Högadals prostgård/Del I/Kapitel 12

←  Elfte kapitlet

Högadals prostgård av Wilhelmina Gravallius Tolfte kapitlet

Trettonde kapitlet  →

Tolfte kapitlet.

För att gifva brukspatronen en liten indirekt underrättelse om Marias hemkomst, skickade prostinnan på morgonen dagen efter densamma ett bud till Lundafors att afhemta de lofvade jordgubbsplantorna.

— Helsa mycket från oss alla — förmanade hon pigan, — och skulle brukspatronen göra dig några frågor, så står du väl icke dum och tafatt, liksom du tjente i en torparstuga, utan då vet du svara, att vi alla må väl, och att mamsell Maria och herr Axel hemkommo i går afton.

— Hvad är det värdt att så här i slutet på veckan börja bråka med att klistra garnet till ylletyget, — sade hon vänligt till Maria, efter budets afsändande. — Jag vet, att när man länge varit borta är man ej rigtigt hemmastadd första dagen; dessutom har du väl ej ännu dina saker i sin vanliga ordning, — tillade hon omsorgsfullt.

Maria, af hjertat nöjd med moderns tal, tillbragte hela förmiddagen på sin kammare, der hon hos sin vissnade lilja genomgick sina på en gång ljufva och sorgliga minnen, och bortkastade den glädjens mask, hon inför sina föräldrar påtvingat sig. Öfver hela hennes väsende hvilade nu en djup smärta, hvilken stundom högt uttalade sig i en suck eller i en varm tår. Axel hade väl, ehuru icke sjelf glad, genom sitt skämt och sin ömhet någon gång aflockat henne ett leende; men det var en solglimt ur molnet, den försvann, och molnet syntes mörkare.

— I eftermiddag skall du sätta ihop mina mössor, Maria! — sade modern, sedan de kommit från middagsbordet. Jag eger ingen enda af dem i ordning, utan jag har i dag af ren brist fått lof att sätta på mig en af söndagsupplagan; men, — tillade hon, — du får icke sitta uppe i din lilla jungfrubur, utan nere i förstugukammaren, så kan jag märka Axels skjortor och få höra litet mera nytt från Lovisa.

Mamma hade litet att stöka med efter måltiden; men fadern rökte sin pipa hos Maria, som redan satt omgifven, ja nästan inhöljd, i de omätliga tyllremsornas vågor. På sängen låg en mängd tvättade florsband af åtskilliga färger, och jemte dessa de nystärkta mössorna.

Fadern var nästan mer än vanligt öm; ty han kände sig så lycklig att efter veckor af saknad återse Maria, hvilken kanske utgjorde hans skönaste, mest ostörda fröjd.

— Du är ej glad, min goda ficka! — sade Sylvén; ty den klart seende fadersblicken hade upptäckt, att Maria icke var hvad hon försökte synas vara, och inom sig tänkte han: — den der resan tyckte jag alltid var bra onödig.

Ack, huru gerna hade ej Maria velat upptäcka hela sitt hjerta för den älskade fadern; men hon kunde det ej. Hon svarade nästan icke, utan kysste blott innerligt faderns hand, hvilken vänligt smekte henne; och fadern, den gode fadern, ledde samtalet på andra ämnen, bland hvilka Axels afresa längst och innerligast afhandlades.

— I jul få vi, med Guds hjelp, se honom tillbaka, — sade prosten, som såg huru tanken på skilsmessan smärtade Maria; — och sedan resa vi, om Gud vill, till Upsala nästa sommar, för att öfvervara promotionen och se vår Axel mottaga lagerkransen. Du minnes väl huru han alltid som barn sade, att du skulle knyta hans krans.

Prosten hade gått till folket, som var sysselsatt med potatisupptagning, och Maria hade redan fått tvenne af mammas negligéer i prydligt skick, under besvarandet af många frågor om Lovisas och Charlottes utstyrsel, då modern, som, utan att Maria märkt det, oupphörligt blickat åt vägen, hastigt uppreste sig och gick ut midt i en afhandling om den mångsidiga nyttan för en flicka att blifva tidigt gift.

I samma ögonblick såg Maria det välkända åkdonet och hörde brukspatronens >ödmjukaste tjenare!» och hade således en tydlig förklaring öfver moderns hastiga uppbrott.

