sig i dammen, liksom hade hon velat komma till mig.
I början sam hon ganska raskt. Jag betraktade henne med tårade ögon och nästan lika audlös som hon själf; men småningom uttömdes hennes krafter, medan hundarna tvärtom, lifvade af att vara sitt rof så nära, tycktes fördubbla sina ansträngningar. Snart hunno de henne. I detta ögonblick syntes herr de Monsoreau vid skogsbrynet; han hoppade af sin häst och sprang ned till dammen. Jag samlade nu alla mina krafter för att med hopknäppta händer ropa: förskona henne! Säkert hörde han mig, ty han vände sig om, och jag såg honom hoppa i en båt, som han lösgjorde och i hvilken han hastigt nalkades den arma hinden. Jag tviflade ej mer, att herr de Monsoreau skyndade sig att efterkomma min önskan, då jag plötsligt såg honom draga sin jaktknif: dess breda blad blixtrade ett ögonblick i solskenet, och jag uppgaf ett skrik, ty ända till skaftet stötte han in knifven i det arma djurets hals. En blodström sprutade ur såret och färgade vattnet; den arma hinden uppgaf ett klagande läte, reste sig nästan upp öfver vattenytan och nedföll sedan död.
Jag uppgaf ett nästan lika smärtsamt skri som Dafne och nedföll afdånad vid dammens brädd.
Då jag återkom till sans, låg jag i ett rum på slottet Beaugé, och min far, som man efterskickat, satt gråtande vid min hufvudgärd.
Dagen därpå kunde jag återvända till Méridor, där jag likväl på tre eller fyra dagar ej lämnade mitt rum.
Den fjärde dagen sade mig min far, att under hela den tid, jag varit sjuk, hade herr de Monsoreau, som fått se mig i det ögonblick, då man bortburit mig afdånad, hvarje dag kommit för att underrätta sig om mitt hälsotillstånd; han hade blifvit utom sig, då han fått veta, att han mot sin vilja varit orsak till denna händelse, och hade anhållit att få bedja mig om ursäkt därför, tilläggande, att han ej blefve lugnad, innan han af min egen mun fått förlåtelse.
Det skulle sett besynnerligt ut, om jag nekat taga emot honom; oaktadt min motvilja kunde jag ej neka att uppfylla hans begäran.
Dagen därpå infann han sig; jag insåg allt det löjliga i min ställning; jakten är ett nöje, hvari till och med fruntimmer ofta deltaga; det var således jag, som på sätt och vis bjöd till att ursäkta mig för denna sällsamma sinnesrörelse, därigenom att jag tillskref den min ömhet för den stackars Dafne. Nu var det grefvens tur att låtsa vara förtviflad, och tjugu gånger bedyrade han vid sin heder, att om han kunnat ana, det jag haft en sådan ömhet för hans offer, skulle det varit honom ett nöje att skona det; dessa bedyranden öfvertygade mig emellertid på intet sätt, att grefven skildes från mig utan att ur mitt hjärta ha kunnat utplåna det intryck, han där gjort.
Då grefven tog afsked, bad han min far om tillåtelse att snart få återkomma. Han var född i Spanien, hade blifvit uppfostrad i Madrid, och min far fann ett slags nöje uti att med honom samtala om ett land, där han så länge vistats. Dessutom var grefven af god familj, vice guvernör i provinsen, därtill, såsom man sade, hertigens af Anjou gunstling; och min far hade således intet skäl att vägra honom denna begäran.
Ifrån detta ögonblick upphörde tyvärr, om ej min lycka, åtminstone mitt lugn. Snart varseblef jag det intryck, jag hade gjort på grefven. I början kom han blott en gång i veckan, men snart två och slutligen alla dagar. Jag såg det nöje, min far erfor af hans samtal, som alltid antydde ett öfverlägset förstånd. Jag tordes ej beklaga mig; ty hvad hade jag väl att beklaga mig öfver? Grefven var artig mot mig, som mot en älskarinna, vördnadsfull, som mot en syster.
En morgon kom min far in till mig med ett mer än vanligt allvarsamt utseende, hvilket dock förrådde ett slags tillfredsställelse.
— Mitt barn, sade han till mig, du har ju alltid försäkrat mig, att du skulle anse dig lycklig, om du ej behöfde lämna mig?
— Ack, min far, utropade jag, du vet ju, att detta är min innerligaste önskan!
