Högadals prostgård/Del I/Kapitel 14
| ← Trettonde kapitlet |
|
Femtonde kapitlet → |
Fjortonde kapitlet.
I den lilla förut omtalade staden ligger vid torget, midt emot stadens källare, ett gult vackert tvåvåningshus, dit vi med läsarens tillåtelse förflytta oss.
Från öfre våningens fönster syntes en mängd fruntimmershufvuden, tillhörande alla åldrar, ända ifrån husets yngsta dotter, den sextonåriga Rosa, till dennas mormor, en skrynklig, åttatioårig gumma; ty det var stor kaffebjudning hos rådman Landers, till firande af den tjugotredje september, som i almanackan heter Tekla.
Landers var en af dem, som anse namnsdagars firande såsom hörande till de husfaderliga pligterna, och en bland de största af de husfaderliga fröjderna. Han försummade derför aldrig dessa högtidligheter, och kunde aldrig trösta sig öfver sin oförlåtliga glömska att hafva gifvit sin yngsta dotter tvenne namn, af hvilka intetdera stod i almanackan.
Johannadagen hade rådman Landers sjelf varit sjuk och således icke kunnat fira sin brorsdotters högtidsdag. Mera än hans sjukdom plågade honom denna tanke. — Du skall hafva igen det med procent, mitt kära barn! — sade han till Johanna, som med dotterlig ömhet satt vid hans säng; och han höll ord.
Först på morgonen hade Johanna vaknat vid en liten nätt sång af Rosa, hvartill farbror sjelf skrifvit orden. Kaffebordet var på det gamla sättet, som vi säkert alla minnas från föräldrahemmet, prydt med grönska och blommor, och en af de stora sängkammarlänstolarne stod framför det, så liljehvitt inhöljd i farbrors egna brudlakan, kring hvilkas bländande snö friska blomsterkransar draperade sig, hvilka i stolens breda rygg förenades till ett stort, prydligt Tekla. Vid Johannas ankomst kom tåren i ögat på farbror, som först slöt den tacksamma i sina armar. Så kom faster med kyssar, famntag och tal; så kusinerna med litet af hvarje, och sist husets tvenne bokhållare med stora buketter och djupa bugningar. På bordet lågo de afsjungna verserna, gömda bland rosor och blad, jemte en schal af farbror och diverse småsaker af kusinerna.
Vid middagsbordet dracks Teklas skål i portvin; men farbror försäkrade, att det på qvällen skulle bli bättre upp.
Klockan fyra voro högtidsrummen uppfylda af menniskor, hvaribland stadens notabiliteter jemte några landtbor befanno sig.
Den stora kaffebrickan hade redan vandrat omkring fruntimrens rader och herrarnes grupper, buren af husets hvitklädda huspiga; och moster Lovisas Karin, lånad för dagen, hade dragit i släptåg med de oräkneliga kaffebröden, hvilka utgjorde en af fru Landers husmoderliga triumfer. Sällskapet hade skingrat sig litet. Fruarne innehade naturligtvis förmaket, och de förnämsta soffan. Herrarne voro fördelade dels i salen, dels i Landers' rum; och sällskapets glanssida, de unga tärnorna, hade samlat sina ljuspunkter i det lilla kabinettet, beläget innanför förmaket i skygd af dess hägnande skugga. Några af de elegantare herrarne, de, som lyckligt genomvandrat förmaket, utan att der blifvit fasthållna af någon artig tant, hade också inkommit i detta lilla harem. Så till exempel stod löjtnant Windén smickrande och, som han ville det skulle se ut, förtjust vid sidan af den täcka Rosa, fröjdade sig åt de hastiga färgbrytningarne på flickans kind, och dolde försigtigt under de nysvärtade mustascherna det satiriska löje, som vid åsynen af de dels smågapande, dels hviskande medsystrarne, spelade på de något bleknade läpparne; ty löjtnant Windén, ehuru, som det syntes, odeladt sysselsatt med Rosa, hade dock tanke och uppmärksamhet för hela den lilla seraljen, samt upptäckte lätt med den vanda siarblicken, att han var dess lysande stjerna.