Ett gladt leende spred sig öfver Marias anlete, och ett hjertligare »välkommen!» hade aldrig den lycklige Lemner mottagit från de sköna läpparne.

— Gud vare lof, hon är förståndig! — tänkte modern, som stod ljuft tillfredsstäld i bakgrunden. — Jo, jo, jag visste nog, att afståndet från Gustaf och Lovisas tal skulle göra god verkan, och hvad jag nyss sade föll väl också i god jord.

Maria skickades att bestyra om kaffe, och brukspatronen begagnade de ensamma minuterna med fru Sylvén för att, på bästa sätt han förmådde, anhålla om Marias hand.

En tår darrade i moderns öga; men det fröjdstrålande leendet visade tydligt, att det var glädjens.

På det artigaste tackade hon honom och försäkrade, att det vore hennes iunerligaste önskan att få lemna Maria så goda händer; ty — Maria är en engel af godhet och eftergifvenhet, — fortfor fru Sylvén: — Hon skall nog förstå att göra sig värdig en sådan lycka.

— Ödmjukaste tjenare! — svarade brukspatronen bockande och kysste fru svärmors hand.

I samma ögonblick inträdde prosten, och helsningarne voro icke väl slutade, förr än brukspatronen, som nu inkommit i ämnet, fortsatte det med honom.

Prostinnan, som noga kände sin mans tankar, och fruktade hans svar, började tala om en så stor ära för både flicka och hus; men då hon såg rynkorna i prostens panna blifva allt djupare och djupare, fattade hon hans hand och sade med ömhet: — I din hand, min egen, gode Axel, hvilar nu vår Marias öde.

— Nej, Hedda, i Marias egen hand hvilar det.

— Du känner Marias oändliga ömhet och lydnad. Ett ord af dig, och saken är afgjord.

— Ordet lydnad bör aldrig komma i frågan vid afgörandet af ett giftermål, — svarade prosten med djupt allvar. — Faderns pligt är, efter min öfvertygelse, den att råda sitt barn, med ömhet söka afråda det äktenskap, som hans af passionen oförvillade blick anser olyckligt; men aldrig bör fadern öfvertala det unga, veka hjertat till en förbindelse; stridande mot dess egen känsla.

Prostinnans ansigte mulnade.

— Men, min bror, — fortfor prosten med hjertlig vänlighet, — var öfvertygad, att jag är tacksam för din godhet att vilja bereda vår Maria ett sorgfritt och af allt slags öfverflöd uppfyldt lif och att det fröjdar mitt fadershjerta att se dig tro henne ega de egenskaper, som fordras att göra dig lycklig. Skulle Maria sjelf vilja det, så var öfvertygad om mitt hjertliga samtycke, och att det skulle glädja mig, icke för din rikedom, min bror, men för ditt hjerta och din redlighet. Deremot, jag säger det upprigtigt, gör jag intet för att öfvertala Maria. Qvinnans hjerta är hennes enda verld, och då synes mig billigt, att det får afgöra valet.

— Min bror, jag är alldeles af samma tanke, och hoppas, att bror känner mig för väl för att tro, att jag skulle vilja tvinga mig till den vackra flickan, — svarade friaren i sin vanliga passiva ton. — Jag fruktar nog, att hon tycker mig vara för gammal; ty det är ett ansenligt hopp emellan aderton och fyratiofem.

— Låt Maria afgöra detta, — invände prostinnan; men icke finner jag, att brukspatronen, som har ett så ungdomligt utseende, behöfver tala om sin ålder, ty jag tycker att ansigtet och lynnet i detta fall lemna ett mera talande bevis än kyrkboken.

Ett ungdomligt leende spred sig öfver brukspatronens runda anlete, hvilket utbredde sig än ljufvare, då Maria inkom.

Sedan kaffet var drucket, lemnades kontrahenterna liksom af en händelse ensamma, sedan mamma gifvit Maria en ytterligare förmaning och påminnelse om det fjerde budet, med dess löften och välsignelser.

Maria svarade icke, men syntes lugn och nästan glad.

— Du skall få se, Sylvén, att det går som jag önskar, — sade hans hustru, just som de tillslutit dörren.

— Jag kan väl, i Herrans namn, icke tro det heller?