— Välan, min Diana, fortfor han, i det han lutade sig med öfver mig för att kyssa mig på pannan, det beror endast af dig själf att se denna önskan förverkligad.
Jag anade hvad han hade att säga mig, och bleknade så förfärligt, att han drog sig tillbaka, innan han med sina läppar vidrört min panna.
— Diana, mitt barn, utropade han; o min Gud, hvad fattas dig?
— Herr de Monsoreau, är det ej så? stammade jag.
— Ja, hvarför icke? sade han förvånad.
— O, aldrig, min far, om ni har något medlidande med ert barn, aldrig!
— Diana, min älskling, sade han, hur skulle jag kunna tvinga dig till något; du vet ju, att jag tillber dig; betänk dig en vecka, och om, inom åtta dar …
— O, nej, nej, utropade jag, det är onödigt; icke åtta dar, icke åtta timmar, icke en minut. Nej, nej, o, nej.
Jag brast i tårar.
Min far tillbad mig; han hade aldrig förr sett mig gråta så, han tryckte mig i sina armar och ställde mig tillfreds genom att på sin heder lofva mig, att han aldrig mer skulle tala om detta giftermål.
En månad förflöt verkligen, utan att jag såg herr de Monsoreau och utan att jag ens hörde talas om honom, då min far och jag en morgon erhöllo en inbjudning till en stor fest, hvilken herr do Monsoreau skulle gifva för hertigen af Anjou, som väntades på besök till den provins, hvars namn han bar. Denna fest skulle äga rum på stadshuset i Angers.
Med brefvet följde en personlig inbjudning från prinsen, som skref till min far, att han påminde sig fordom ha sett honom vid konung Henriks hof, och att han med nöje skulle återse honom.
Min första känsla var att be min far neka, och säkert skulle jag lyckats öfvertala honom, om bjudningen endast varit från herr de Monsoreau; men prinsen hade äfven del i denna inbjudning, och min far vågade ej såra hans höghet med ett afslag.
Vi begåfvo oss således till denna fest. Herr de Monsoreau mottog oss, såsom hade ingenting passerat; han bemötte mig såsom alla de andra damerna, och jag ansåg mig lycklig att å hans sida ej vara föremål för något slags utmärkelse.
Men det förhöll sig ingalunda på samma sätt med hertigen af Anjou. Genast från början fästes hans blick på mig. Jag kände mig besvärad af denna blick, och utan att säga min far orsaken, hvarför jag önskade lämna balen, bad jag honom så mycket därom, att vi voro de första, som begåfvo oss af.
Tre dagar senare infann sig grefve de Monsoreau på Méridor; jag fick se honom på långt håll och drog mig undan i min kammare.
Jag fruktade, att min far skulle kalla mig; men han gjorde det ej. Efter en half timmes förlopp såg jag herr de Monsoreau rida sin väg, utan att någon hade underrättat mig om hans besök. Ännu mer, min far talade ej ens med mig om honom; jag trodde mig blott märka, att han efter detta besök var allvarsammare än vanligt.
En dag, då jag återkom från en promenad, underrättade man mig, att herr de Monsoreau var hos min far. Denne hade flera gånger frågat efter mig och med oro undrat, hvart jag kunde ha gått, samt gifvit befallning, att man skulle underrätta honom, då jag återkommit.
I det samma kom min far in till mig.
— Mitt barn, sade han till mig, ett skäl, som det är onödigt att säga dig, tvingar mig att några dagar skiljas från dig. Fråga mig ingenting; betänk blott att det skall vara ett högst viktigt skäl, som kan förmå mig att tillbringa åtta dar, fjorton dar, ja, kanske en månad, utan att se dig.
Jag ryste utan att dock kunna ana den fara, för hvilken jag var utsatt. Men herr de Monsoreaus tvenne besök bådade mig ingenting godt.
— Hvart skall jag då under tiden taga vägen, min far? frågade jag.
— Du skall fara till slottet Lude, till min syster, där du skall vara dold för allas blickar. Man skall laga, att du kommer dit nattetid.
— Följer du inte med, min far?
— Nej, jag skall stanna kvar här för att afvända alla misstankar; själfva husfolket skall vara i okunnighet om, vart du tager vägen.
— Men hvem skall då ditföra mig?
— Tvenne personer, på hvilka jag kan lita.
— O, min Gud!
— Mitt barn, sade min far, det måste ske.
