Guldfågeln (Sex norska folksagor och äfventyr)
| ← Kolbrännaren |
|
Torrved-Hans, som fick Kungadottern till att skratta → |
Guldfågeln.
Det var en gång en kung, som hade en trädgård; i den trädgården stod ett äppelträd, och på det äppelträdet växte ett guldäpple hvarje år; men när det led mot den tiden, att de skulle till att plocka det, så var det borta, och det var ingen som visste hvem som tog det, eller hvart det tog vägen; men borta var det. Denne kung hade tre söner; så sade han till dem en dag, att den af dem, som kunde skaffa honom äpplet igen, eller få rätt på tjufven, han skulle få riket efter honom, antingen det nu var den äldste eller den yngste eller den mellerste. Den äldste gaf sig först på väg och satte sig under trädet och skulle passa på tjufven. Då det led på natten, kom der flygande en guldfågel och honom lyste det lång väg utaf, och då kungasonen såg fågeln och skenet, blef han så rädd, att han icke tordes stanna, utan sprang hem igen det fortaste han kunde.
Om morgonen var äpplet borta; då hade kungasonen fått hjerta i bröstet igen, och så lät han förse sig med matsäck och ville ut och försöka på, om han kunde finna fågeln. Kungen utrustade honom väl och sparade hvarken på kläder eller pengar. Då kungasonen hade rest ett stycke, blef han hungrig, tog upp matsäcksskrinet sitt och satte sig att frukostera på vägkanten. Så kom der en räf fram ur en gran-dunge och satte sig och såg på.
“Käre, gif mig litet mat, du!“ sade räfven.
“Jag ger dig hin och ingen mat, jag!“ sade kungasonen. “Jag kan behöfva maten min sjelf; det kan ingen veta, hur långt och hur länge jag skall fara,“ sade han.
“Det kan så vara det,“ sade räfven, och så gick han till skogs igen.
Då kungasonen hade ätit och hvilat sig en stund, gaf han sig åter på väg. Sent omsider kom han till en stor stad, och i den staden var ett värdshus, der det alltid var glädje och aldrig sorg; der tyckte han det skulle vara godt att vara, och så blef han der. Och der var sådant dansande och drickande och lust och herrlighet, att han glömde fågeln och fjädern och far sin och resan och hela riket. Borta var han och borta blef han.
Året derpå skulle den mellersta kungasonen vakta på äppletjufven i trädgården; ja, han satte sig under trädet han också, då det började mogna. Rätt som det var, kom guldfågeln en natt och sken som en sol, och ungersvennen blef så rädd, att han lade benen på ryggen och kilade hem igen det fortaste han kunde.
Om morgonen var äpplet borta; men då hade kungasonen fått sitt mod igen och ville åstad för att se till, om han kunde finna fågeln. Ja, han lät förse sig med matsäck, och kungen rustade väl ut honom och sparade hvarken på kläder eller pengar. Men så gick det honom liksom brodern; då han hade vandrat ett stycke, blef han hungrig, tog fram matsäcken sin och satte sig att äta frukost invid vägen. Så kom der en räf fram ur en gran-dunge och satte sig och såg på.
“Käre, gif mig litet mat, du!“ sade räfven.
“Jag ger dig hin och ingen mat, jag!“ sade kungasonen. “Jag kan behöfva maten min sjelf; ingen kan veta, hur långt och hur länge jag skall fara,“ sade han.
“Det kan så vara, det,“ sade räfven, och så gick han till skogs igen.
Då kungasonen hade ätit och hvilat sig en stund, gaf han sig på väg igen. Sent omsider kom han till den samma staden och det samma värdshuset der det alltid var glädje och aldrig sorg, och der tyckte han också det skulle vara godt att vara, och den förste han träffade, det var brodern, och så blef han der. Brodern hade lefvat i sus och dus, så att han knappast hade kläder på kroppen; men nu begynte de på nytt, och det blef ett sådant dansande och drickande och lust och herrlighet, att den andre också glömde fågeln och fjädern och far sin och resan och hela riket. Borta var han och borta blef han, han också.
