Högadals prostgård/Del I/Kapitel 01
|
Andra kapitlet → |
Första kapitlet.
I dag klär du dig så långsamt som om du skulle vänta en friare, — sade fru Sylvén med icke så mild röst, i det hon inträdde till sin dotter. — Du är ju ännu på samma ställe och i samma skick, som du var för tvenne timmar sedan, — fortfor hon, i det tonen öfvergick till en sträng förebråelse. — Nutidens flickor hafva en egen talang att fördrifva tiden med ingenting; derför få de också gå der.
— Söta mamma, — stammade Maria och blickade bedjande upp från ett glas de friskaste liljekonvaljer, hvilka hon höll på att ordna, — jag har icke förr än nu fått Axels kammare rigtigt i ordning.
— Allt var der förut i ordning, och således hvad du gjort endast öfverflödiga småsaker, utan hvilka din bror säkert sofvit lika godt.
— Men Axel tycker så mycket om blommor, och tycker ändå mera om att se sitt lilla bibliotek damfritt och ordnadt.
— Det är sant; men känner jag gossen rätt, så tycker han ändå mest om, att vi på midsommarafton hafva något godt att bjuda honom på; ty man mättas min sann ej af blomsterlukt och dammfria böcker. Och sedan vår Herre ha låtit sockerärterna frodas och just till hans hemkomst blifva färdiga, och när jag plockar och kokar dem, så frågar jag, om det icke är billigt, att du rensar dem till din brors älsklingsrätt?
— Men först måste Maria uttaga de fula papiljotterna — invände fadern leende, hvilken hörde sista orden genom den öppna dörren och i samma ögonblick inträdde i rummet. — Axel kan snart vara här, och …
— Och Axel känner nog igen sin syster ändå, utan de der långa lockarne, hvilka jag aldrig rätt kan tåla.
— Men du glömmer, att Axel icke är ensam, samt att det säkert skulle mycket förvåna hans kamrat att se Maria så behornad på sjelfva högtidsqvällen.
— För kamraten, den der stackars fattige studenten, måtte väl Maria icke kläda sig, icke taga ur en enda papiljott.
— Men alla för Axel, min goda mamma! — sade Maria med ett ljuft leende, i det de långa, ljusbruna lockarne glänsande nedföllo kring de rosiga kinderna. — Nu skola ärterna snart blifva rensade, — tillade hon, då hon isatte den lilla guldnålen i den ljusa netteldukshalsduken. Fadern fäste en blick full af välbehag på sin älskade Maria, och mamma sjelf, fullkomligt blidkad, gick ned i alldeles förändrad sinnesstämning att, med tillhjelp af sin dotter, förrätta de små husliga bestyren. Snarare än att deltaga i dessa, vilja vi litet närmare göra oss bekanta med det hus, i hvilket vi nyss infört läsaren, och der det första inträdet tycktes bevisa, att hvardagslifvets vanliga, fast ej så trefilga tjensteande, ofrid, äfven der stundom störande insmög sig och då gjorde ganska häftiga, men sällan långa besök.
Högadals prestgård, ty vi befinna oss der, var belägen i mellersta delen af Sverige. Det hvita envåningshuset låg täckt och skuggrikt i en grönskande björklund, omgifvet af en bred, alkransad å, hvilken, sedan han nästan kringsmekt prestgården, förlorade sig i en liten furuklädd injö. Gården pryddes af stora lönnar, och på något afstånd höjde sig den gamla vördnadsbjudande kyrkan. Naturen i denna nejd var icke storartad och romantisk; men den var vänlig och idyllisk, och om man såg den utan hänryckning, så lemnades den dock icke utan saknad.
Så mycket om Högadals prestgård. Nu litet om dess invånare. Kyrkoherden Sylvén var en man i lifvets verksammaste år, och förenade med sann och ädel bildning ett varmt, redligt hjerta, en oskrymtad menniskokärlek. Han var en af de menniskor, med hvilka man trifves, med hvilka man snart känner sig förtrolig och hemmastadd. Han hade varit lärare i ett förnämt hus och egde denna plats att tacka så väl för pastorat som hustru. Dock, om fullmagten kallat honom till det förra, så hade hjertat kallat honom till den senare, hvilken hade innehaft den så kallade husmamsellsbefattningen i det friherrliga huset, och der både genom sitt blomstrande utseende, sitt glada lynne och sina många husliga egenskaper lyckats, eller må hända ovetande, intaga den unge älskvärde magistern.