Jag var så öfvertygad om min fars kärlek, att jag ej gjorde några invändningar och ej begärde någon förklaing; det blef endast öfverenskommet, att Gertrud, min ammas dotter, skulle åtfölja mig.
— Om aftonen klockan åtta — det var mycket mörkt och kallt, ty vintern var inne — kom min far och hämtade mig. Vi lämnade huset i all tysthet, gingo genom trädgården, och han öppnade själf en liten port, som ledde åt skogen; där funno vi en s. k. hästbår och tvenne karlar; min far talade en lång stund med dem och anbefallde mig åt dem, såsom jag kunde tycka; därpå steg jag upp i båren, och Gertrud satte sig bredvid mig; min far omfamnade mig ännu en gång, och därefter begåfvo vi oss i väg.
Jag var okunnig om, hvad det var för en fara, som hotade mig och tvang mig att lämna slottet Méridor. Jag gjorde Gertrud frågor härom, men hon var lika okunnig som jag, och jag vågade ej tilltala våra ledsagare, dem jag ej kände. Vi fortsatte således vår färd under den djupaste tystnad och, som det tycktes, på med flit valda omvägar. Efter ungefär tvenne timmars förlopp, just i det ögonblick då jag i följd af bårens enformiga rörelse höll på att inslumra, väcktes jag plötsligt af Gertrud, som häftigt fattade min arm, ty båren hade stannat.
— Ack, min fröken, sade den stackars flickan, hvad kan nu ha händt?
Jag stack ut hufvudet mellan gardinerna och fick se, att vi voro omringade af sex maskerade ryttare; våra ledsagare, som velat försvara sig, hade blifvit afväpnade och bundna.
Jag var allt för uppskrämd att kunna ropa på hjälp, och dessutom, hvartill hade våra rop tjänat?
Den, som syntes vara anförare för de maskerade karlarne, närmade sig båren och sade: Var lugn, min fröken, intet ondt skall vederfaras er; men ni måste följa oss.
— Hvart då? frågade jag.
Till ett ställe, där ni, långt ifrån att behöfva frukta något, tvärtom skall bli behandlad som en drottning.
Detta löfte förfärade mig långt mer, än en hotelse skulle ha gjort. O, min far, min far! stammade jag.
— Hör på, min fröken, hviskade Gertrud till mig, jag känner till trakten, jag är er tillgifven, jag är stark, och vi skola vara bra olyckliga, om vi ej lyckas fly.
Denna tröst, som min stackars tjänarinna ville inge mig. var långt ifrån att lugna mig. Emellertid är det så ljuft att känna sin smärta delad, att jag åter hämtade något mod.
— Välan, mina herrar, sade jag; vi äro ett par arma kvinnor och kunna ej försvara oss.
Vi togo nu kosan åt ett helt annat håll.
Som man lätt kan förstå, lyssnade Bussy med djupaste uppmärksamhet till Dianas berättelse; det ligger i den gryende kärleken en nästan religiös känsla för den person, man börjar att älska; den kvinna, som hjärtat utkorat, är genom detta val upphöjd öfver alla andra kvinnor; man ser henne liksom genom ett förstoringsglas, hon blir liksom förklarad; hvarje hennes åtbörd är en ynnest, hvarje hennes ord en nåd; hennes blick gläder, hennes smålöje tjusar älskaren.
Den unge mannen hade således låtit den sköna berätterskan upprulla hela taflan af sitt förflutna lif, utan att ens tänka på att afbryta henne. Hvarje omständighet af denna lefnad, öfver hvilken han kände sig kallad att vaka, hade för honom ett mäktigt intresse. Stum och nästan andlös lyssnade han till Dianas ord, liksom hade hans tillvaro berott på hvart och ett af dem.
Då nu den unga damen gjorde ett ögonblicks uppehåll, hade Bussy därför ej styrka att hejda sin otålighet, utan, i det han hopknäppte sina händer, utbrast han: Ack, fortfar, fortfar!
Diana kunde ej misstaga sig om det intresse, hon väckte; allt hos den unge mannen: röst, åtbörder och ansiktsuttryck, stod i öfverensstämmelse med den bön, han uttalade. Diana smålog sorgset och fortfor:
— Vi färdades omkring tre timmar, hvarefter båren stannade. Jag hörde en port knarra på sina gångjärn, man växlade några ord, båren sattes åter i rörelse, och jag tyckte mig märka, att den passerade öfver en vindbrygga. Jag bedrog mig ej, jag tittade ut och såg, att vi befunno oss på en borggård.