— Du vill det således icke! Gud förlåte dig, kära Sylvén, som så litet tänker på ditt barns väl! Vore en fattig student, som knappt har en ärlig rock på kroppen, och en gammal sjuk mor och ett par fader- och moderlösa barn att försörja, kanske bättre? — fortfor prostinnan med en blandning af smärta och vrede. — Jag, som varit så glad, att du icke kallat adjunkt, af fruktan att Maria skulle bli ett offer för de der eviga adjunktförlofningarne, skall kanske se henne förspilla sin lycka för en simpel student, när hon kunde göra ett sådant parti. Nej, för Guds skull, var du icke galen, om flickan skulle vara det.

— I det fallet, Hedda, är min föresats orygglig. Jag är far, icke verldsman. Jag känner Maria; hennes fröjder ligga icke i rikedom och prakt, och det gör mig hjertligt ondt, att hennes mor så skall misstaga sig om sitt barn och så låta villa sig af den yttre glansen.

Prostinnan rodnade starkt, och på en gång förödmjukad, ledsen och uppretad, såg hon efter sin man, som nu tillslöt dörren.

Efter några ögonblicks eftersinnande öppnade hon sakta förmaksdörren och smög tyst som en ande till den igenlästa dörr, som åtskilde henne från det rum, der Maria afgjorde brukspatronens öde.

— Icke skulle jag vilja, att någon såge mig här, minst af alla Sylvén, — tänkte Hedda, — och jag nästan skäms för mig sjelf; men i en sådan stund som denna, hvilken afgör mitt barns öde, måste allt vika för moderskärleken. Gud låte Maria vara klok! — suckade hon och lade örat nära intill låset.

Emellertid satt Maria och veckade de långa tyllremsorna med en brådska och färdighet, som skulle hon varit en af Stockholms modister. Brukspatronen vandrade fram och åter i rummet utan att kunna börja det vigtiga ämnet. Han hostade, öfverlade den ena meningen efter den andra; men ingen syntes antaglig. — Ack, mamsell Maria, — började han slutligen och stannade framför den flitiga fickan, — nog förstår mamsell Maria hvad jag menar, fast jag icke är någon talare?

Ett oemotståndligt löje spred sig öfver Marias läppar.

— Ack, mamsell Maria förstår! — utbrast han och fattade ånyo hennes hand. — Kan jag hoppas, att denna lilla mjuka, hvita hand blir min egendom, då, ack, då blir jag den lyckligaste menniska på jorden?

— Mamsell Maria svarar ej; är jag för gammal kanske? — fortfor han suckande. — Ja, jag är icke ung, det är sant; men mitt hjerta har aldrig i sin ungdom känt så mycken kärlek, så mycken värma som nu. Nå, ett svar från de der gudomliga läpparne; men kom i håg, att ett »nej» är som att skrifva en dödsdom! — tillade han, och den värdige friarens lekamen vidgades af en djup, lång suck. — Tänk på min kärlek, mitt Lundafors, som mamsell Maria säger är så vackert, och svara mig! — fortfor han häftigt och kysste Marias hand, den han ännu höll.

— Brukspatron Lemner! — svarade Maria med älskvärd vänlighet, i det hon lösgjorde sin hand och bad honom sätta sig, — jag förstår er godhet, och är icke heller otacksam derför, om ni tillåter mig att tala upprigtigt.

— Ack, i dessa ord ligger så mycket hopp! — utropade brukspatronen utom sig. — Aldrig har jag älskat någon så mycket, aldrig har jag tyckt, att någon kunnat göra mig så lycklig! Tala, tala, gudomliga Maria, och tro mig, att ingen yngling kan ömmare brinna än jag!

— Jag vill till en början säga er, att ni misstager er om ert hjerta.

— Nej, nej, känn blott hur det slår! Det är ej något misstag.

— Slagen äro visst icke misstag ; men af kärlek klappar det icke.

— Hvarifrån i Guds namn, skulle det eljest få sin, kraft? Jo, kärlek, bara kärlek är det.

— Det är ej första gången hjertat misstager sig om sina egna känslor, — återtog Maria; — men jemför det ni nu kallar kärlek med det ni fordom kände.

