Hoppa till innehållet

Högadals prostgård/Del I/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tolfte kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Trettonde kapitlet
Fjortonde kapitlet  →


[ 164 ]

Trettonde kapitlet.

Söndagen efter brukspatronens besynnerliga besök i prestgården var en af dessa sköna septemberdagar, hvilka så ljuft inverka på själen och äro så välkomna, kanske just derför, att de komma som en skänk, icke som en fordran. En vårdag stämmer oss för glädje; en klar, vänlig höstdag för en ljuf tacksamhet.

Den dag, hvarom vi nu tala, ingaf dessa milda, ehuru ej sprittande känslor. Himlen var klar, och solen kastade sina upplifvande strålar på de ännu grönskande lunderna, der de få gulnade bladen gömde sig bland de friska syskongrupperna, liksom för att icke störa den solbelysta stunden med tanken på storm och förhärjelse. Det var liksom om naturen ännu en gång ville glädja menniskan, innan frost och störtskurar härjat och slutligen förhärjat hennes tjusande behag. Allt var så ljuft, så klart, så stilla, att man tyckte, att klocktonerna kallade icke blott till hjertats, utan äfven till naturens sabbat. Sådana voro åtminstone de känslor, hvilka sympatiskt uppfylde Axels och Marias själar, då de vid faderns sida vandrade den grönskande vägen till kyrkan.

Marias fromma hjerta längtade innerligt till herrans gårdar; ty det ville icke bli frid der inne. Hon längtade [ 165 ]efter tempelsången, efter åsynen af det altare, der hon första gången saligt nedsjunkit, ostörd af stormar och lidelser. Der hoppades hon, att hennes oro skulle stillas, och fridsengeln åter flägta de hvita vingarne öfver hennes själ.

Maria hade ej missräknat sig. De första orgeltoner, som genombrusade det höga hvalfvet, smögo sig lugnande, likt Davids harpotoner, i hennes hjerta, och hon kände snart åter den svigtande Jacobsstegen räcka ända upp till fridslandet, hvars salighet i ljusa aningar omsväfvade hennes själ.

Gustaf var äfven i kyrkan. Han hade inkommit i Axels bänk några minuter sedan Axel dit inträdt. Vänligt helsade de båda ynglingarne hvar andra, ehuru kanske ej med den öppna hjertlighet som fordom.

Axel, som djupt gripits af det mörka bekymmer, som hvilade öfver Gustafs anletsdrag, satte sig så, att han obemärkt kunde beskåda honom, följde noga det vexlande eller snarare stigande uttrycket i hans anlete, och stadgades derigenom i sitt förut fattade beslut att upprigtigt utgjuta sitt hjerta för Gustaf och affordra honom hans hemlighet. Älskade han Alma, så ville han trösta honom, och, enligt majorens ord, intala honom hopp. Men huru skulle han kunna trösta Maria? Här blef det mörkt för Axels tanke; dock äfven för henne vore vissheten bäst.

Och hvilka voro de tankar, som uppfylde Gustaf? De voro mörkare än Axels; han var bedragen på lifvets skönaste sanning. Kärleken, som strålat för hans svärmande hjerta likt en himmelsk uppenbarelse, syntes honom nu en fallen engel, en mened, en lögn, och ändå jäfvade styrkan af hans egen känsla denna hårda dom och stod som försvararinna af kärlekens himlabörd. Och när han nu såg Maria, dessa fromma, rena drag, öfvergjutna af andakt och frid, icke var det hon, som bedragit honom på den sköna drömmen, och likväl — hon älskade en annan.

[ 166 ]— Du kommer väl hem med oss till middagen? — sade Axel hjertligt till Gustaf, då de voro utom kyrkdörren.

— Nej Axel, jag kan det ej; ty herrskapet skall fara bort i eftermiddag, och Alma bad mig komma hem och köra för henne.

— Då vågar jag icke bedja dig om en sådan försakelse, — svarade Axel, och blodet rusade upp till panna och kinder.

— Försakelse, Axel? — återtog Gustaf och fäste den klara blicken på Axels förändrade anletsdrag. — Hvad som är min största försakelse, känner du, och känner också säkert igen mig, då du ser mig föredraga denna.

Det gick omkring för Axels tankar. Svara kunde han ej och behöfde det icke heller; ty prosten och Maria stodo nu hos de begge ynglingarne.