Men hvad var det för ett slott? Hvarken jag eller Gertrud visste det. Ofta under vägen hade vi försökt att känna igen trakten, men vi hade endast sett skog. Vi hade dock kommit på den tanken, att man för att förvilla oss låtit oss göra oupphörliga omvägar i denna skog.
Dörren till vår bår öppnades, och samme karl, som redan hade tilltalat oss, bad oss stiga ur.
Jag lydde stillatigande. Två karlar, som utan tvifvel tillhörde slottsbetjäningen, hade kommit med facklor för att mottaga oss. I enlighet med det grymma löfte, man gifvit mig, visade man oss, trots vår fångenskap, den största aktning. Vi följde karlarne med facklorna; de förde oss in i en rikt möblerad sängkammare.
En präktig aftonmåltid var uppdukad på ett bord.
— Ni är hemma hos er, min fröken, sade den man, som redan tvenne gånger tilltalat oss, och efter som en kammarjungfru är nödvändig för er, så får ni behålla den, ni medfört; hennes rum ligger bredvid ert eget.
Gertrud och jag utbytte en glad blick.
— Så snart ni önskar något, forfor den maskerade mannen, så behöfver ni endast klappa på denna dörr, och någon, som ständigt skall vaka i yttre rummet, efterkommer då genast era befallningar.
Denna skenbara uppmärksamhet tillkännagaf, att vi voro bevakade.
Den maskerade mannen bugade sig därpå och gick ut; vi hörde honom stänga dörren i lås.
Gertrud och jag befunno oss nu allena. Gertrud sade med sakta röst: Märkte fröken, att vi gingo endast några få trappsteg upp från gården?
— Ja.
— Vi befinna oss således i bottenvåningen.
— Ja visst.
— Och därför, tillade hon saktare, i det hon fäste sina ögon på luckorna utanför fönstren, och därför …
— Om dessa fönster icke ha några galler, afbröt jag.
— Ja, och om fröken har mod?
— Mod! upprepade jag; ack, var lugn, jag skall nog få det!
Jag gick fram till fönstret, hvars hakar jag sökte att taga reda på. Jag eller snarare Gertrud fann dem snart, och luckan öppnades.
Jag uppgaf ett glädjerop; det fanns inga galler för fönstret.
Men Gertrud hade redan upptäckt orsaken till denna förmenta vårdslöshet hos våra väktare: en bred damm låg tätt intill byggningen på denna sida; vi voro således långt bättre instängda, än om det varit galler för fönstren.
Men då jag såg mig omkring, kände jag genast igen mig: vi voro fångar på slottet Beaugé, där, som jag redan sagt, jag flera gånger varit med min far, och dit man en månad förut hade fört mig, samma dag min stackars Dafne dödades.
Slottet Beaugé tillhörde hertigen af Anjou, och det var nu först jag liksom genom en blixtstråle upplystes om sanna förhållandet. Jag betraktade dammen med en dyster tillfredsställelse; den kunde bli en sista tillflykt mot våldet och vanäran.
Vi stängde åter luckorna, och jag kastade mig på sängen. Gertrud satte sig i en länstol och inslumrade.
Tjugu gånger denna natt flög jag yrvaken upp, ett rof för en oerhörd fruktan; men ingenting rättfärdigade denna fruktan annat än den belägenhet, hvaruti jag befann mig; ingenting tillkännagaf några elaka afsikter mot mig; tvärtom sofvo alla i slottet, eller åtminstone låtsade sofva, och intet buller störde nattens tystnad.
Dagen grydde ändtligen, och i den mån omgifningarna framträdde ur skymningen, bekräftades min första fruktan; all flykt var omöjlig utan någon hjälp utifrån; och hvarifrån skulle denna hjälp komma?
Mot klockan nio klappades på vår dörr; jag gick in i Gertruds rum och tillsade henne att släppa in dem.
Det var samma tjänare, vi sett aftonen förut, och hvilka nu kommo för att taga bort aftonmåltiden, som vi ej hade rört, och i stället servera vår frukost.
Gertrud gjorde dem några frågor; men utan att besvara dessa lämnade de rummet.
