Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 38
| ← Kapitel 37 |
|
Castor och Pollux → |
38.
Hertigen af Guise.
Bakefter hertigen af Guise följde en stor mängd officerare, hofmän och ädlingar, och bakom denna lysande svit trängdes folket, en visserligen mindre lysande, men säkrare och fruktansvärdare eskort. Folket måste dock stanna utanför, men uppgaf larmande jubelrop, då hertigen inträdde i slottet.
Vid åsynen af denna armé, som utgjorde den parisiske hjältens hedersvakt hvar gång han visade sig på gatorna, hade gardet fattat sina vapen: det slungade hotande blickar på folket och på triumfatorn.
Guise märkte hållningen hos dessa soldater, hvilkas öfverste var den tappre Crillon; han hälsade artigt på denne. som stod där rak och liknöjd, med spotsk orörlighet. Denna missaktning, som visades hans allmänt erkända makt, förvånade hertigen. Hans panna mulnade ett ögonblick.
— Ah! Är det ni, min kusin? sade konungen; hvad ni kommer med mycket buller och bång. Blåser man ej i trumpeterna också? Jag tyckte just, jag hörde det.
— Sire, svarade hertigen, i Paris ljuda trumpeterna endast för konungen, i lägret endast för fältherren. Här skulle trumpeterna ljuda för starkt för en undersåte; i lägret däremot skulle de ej ljuda tillräckligt starkt för en furste.
Henrik bet sig i läppen.
— Kors, hvad ni ser glad ut, min kusin! sade han efter en paus, under hvilken han skarpt betraktade den lothringske prinsen. Har ni i dag kommit från belägringen af le Charité?
— Ja, sire.
— Ert besök, min kusin, gör oss, på min ära, mycken heder, mycken heder.
Henrik III plägade flera gånger upprepa samma ord, då han ville dölja hvad han tänkte.
— Sire, sade hertigen, ers majestät skämtar utan tvifvel: hur är det möjligt, att mitt besök kan hedra den, hvarifrån all heder kommer?
— Jag menar, hertig af Guise, återtog Henrik, att hvarje god katolik brukar vid återkomsten från ett fälttåg först uppvakta Gud, i något af hans tempel; sedan blir det konungens tur. Frukta Gud och ära konungen; ni vet, min kusin, att detta är en till hälften religiös, till hälften polisk regel.
Hertigen af Guise rodnade. Konungen märkte detta; hans blick flyttades instinktmässigt från hertigen af Guise på hertigen af Anjou, och han såg med förvåning, att hans broder var lika blek, som hans kusin var röd. Han vände genast bort sina ögon och tog på sin en vänlig min, en förrädisk mask, under hvilken ingen bättre än Henrik III förstod att dölja sina kungliga klor.
— I alla händelser, hertig, sade han, kan ingenting jämföras med min glädje att se er lyckligt ha undgått krigets alla farliga skiften, ehuru, efter hvad man säger, ni ganska dristigt söker faran. Men faran känner er, min kusin, och den flyr er.
Hertigen bugade sig vid denna komplimang.
— Tillåt mig dock att säga er, min kusin: var ej så ifrig att uppsöka lifsfaror; ty detta är ju förödmjukande för sådana lättingar som vi, hvilka endast sofva, äta och jaga och ej kunna skryta af andra eröfringar än uppfinnandet af nya moder och nya böner.
— Ja, sire, svarade hertigen, i det han fäste sig vid det sista ordet, vi veta, att ni är en upplyst och from furste, och att ingenting kan komma er att förlora ur sikte Guds ära och kyrkans intressen. Det är därför vi nu med så mycket förtroende trädt inför ers majestäts ögon.
— Ser du din kusins förtroende, Henrik? sade Chicot, i det han pekade på ädlingarna hvilka af vördnad hade stannat i rummet utanför; han har lämnat en tredjedel af förtroendet utanför dörren till ditt kabinett, och de två andra tredjedelarna utanför Louvren.