— Jag har aldrig känt …

— Det tillhör i allmänhet ert kön att, såsom bevis på djupheten af en inbillad känsla, förneka de skönaste hjertat förut känt; men dermed vinnes ingenting. Att kunna upphöra att älska det föremål, man helgat hela sin själs ömhet, kan, ehuru jag ej förmår fatta det, vara möjligt, men att förgäta, alldeles förglömma den, som en gång egt vår kärlek, det kan ej vara möjligt. Alla andra jordiska föremål må bortdö, detta enda öfverlefver dem och står som en ensam stjerna bland alla de mörknade, de nedgångna.

Den stora silkesnäsduken fördes nu öfver Lemners panna, och Maria, som såg eller trodde, att det var för att gömma det moln, som der uppstigit, fortfor med vänlig röst:

— Återkalla i ert minne hvad ni fordom kände och jemför det med hvad ni nu känner! Då älskade ni med hela själens förmåga att älska; då var lifvet fullt och ljust genom er kärlek; nu vill ni fylla det med en skugga, en härmning af hvad ni då kände. Ni vill hafva en fru, ett sällskap, en värdinna i ert präktiga hus. Jag är ung, är ännu i lifvets rosentid; derföre har ni föredragit mig framför så mången annan, som, med flera goda egenskaper, mer lik er i ålder och åsigter, kunnat göra er Iyckligare än jag. Anse mig icke hård, då jag säger er, att det är mera inbillning än kärlek, som afgjort ert val.

— Brukspatron Lemner, — fortfor Maria djupt, nästan högtidligt, i det hon fattade hans hand och såg honom forskande in i ögat, — tänk, om ni i detta ögonblick hade att välja mellan mig och — Johanna! För hvem skulle hjertat tala högst?

— Johanna, — utbrast Lemner, och en hastig blekhet gaf åt hans utseende ett ovanligt, nästan ömt uttryck.

— Ni minnes då Johanna? — återtog Maria med ömhet.

— Ja, mamsell Maria! Ni har rätt, skulle än alla jordiska minnen försvinna; men Johanna glömmer jag ändå aldrig. Men tala icke om henne! Gud allena vet om hon mera finnes på jorden, — fortfor brukspatronen, som litet återhemtat sig.

— Om hon funnes der, om hon älskat er, älskade er ännu, om hon för er försakat all lifvets glädje, hvad skulle vi då göra? Tala nu lika upprigtigt som jag.

— Jag vet icke hvad jag skulle, — stammade Lemner.

— Då har ni också aldrig varit värd att vara älskad af ett sådant hjerta som Johannas.

— Mamsell Maria, känner ni henne? Säg, o, säg mig, lefver Johanna? Minnes hon mig? — utbrast Lemner, och nu syntes det, att en varm känsla äfven kunde finnas i hans bröst.

— Gud vare lof, jag ser, att kärleken är starkare än tiden, starkare än allt! — inföll Maria med värma, då hon såg den förändring, friarens utseende undergått. — Och hvilken af oss båda, Johanna eller mig, skulle ni välja? — tillade hon leende,

— Förlåt mig, mamsell Maria, ni är ung och skön; men Johanna, ack ja, Johanna! Men säg för Guds skull, hvar fins hon, och huru vet ni mitt förhållande till henne?

— Ni är ju värdig, att jag bryter mitt löfte till Johanna; ty hon bad mig att aldrig till er nämna hennes namn?

— Ni har då sett henne? Nå, Herre Gud, är hon sig lik? — utropade Lemner häftigt.

— Ja, jag har sett henne, mild och älskvärd som en engel.

— En engel, ja, en engel! Ack, då är hon sig lik! — inföll brukspatronen, och tårar glänste i det upphöjda ögat, åt hvilket Johanna nu gifvit mera uttryck, än Maria någonsin tilltrott det.

Nu omtalade Maria händelsen med Johanna och allt, som händt henne sedan den tiden, då brukspatronen skildes vid henne.

— Men hvarföre skref ni icke, när hon, i sin oro öfver det kalla i ert bref och af tanken på er stora lycka, föreslog er att glömma henne och välja en ung flicka, som var uppfödd vid glans och öfverflöd? — frågade Maria. — Nog såg ni, att den sårade kärleken och icke kallsinnighet dikterat hennes bref?