Jag återvände därpå in i mitt rum; allt var mig nu klart. Hertigen af Anjou hade sett mig vid den fest, grefve de Monsoreau gifvit; han hade fattat tycke för mig; min far hade blifvit underrättad härom och velat rädda mig undan de förföljelser, för hvilka jag utan tvifvel skulle utsättas. Han hade därför aflägsnat mig från Méridor, men hans försiktighet var förgäfves, ty vi hade blifvit förrådda antingen genom en trolös tjänare eller genom en olycklig tillfällighet, och jag hade fallit i händerna på den man, för hvilken han velat dölja mig.
På Gertruds böner drack jag en kopp mjölk och åt en bit bröd. Hela förmiddagen sysselsatte vi oss att uppgöra dåraktiga planer till flykt. Vi kunde på hundra stegs afstånd se en liten båt med sina åror fastgjord i vassen. Om denna båt varit oss närmare, skulle vi säkert kunnat rädda oss.
Man serverade oss middagen, liksom man serverat frukosten. Jag satte mig till bords, men plötsligt, då jag bröt en bit bröd, föll därur en liten biljett.
Jag öppnade den hastigt; den innehöll endast dessa ord:
“En vän vakar öfver er. I morgon skall ni få underrättelser om honom och om er far.”
Det är lätt att fatta, hur glad jag blef; mitt hjärta klappade så, att det kunnat spränga mitt bröst. Jag visade biljetten för Gertrud, och den öfriga delen af dagen tillbragtes med att vänta och hoppas.
Andra natten förflöt lika lugnt som den första; omsider inföll den så ifrigt efterlängtade frukosttimmen, ty jag betviflade ingalunda, att jag i mitt bröd skulle finna en annan biljett. Jag bedrog mig ej; denna biljett var affattad i följande ordalag:
“Den person, som bortfört er, ankommer till slottet Beaugé i afton klockan tio; men den vän, som vakar öfver er, skall infinna sig under era fönster klockan nio med ett bref från er far, som skall anbefalla er att skänka honom det förtroende, hvilket ni, utan detta bref, kanske ej skulle bevilja honom. Bränn upp denna skrifvelse.”
Jag läste och omläste detta bref och kastade det sedan på elden. Handstilen var mig alldeles obekant, och jag erkänner, att jag var okunnig om, från hvem denna biljett kunde vara.
Gertrud och jag förlorade oss i gissningar; väl hundra gånger gingo vi till fönstret för att se, om vi ej kunde upptäcka någon vid dammen eller i skogsbrynet; men allt var tyst och öde.
En timme efter middagen klappade man på vår dörr; det var första gången, man sökte komma in till oss på annan tid än vid måltidstimmarna. Som vi icke kunde stänga vår dörr innanför, återstod ej annat val än att låta dem komma in.
Det var samma person, som hade tilltalat oss, då vi ännu befunno oss i hästbåren, och sedan på slottsgården. Jag kunde icke känna igen hans anletsdrag, emedan han var maskerad, då han tilltalade oss; men vid de första ord han yttrade, igenkände jag honom på rösten.
Han lämnade mig ett bref.
— På hvilkens vägnar kommer ni, min herre? frågade jag.
— Om fröken täckes läsa brefvet, svarade han, så får fröken nog se det.
— Men jag vill ej läsa detta bref, då jag ej vet, från hvem det kommer.
— Fröken har rättighet att göra, hur fröken behagar. Jag har fått befallning att öfverlämna detta bref, och jag lägger det här för era fötter.
Mannen lade verkligen ned brefvet och lämnade sedan rummet.
— Hur skall jag göra? frågade jag Gertrud.
— Om jag vågade gifva fröken ett råd, så läs brefvet; kanhända underrättar det oss om någon fara, den vi sedan kunna undvika.
Rådet var så förståndigt, att jag ändrade mitt första beslut och öppnade biljetten.
I detta ögonblick afbröt Diana sin berättelse, steg upp, öppnade en liten byrå och framtog ett bref.
Bussy blickade på utanskriften och läste: Till Diana de Méridor.
Med en blick på den unga kvinnan tillade han:
— Detta är hertigens af Anjou stil.
— Ack, svarade hon med en suck, han bedrog mig då ej!
Då Bussy tvekade att öppna brefvet, fortfor hon:
— Läs, min herre; slumpen har ju invigt er i de viktigaste händelserna af min lefnad; jag bör ej mer ha någon hemlighet för er.
Bussy läste:
“En olycklig furste, hvars hjärta djupt blifvit träffadt af er himmelska skönhet, skall i afton klockan tio infinna sig hos er för att söka ursäkta sitt uppförande mot er, ett uppförande, som han ganska väl vet ej kan ha någon ursäkt annat än i den oöfvervinneliga kärlek, han hyser för er. Frans.”