Mamsell Hedda Brumander hade för den förtjuste älskaren noga förborgarat den lilla frändskap hon egde med Xantippa, och hade den äkta mannen sedermera upptäckt den, så förblef han alltid den tålige Sokrates. Deras äktenskap var så väl derför, som för hennes många verkliga förtjensters skull, ganska lyckligt. En inbördes innerlig ömhet rörde de många hjulen i hvardagslifvets stora mekanik; och om fru Sylvéns uppbrusande hetta någon gång satte dem i surrande fart, så var kärleken dock alltid till reds att derpå lägga ett lätt band och återställa dem i stilla gång. Deras hus var trefligt och stod, liksom de sjelfva, på gränsen mellan det gamla och unga; dock, ju mera de skredo mot ålderdomen, desto mera närmade de sig en nyare tid. Såsom föräldrar voro de äfven lyckliga. Axel, den nu hemväntade sonen, hade först förverkligat moders- och fadersfröjdens aning — detta, det enda af jorden glädjelöften, som ej är så rikt som dess uppfyllelse. Han var en älskvärd yngling, med lyckliga anlag och ett friskt, intagande utseende. Så väl hans starka, blomstrande figur som det i hög grad eldiga lynnet hade han ärft af sin mor, ehuru han tidigt börjat strida mot detta farliga mödernearf. Han var nu fylda tjuguett år, och skulle mottaga lagerkransen vid den året derpå utsatta promotionen.
Maria, trenne år yngre än Axel, var en ljuf, älsklig gestalt, hvilken, ehuru späd och finbildad, dock egde mycken både yttre och inre likhet med sin bror. Hennes utseende var icke bländande, men så mildt och harmoniskt, att man snart fann den hulda bilden, liksom genom en förtrollning, i sin själs innersta, der den med hvarje ögonblick antog en högre skönhet. Hennes röst var ljuf och melodisk, och i hennes väsende, ehuru skiftadt af känsla och lif, låg dock alltid något, som man ville kalla englamildt.
Sådan var Maria, denna faderns och nästan hela husets älskling. Axel var kanske ändå närmare modershjertat så väl derför, att han mest liknade modern, som ock för denna vanliga egenhet hos mödrar, att oftast innerligast älska sönerna.
En flicka, som varit mellan Axel och Maria, hade dött vid tolf år, och då något hos Maria icke behagade mamma, kom alltid salig Carolina fram. De begge syskonen älskade hvar andra med mer än vanlig syskonkärlek. Man kunde nästa säga, att de voro hvar andras ideal. För Axel var Maria den fulländade typen af qvinlig älskvärdhet, och Maria tänkte: »Ack, hvad Axel är god! hvad han är söt! Ingen är som Axel!»
Axels bref voro i hans frånvaro hennes högsta glädje, samt indelade lifvet liksom uti epoker; och den väntade, efterlängtade dagen, då han skulle återkomma, var det systerliga hjertats skönaste högtidsdag. Ingen jemnårig qvinlig vän täflade med Axel om Marias förtroende. I församlingen fans ingen sådan; men hon saknade det icke, kanske derför, att hon aldrig njutit denna sällhet, eller att hon ännu icke behöft den.
Nu var den åter kommen, denna leende dag, som skulle hemföra den älskade Axel, i sällskap med en af sina kamrater, den han kallade sin bästa vän. Glädjen var allmän i prestgården, och den sköna, fullt utvecklade naturen log solklar och fridfull, liksom firade äfven hon återseendets fest.
Redan hade Maria oräkneliga gånger blickat utåt björkbacken, genom hvilken Axel skulle komma, hade ofta trott sig höra bullret af vagnen; men ännu var den efterlängtade gästen icke synlig.
— Ja, han har då antingen sjuknat, eller också hafva hästarne skenat, och han ligger förderfvad, kanske död, i en af de förskräckliga backarne, — utbrast fru Sylvén då hon hörde klockan slå åtta, och med tårfulla ögon blickade ut genom förmaksfönstret.
— Hvarföre alltid tro det värsta, Hedda lilla? — svarade kyrkoherden mildt tröstande.
— Du skall vara lugn, — invände hans hustru med häftighet. — Var det icke så? Ja, bed du modershjertat vara lugnt: det hjelper icke. Om jag bara en gång sluppe att höra den der gamla tråkiga lexan, som jag kan utantill, men ändå aldrig kan lära mig. — Du skall vara lugn och icke se saken på den värsta sidan, — upprepade hon med löjlig pathos, i det samma dörren öppnades och Axel störtade sig i moderns armar.