— Skref ej jag? Nå, Herre min Gud! har hon aldrig talat om de många bref jag skref, huru jag tiggde henne, att hon skulle vara mig trogen? Men när jag aldrig mer fick ett ord till svar, utan endast tvenne från hennes förmyndare, hvilken sade, att det icke var värdt, att jag försökte återvinna Johanna, som nu skulle gifta sig med hans son, så — hvad ville jag göra? Jag tänkte fara dit; men att se henne som hustru åt den nidingen, det kunde jag icke!

Nu begrep både Maria och Lemner Ergers bedrägeri, och han var alldeles utom sig af allt hvad han hört.

— Att hon ej varit hans hustru! — utropade han; — att hon lefver, att hon mins mig! Herre Gud, mamsell Maria, hvad jag har att tacka er för mycket! Men hvad skall prosten säga; ty han har gifvit mig löfte? — tillade han, då han litet lugnat sig.

— I detta fall kan ni vara lugn; ty jag får upprigtigt säga, att jag alltid insett, atf vi icke passade för hvarandra, samt att min far säkert funnit detsamma, ehuru mycket han värderar er.

— Nej, mamsell Maria, vi passa icke heller, det finner jag nu mycket väl: ty ingen mer än Johanna skall kunna älska mig för min egen skull. Gud låte henne bara icke vara obeveklig!

— Hvad är det värdt att jag står här? — tänkte ändtligen prostinnan, som med klappande hjerta försökt uppfånga hvarje ljud från de talande, men som, i följd af sin genom en svår nervfeber försvagade hörsel, icke uppsnappat så mycket, att hon kunnat få något sammanhang.

— Nej det är icke möjligt, — sade hon sakta för sig sjelf, då hon tyckte brukspatronen utsäga ordet »Johanna», och tänkte sig lemna sin farliga plats, då hon tydligt hörde Maria säga: »Gud vare lof, att kärleken är …» — Mera hörde ej Hedda; ty då var det åter ett sakta sus, och när hon strax derpå åter tyckte sig höra ett »Johanna», då lemnade hon i ren förargelse den obelönade posten och inträdde några minuter derefter andra vägen till Maria, just som brukspatronen väl för tionde gången förde hennes hand till sina läppar och derpå satte en utmärkt vacker och dyrbar briljanterad ring.

— Ingen vägran; det är ju denna stund jag har att tacka för hela mitt lifs lycka, — utbrast Lemner, men stannade förlägen, då han såg prostinnan inträda.

— Åh, Herre Gud, låt icke mig störa! — inföll modern, som hört de sista orden och med glädjestrålande ögon framstörtade till de båda.

— Mamma, goda mamma! — utropade Maria, som med djup smärta varseblifvit moderns glädje och misstag; men i samma ögonblick öppnade prosten dörren och bad att få tala vid sin hustru.

— Nå, min gode gubbe, — jublade prostinnan, sedan hon utkommit, och utan att afvakta sin mans uppdrag — nu är då saken afgjord.

— Du är så barnslig, Hedda, — sade prosten, allvarsamt afvisande, och begärde de så kallade Jan Mattsons droppar åt en oxe, som blifvit häftigt sjuk.

— Det är ingen tid att förlora, — tillade han med häftighet, då han såg, att hans hustru icke rörde sig ur stället. — Oxen är dålig, och det vore en stor skada; han är ung och vacker och en af dem, vi sjelfva uppfödt.

— Käraste Sylvén, huru kan du bry dig om oxen i ett sådant ögonblick som detta? — utbrast prostinnan missnöjd. — Vore det ock sjelfva grefvinnans son, — tror du icke, att brukspatronen ersätter oss den skadan?

— Jag trodde dig vara förnuftigare, Hedda! — svarade prosen nästan vredgad; — men min salig mor, som dock aldrig hade någon flicka, sade alltid, att mödrarne blifva förryckta, när det är fråga om döttrarnes giftermål, och jag ser, att hon hade rätt. Emellertid gif mig nycklarne och sansa dig så mycket, att du säger mig hvar kruset står!

— Sansa mig, sansa mig! — upprepade fru Sylvén, häftig vorden. — Det vore bättre, att du sansade dig och hörde hvad jag har att berätta dig; du skulle, min sann, ej sedan, du heller, fråga stort efter oxeus kolik.

Och så fattade hon sin man i armen och hindrade honom att gå ut.