— Käre Gustaf, — sade prosten och lade sin hand på dennes axel, — hvarför är du så osynlig i prestgården och låter oss sitta och vänta på dig? För Axels skull åtminstone, tänkte jag, att vi ofta skulle få se dig hos oss.

Gustaf hade icke sett de kommande. Hastigt vände han sig vid prostens vänliga helsning, och han hade möda att icke förråda hvad han kände.

Maria rodnade, såg ner, och Gustaf — huru uttydde han hennes förlägenhet?

— Nå, du kommer väl hem med oss? — fortfor prosten.

— Icke i dag, farbror.

— Och skälet?

— En resa med majorens, — invände Axel häftigt.

— Rigtigt! — menade Gustaf med ett eget leende.

— Vore Alma ett par år äldre, skulle jag säga, att det vore hon, som fastkedjat dig vid majorens. Nu kan jag icke förstå annat, än att du föredrar dem för de äldre vännerna.

[ 167 ]Sympatiskt verkade detta prostens skämt på Maria och ynglingarne; men hvar och en var för mycket sysselsatt med sig sjelf, för att ihågkomma den andra.

— Jag får icke välja det jag föredrar, — svarade Gustaf med djup röst.

— Var det en syftning på valet för dagen, och det var det, — svarade prosten med glädje, — så måste du vara i prestgården i dag, och nu, Gustaf, intet ord derom. Du skickar hem hästen, och i morgon skall Axel skjutsa dig till baka.

Gustaf, Gud vet af hvad skäl, hade nu intet att anföra, ehuru han icke var rätt nöjd med sig sjelf.

Under vägen från kyrkan berättade prosten, att han med fru och dotter på eftermiddagen skulle bort till nästgränsande församling att stå fadder.

— Och derför ville Axel i dag hafva mig der. Hade Maria varit hemma, skulle han säkert icke bedt mig, — tänkte Gustaf.

På länge hade icke Gustaf mottagit ett så hjertligt välkommen af prostinnan. Förhoppningarne på borgmästaren gjorde Gustaf icke mera farlig i hennes ögon. Gustaf genomträngde lätt skälet, och djupare sved såret; men det yttre var lugnt.

Efter måltiden försvunno genast fruntimren för att påtaga galadrägten; men prosten, som icke hade mer än kaftanen att påsätta och alltid var särdeles intresserad af Gustafs sällskap, dröjde qvar i förmaket, till dess Maria återkom och påminte honom, att tiden till afresan snart vore inne.

Prosten fick brådt om och ingick genast i sin kammare.

I förmaket blef tyst.

— Mot hvem skall du stå fadder, Maria? — frågade slutligen Axel.

— Det vet jag icke.

— Det vet icke heller jag.

[ 168 ]— Mot hvem skulle du önska stå?

— Mot ingen af dem, som äro der, — svarade Maria, och liljan flydde från hennes kind.

O, om Gustafs öga i detta ögonblick hvilat på Maria, det skulle då ha genomskådat den rena, misskända själen! Han hörde — och han tyckte det vara nog.

Vagnen stod för dörren. Gustaf hjelpte de resande upp i den, och ehuru han knappt vidrörde Marias hand, var dock den hastiga blick, som åtföljde hennes tacksägelse, så full af ömhet, att Gustafs öga ovilkorligt svarade på samma sköna språk. Han kände det och nästan harmades öfver sin svaghet.

— Det blir tomt för dig i dag, Gustaf! — sade Axel vänligt, dock icke med den fria ton, som alltid utgjort vännernas umgängesspråk.

— Så talade du icke fordom, Axel! — sade Gustaf med en suck och nedkastade sig på soffan i Axels rum, der de nu befunno sig.

— Ty fordom var jag en del af ditt eget väsende, Vi begge utgjorde till sammans ett harmoniskt helt — — men nu?

— Nu har du skjutit mig från ditt hjerta, Axel! Du har beröfvat mig din vänskap. Ack, denna vänskap, som, näst min mors kärlek, utgjorde min enda, skönaste rikedom! — utbrast Gustaf, synbart skakad.

— Icke har jag skjutit dig från mitt hjerta, Gustaf, — invände Axel, — jag, som så länge känt och alltid skall känna, att jag ej kan umbära dig. Nej, Gustaf, pröfva dig sjelf och säg, om icke din själ, nu uppfyld med en annan, allt uteslutande känsla, icke mera tycker sig behöfva vänskapen och vännen.