— Förtroende? upprepade Henrik; nalkas ni mig ej alltid med förtroende, min kusin?
— Sire, det förstås; men det förtroende, hvarom jag nu talar, har afseende på ett förslag, som jag ämnar göra er.
— Aha! Ni har något att föreslå mig, min kusin; tala då med förtroende, som ni säger, med fullt förtroende. Låt höra: hvad har ni att föreslå oss?
— Utförandet af en den skönaste idé, som allt sedan korstågens tider sysselsatt den kristna världen. Sire! fortfor hertigen och höjde rösten, så att han kunde höras ut i förmaket, — sire, benämningen den allrakristligaste konung är ej en tom titel … Den förpliktar till ett varmt nit för religionens försvar; kyrkans äldste son — hvilket också är er titel, sire — bör alltid vara färdig att försvara sin moder.
— Är kyrkan hotad af saracenerna, min bäste hertig? frågade Henrik. Eller eftersträfvar ni möjligen titeln konung … af Jerusalem?
— Sire, återtog hertigen, den stora folkmassa, som följt mig hit, skulle ej hedra mig så, om det ej vore för att löna mitt varma nit i försvaret af vår heliga tro. Redan före ers majestäts uppstigande på tronen hade jag den äran att tala vid ers majestät om ett förbund mellan alla goda katoliker.
— Ja, ja, inföll Chicot, jag kommer ihåg: ligan, för hin i våld, Henrik, S:t Bartolomeiligan! Sannerligen, min son, är du ej bra glömsk, som inte kommer i håg en så ljus idé!
Hertigen vände sig om vid dessa ord och slungade on föraktlig blick på Chicot, utan att ana hvilket intryck dessa ord gjorde på konungen, som hade hufvudet fullt af Morvilliers’ nyligen afgifna berättelse. Hertigen af Anjou däremot blef helt förvirrad; han lade ett finger på sina läppar, stirrade på hertigen af Guise och stod där blek och orörlig som en marmorbild.
Denna gång märkte konungen ej detta tecken af hemligt förstånd mellan de bägge furstarne; men Chicot hviskade till honom:
— Se på din bror, Henrik.
Henrik blickade hastigt upp, och hertigen tog lika hastigt sitt finger från munnen; men det var redan för sent: Henrik hade sett denna åtbörd och anat, hvad den betydde.
— Sire, fortfor hertigen af Guise, som ganska väl hade märkt Chicots hviskning, ehuru han icke märkt hans ord, — katolikerna ha verkligen kallat denna förening den heliga ligan, och dess förnämsta mål är att befästa tronen mot hugenotterna.
— Men, fortfor hertigen, det är ej nog att bilda en förening; man måste också ge den en riktning. I ett rike sådant som Frankrike förena sig ej flera millioner människor utan konungens samtycke.
— Flera millioner människor! utropade Henrik, som ej försökte dölja en känsla af öfverraskning, den man med skäl kunde tyda som ett tecken till förskräckelse.
— Flera millioner människor, upprepade Chicot; hm! Det var en liten nätt kärna af missnöjda, som, i fall den, hvilket är troligt, planteras af skickliga händer, skall bära en vacker frukt.
Denna gång tycktes det vara ute med hertigens tålamod; i det han stampade i golfvet, sade han:
— Det förvånar mig, sire, att ers majestät tillåter, det man så ofta faller mig i talet, då jag har den äran att med ers majestät afhandla så viktiga ämnen.
— Flera millioner människor utropade konungen, som tycktes ha svårt att svälja en sådan mängd på en gång, — hm! Det är mycket smickrande för den katolska religionen; men huru många protestanter finnas då i mitt rike, som skola utrotas af denna väldiga massa?
Hertigen syntes tänka efter.
— Fyra stycken, svarade Chicot.