— Således är detta bref verkligen från hertigen af Anjou? frågade Diana.
— Ja, svarade Bussy; det är hans stil och hans egenhänEiga namnteckning.
— Skulle han väl vara mindre brottslig, än jag förmodat? suckade Diana.
— Hvilken? Prinsen? frågade Bussy.
— Nej, grefve de Monsoreau.
Nu suckade Bussy i sin ordning.
— Fortfar, min fru, sade han, och vi skola söka bedöma både fursten och grefven rätt.
Diana fortsatte: Detta bref, som jag ei hade något skäl att anse för falskt, emedan det till alla delar öfverensstämde med mina farhågor, underrättade mig, såsom Gertrud förmodat, om den fara, som hotade mig, och gjorde mig den okände vännens mellankomst så mycket dyrbarare, enär han i min fars namn erbjöd mig sitt bistånd. Hela mitt hopp stod således till honom.
Vi började å nyo stirra ut genom fönstren, men upptäckte ingenting, som kunde ingifva oss någon förhoppning.
Mörkret inbröt. Fyra eller fem timmar återstodo oss ännu att vänta, innan den afgörande stunden var inne, och vi väntade med största ångest.
Omkring klockan sju sågo vi en lätt dimma uppstiga ur dammen; men denna dimma hindrade oss ej att urskilja föremålen, eller också voro våra ögon redan vana vid mörkret.
Som vi ej hade någon klocka, visste vi ej, hvad tiden led, då vi plötsligt varseblefvo några rörliga skuggor vid skogsbrynet. Dessa skuggor tycktes varsamt nalkas. Kanske skulle vi till och med tagit dem endast för en lek af vår ansträngda syn, om ej plötsligt en hästs gnäggande nått vårt öra.
— Det är våra vänner, mumlade Gertrud.
— Eller ock prinsen, sade jag.
— Ah, prinsen, svarade hon, han skulle icke dölja sig på det sättet.
Denna anmärkning skingrade mina misstankar och lugnade mig; vi fördubblade vår uppmärksamhet.
Snart sågo vi en man nalkas. Jag tyckte, att han skilde sig från några andra personer, som stannade i en skogsdunge.
Denne man gick rakt ned till båten, lösgjorde den, steg i, och farkosten gled tyst fram öfver dammen.
Allt efter som den kom närmare, ansträngde jag mina ögon för att genomtränga mörkret. Jag tyckte mig genast känna igen grefve de Monsoreaus höga gestalt och dystra anletsdrag, och slutligen, då han var blott på tio stegs afstånd, tviflade jag ej mer på, att det var han.
Jag fruktade nu hjälpen nästan lika mycket som faran.
Jag stod stum och orörlig på sidan om fönstret, så att han ej kunde se mig. Då han kommit till foten af muren, fäste han båten i en järnring, och jag såg snart hans hufvud i jämnhöjd med fönstret.
Härvid kunde jag ej återhålla ett sakta rop.
— Ack, förlåt, sade grefve de Monsoreau, jag trodde, att ni väntade mig.
— Det är sant, att jag väntade någon, min herre, svarade jag. Men jag visste ej, att denne någon var ni.
Ett bittert smålöje öfverfor vid dessa ord grefvens ansikte.
— Hvem vakar öfver Diana de Méridors ära utom jag och hennes far?
— I ert bref, min herre, har ni sagt mig, att ni kommer i min fars namn.
— Ja, min fröken; och som jag förutsett, att ni skulle misstro mig, så se här en biljett från baronen.
Vi hade ej tändt några ljus, men vid spiselbrasans sken läste jag följande:
“Min älskade Diana! Grefve de Monsoreau är den ende, som kan rädda dig ur den fara, hvilken hotar dig, och denna fara är omätlig. Anförtro dig således helt och hållet åt honom såsom den bäste vän, himlen kunnat sända oss. Längre fram skall han säga dig, hvad jag af mitt innersta hjärta skulle önska, att du gjorde för att afbörda vår skuld till honom. Det är din far, som besvär dig att tro, hvad han säger, och att ha barmhärtighet med dig själf och med honom.”
Jag hade egentligen ingenting emot grefve de Monsoreau; den motvilja, han ingaf mig, var snarare instinktmässig än grundad på några skäl. Jag hade intet annat att förebrå honom, än att han dödat min hind, och detta var ett bra lindrigt brott af en jägare.