— Söta, min egen goda Axel, hör nu! — utbrast hon. — Som jag kom in, så satte Lemner en ring på Marias hand, hvilken han kysste med ömhet, i det han sade, att han hade att tacka detta ögonblick för hela lifvets lycka. Då han fick se mig, fick hela hans väsende en ung älskares förlägenhet, och Maria kom emot mig med ögon så blyga och ömma, liksom hon sett brudsängen bäddad, och utropade: »Mamma, söta mamma!» men då kom du med din oxaffär och gjorde slut på hela det vackra uppträdet.

— Hvad i Guds namn säger du, Hedda! — utropade prosten, och pannan sammandrogs till djupa fåror.

— Jag säger hvad jag sett. Ack, jag ser ännu den blixtrande ringen på Marias hand, jag hör ännu …

— För Guds skull, Hedda, jag kan väl aldrig tro något sådant. Det vore Marias och allas vår bestämda olycka, — inföll prosten med olycksvådande röst.

— Du tänker väl ej förstöra hela min glädje, hela Marias sällhet; och, min gubbe, om Maria nu gifvit ett löfte, så tänker du väl icke återtaga det? — tillade hon bedjande.

— Maria kan ej hafva gifvit något löfte! Nej, det är omöjligt! — svarade prosten lugnad. — Hon skulle aldrig, i hvad förhållande som helst, ega mod att utan vårt pröfvande afgöra en så vigtig sak. Nej, jag känner Maria, — fortfor fadern, lycklig i sin visshet.

I samma ögonblick inträdde Maria, och på den snöhvita handen blixtrade den blänkande ringen.

— Gud välsigne dig, Maria! — utropade modern och slöt henne med häftig ömhet i sina armar.

— Mitt barn, mitt älskade barn, hvad i Guds namn har du gjort? — frågade prosten med sväfvande röst och såg genomträngande på Maria, hvars utseende uttryckte en underlig blandning af tillfredsställelse och oro.

— Ack, om blott mamma gillade hvad jag gjort, skulle jag tycka, att jag aldrig gjort något bättre, att jag aldrig känt mig så lycklig, — svarade Maria med strålande ögon.

— Herre Gud, mitt barn, du menar väl om pappa gillade det? — invände modern ömt, — Nog gillar jag hvad du gjort. Ja, jag skall hela mitt lif tacka Gud derför och vi skola till sammans försöka att få din gode far på vår sida.

— Mamma, söta, goda mamma, det är icke som mamma tror, och det gör mig ondt att nödgas bedröfva mamma; men sedan jag fått omtala allt, hoppas jag att vi alla skola glädjas.

— Ärnar du spela komedi med dina föräldrar, eller hvad skall detta kallas, Maria? — frågade modern förundrad.

— Det är något i ditt uppförande, som förefaller äfven mig gåtlikt, — sade fadern och såg på Maria, hvilken nu i korthet omtalade förhållandet, men med all den glädje, det deltagande, som hennes hjerta kände vid åtanken på Johannas sällhet.

— Nå, min Gud, att jag skulle uppföda ett sådant barn, en äktenskapskopplerska! — utbrast modern i fullt raseri. — Hvad tror du, att denna Johanna är? Jo, en landstrykerska, som skulle få flera män, än någon hade hustrur i gamla testamentet, om hon skulle gifta sig med alla hon sökt fånga. När hon hörde, att du skulle göra en sådan lycka, så satte hon ihop den der långa historien: ty hon visste, att ditt romaneska hjerta genast skulle afstå brukspatronen och försöka skaffa henne en man på gamla dagar. Men, min kära Maria, när dina föräldrar ligga tre alnar under jorden, och du står ensam och bedagad och liksom Johanna, på öfverblifna kartan, så torde ingen from Maria afstå åt dig sina rättigheter, och icke heller ett sådant fårhufvud stå till hands som brukspatronen, hvilken låter inbilla sig, att han älskat henne i urminnes tider.

— Mamma, goda mamma, tala icke så! — stammade Maria. — Smäda icke Johanna; hon är så god, så älskvärd! Hon förbjöd mig att för brukspatronen nämna hennes namn, hon ville för mig, liksom för hela verlden, gömma sitt hjertas hemlighet; men hon rådde ju ej för att hon dånade, samt att jag då fick se ringen och porträttet?