Den unge Landers stod framför Charlotte och betraktade henne med en fästmans privilegierade blickar, medan han lekte med ringen på fästmöns vackra hand och vågade några ljufva anspelningar på den tid, då hans fullkomliga sällhet skulle stadfästas genom ett ännu blankare insegel.
Husets äldste bokhållare, hvilken länge i tysthet brunnit för husets äldsta dotter, den glada, vänliga Lina, hade nu kommit så långt som bakom hennes stol, der han bad henne tänka, i det han plockade alla bladen af en prestkrage, hvilken han tagit ur en af blomstervaserna, för att få en liten anledning till samtal med sin gudinna. I en fönsterfördjupning omtalade en kammarjunkare, huru vackert väder det var ute, och på tröskeln deklamerade en student de prydligaste loftal öfver det klara solsken, hvilket strålade mot honom från kabinettet, hvarvid en af flickorna anmärkte, att kabinettet icke låge åt solsidan.
Och Johanna, hvar uppehöll hon sig; ty för henne fans ju intet bestäldt rum? För flickorna var hon för gammal, för allvarsam, och för den anborna frukretsen saknade hon frutitel och negligé. Detta oaktadt var den goda Johanna välkommen och efterlängtad öfver allt, icke derför, att hon var dagens drottning, utan för hennes milda, i andras glädje och intressen så deltagande väsende.
Nu hade hon nyss lemnat kabinettet och intagit en stol i förmaket, der hon några ögonblick öfverlemnade sig åt på en gång ljufva och smärtande minnen. Ack, det var just på en sådan dag hon mottagit bekännelsen om Lemners kärlek!
— Nej, mitt herrskap, — utbrast moster Lovisa från soffan, der hon tagit plats jemte en enke-hennes nåd, stadens prostinna, gemla mormor och en rik landtfru, — nu sitter jag icke längre här borta i skymundan. Jag får ej alla dagar se utåt torget, och derför bör man nyttja det goda, så länge man har det. — Och oaktadt fru Landers' erinran, att man ej satt så väl på taburetterna som i soffan, tågade moster Lovisa af till fönstret, dit hon medförde snusdosan, glasögonen och ett sparadt sockerbröd.
Alla fruarne följde Lovisas exempel. Soffan blef tom, men fönstren och trakterna deromkring öfverfulla, och i detta ögonblick var det, som vi presenterade det gula tvåvåningshuset.
— Jag begriper icke, hvart allt bättre folk tagit vägen i dag? — sade fru Wendler, som, trots de nytorkade glasögonens klarhet, icke på hela torget kunnat upptäcka något annat än en sotare, en trasig gumma och en raglande bonde.
— Det kan icke vara några der nere, när vi alla äro församlade här, — svarade prostinnan leende.
— Nå, men herrskapet är för besynnerligt, som alltid vill göra vår stad till en så eländig håla. Här fins mycket folk i dag; men, mina damer, jag försäkrar, att torget skulle vara fullt, om de alla, som icke äro här, hade slagit sig ned derstädes.
— Ja, men nu var det blott fråga om så kalladt bättre folk, — invände prostinnan.
— Ja, det är just sådana jag menar, — och nu började Lovisa räkna upp en mängd, hvilka åtminstone icke bevisade, att hon var aristokratiskt sinnad. Sist kommo den adliga fröken (hvilken för en opasslighet icke var med) och uppsyningsmannens döttrar.
Hennes nåd rynkade på det välborna anletet, då hon hörde stadens enda adliga fröken så oförskämdt blandas bland dylikt skräp, och tänkte: — Ack, de småstäderna! Men der råder dock välvilja och gästfrihet, — blef den andra tanken, i det hon tog det vinkande bischoffsglaset och stoppade ett par fulla gripnäfvar konfekt i den stora piraten, hvilken, för egarinnans snålhets skull, allmänt kallades magasinet.