Hennes glädje blef nu lika ytterlig som hennes oro förut varit det; och sedan de första ögonblicken förflugit och fadern äfven fått omfamna sin käre Axel, utropade hon sedan med ett barns ånger, i det hon hjertligt klappade sin man:
— Ack, att jag aldrig kan blifva klok och taga saken lugnt som du, min goda, kloka gubbe, då jag likväl alltid ser, huru rätt det är! Men jag skall bättra mig, och jag lofvar dig heligt, att nästa gång och alla gånger hädanefter skall jag följa din lärdom och vara lugn.
Kyrkoherden log med skälmsk vänlighet, och sade: — Gör det, Hedda lilla, och du skall spara dig mången svår och orolig stund.
— Hvad du ser frisk ut, Maria; du har till och med blifvit fet, — sade Axel, som höll hennes hand mellan båda sina och med glad ömhet betraktade den älskade systern.
— Ja, Gud vare lof, jag är det också, och jag vet ej hvad ondt, som icke skulle ha flytt bort, då jag såg dig komma i backen. Jag trodde, att mitt hjerta skulle göra det, så häftigt klappade det.
— Såg du Axel komma och icke sade oss till, Maria? Det var att bara tänka på sig sjelf, — sade modern förebrående.
— Söta mamma, förlåt mig; men när jag fick se Axel, kom jag icke i håg någon annan i hela verlden än honom.
— Men hvar är Gustaf? — utbrast Axel häftigt. — Ingen minnes honom, ingen säger honom ett välkommen! — Och vid dessa ord ilade han ut ur förmaket.
Vid det öppna salsfönstret fann Axel sin vän, som det tycktes, försänkt i djupa tankar.
— Förlåt mig, Gustaf, — sade Axel med innerlig röst, och lade handen på vännens skuldra.
— Jag skulle icke finna dig så afundsvärd, om du i dessa ögonblick kunnat ihågkomma mig, — svarade Gustaf och fäste på Axel en blick af outsägligt uttryck.
Axel förstod hans tankar, men egde ej hjerta att vidröra dem, utan sade med broderlig vänlighet:
— Kom nu, följ mig, Äfven du skall här finna dig älskad och hemmastadd.
Kyrkoherden Sylvéns »välkommen» fröjdade Gustaf i djupet af sin själ. Pastorskan, hvilken, genom en i det förnäma huset antagen vana, vanligtvis helsade sitt främmande med mera artighet än hjertlighet, framstod dock denna gång, i modersglädjens förtjusning, glad och innerlig. I Marias hjerta hade ynglingen redan, såsom Axels vän, ett högt rum, och när hon nu, med sin oskuldsfulla vänlighet helsade honom, hviskade något i Gustafs själ om goda englar.
— Nå, är här icke vackert? — frågade Axel sin vän, då de efter måltiden arm i arm vandrade omkring de friska åstränderna.
— Ditt hem är ett paradis, Axel!
— Måtte du finna det inre lika trefligt som du finner det yttre skönt!
— Och huru skulle jag annat — med dig och dina föräldrar?
— Och Maria, — tillade Axel nästan förebrående. — Har min beskrifning om henne varit öfverdrifven? Svara upprigtigt.
— Den har icke beskrifvit Maria.
— Tack! så ville jag du skulle säga.
Sedan de båda vännerna i den dunkelklara midsommarnatten länge genomvandrat Axels kära barndomsnejder och lyssnat till det från alla håll jublande landtfolkets glädje, återvände de för att intaga det vackra, af Maria så smakfullt tillredda rum, hvilket låg midt emot Marias, ehuru skildt derifrån genom den långa vinden.
— Månne hon sofver? — sade Axel och lyssnade, just som de gingo förbi hennes dörr. — God natt, Maria! — tillade han sakta, med örat lutadt mot dörren.
— God natt, Axel lilla! — svarade inifrån ett sakta genljud.
— Får jag komma in till dig?
— Ack, hvad du var snäll? Jag har så länge väntat derpå, och har nästan varit ond på Gustaf, som beröfvat mig ditt sällskap.
Dessa sista ord sade Maria då hon öppnade dörren, bakom hvilken Gustaf gömt sig.
— Ser du, att allt är sig likt i min lilla kammare: blommorna, taflorna, den vackra utsigten. Allt helsar dig ett välkommen, till och med den lilla fogeln, som nu litet lyfte hufvudet upp under vingen, — sade Maria, sedan Axel inkommit i rummet. — Ser du, att allt står på sitt vanliga ställe, och äfven vår trefliga soffa, hvilken länge väntat på dig, — fortfor hon och drog honom ned i den lilla hörnsoffan. — Gud vare lof, att jag har dig åter! — hviskade hon efter några ögonblicks tystnad och lade med barnslig ömhet sitt hufvud mot broderns axel, under det han lindade sin ena arm om systerns lif och med andra handen strök undan de rika lockarne, som nedfallit öfver panna och kind. De lyckliga syskonen njöto nu en af lifvets renaste, ljufvaste stunder.