Då det led till den tiden, att äpplet skulle blifva moget igen, så skulle den yngste kungasonen ut i trädgården och vänta på äppletjufven. Han fick med sig en kamrat, som skulle hjelpa honom upp i trädet, och tog med sig en ölstånka och en kortlek till tidsfördrif, så att han icke skulle somna. Rätt som det var, så sken det som en sol, så att de sågo hvarenda fjeder i fågeln, långt innan den kom fram. Kungasonen till att klifva upp i trädet, och i detsamma som guldfågeln slog ned och tog äpplet, ville han gripa den, men han fick bara en stjertfjäder af den. Så gick han in i kungens sängkammare, och då han kom dit in med fjädern, blef det så ljust som den klaraste dag.
Så ville han också ut på långresa och pröfva på, om han kunde få höra något om bröderna sina och fånga fågeln, “ty så nära hade han då varit, att han hade bitit märke i den och fått en stjertfjäder af den, han,“ sade han. Ja, kungen gick länge och grundade på, om han skulle låta honom resa, ty det syntes honom, att det knappast skulle kunna gå bättre för honom, som yngst var, än det hade gått för de båda äldre, som borde ha mera förstånd i verkliga ting; och rädd var han, att han skulle mista honom också. Men kungasonen bad så vackert, sa att han måste ge honom lof till sist. Så lät han förse sig med matsäck, och kungen rustade ut honom väl både med kläder och pengar, och så gaf han sig på väg. Då han hade rest ett stycke, blef han hungrig, tog fram matsäcken sin och. började smörja kråset, och just som han hade begynt dermed, kom en räf fram ur en gran-dunge och satte sig bredvid honom och såg på.
“Ack, käre, gif mig litet mat, du!“ sade räfven.
“Jag kunde väl behöfva maten min sjelf,“ sade kungasonen; “ty jag kan icke veta, hur långt jag kommer att fara,“ sade han; “men så mycket har jag, att jag kan ge dig litet med mig.“
Då räfven hade fått ett stycke kött att bita i, så sporde han kungasonen hvart han ämnade sig. Ja, det omtalade han.
“Vill du nu lyda mig, så skall jag hjelpa dig, så att du skall ha lyckan med dig,“ sade räfven.
Det lofvade kungasonen; och så begåfvo de sig på väg tillsammans. De reste en tid, tills de kommo till den samma staden och det värdshuset, der det alltid var glädje och aldrig sorg.
“Jag får allt hålla mig utanför här; det är så besvärligt med hundarna,“ sade räfven, och så omtalade han, hvar bröderna hans höllo till och hvad de hade för sig. “Och går du in der, så kommer du inte längre, du heller,“ sade han.
Kungasonen lofvade, och gaf honom handen på, att han icke skulle gå in der, och så togo de hvar sin väg. Men då han kom till värdshuset och hörde, hvad der var för glädje och lustighet, så måste han in dit, det var ingen fråga om det, och då han träffade bröderna sina, stod glädjen högt i tak, så att han glömde både räfven och resan och fågeln och far sin. Men då han hade varit der en stund, kom räfven — han hade vågat sig in i staden ändå — och gläntade på dörren och blinkade åt kungasonen och sade, att nu måste de ge sig utaf. Då kom prinsen till besinning igen, och så reste de vidare.
Då de hade gått en tid, sågo de ett stort fjell långt borta. Då sade räfven: Trehundra mil bortom det fjellet står en guldförgyld lind med guldblad, och i den linden sitter guldfågeln, som fjädern är utaf.“
Dit reste de tillsammans. Som kungasonen skulle bort för att taga fågeln, gaf räfven honom några granna fjädrar, som han skulle fläkta med i handen, för att locka ned fågeln, så skulle den komma flygande ned och sätta sig på handen hans. Men det sade räfven, att linden fick han icke röra, ty det var ett mäktigt troll, som egde den; och om kungasonen bara rörde den minsta qvist, så kom det ut och dräpte honom på fläcken.