I samma ögonblick inträdde Landers med fullt glas och gladt utseende, åtföljd af herrarne. Enkelt och hjertligt föreslog han Teklas skål, och sedan kabinettets ledamöter hade samlat sig i dörren, tömdes de fulla glasen till Johannas ära, som tveksam och förlägen framförde sitt hjertas tacksägelser.
Sällskapet var åter skingradt, och Johanna hade tagit plats i den öfvergifna soffan, då moster Lovisa, midt i en afhandling om stekgrisar, gjorde ett häftigt uppehåll och sammanslog händerna.
Sjelfva Johanna återkom från sitt drömland, då Lovisa utropade: — Hvem i Herrans namn kan den karlen vara, som åker i en sådan vagn! Hjertandes, mitt herrskap, om jag sett maken sedan jag var med vid kröningen i Norrköping! och nu blefvo fönstren öfverfulla af hufvuden. — Nå, det var roligt att här någon gång få se en vagn! — utropade hennes nåd och begagnade lorgnetten.
— Men hura många voro i vagnen? — frågade en af de olyckliga, som kommit så långt bakom, att de endast genom yfviga negligérimsor kunnat upptäcka en skymt af vagnen.
— Hura många? — eftersade Lovisa. — Der sutto ej flera än en herre, och det vore, mina vänner, godt om vi kunde få reda på hvem han var. Det far för mig, som jag förut sett det ansigtet; men hjertandes om jag vet hvar jag skall ta igen det.
— Se, der håller nu vagnen midt för källaren! — fortfor Lovisa och reste sig upp i sin fulla längd. — Ja, den, som nu icke såge så illa, så kunde man väl kanske få reda på herrn. Johanna, du, som har goda ögon, kom hit och se om du kan känna igen karlen! Se, nu står han på fotsteget. — Johanna framgick; men hon kunde icke en gång upptäcka något fönster, långt mindre se torget, och ganska liknöjd, drog hon sig åter in i rummet samt kunde ej underlåta att i hjertat le åt den lilla komedi, som fruarne uppförde.
— Han går ju ur åt andra sidan; ja, då bli vi lika sluga, ty på ryggen kan man ingenting se, — fortsatte Lovisa. — En fyllig stor karl, så mycket såg jag, — tillade hon, sedan den resande ingått. — Säkert en grefve eller en baron eller …
— En rik possessionat, — menade frun från landet.
Hästarne voro frånspända, sakerna inburna; men den höge resanden blef ej vidare synlig.
— Det är då rigtigt synd om den stackars karlen, — utbrast fru Wendler. — Tänk hvad han skall hafva ledsamt hela långa qvällen, då vi ha så roligt! Skulle det ej vara artigt att bjuda honom hit? — fortfor hon, vänd till fru Landers. — Det såge så gästfritt ut.
— För mycket gästfritt, fruktar jag, — svarade fru Landers.
— Men du kunde väl skicka ett bud till Winboms, Fredrika lilla, så kunde vi åtminstone få reda på hvem han är.
— Om herrskapet vill, så skall jag göra mig ett litet ärende hem? — svarade fru Winbom sjelf, hvilken var en af dem, som ingenting sett.
Fru Wendler och alla de andra gillade högt detta infall, och nästan i samma ögonblick vaggade källarfrun i sin storrosiga kattunsklädning öfver torget.
— En hygglig och rådig menniska, den der fru Winbom, — sade Lovisa förnöjd, och i korus instämde fruarne i berömmet.
Snart var budbärerskan återkommen, och så fort hon för de öfver hvar andra skrikande frågorna kunde göra sin röst gällande, berättade hon, att den resande vore en brukspatron, som begärt vackra rum, varmt thé och anvisning hvar handelsman Landers bodde.
