Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 37
| ← Samtalet |
|
Hertigen af Guise → |
37.
— — — — — — — — —
Samma dag Monsoreau haft det märkvärdiga samtalet med hertigen af Anjou, fick han verkligen presentera sin hustru för drottningen.
Af herr de Morvilliers förberedd uppå, att följande dag konselj måste äga rum, hade Henrik, som vanligt högst bekymrad häröfver, gått och lagt sig. Efter några timmars sömn vaknade han, kastade på sig en nattrock och gick in i rummet bredvid, där Chicot låg.
Gasognaren låg försänkt i djupaste sömn och snarkade af alla krafter. Konungen hade stor svårighet att få honom vaken.
— Hvad är det nu igen? frågade Chicot.
— Ack, min vän! sade Henrik, hur kan du sofva på det sättet, då din konung vakar?
— Hå, min Gud! utropade Chicot, som låtsades ej känna igen konungen, mår hans majestät illa?
— Chicot, min vän, sade Henrik, det är jag.
— Hvilken jag?
— Jag, Henrik.
— Det är bestämdt beckasinerna, som du mår illa af, min vän. Jag förmanade dig ju att inte öfverlasta din mage; du åt för mycket i går afton både af beckasinerna och kräftpastejerna.
— Åh, sade Henrik, jag smakade dem ju knappt.
— Då har man väl förgiftat dig. För knäfveln, hvad du är blek, Henrik!
— Det är bara min linnemask, vän Chicot.
— Du är då inte sjuk?
— Nej.
— Nå, hvad fan väcker du mig då efter?
— Emedan jag har så tråkigt.
— Så mycket bättre.
— Hvad säger du?
— Jo; ty ledsnaden skall föra dig till eftertanke, och du skall då besinna, att man ej väcker en människa klockan tu på morgonen, om ej för att gifva henne en present. Hvad ger du mig? Låt höra.
— Ingenting, Chicot; jag kommer för att prata med dig.
— Det är jag lika nöjd om.
— Chicot, Morvilliers kom i går upp på hofvet.
— Alltid tar du emot dåligt sällskap, Henrik! Nå, hvad ville han då?
— Han kom för att begära konselj.
— Ja, se det är en man, som har vett; han gör inte som du och kommer in till folk klockan tu på morgonen utan att begära tillåtelse.
— Hvad månne han kan ha att säga mig, Chicot?
— Hvad, olycklige! utropade gascognaren; är det för att fråga mig om det, som du väckt mig?
— Chicot, min vän, du vet, att herr de Morvilliers har öfverinseendet öfver min polis.
— Nej, på min ära, det visste jag inte.
— Chicot, jag tycker dock, att Morvilliers alltid ganska väl underrättad om hvad som sker.
— Och när jag tänker på, sade gascognaren, att jag nu skulle kunna sofva i god ro i stället för att nödgas höra sådant där snack!
— Du tviflar således på kanslerns vaksamhet?
— Ja, för fan, visst gör jag det, och därtill har jag mina skäl.
— Hvilka då?
— Om jag upprepar ett, är det väl nog.
— Ja, om skälet är godt.
— Välan! En kväll gaf jag dig ett kok stryk på gatan Froidmentel; du hade med dig Quélus och Schomberg.
— Hvad! Gaf du mig stryk?
— Ja, jag rappade er alla tre.
— Hvarför det?
— För det I förolämpat min page. I fingen bra med stryk, men herr de Morvilliers hade inte reda på någonting
— Hvad hör jag! Det var då du, din skurk!
— Just jag och ingen annan.
— Usling!
— Du medger således, att det är sant?
— Jag skall låta piska dig, Chicot.
— Det är inte fråga om det nu; säg blott, om det är sant; ja eller nej? Det är allt, hvad jag begär.
— Du vet väl, att det är sant, olycksfågel!
— Lät du inte dagen därpå kalla herr de Morvilliers?
— Jo, det vet du väl, du, som själf var närvarande.
— Och du omtalade för honom den obehagliga händelse, som kvällen förut träffat en af dina vänner?
— Ja.
— Och bad honom söka rätt på brottslingen?
— Ja.
— Nå, fick han rätt på honom?
— Nej.
— Gå då och lägg dig, Henrik; du ser, att du har en dåligt polis.
Därpå vände Chicot sig åt väggen utan at vilja svara ett ord mer och började snarka med ett eftertryck, som beröfvade konungen allt hopp att ännu en gång få honom vaken.
Dagen därpå församlades konseljen, hvars medlemmar ombyttes allt efter konungens nyck. Denna gång utgjordes den af Quelus, Maugiron, d'Epernon och Schomberg.
Chicot satt öfverst vid bordsändan och klippte pappersbåtar, som han uppställde i rad för att, som han sade, göra en flotta åt hans allra kristligaste majestät.
Herr de Morvilliers anmäldes snart. Statsmannen hade påtagit sin allvarsammaste min. Efter en djup bugning, som besvarades af Chicot, närmade han sig konungen.