— Skulle ock den känsla, du åsyftar, belönad och lycksalig uppfylla mitt hjerta, — utan dig skulle jag blott till hälften njuta min sällhet. Huru skulle jag då, om denna känsla, på samma gång den uppfylt min själ, uppfordrat sig sjelf till ett försakelsens offer, liksom för att [ 169 ]återgälda hennes mera drömda än njutna fröjder — Axel, säg, huru skulle jag icke då känna mig öfvergifven, om äfven du för mig tillstängt din famn och ditt hjerta? — sade Gustaf med en röst, bäfvande af qval.

— Gustaf, — utbrast Axel och fattade med båda sina händer Gustafs hand, — så länge min famn är varm och mitt hjerta kan klappa, äro de begge alltid öppna och trogna för dig! Jag svär vid Gud, att intet förhållande, ingen känsla, vore det ock en varmare än vänskapens, skall någonsin förstörande ställa sig mellan våra själar! Låt mig, som fordom, hemta min sällhet från dig, min kraft från din styrka, och låt min vänskap någon gång infläta en blomma bland ditt lifs törnen. O, jag kan, jag skall det nu! — tillade han med trofast värma och slöt sig fastare in till Gustafs sida. — Gif mig åter din ömhet, ditt förtroende! Jag behöfver ersättning för den tid, jag varit beröfvad dessa skatter; och förlåt mig, ty det var jag, som, i stället att säga dig hvad som utgjorde min smärta, uttryckte den i en frånstötande köld. Förlåt mig! och allt, som föregår i min själ, skall hädanefter som hittills, vara dig lika klart som känslorna i din egen!

Ack, de varma, härliga ynglingakänslorna! Den mognade mannen, med det af åren iskylda hjertat, må gerna kalla dem svärmande drömmar; när kunna väl verkligheten, mödan, vinsten skänka honom fröjder, som uppväga dessa ynglingens soliga stunder, fulla af frid, kärlek och poesi! Och hade han nu beskådat de begge ynglingarne, han skulle med djup rörelse suckat: »Ack, äfven jag var en tid varm och god; äfven jag hade då ännu något gemensamt med englarne!»

— Gud välsigne dig, Axel, för denna stund, så full af kärlek och frid, att den uppfylt min själ med en helig aning om de oförgängliga fröjderna! klingade slutligen Gustafs melodiska stämma. — Du har ökat min skuld, men du har ock förhöjt min tacksamhet; och mitt hjertas skönaste tillit är den, att vara din gäldenär! — fortfor han [ 170 ]med stigande värme, och en tår från djupet af hans själ nedföll på Axels bröst.

Axel var glad och lycklig som ett barn, och det varma, öfversvallande hjertat utgöt sig i ett glödande språk; men några ögonblick derefter blef han åter tyst, och det syntes, att ännu hvilade ett något på hans hjerta.

— Huru länge har du älskat Alma! — återtog han slutligen med ansträngd, men ändå veknande röst.

— Alma! jag älskat Alma! — utbrast Gustaf, och hela hans utseende uttryckte den djupaste förvåning. — Det är väl icke möjligt, att du någonsin kunnat misstänka det.

— O, du älskar henne då ej? — utbrast Axel, med ögonen strålande af glädje; — och likväl, jag har trott det, och se, Gustaf, det var denna tro, som var första orsaken till mitt besynnerliga uppförande. Ack, jag trodde, att jag återfått ditt hjerta för att der nedlägga mitt qval, och nu får jag der utgjuta min sällhet! — tillade han, jublande af fröjd. — Det är sant, ja, det måste vara sant, ty du kan icke bedraga; och likväl har jag trott, att du älskade Alma allt sedan den olycksaliga stund, då jag, obemärkt af dig, såg med hvilken förtjusning du beskådade den ljufva, nedböjda gestalten; och ehuru jag tror dig, är jag ej rigtigt nöjd innan jag fått veta orsaken till detta, — tillade han och såg genomträngande på Gustaf.

Gustaf teg; en strid tycktes kämpa i det fulla hjertat.

— Axel, är det möjligt, att du ej upptäckt den bild, som bor i min själs heligaste? — utbrast han slutligen med hänförelse. — Förstår du icke, att det var minnets, icke ögonblickets tjusning, som så insöfde mig i dessa drömmar, och att …

— O, nu förstår jag, — inföll Axel lifligt; — mitt hopp, min aning hafva då ej bedragit mig! Du älskar Maria, jag trodde det alltid, och denna tanke gjorde mig [ 171 ]så lycklig; men jag vet ej hvilken svartalf, som insmög den mörka misstanken i min själ.