— Nå, då är det väl det simplaste i verlden att skicka och bjuda honom hit på thé, — yttrade moster Lovisa.
— Nej, min söta fru Wendler, han skulle ej fatta mycken aktning för sin värdinna, om han funne henne springa med sqvaller, ty han satt i fönstret både när jag kom och gick.
— Nå, hur såg han ut? — ropade många på en gång.
— Ganska bra! han har min mans figur, fet och rödblommig; men han satt och såg på det här huset så allvarsamt, som om det varit en kyrka.
Fru Winboms ord hade med oförklarlig magt inträngt i Johannas hjerta. — Men hvarföre denna oro, denna bäfvan? tänkte hon, liksom för att jäfva de känslor, som ofrivilligt bemägtigade sig hennes själ. — Han kan det ej vara — nej, omöjligt! Och ändå öfverensstämmer ju hvarje ord med hans utseende, hans förhållande. En sådan beskrifning kan ju dock lämpas på tusende. — Ungefär så tänkte Johanna, men kunde ändå icke fullt bortvisa sin dunkla bäfvan, sin nästan omedvetna aning.
Théet var drucket, den vackra våningen upplyst och således rullgardinerna till tanternas och i synnerhet Lovisas innerliga förtret nedfälda, utan att hon innan dess återsett föremålet för sin längtan eller kunnat förmå Landers att efterskicka honom. Johanna hade gått in till ungdomen, der Rosa med akompanjemang af gitarr sjöng flera små täcka sånger.
Musiken hade, i förening med dagens minnen och tilldragelser, djupt gripit Johannas själ; och när Rosa med sin klara, vackra röst begynte ett litet ljuft, melankoliskt stycke, der hvarje vers började med: »kom åter till mitt ömma, trogna hjerta,» då kunde icke Johanna längre tillbakahålla de frambrytande tårarne, och hon utgick sakta genom en tapetdörr och nedkom i sin kammare, som var belägen i nedra våningen. Här utbrusto de rika, instängda känslorna i en häftig gråt. Hon förebrådde sig, att hennes lugn så lätt kunde störas, och att hon icke var tacksam nog för allt det goda, Gud och menniskor gjort henne; men hon gret ändå.
— Ack, att jag finge gråta ut vid ett älskadt hjerta! — suckade hon, när de varma tårarne nedföllo på hennes eget klappande bröst.
Hon uppdrog porträttet, och nu var hon icke mera så så ensam, sedan hennes öga liksom fastvuxit vid denna kära, så ofta beskådade bild.
Så hade hon suttit några minuter, då hon hörde någon sakta vrida på låset.
— Farbror —, tänkte hon, borttorkade hastigt tårarne och skulle gömma porträttet, men afslet i brådskan den gamla nötta snodden, och porträttet nedföll på golfvet. Innan hon hann upptaga det samma, var dörren öppnad och igensluten.
Hon uppreste sig för att gå sin farbror till mötes, men sjönk med ett anskri tillbaka på soffan, och hvilade i samma ögonblick nästan sanslös i Lemners armar.
— Johanna! — utropade han så ömt, att man ej skulle tilltrott brukspatronens röst ett sådant uttryck, — Johanna! älskade Johanna! kan du förlåta mig!
Johanna svarade ej. Hon hade småningom vaknat till fullt eftersinnande, och hennes enda tanke var den att få dö i detta saliga, och som hon trodde, drömda ögonblick.
— Johanna, o Johanna, svara! Kan du förlåta mig, kan du ännu älska mig, och vill du tillhöra din Johan? — hviskade Lemner darrande. — Svara mig, se på mig; — fortfor han ömt bedjande.
Johanna uppslog nu ögat och fäste det med kärlekens högsta uttryck på hennes älskade Johan, hvilken såsom sådan alltid stått qvar i hennes hjerta.