— Dåningar, kära Maria, den, som tror på dem, skall vara så enfaldig som du och aldrig hafva sett qvinnolisten. Jo, nu skall hon blifva fru på Lundafors, fordra nyårsvisiter och främsta rummet, då du annars hade varit värdinna på det präktiga stället, och jag alldeles som hemma der!

— Min Gud, Hedda, hvart för din öfverilning dig? — sade prosten mera strängt än någonsin. — Huru kan du så villas af en misslyckad plan? Nog finner du, att icke brukspatronen är en passande man åt Maria. Tror du, att sällhet kan uppblomstra ur en så fullkomlig olikhet, så väl i ålder som uti allt annat? Man skall, som Johanna, från barndomen hafva vant sig vid Lemner, för att kunna älska det verkligt goda hos honom, utan att plågas af det stötande, det mindre bildade. Maria hade, äfven utan Johannas mellankomst, aldrig blifvit Lemners hustru. Jag talade alltid, så att han skulle förstå det; men hans inbillning och dina uppmuntringar gjorde honom döf för mina hänsyftningar. Hans villa gjorde mig ondt, och jag har med smärta motsett den stund, som genom ett »nej» skulle skingra den; ty jag eger verklig vänskap och aktning för honom. Nu har Maria varit ett slags orsak till hans lycka, och i det ögonblick, han skulle se sin plan omintetgjord, återfinner hans hjerta en verklig sällhet, vida skild från inbillning och barnsliga beräkningar. Inse detta, min hustru, och tacka Gud, hvilken så väl slutat denna sak! Vi ega vår Maria, och hennes ömma hjerta fick åt honom, som hedrat henne med sin välvilja, framföra detta glädjens bud, i stället för att såra honom.

— Vi ega vår Maria! Ja, kära Sylvén, om du fortfar som du börjat, så skola vi nog ega henne till evig tid; ty en korg hit och en korg dit, så får hon sedan behålla sina korgar i fred. Och det säger jag, att åt alla studenter och adjunkter, det vill säga, alla pojkpartier, säger jag nej; och jag skall gifva dem en korg, sådan, att de ej snart skola glömma hvarken mig eller korgen.

— Intet vidare tal i detta ämne, Hedda! — sade prosten med bestämd röst, — utan låt oss nu gå in till brukspatronen; och jag vill hoppas, att min hustru ej skall låta en sinnets öfverilning så förvilla sig, att hon skulle förlora brukspatronens vänskap och högaktning.

Med dessa ord lemnade prosten rummet och ingick till den lycklige älskaren.

— Af upprigtigt hjerta lyckönskar jag dig, min bror! — sade prosten och räckte den något förlägne brukspatronen handen.

— Ack, min hedersbror, jag är glad som ett barn; blott icke bror tycker, att jag är som en flöjel, då jag så snart ombytt tankar? — svarade Lemner och bockade sig.

— Nej, visst icke; jag anser saken vara försynens, icke menniskors verk, och tycker, att hon är för oss alla en verklig gemensam glädje.

— Ja, och en sådan flicka som Johanna är! Det är hjerta och godhet. Ack, hvad jag längtar att höra henne säga: »min Johan!» som hon så ofta sade i forna dagar! — utbrast Lemner med verklig värma. — Men hvad säger prostinnan? Det bryr mig mest af allt, — tillade han ängsligt.

Sedan prosten äfven i detta fall lugnat honom, började han åter tala om sin Johanna, och, inkommen i detta ämne, blef han, på sitt sätt, vältalig.

Emellertid hade Maria all möda att lugna och blidka den uppretade modern. Hon bad, förestälde, gret, smekte; men allt syntes förgäfves. Hedda var denna gång outtröttlig i vrede och förebråelser. — Då öppnade Axel dörren, och Maria andades lättare.

Hvad i Guds namn står på? — utropade han, då han såg att något var å färde, och mamma omtalade händelsen, utvidgad och förhöjd genom många bitande anmärkningar.

— Nå, Gud vare lof, att den der tråkiga affären är slutad, hvilket både för Marias hjerta och allmänhetens omdöme verkligt oroat mig! — ntbrast Axel med liflig glädje.

— Hvad menar du, Axel? — frågade modern, med forskande blick på sin älskling.