— Ja, Axel, jag älskar Maria med den renaste, varmaste, djupaste kärlek, som ännu brunnit i ett menskligt bröst, — genmälte Gustaf, och en helig eld strålade i det stora, mörka ögat; — men jag upprepar hvad jag nyss sade dig: denna känsla har uppfordrat sig sjelf till ett offer. Maria kan aldrig tillhöra mig! Huru skall jag, den fattige ynglingen, kunna bjuda henne på mitt lifs irrfärd? Nej, ett ljusare öde väntar henne, och det lär nu vara närmare än jag anat, — tillade han med dämpad smärta. — Se, Axel, derför dolde jag för dig min kärlek till din syster, derför antog jag den motbjudande platsen på Strålvik. Jag fruktade icke för mitt hjerta, dess öde var afgjordt; men det kunde ej gömma sitt qval. Jag fruktade Marias genkärlek, denna lifvets högsta lycksalighet, honom fruktade jag; ty jag kände mig ej nog stark att icke genom min ömhet tilldraga mig det varma oskuldsfulla hjertat. O, Axel, hvad jag lidit af den tanken att ej hafva fult bekämpat mig! Jag har ansett mig som störaren af det jungfruliga hjertats frid. Nu, sedan jag vet, att Maria älskar en annan, sedan jag sett hennes ögon dränkta i tårar vid afskedet från den lycklige — nu, Axel, du må veta allt, nu brinner en sjudande vulkan i mitt hjerta, och jag fruktar, att dess utbrott skall förhärja det lif, hvilket måste vara och är mig kärt för min mors skull. Axel, oaktadt ditt varma hjerta, skall du ej förstå hvad jag lider. Din lyckliga natur, der den ena känslan, ehuru öm och liflig, lätt aflöses af en annan, skall ej fullt fatta den djupa lidelse, som plågar min själ, — Gustaf sade detta med ett uttryck, hvaraf endast dessa djupa, exalterade lynnen äro mägtiga.

Hvarje ord hade inträngt i Axels bröst, och han, den lycklige, han skulle framföra sällhetsbudet till vännen. Han gjorde det, och såg med onämbar glädje, huru [ 172 ]vid hvarje ord molnet, som omtöcknat de härliga anletsdragen, allt mera skingrades, och huru de slutligen stodo klara och genomskinliga, likt källan, i hvilken vårhimlen speglar sig.

— Och ändå måste jag försaka henne! — inföll Gustaf, sedan Axel slutat med skildringen af Marias innerliga kärlek; — och nu skulle försakelsen vara skön, sedan jag vet, att Maria älskar mig, om icke förebråelsen, att hafva stört hennes lugn, straffande stode mellan mig och den sköna vissheten.

— Försaka henne och förspilla både hennes och din sällhet, det kan väl ej vara din mening? — utbrast Axel med förvåning. — Att nu genast anhålla om Marias hand, det anser äfven jag icke rätt; men att älska Maria, säga henne det och höra det ljufva återsvaret från hennes läppar, och att sedan lefva och arbeta för att ega henne, att i hopp och aning se den vänliga hyddan, der Marias famn väntar dig, detta, Gustaf, måtte du väl ej försaka för en falsk grannlagenhet, hvilken kanske skulle kosta både Maria och dig lifvets sällhet? Nej, Gustaf, gif Maria visshet, att du älskar henne, att du helgar henne ditt lif, och du skall få se, att glädje och lefnadslust skola åter spela i de friska ungdomsådrorna!

— Väck ej mina skönaste drömmar till ett så farligt skenlif; ty verklighet kunna de dock aldrig blifva! Maria, o, jag tviflar ej derpå, hon skulle vara nog öm och hängifven att skänka mig sin kärlek och tro; och ehuru jag med mitt lif ville köpa denna salighet, så vill jag dock ej köpa den med evig förebråelse. En tillstådd kärlek är för qvinnan vida mer allsmägtig, än den tysta, osagda, som brinner lik en Vesta-låga i själens djup. Hvad skulle Maria säga, då en annan, gynnad af föräldrar och yttre förhållanden, nedlade för henne ett varmt hjerta? Skulle hon då upptäcka den förbindelse, som hon, utan deras medvetande, ingått, och skulle jag då stå som en otacksam förstörare af deras sällhet; eller skulle Maria uppoffra sin [ 173 ]kärlek, sedan hoppet gjort den till den skönaste delen af henne sjelf, och bedraga föräldrar och det hjerta, som helgat henne sin tro? Nej, Axel, bort med dessa tjusande frestelser, och jag skall se, att du förstår, till hvilken höjd jag älskar din syster.