Ack, denna blick, för den hade brukspatronen säkert velat förlora Lundafors med all dess härlighet! I en ström af tårar utgöt sig Johannas sällhet. Hon kunde ej ännu rätt fatta sin lycka, och likväl hade den genomträngt hela hennes själ.
— Ack, du är ännu min samma Johanna, lika söt,, lika god som i dag för femton år sedan, då jag först omtalade för dig min kärlek! — utbrast brukspatronen, gråtande af förtjusning.
Nu uppstod en ömsesidig förklaring. De insågo begge Ergers nedrighet, men förläto honom af allt hjerta för stundens öfversvinneliga lycksalighet. Brukspatronen omtalade upprigtigt sitt frieri till Maria, och välsignade henne såsom upphofvet till sin sällhet.
— Gud! — utropade Johanna, då hon hörde porträttet krossas under brukspatronens fot. Hon hade ända dittills alldeles glömt bort det.
— Du trogna Johanna! — utbrast Lemner, som upptagit de söndertrampade spillrorna, — nu har du mer än den målade bilden, du har mig, mig i lif och död, Johannal — fortsatte han lifligt och slöt henne åter i sina armar.
Hvem kan beskrifva förvåningen hos herr Landers, som just i detta ögonblick inkom för att söka Johanna, hvilken han saknat bland de andra?
— Häkert en af hennes mörka stunder, — tänkte han och öppnade dörren. Men hvad detta var för en stund, det kunde ej den gode gubben begripa, då han såg Johanna i en okänd karls armar. Han förde handen öfver ögonen, liksom för att se klarare; men synen blef ändå den samma.
— Hvad i Herrans namn tar du dig för, Johanna? — tänkte han, sedan han några sekunder, de älskande ovetande, åskådat dem, men visste icke, att han satt dessa tankar i ord.
Lemner såg upp, och Johanna gömde ansigtet i sina händer.
— Ödmjukaste tjenare, herr grosshandlare Landers! — utbrast brukspatronen på gående eller rättare bockande fot. — Mitt namn är Lemner. Jag vet genom Johanna, att herr grosshandlaren känner mitt namn och mitt förhållande till henne. Nu är jag här för att begära hennes hand af den, hvilken hon älskar liksom en far; och jag hoppas, när jag fått förklara allt, att denna sällhet icke skall vägras mig.
— Farbror, gode farbror! — stammade Johanna och smög sig till den förvånade gubbens bröst, — du, som varit min smärtas enda förtrogne, mottag också först underrättelsen om min sällhet, och välsigna din Johanna, du, min andre far! — fortfor hon och tryckte sig innerligt till Landers, som med faderlig ömhet slöt henne till sitt bröst.
— Ja, Gud välsigne dig, mitt goda barn! — svarade Landers, hjertligt rörd. — Jag vet väl icke ännu, huru allt hänger till sammans; men jag vet nog för att tacka Gud och tro er vara en god, redlig man, värdig en sådan hustru som Johanna, — tillade han och fattade hjertligt Lemners hand.
— Ja, vi skola min sann i afton dricka er förlofningsskål, — utbrast gubben, sedan han erhållit de önskade upplysningarne. — Jag tycker hvad alla tantfysionomierna der uppe skola blifva långa och gapande, när jag presenterar den okände brukspatronen Lemner såsom Johannas fästman.
— Men skulle vi icke bedja faster komma ned, så att hon ej behöfver dela förvåningen? — frågade Johanna.
Deri har du rätt, mitt barn, och du har, som vanligt, både tankar och hjerta; — och nu tillsades en piga att bedja fru Landers komma ned till rådmannen.
Fru Wendler, som icke kunde upphöra att grubbla öfver den resande, hvilken hon väntat hvarje gång dörren öppnades, hade nu mera ingen rast eller ro i högsätet, utan vankade af och an i rummet, och tittade icke sällan bakom rullgardinen för att se om det lyste i den resandes rum.