— Intet annat, än den naturliga skugga, som faller på de föräldrar, hvilka för rikedom eller yttre glans vilja uppoffra sitt barns hjerta och sällhet; och, tro mig, mamma, att detta min mors misstag i omdöme om Marias lycka var nära att ohelga modersnamnet. Skulle jag då icke vara glad att se ett slut på allt detta, att se mammas allmänna aktning åter utan en fläck, att se Maria lugn, och få en fru på Lundafors, som kan göra huset trefligt och värden mindre löjlig, och hvilken icke blifvit ett beklagansvärdt offer för hans rikedomar, utan som af ren kärlek ville följa honom, om det vore till steniga Arabien?

Axels ord utöfvade sin vanliga allmagt öfver moderns hjerta; men då fråga blef om Lundafors, mulnade åter de ljusnade dragen. Axel begrep genast från hvad väderstreck molnet kom, och lät nu blåsa en annan vind.

— Nej, annan man skola vi ha åt vår Maria! — utbrast han och svängde om med systern. — Friare lära ej komma att fattas, då man är vacker och älskvärd som hon; men icke ge vi vår klenod åt några gamla löjliga gubbar, ty: »Hvad skall vintern väl med rosor? Han förstår ej deras pris?» — deklamerade han. — Nej, en ung, vacker man, med hjerta och hufvud och lefnadsvett, skall din brudgum vara, Maria, till exempel som …

— Gustaf! — invände mamma ironiskt.

— Bättre upp, mamma, som — rodna ej så, Maria — som den ståtlige borgmästaren Brenner, hvilken blef så alldeles betagen.

— Du skämtar, Axel; icke tycker han om Maria?

— Jo, derom kan jag försäkra mamma, ehuru Maria sjelf är för blygsam att tillstå det.

— Ja, ja, Sylvén har rätt, att allt är det bästa, som sker. Kanske, Maria, att du är bestämd åt honom, och då har du ej gått miste om din lycka; ty jag har många bref från Lovisa med bara loftal öfver honom. Hon ville något gerna hafva honom till måg, hon, och hon rigtigt sörjde, att det icke blef af, och det undrar jag ej på, då han är en så utmärkt hygglig karl. Dessutom, att vara borgmästarinna i en liten stad, är det samma som att vara landshöfdingska i en större.

— Sedan nu allt igen är på god fot, så skola vi, minn sann, hafva en glad afton och tömma ett glas för brukspatronens och Johannas lycka! — sade Axel och gick till skänken att framtaga glas.

— Hvad har du gjort, Axel? — sade Maria, som följt brodern.

— Bekymra dig icke för borgmästaren, låt mig blott styra, och allt skall gå bra. Skäm blott ej bort mitt verk med suckar och sorgsna miner!

Några minuter derefter inträdde Axel med prostinnan och Maria till herrarne. Med mycken glädje och nästan förvåning såg prosten sin hustrus förändring.

— En egen och, som jag hoppas, för alla ganska lycklig, ehuru oförmodad förändring, herr brukspatron, hvartill jag af hjertat lyckönskar! — sade prostinnan artigt, dock icke utan en viss stolthet i röst och utseende.

— Ödmjukaste tjenare, min nådigaste fru prostinna! Det är säkert bäst, som sker.

— Ja, i synnerhet när man gör ett sådant byte, — invände prostinnan med ironiskt leende.

— Ack, ingen skulle annars kallat det godt; men jag gör det, — svarade Lemner glad, — ty gammal kärlek rostar sällan!

— Och derför dricka vi i botten all gammal, trogen kärleks skål, och, som typ för all sådan, brukspatron Lemners och mamsell Landers'. Till sista droppen, er sällhets skål! — sade prosten med glad hjertlighet.

— Ödmjukaste tjenare, min hedersbror, mitt samtliga herrskap! — svarade Lemner och gjorde den ena komplimangen efter den andra. — Ack, att Johanna hörde och såg detta! — tillade han, och en tår stod klar i ögat.

Prostinnan ifylde glasen. Maria hopsamlade sina af brukspatronen alldeles nedsutna rimsor, och Axel höll långa, men sanna loftal öfver Johanna och hennes egenskaper.

— Ödmjuka tjenare, du lilla vän! Dig har jag icke sett på så nära håll, sedan den dagen, då jag fick korgen af Johanna! — utbrast brukspatronen, som med eget utseende betraktade tåren, som vid Johannas beröm vågat sig ned på hans hand.

---