Detta nya infall kom konungens vänner att gapskratta, medan hertigen af Guise rynkade ögonbrynen och ädlingarne i förmaket högt knotade öfver gascognarens djärfhet. Konungen vände sig långsamt mot dörren, hvarifrån sorlet hördes, och som Henrik, då han det ville, hade en ganska imponerande blick, upphörde mumlet. Därefter sade han till Guise:
— Nå, hertig, hvad önskar ni? … Till saken!
— Jag önskar, sire … ty min konungs popularitet är mig måhända ännu kärare än min egen … jag önskar, att ers majestät öppet visar, det ers majestät är oss lika öfverlägsen i nit för den katolska religionen som i alla andra afseenden, och att ers majestät således beröfvar de missnöjda all förevändning att åter börja krig.
— Åh, är det bara fråga om krig, min kusin, sade Henrik, så har jag ju trupper och det under ert befäl till; i det läger, ni lämnat, för att komma och gifva mig dessa förträffliga råd, har jag ju nära tjugufemtusen man.
— Sire, då jag talar om krig, bör jag kanske uttrycka mig tydligare.
— Förklara er, min kusin; ni är en stor fältherre, och ni bör ej betvifla, det jag med största nöje hör er mening beträffande dylika ämnen.
— Jag vill säga, sire, att i närvarande tid konungarne äro kallade att föra tvenne krig: det moraliska kriget, om jag så får uttrycka mig, och det politiska: kriget mot idéerna, och kriget mot människorna.
— Fan så bra framställdt! inföll Chicot.
— Tyst, narr! sade konungen.
— Människorna, fortfor hertigen, äro synliga, åtkomliga, dödliga; man anfaller och besegrar dem; och sedan man besegrat dem, ställer man dem inför rätta och hänger dem, eller ännu bättre …
— … hänger man dem utan att ställa dem inför rätta, det är både lättvindigare och kungligare, inföll Chicot.
— Men idéerna, sire, fortfor hertigen, äro oåtkomligare; de smyga fram osynliga och utan hinder; i synnerhet dölja de sig för deras ögon, som vilja utrota dem. En idé, sire, måste man bevaka natt och dag; ty den idé, som i går af er knappt bemärktes, skall i morgon behärska er. En idé, sire, är en gnista, som faller i halmen; det fordras den noggrannaste tillsyn, och därför, sire, äro millioner väktare nödvändiga.
— Se så, nu bär det åt helvete med de fyra hugenotterna i Frankrike! utropade Chicot. Hvad jag beklagar dem!
— Nu, fortfor hertigen, ville jag föreslå ers majestät att utnämna en anförare för det heliga förbundet.
— Har ni talat till slut, min kusin? frågade Henrik.
— Ja, sire, och utan omsvep, som ers majestät kunnat finna.
— Nå, sade konungen, hvad tänken I härom, mina herrar?
Utan att svara fattade Chicot en lejonhud vid svansen, drog den bort i ett hörn af rummet och lade sig därpå.
— Hvad gör du, Chicot? frågade konungen.
— Sire, sade Chicot, man påstår, att sömnen är en god rådgifvare. Jag vill således sofva, sire; och i morgon, då mitt hufvud är uthviladt, skall jag svara min kusin af Guise.
Sedan han sagt detta, sträckte han ut sig på lejonhuden. Hertigen slungade en ursinnig blick på gascognaren, hvilken beavarade den med en väldig snarkning.
— Välan, yttrade hertigen, hvad tänker ers majestät om saken?
— Jag tänker, att ni nu som alltid har rätt, min kusin; sammankalla således de förnämsta af edra ligister, infinn er i morgon i spetsen för dem, och jag skall då utvälja den man, som bäst passar att bli religionens försvarare.
Hertigen af Anjou ämnade aflägsna sig tillika med hofvet; men då konungen märkte detta, sade han:
— Stanna, min bror; jag har något att säga dig.
Hertigen af Guise gick, åtföljd af sin svit. Ett ögonblick därefter hördes massans rop, som hälsade honom vid utgåendet ur Louvren, liksom den gjort, då han kom. Chicot snarkade alltjämt, men vi våga likväl ej svara för, att han sof.