När hon nu, vid senaste besöket inom gardinen, funnit ljusen släckta, tog hon för afgjordt, att han vore i antågande. Hon intog då sin plats i soffan, med ögonen troget fäste på dörren; men då ingen kom, så ärnade hon bedja Johanna skicka ett litet bud till Winboms och höra om den resande var utgången.
Nu fans ej Johanna, och Charlotte sade, att hon länge varit ute, samt att Landers äfven frågat efter henne, och säkert nedgått för att uppsöka henne.
Vid denna tidpunkt inträdde pigan.
— Säg högt hvad du vill, kära barn! — sade fru Landers, till hvars öra jungfruns läppar omöjligt kunde hinna för den täta tant-infattningen.
— Rådman bad, att frun skulle komma ner till honom i mamsell Johannas kammare.
Efter mycken svårighet hade fru Landers ändtligen utkommit på fria fältet, hvarefter hon genast nedgick.
Emellertid hade Lovisa vinkat pigan till sig och bedt henne om ett glas friskt vatten.
— Ett ord, kära Kristin! — sade hon nu och förde pigan till fönstret, i det hon smakade några droppar af den framräckta svalkdrycken, — hvad skulle frun nere och göra?
— Rådman ville tala vid henne.
— Det vet jag; men hjertandes, hvad ville han säga henne?
— Ja, det vet Gud, men icke jag.
— Men hvem sa' åt dig, att han ville tala med frun?
— Rådman sjelf, vet jag.
— Hvar var han då?
— I mamsell Johannas kammare.
— Nej, nej, vänta litet, kära barn. Du har väl icke så brådt om heller. Hör du, var Johanna der?
— Ja, det var hon.
— Nå, men du såg väl ej till äfventyrs till någon främmande?
— Jo, min sann var icke den främmande så stor, att han nog syntes.
— Herre Gud, min snälla Kristin, nu får du lof att säga mig litet mera om honom?
— Nej, söta fru, jag vet ingenting mera om honom, och nu är jag alldeles tvungen att gå.
— Åh, lappri, mitt barn! Såg han bra ut, du?
— Ja, det gjorde han visst.
— Ett ord till. Hörde du hvad han heter?
— Nej, — svarade Kristin, med foten på tröskeln.
— Hjertandes, gick icke flickan sin väg! — sade Lovisa för sig sjelf, med den långa halsen utsträckt efter henne.
— Nu har hon då pumpat pigan, — sade en af systrarne till en annan.
— Ja, men så sitter hon icke på't, — svarade den tilltalade.
— Nå, söta fru Wendler lilla, hvad har du nu att berätta oss? utbrast en af själsfränderna.
— Åh, just ingenting, mitt herrskap.
— Åh, visst vet du något, Lovisa lilla?
— Ja, ja; men låtsa bara icke för fru Landers, att jag sagt något.
Och nu ljöd det: — Nå, kära du! Kors, bevara mig! Söta Lovisa! för Gud, min vän, säg hvad du vet! — o. s. v.
— Ja, mitt herrskap, den resande herrn är här; det var han och ingen annan, som ville tala med fru Landers.
— Nå, men vet du intet mer?
— Intet mer! Jag tycker, att det går an att veta så mycket!
— Men, söta fru Wendler lilla, hvad tror du han ville?
— Ja, det är just knuten, det! Och hvarföre skall Johanna vara der nere?
— Åh, nu begriper jag allt i hop; det är den presten, som var så snäll mot Johanna, — inföll en af rådet.
— Prest! Han är ju brukspatron, — inföll fru Winbom.
— Hjertandes, mina söta vänner, nu är allt klart för mig! — utbrast Lovisa, — det är den bruksinspektoren, som uppfödt Johanna, och som nu på annan ort tager sig en högre karaktär.
— Tvi mig, om jag då vill sen! — invände gamla mormor; — för han har varit en sådan tyrann mot flickan.