— Jag kan ej öfvertala dig, Gustaf! Jag känner kraften af din vilja och af dina beslut; men jag kan ej heller uppgifva hoppet, att Maria en dag skall tillhöra dig, och du måste åtminstone gifva mig den trösten, att denna tanke utgör ditt lifs mål. Du vill i tysthet sträfva att hinna det, utan att innan dess angifva en önskan, ett anspråk, utan att klaga, om det slutligen bedroge dig?

— Axel, du har uttalat mina heligaste tankar, hvilka bo så på djupet af min själ, att jag ville kalla dem omedvetna, men icke ett ord derom till Maria! — tillade han bedjande. — Må hennes känsla lefva, utvecklas eller bortdö, oberoende af allt utom af sig sjelf!

— Men hvad skall jag då säga Maria, jag, som så mycket sökt öfvertyga henne om din kärlek?

— Säg henne hvad du anat, men aldrig hvad du vet, och försök på intet sätt att underhålla hennes kärlek.

— Ack, att jag måste lofva dig det; men för detta löfte fordrar jag ett annat af dig. Var vänlig mot Maria! — bad Axel med broderkärlekens ömhet. — Krossa ej det veka hjertat; du kunde en annan gång ångra det.

— O, bed mig snarare uppbjuda all min kraft att för henne gömma huru kär hon är mig! — genmälte Gustaf lifligt. — Jag känner, att det vill säga mycket; men vi äro snart borta, och sedan … men låtom oss återkomma till Alma. Säg mig upprigtigt, Axel, var det endast tanken på Maria, som sysselsatte din själ i det ögonblick, då du trodde mig älska Alma!

En nästan jungfrulig rodnad uppsteg på Axels kind. Det klara ögat sänkte sig ett ögonblick; men hastigt [ 174 ]mötte dess rena himmel Gustafs blick. — Nej, Gustaf! Alma var min första, Maria min andra tanke. Alma var mig i denna stund så kär, som om jag af hela min själ älskat henne. Det var liksom hon tillhört mig, och liksom dina varma blickar varit ett helgerån från mitt paradis. Jag vill icke förtiga det; jag har sedan dess nästan varit öfvertygad om min kärlek till Alma, hvilken det olycksaliga ögonblicket klart upptäckte för min själ. Nu deremot, i denna stund, känner jag annorlunda; min kärlek synes mig nu en villa, och Alma framstår åter för mig som det älskvärda barnet, som en späd, lofvande knopp, hvars utveckling kan hända skall bestämma öfver mitt hjerta. O, Gustaf, är icke detta en mörk skugga i min själ, hvilken talar om afkomlingen från syndafallet; ty hvad var det annat än afund, som gaf henne den utvecklade jungfrulighetens retande behag, så länge jag trodde dig älska henne?

— Icke afund, Axel, utan denna den menskliga naturens medfödda känsla, som altid stegras af hinder och omöjligheter. De frön till en varmare känsla för Alma, hvilka må hända slumrat i ditt hjerta, vaknade till en ögonblicklig brådmognad i den stund du trodde en annan älska henne. Du såg ej mera barnet, utan den i allt utvecklade qvinnan, och i detta fantasiens synglas skådade du äfven dina egna känslor. Nu, sedan du åter ser henne omstrålad af den barnsliga oskuldens helgongloria, sluta sig dina känslor likasom blomsterknoppen inom sin gröna omklädnad, der de lefva stilla och fortgående, liksom Almas utveckling. Emellertid, Axel, har denna händelse spridt ett klarare ljus öfver ditt eget hjerta, än må hända år eljest skulle hafva gjort. När man sett gryning, väntar man dag, och nattens mörka frestelser måste bortfly för dess väntade solljus.

De sista timmarne af denna sköna, oförgätliga dag tillbragte vännerna i Marias kammare, der de, återkomna från en vandring till ådalen, i den lilla förtroliga soffan [ 175 ]fortsatte dessa hjertats outtömliga ämnen, medan den klara aftonrodnaden vänligt inströmmade på Marias nu åter friska blommor, från hvars doftande lunder den lilla kanariefogeln qvittrade en afskedssång till de sista solstrålarne. Allt andades frid och harmoni, och denna ljufva försoningsfest inflätades som en oförgänglig blomma i vännernas minneskrans.