Nej, kungasonen skulle visst icke röra den, sade han; men då han hade fågeln på handen, tyckte han att han måste ha en qvist af linden, det halp inga böner, den var så blänkande och så fager. Så tog han en, bara en mycket, mycket liten en. Men i detsamma kom trollet ut.
“Hvem är det som, stjäl min lind och min fågel?“ skrek det, och var så vildt, att det sprutade eldgnistor.
“Tjuf tror, att hvar man stjäl,“ sade kungasonen; “men det blir inga andra hängda än de, som icke stjäla rätt,“ sade han. Trollet sade, det var detsamma, och skulle till att dräpa honom, men kungasonen sade, att han kunde väl dock spara lifvet.
“Ja, ja,“ sade trollet, kan du skaffa igen den hästen, som min närmaste granne har tagit ifrån mig, så skall du slippa undan med lifvet,“ sade det.
“Hvar skall jag finna honom då?“ frågade kungasonen.
“Åh, han bor trehundra mil bortom det stora fjellet, som blånar vid himlaranden,“ sade det.
Kungasonen lofvade, att han skulle göra sitt bästa. Men då han kom till räfven, var denne ingalunda blid.
“Nu har du ställt dig illa,“ sade räfven: “hade du lydt mig, så kunde vi ha varit på hemvägen nu,“ sade han
De måste i väg igen, eftersom det gällde lifvet och kungasonen hade lofvat det, och sent omsider kommo de fram. Men da han skulle in och taga hästen, sade räfven:
“När du kommer in i stallet, så hänga der mångfaldiga betsel på stallväggen, både af guld och silfver; dem får du inte röra, ty då kommer trollet ut och dräper dig på stund; men det fulaste och eländigaste du ser, det skall du taga.“
Ja, det lofvade kungasonen; men då han kom in i stallet, tyckte han det var rent orimligt, ty der fans fullt upp af de dyrbaraste, och så tog han det blankaste han såg. Det blänkte som guld; men i detsamma kom trollet ut, så ursinnigt att det gnistrade af det.
“Hvem är det, som vill stjäla min häst och mitt betsel?“ skrek det.
“Tjuf tror, att hvar man stjäl,“ sade kungasonen; “men det blir icke andra hängda än de, som icke stjäla rätt,“ sade han.
“Ja, det är detsamma, jäg dräper dig på fläcken,“ skrek trollet.
Kungasonen sade, att det kunde väl spara lifvet.
“Nå ja,“ sade trollet, “kan du skaffa igen den fagra jungfrun, som den närmaste grannen min har tagit ifrån mig, sa skall jag skona dig.“
“Hvar bor han då?“ sporde kungasonen.
“Åh, han bor trehundra mil bortom det stora fjellet, som blånar vid himlaranden,“ sade trollet.
“Ja, kungasonen lofvade, att han skulle hemta skön jungfrun, och då fick han lof att gå och slapp undan med lifvet. Men då han kom ut igen, var räfven icke blid, må tro.
“Nu har du ställt vackert till åt dig igen,“ sade räfven; “hade du lydt mig, så kunde vi ha varit på hemvägen för längesedan. Nu tror jag knappast, att jag vill vara med dig längre.“
Men kungasonen bad så innerligen vackert och lofvade, att han aldrig skulle göra annat än hvad räfven sade, om han blott ville göra sällskap med honom. Slutligen gaf räfven med sig, och de blefvo åter goda vänner, sedan fortsatte de färden igen, och sent omsider kommo de dit, der den fagra jungfrun var.
“Ja,“ sade räfven, “du har nog lofvat rundt, men jag törs inte släppa dig in till trollet ändå; den här gången får jag gå sjelf,“ sade räfven. Så gick den in, och om en liten stund kom den ut igen med jungfrun, och så reste de samma väg tillbaka igen, som de hade kommit. Då de kommo till trollet som hade hästen, togo de både den och det präktigaste betslet, och då de kommo till trollet som hade linden och fågeln, så togo de både linden och fågeln och reste med.