Troget meddelades nu allt, som under deras skilsmessa tilldragit sig, och den barnsligare Maria fann ingen småsak för obetydlig att anförtros åt Axel.
— Nå, söta Maria, huru är det med brukspatronen? Du skref en gång, att han börjat visa dig ett slags egen artighet, samt att du fruktade, att mamma gerna skulle önska honom blifva din man,
— Ja, Axel, jag fruktar det ännu. Han är här i hvarje vecka, ger oss ofta skänker, hvilka, så väl som gifvaren sjelf, visst mycket behaga mamma; ty hon talar beständigt om hans godhet, hans värde och om det stora, präktiga Lundafors.
— Och du? Hvad tänker du om bruket och brukspatronen? Skulle du vilja kalla dem dina?
— Så du skämtar, Axel! nog vet du, att jag hvarken längtar eftor rikedom eller giftermål.
— Det vet jag; men icke måtte du väl heller ämna öka det stora antalet kring glasberget?
— Jo, det tänker jag, i fall jag icke får någon, som jag kan älska, efter hvilken jag vill bilda mig, till hvilken jag fullt kan sluta mig, med ett ord, någon som liknar dig, Axel, — sade Maria med svärmande ömhet.
— Utan kärlek skall lifvet blifva dig fattigt, Maria; men icke allt, hvad verlden kallar kärlek, skall fullt lyckliggöra ditt bröst, — svarade Axel med värma och blickade djupt in i de klara, blå ögonen.
— Således icke brukspatronen? — fortfor han, efter några ögonblick skämtande.
— Nej, Axel; han fördjupar sig så i sina rika metallschakter, att han blir främmande för hjertats ädlare rikedomar.
— Nå, än löjtnant Flyktén då?
— Nej; kära Axel, på honom sannas fullkomligt mammas ord, att militärer äro flyttfoglar, hvilka ständigt vilja hafva sol och söder, och medan deras »söder» är det samma som det nya, så är hela deras lif en oupphörlig flyttning. Skulle jag välja något stånd, så vore det prest eller läkare.
— Läkare! — upprepade Axel lifligt; men liksom han ej velat, att Maria skulle höra det, fortfor han med värma: — Icke kan min Maria tro, att allt det goda eller allt det onda finnes inom något visst stånd; tro, att alla brukspatroner icke kunna vara annat än rikedomsvurmar, alla militärer endast flyktiga?
— Nej, ack nej, söta Axel; men pappa är prest, du skall blifva det, jag har i detta stånd sett det ädlaste jag känt. En läkare står ju också i lifvet som en mensklighetens engel, och derför älskar jag dessa tvenne mest; men skulle jag komma att älska någon, som tillhör ett annat stånd, så …
— Så ger du honom icke korgen för det?
— Nej; men säg mig, Axel, huru komma vi på detta giftermålsämne, då vi kunna välja så månget annat, vida intressantare? Och medan de ännu länge samtalade om lifvets skämt och allvar, vilja vi blicka in i Gustafs kammare, och se huru han tillbringar sin midsommarnatt.
Med hufvudet lutadt mot den på bordet hvilande armen, finna vi honom och skola kanske först litet betrakta hans yttre, innan vi försöka genomtränga orsaken till de djupa tankar, som tyckas fängsla hans själ.
Hans drag voro rena och nästan bildsköna, ehuru det tycktes, som en tidig strid med lidelser och behof redan derifrån borttagit den gyllne vårfriden. Öfver pannans klara dag hade väl ännu intet moln vågat lägga sig; men smålöjets ljusning skuggades af en mörk sky. Den hastiga vexlingen i hans öga talade om häftiga känslor, och den höga gestaltens ädla hållning om en inneboende, kanske genom motgångar mera utvecklad stolthet.