— Befinner jag mig inför ers majestäts råd?
— Ja, det är mina bästa vänner. Tala.
— Välan, sire, det handlar om att för ers majestät angifva en förskräcklig komplott.
— En komplott! utropade alla de närvarande.
Chicot spetsade öronen och upphörde ett ögonblick med tillklippningen af en ståtlig galiot, som skulle bli flottans amiralskepp.
— Ja, en komplott, ers majestät, upprepade Morvilliers, i det han sänkte rösten till den hemlighetsfulla ton, som betyder förskräckliga meddelanden.
— Aj, aj! sade konungen. Är det en spansk komplott?
Hertigen af Anjou, som var kallad till konseljen, inträdde i detta ögonblick.
— Du hör, min bror, sade Henrik, att herr de Morvilliers talar om en komplott, som hotar statens säkerhet.
Hertigen kastade på de närvarande en skarp och misstrogen blick.
— Är det möjligt? mumlade han.
— Ja, tyvärr, nådig herre, sade Morvilliers; en hotande komplott.
— Berätta oss det, sade Chicot, i det han släppte sin färdiga galiot i en kristallskål, som stod på bordet.
— Ja, stammade hertigen af Anjou, berätta oss det, herr kansler.
— Jag är helt och hållet öra, sade Henrik.
Kansleren antog sin viktigaste min och sade med dof röst:
— Sire, redan länge har jag haft ögonen på några missnöjda personers stämplingar, personer utan allt anseende, handelsbetjänter, handtverkare och skrifvare … några studenter voro också med.
— Ah, det var inga stora prinsar, sade Chicot med sitt vanliga lugn, i det han började klippa ett nytt skepp.
Hertigen af Anjou log tvunget.
— Som jag vet, fortfor kansleren, att missnöjda individer alltid begagna sig antingen af religionen eller af krig …
— Ganska förståndigt, sade Henrik. Än sedan?
Smickrad af detta beröm, fortsatte kansleren:
— Inom armén kunde jag räkna på de officerare, som äro ers majestät tillgifna och som underrättade mig om allt; i afseende på prästerskapet var det kinkigare. Då satte jag mina tjänsteandar i verksamhet.
— Allt mycket klokt, anmärkte Chicot.
— Och slutligen, fort forMorvilliers, lyckades jag att genom mina agenter vinna en af stadens ämbetsmän för att utspionera de präster, som uppreta folket mot ers majestät.
— Aha, tänkte Chicot; skulle min vän möjligen vara känd?
— Dessa personer äro högst fientligt stämda mot regeringen, sire. Jag känner dem, jag.
— Mycket förståndigt, yttrade Chicot.
— Och jag känner deras förhoppningar, tillade Morvilliers triumferande.
— Alldeles förträffligt!
Konungen gjorde tecken åt gascognaren att tiga.
Hertigen af Anjou tog ej sina ögon från talaren.
— Under mer än två månader, återtog kansleren, underhöll jag på ers majestäts bekostnad personer af mycken skicklighet; de voro visserligen rätt snikna, men detta förstod jag att vända till konungens fördel; ty ju mer jag betalade dem, dess mer fick jag veta. Af dem underrättades jag, att jag medelst uppoffrande af en ansenlig summa penningar kunde få kännedom om konspiratörernas första möte.
— Det var härligt! ropade Chicot; betala, kung Henrik, betala bara!
— Nå, hvad är ändamålet med denna komplott, kansler? Hvad hoppas konspiratörerna? frågade konungen.
— Sire, det handlar om ingenting mindre än ytterligare en Bartolomeinatt.
— Emot hvem?
— Mot hugenotterna.
De närvarande sågo förvånade på hvarandra.
— Hur mycket ungefär har det kostat er att få veta det där? frågade Chicot.
— Sjuttiofem tusen livres på ett håll och hundra tusen på ett annat.
Chicot vände sig till konungen.
— Hör, Henrik, om du vill, skall jag för tusen écus säga dig herr de Morvilliers’ hemlighet.
Kansleren gjorde en åtbörd af förvåning; hertigen af Anjou höll bättre god min, än man kunnat vänta.
— Nå, säg då, sade konungen.
— Det är rätt och slätt ligan, sade Chicot, den för tio år sedan bildade ligan. Herr de Morvilliers har upptäckt, hvad hvar enda parisisk borgare känner lika väl som sitt Fader vår.
— Min herre! … afbröt kansleren.
— Jag säger sanningen och skall bevisa den, fortfor Chicot i advokatton.
— Nå, säg mig då stället, där ligisterna församla sig.
— Rätt gärna. 1:o på torget, 2:o på torget, 3:o på torgen.
— Herr Chicot skämtar bara, sade kansleren grinande; och deras igenkänningstecken?
— De äro klädda som parisare och röra benen, då de gå, svarade Chicot allvarsamt.