Då de hade rest en stund, kommo de till en rågåker; då sade räfven:
“Jag hör ett dån; nu får du resa ensam; jag vill stanna qvar här en stund, jag,“ sade han. Så klädde han på sig en drägt af råghalm, och då blef han liksom en, som stod der och predikade. Rätt som det var, så kommo alla tre trollen flygande och trodde, att de skulle hinna fatt dem igen.
“Har du sett någon resa förbi här Med en fager jungfru, med en häst med guldbetsel, med en guldfågel och en guldförgyld lind?“ skreko de till honom, som stod der och predikade.
“Ja, det har jag hört af min mormors mormor, att det har farit en sådan färd här; men det var i den gamla goda tiden, då mormors mormor bakade skillingstortor och gaf Skillingen tillbaka.“
Då slogo alla trollen till ett skallande gapskratt: “ha, ha, ha, ha!“ sade de och höllo i hvarandra.
“Ha vi sofvit så länge, så kunna vi gerna vända näsan hemåt och lägga oss,“ sade de, och så reste de samma väg hem igen.
Bäfven skyndade efter kungasonen, men då de kommo till staden der värdshuset och bröderna hans voro, sade han:
“Jag törs inte gå igenom staden for hundarna, jag måste gå min egen väg här ofvanför; men der får du akta dig väl, att icke bröderna dina få tag i dig.“
Men då kungasonen kom in i staden, tyckte han att det vore allt för illa, om han icke skulle titta in till bröderna sina och tala ett par ord med dem, och så fastnade han qvar der litet. Men då bröderna fingo se honom, kommo de ut och togo ifrån honom både jungfrun och hästen och fågeln och linden och alltsammans, och honom sjelf stoppade de i en tunna och kastade honom ut på sjön, och så reste de med jungfrun och hästen och fågeln och linden, med alltsammans hem till kungsgården. Men jungfrun ville icke tala, och hon blef blek och eländig att se på; hästen blef så mager och usel, att den knapt hängde ihop; fågeln teg stilla och sjöng icke mer, och linden vissnade.
Emellertid gick räfven utanför staden, der värdshuset och lustigheten var, och lurade och väntade på kungasonen och den fagra jungfrun och undrade på, hvarför de icke kommo igen. Han gick både hit och dit och väntade och funderade, och till sist kom han ner till stranden, och då han fick se tunnan, som låg och dref ute på sjön, ropade han:
“Rullar du der du, tomma tunna?“
“Ack det är jag,“ sade kungasonen inne i tunnan.
Räfven till att simma ut i sjön det fortaste han kunde, fick fatt i tunnan och drog den till lands. Så begynte han att gnaga på tunnbanden, och då han hade fått af dem, sade han till kungasonen: “sparka och bänd!“
Kungasonen sparkade, slog och bände, så att hvar stäfver sprang loss, och han hoppade ut ur tunnan. Så följdes de åt till kungsgården, och da de kommo dit, blef jungfrun fager och började tala, hästen blef så fet och vacker, att det glänste i hvart enda hår, fågeln blänkte och sjöng; linden begynte blomstra och glittra med bladen, och jungfrun sade: “Der är han, som har räddat oss.“
Linden satte de i trädgården, och den yngste kungasonen skulle hafva kungadottern, ty en sådan var hon; men de två äldsta bröderna blefvo lagda i hvar sin spiketunna och rullade uppför ett högt berg.
Så lagade de till bröllop, men först sade räfven till kungasonen, att han skulle lägga honom på huggkubben och hugga hufvudet af honom; och ehuru han både nekade och bad, så halp det icke, han måste åstad. Men med detsamma som han högg, blef räfven förvandlad till en fager prins, och han var broder till prinsessan, som de hade befriat från trollet. Så stod der bröllop, och det var både stort och fint, och de festade, så att det spordes ända hit.