— Min herre, sade jag, jag har läst min fars bref; han säger, att ni skall föra mig härifrån, men han säger icke hvart.
— Jag för er till Méridor.
— Jag får således återse min far?
— Inom tvenne timmar.
— Ack, min herre, om ni säger sant …
Jag hejdade mig; grefven väntade synbart att få höra slutet af meningen.
— Räkna på hela min erkänsla, tillade jag med darrande ty jag anade, hvad han kunde vänta af denna erkänsla.
— Min fröken, sade grefven, ni är då färdig att följa mig?
Orolig kastade jag en blick på Gertrud; man kunde lätt se, att grefvens hemska anletsdrag ej heller ingåfvo henne förtroende.
— Betänk, att hvarje minut, som flyr, är dyrbarare än ni någonsin kan ana, sade han. Jag har redan uppehållit mig här nära en half timme; klockan är snart tio, och då skall prinsen infinna sig på slottet Beaugé. Är han väl en gång här, kan jag för er ingenting annat göra än onyttigtvis våga mitt lif, som jag i detta ögonblick vågar med full förtröstan att kunna rädda er.
— Men hvarför har ej min far kommit med hit?
— Er far är omgifven af spioner. Han kan ej taga ett steg utan att man vet, hvart han går.
— Än ni själf då? frågade jag.
— Hvad mig själf angår, så är det helt annat; jag är prinsens vän och förtrogne.
— Men, min herre, utropade jag, om ni är prinsens vän och förtrogne, så …
— Så förråder jag honom för er skull; ja, det är sant. Men också sade jag er nyss, att jag vågar mitt lif för att rädda er ära.
Det låg en sådan ton af öfvertygelse i grefvens ord, att, oaktadt den motvilja jag kände för att anförtro mig åt honom, jag dock ej kom mig för att säga något.
— Hör, sade grefven, om ni ännu tvekar, så se ditåt.
Han visade mig en trupp ryttare, som nalkades slottet.
— Hvilka äro dessa? frågade jag.
— Det är hertigen af Anjou med sitt följe, svarade grefven.
— Fröken, fröken, ropade Gertrud, då är ingen tid att förlora!
— Vi ha redan förlorat allt för mycken tid, sade grefven; i Guds namn, besluta er då!
Jag nedföll på en stol; mina krafter sveko mig.
— Hör, sade grefven, hör hur de klappa på porten. Inom fem minuter är det ej mera tid.
Jag sökte förgäfves resa mig.
— Kom och hjälp mig, Gertrud, stammade jag.
— Ack, fröken, sade den arma flickan, hör ni ej, att porten öppnas? Hör ni ej, hur hästarna stampa på gården?
— Jo, jo, svarade jag, i det jag försökte stiga upp, men krafterna sveko mig.
— Ah, är det ingenting annat? sade hon; och härvid lyfte hon upp mig så lätt, som hade jag varit ett barn, och lade mig i grefvens armar.
Då jag kände denne man vidröra mig, spratt jag till, så att jag höll på att falla ur hans famn i sjön; men han tryckte mig hårdt mot sitt bröst och satte mig sedan ned i båten. Gertrud följde oss.
Jag märkte nu, att min slöja fallit i vattnet, och det föll mig in, att den skulle förråda oss.
— Min slöja, min slöja! sade jag åt grefven; tag då upp min slöja!
— Nej, det är bättre att låta den vara, svarade han.
Därpå fattade han årorna och började skyndsamt ro.
I detta ögonblick sågo vi fönstren i mitt rum upplysas och människogestalter röra sig fram och tillbaka därinne.
— Har jag bedragit er, sade herr de Monsoreau, och var det icke hög tid?
— Ack jo, min herre, sade jag; ni är verkligen min räddare.
Vi sågo nu en man inträda, för hvilken alla de andra lämnade plats. Denne man nalkades det öppna fönstret, lutade sig ut, varseblef slöjan, som flöt på vattnet, och uppgaf ett rop.
— Ser ni, att jag gjorde rätt i att låta slöjan ligga där? sade grefven; hertigen skall nu tro, att ni kastat er i vattnet, och medan han låter söka er, få vi tid att fly.
Jag darrade, när jag insåg, med hvilken skarpsinnighet han på förhand hade beräknat denna omständighet.
I detta ögonblick lade vi i land.