Ett allmänt gapskratt följde på denna förklaring. Herr de Marvilliers höll för bäst att följa de andras exempel och började också skratta. Men snart blef han åter allvarsam och sade:
— Slutligen har min spion varit närvarande vid en af deras sammankomster, och det på ett ställe, som herr Chicot icke känner.
Hertigen af Anjou bleknade.
— Hvar då? sade konungen.
— I S:t Genovevas kloster.
Chicot tappade härvid en papperskråka, som han ämnade sätta om bord på amiralskeppet.
— Det är omöjligt, mumlade hertigen.
— Det är ändock sant, sade Morvilliers, smickrad af den verkan, hans ord frambragt, och han blickade triumferande omkring sig.
— Nå, hvad gjorde de då, herr kansler? Hvad beslöto de? frågade konungen.
— Att ligisterna skulle utnämna chefer ibland sig, att hvarje värfvad man skulle väpna sig, att hvarje provins skulle erhålla ett ombud, och att alla hugenotter, dem hans majestät beskyddar, så föllo deras ord …
Konungen smålog.
— Skulle massakreras på utsatt dag.
— Och detta är allt? frågade konungen.
— För tusan, inföll Chicot; man hör nog, att du är katolik och inte hugenott, Henrik!
— Var det ingenting mer? sporde hertigen.
— Nej, nådig herre.
— För hin i våld! Det där måtte väl inte vara allt, sade Chicot. Ha vi ej fått mer för etthundrasjuttiofemtusen livres så är konungen bestulen.
— Fortfar, kansler, sade konungen.
— Dessa chefer …
Chicot såg hertigens hjärta klappa så häftigt, att det syntes utanpå hans jacka.
— Nej, hör, hör bara! utropade han; en komplott, som har chefer: det är ju alldeles förvånande. Men vi måste ändå ha ännu litet mer för våra etthundrasjuttiofemtusen.
— Chefernas namn? frågade konungen.
— Först är det en andlig, en fanatiker, hvars namn jag köpt för tiotusen livres.
— Det gjorde ni rätt i, sade konungen.
— Genovevermunken Gorenflot.
— Gorenflot, sade konungen och skref upp namnet; godt! Vidare …
— Vidare … sade kansleren tvekande; sire, det var intet vidare.
Härvid blickade Morvilliers omkring sig med en hemlighetsfull min, som tycktes säga: Om ers majestät vore ensam, skulle jag säga mer.
— Tala, kansler, befallde konungen; jag är här endast omgifven af vänner; tala.
— Ack, sire! Den jag tvekar att nämna har vänner, mäktiga vänner …
— Omkring min person?
— Öfverallt.
— Äro de då mäktigare än jag? utropade Henrik, blek af vrede och oro.
— Sire, en hemlighet säger man aldrig med hög röst; ursäkta mig: jag är statsman.
— Det är rätt.
— Och mycket klokt, tillade Chicot; men, för fan, vi äro ju alla statsmän!
— Min herre, sade hertigen af Anjou, vi vilja taga vårt ödmjuka farväl af konungen, om ni ej kan tala ut i vår närvaro.
Herr de Morvilliers tvekade. Chicot gaf akt på hvarje hans rörelse; han fruktade, att kansleren, så enfaldig han än var, möjligen lyckats upptäcka någonting mindre obetydligt, än hvad han förut meddelat.
Konungen gaf tecken åt kansleren att komma närmare, åt hertigen af Anjou att stanna kvar på sin plats och åt Chicot att tiga. I samma ögonblick hördes ett väldigt larm på Louvrens borggård. Konungen reste sig hastigt upp; Quélus och d'Epernon skyndade till fönstret, och hertigen af Anjou förde handen till sin värja, liksom hade detta hotande buller gällt honom.
— Ah, det är hertigen af Guise, som inträder i Louvren, utbrast Chicot.
Konungen gjorde en rörelse af förvåning.
— Ja, så är det, bekräftade gunstlingarne.
— Hertigen af Guise? stammade hertigen af Anjou.
— Kors, det var besynnerligt, att hertigen af Guise är i Paris, sade långsamt konungen, som i Morvilliers’ häpna blickar läste det namn, denne ämnat tillhviska honom.
— Det meddelande ni hade att göra mig, syftade det på min kusin of Guise? frågade han sakta.
— Ja, sire, det var han, som förde ordet vid sammankomsten, svarade kansleren i samma ton.
— Och de andra.
— Jag vet inga flere.
Henrik kastade en frågande blick på Chicot.
— För knäfveln, utropade gascognaren, i det han antog en kunglig hållning; låt min kusin af Guise komma in!
Därefter sade han halfhögt till konungen:
— Se där en, som du känner tillräckligt för att inte behöfva skrifva upp namnet.
Vakten öppnade bullersamt dörrarna.
— Inte mer än ena flygeldörren, ropade Henrik; båda öppnas för konungen!
Hertigen af Guise var tillräckligt nära för att höra dessa ord; men detta utplånade ej det smålöje, hvarmed han föresatt sig att hälsa konungen.