— O, min mor, — utropade han med sorglig ömhet, — min dyra, älskade mor, hur ser det i afton ut i ditt hjerta, i din hydda! der är ingen högtidsglädje, ingen sommarsol, der kämpa behofvets och smärtans mörka magter; men, — tillade han lugnare, — der är frid och bön. Ack, huru jag ser dig nedsjunken, ser de trötta händerna sammanknäppta, ser den öfverlåtande, kärleksfulla blicken höjd mot fridslandet, ser, liksom ett återsken deraf sprida sig kring ditt milda anlete. Huru ofta under mina barndomsdagar, sedan vi bedt till sammans och du trodde mig inslumrad från de ömma smekningarne, såg jag dig nedfalla vid foten af mitt läger, hörde jag dig be — be, ack, för mig! Huru dessa böner genljödo i min själ, och huru, när du sade: ’måtte han bli god, ren och ödmjuk!’ jag sakta bad: ’måtte jag bli som hon och glädja Gud, glädja henne!’ — Han tystnade; men ögat, det sköna, härliga ögat, som nu hvilade på ett miniatyrporträtt, uttalade den högsta sonliga kärlek. En tår darrade på dess klara spegel — den föll och log mot honom ur den ömma moderblicken. — Genom tårar skådar du din Gustaf, — suckade han djupt och borttorkade den glänsande perlan. — O, att jag vore hos dig; jag skulle bortkyssa dem! Jag vet icke hvad det är, som så oroar mig sedan jag inkom i Axels hem, — fortfor han, efter några ögonblicks tystnad. — Här är allt så godt, så ljust, så vänligt, och ändå … Icke är det afund? Nej, vid Gud! Hvem förtjenar ett sådant hem som Axel? Men det är väl jemförelsen mellan våra förhållanden, som gör mig så dyster. Det hade varit bättre, att jag följt min första tanke och gående hunnit min mors hydda, mitt hjertas hem, än att med Axel anlända till hans glada fäderneboning.
— Axel anar ej, huru fattig min mor är, att hon kanske mången afton lagt sig hungrig för att mätta de små. — O Gud! — Axel är för grannlaga att fråga; jag för stolt att tala. När jag tänker på de dyra der hemma, är det som brände det i min själ. O, då ville jag sjunka till Axels bröst och säga honom huru det ser ut i min moders hydda, i mitt hjerta; men blygseln, stoltheten tillbakahålla mig. Men Axel anar mycket: ty han delar ju nästan allt med mig. ’Vi hafva ju allt gemensamt’, säger han när jag talar derom; också nekar han, den lycklige, lefnadsglade ynglingen, sig nästan alla nöjen, för att skifta det nödvändiga med mig. Utan Axel hade jag nu förliden höst nödgats öfvergifva de kära vetenskaperna. Axel, jag vill, att min mor en gång finge se och tacka dig, då skulle du känna dig belönad.
— Nu är han hos sin syster, den lycklige. Ack, hvad det gör mig godt att veta honom lycklig! Äfven jag hade en syster, så ren, så huld som Axels; men … han suckade djupt, och det syntes, att ett sorgligt minne qvalde hans själ. Han gömde ansigtet i sina händer. Länge förblef han i denna ställning och hade nyss intagit sängen, då Axel inträdde i rummet.
— Han sofver, — sade denne sakta. — Icke underligt; det är redan mer än en timme efter midnatt. Ack, Gustaf, om jag en gång finge se dig rätt glad; men icke en gång sömnen förmår utbreda fullkomligt lugn öfver det ungdomliga ansigtet, — tillade han nästan hviskande, sedan han länge beskådat vännens af morgonrodnaden svagt upplysta anletsdrag. — Gustaf, det är mörkare i ditt hjerta än du vill säga mig, mörkare i hemmet än att din höga, stolta själ skulle vilja låta mig blicka dit in. Jag hoppades, att du skulle här känna dig gladare, att du skulle anse mitt hem som ditt eget. Du skulle det, om intet sådant återstode dig på jorden; men nu är det väl icke rätt möjligt, ty förgäfves söker du för mig dölja, att du här är dystrare än någonsin. O, så det smärtar mig, då jag djupare än någonsin känner för huru mycket jag har att tacka dig! Om du icke varit, hade jag ej utan rodnad kunnat möta Marias rena blick. Aldrig har jag så mycket tackat Gud för min seger öfver det onda, som nu, då jag åter ser de kära i min oskulds barndomshem. Gustaf, du var min skyddsengel. Min skuld till dig är stor; men den är skön. O, kunde jag …
Gustaf andades högre; Axel smög sig sakta från hans säng, af fruktan att väcka honom, och inom några minuter hvilade han åter i det faderliga tjället.
Gustaf hade ej sofvit. Han hade hört Axels alla ord — hade känt dem i djupet af sitt hjerta, der de andades likt en uppfriskande vind öfver de bleka lifsblommorna.
— Icke förtjenar jag så mycket, — tänkte Gustaf; — men det är ändå så ljuft, så härligt att vara så älskad. Ack, hvad jag ändå är rik med min moders och Axels kärlek!
Länge genomgick den varmhjertade ynglingen känslans och tankens omätliga rymder, och med ett fridfullt leende somnade han slutligen med den allt försonande tanken: — hvad det är ljuft att vara så älskad!