— Nej, frukta icke det, mormor lilla! Det här är ju en ung och vacker karl, och den der andre skulle visst vara vid mina år, ja, tacka Gud, om ej vid mormors, — inföll fru Wendler. — Men hvad säger herrskapet, om jag hittar på gåtan? Jo det är så säkert Johannas gamle fästman, som att jag heter Lovisa Brumander, tillade hon öfvertygande.
Ett sorl af förundran, att Johanna haft en sådan, uppstod nu i samlingen.
— Ja, visst har hon det; men huru jag vet den saken, det är en hemlighet. Men så mycket kan jag säga, att hon dånade hemma hos oss, då hon höll på att sy på Charlottes brudtäcke; och när vi då knäppte upp allting på henne, så kröp han helt vackert fram.
— Hvad i Guds namn, kröp fram?
— Jo, ingen mer och ingen mindre, än …
Fru Landers inträdde, och moster Lovisa måste göra punkt, ehuru tanternas ansigten voro långa som frågetecken?
— Nå, kära Fredrika, hvad ville den der främmande karlen? — frågade mormor.
— Hur vet mormor, att det var en främmande karl?
— Åh, det är det samma, hur jag vet det, — svarade gumman, som nu ihågkom förbudet; — men hvad ville han?
— Han ville tala vid Landers i en ganska vigtig affär.
— Men hvad hade du att göra med den?
— Ingenting; men …
— Han skulle hafva traktering, — fortsatte mormor. — Men huru kom det till, att han var i Johannas kammare?
— På kontoret är fullt af bönder, och Landers' rum fulla af cigarrök, och han har icke tid att gå upp.
— Se så, då få vi ej se honom! — utbrast Lovisa missnöjd, just som dörren öppnades, och Landers inträdde, åtföljd af de begge älskande.
— Brukspatron Lemner, mitt herrskap! sade Landers med oförstäld glädje.
— Min systerdotters blifvande man, — hviskade Lovisa med stolt belåtenhet till sin granne till höger och venster, sedan hon med den sötaste uppsyn helsat den kommande, och Landers tillade: — Och med den gladaste faderskänsla får jag anmäla honom hos er, mina damer, såsom min älskade Johannas fästman.
— Så kryp ej så långt bort, flicka, utan kom fram, så att alla tanterna få lyckönska dig! — fortsatte han gladt, och fattade den lyckliga, men förlägna Johannas hand. Men underrättelsen var så oväntad, så brådstörtad, att den hade förorsakat en allmän tystnad, och fruarne stodo orörliga som bildstoder. Slutligen, anförda af fru Landers, repade de mod och började lyckönskningarne, hvar och en efter råd och lägenhet på hjerta, hufvud och lefnadsvana; de flesta följde det gamla formuläret: — Jag har den äran, — etc.
— Mitt unga, förlofvade herrskap! -— började moster Lovisa, hvilken nu med samlade sinnen gick emot Lemner och Johanna, — jag gratulerar er af allt mitt hjerta, och det fägnar mig så mycket mera att se Johanna lycklig, som jag i dubbelt hänseende har den äran att vara eller blifva slägt med herr fästmannen.
— Ödmjukaste tjenare, min nådiga! Får jag lof att veta namnet?
— Wendler, min bäste herr brukspatron, och således en blifvande moster till herr brukspatronens bror, den rike brukspatronen på det stora Lundafors.
— Ödmjukaste tjenare, det är jag, som är den samme.
— Den samme! Nej, förlåt mig, herr brukspatron, det är icke möjligt.
— Jo, söta tant, — hviskade Johanna sakta.
— Gud, den arma Hedda! — suckade Lovisa, men tillade i det samma: Allt förefaller mig som ett trolleri, och …
— Och icke så långa tal, kusin Wendler lilla! — afbröt henne Landers och satte gumman helt beqvämt i en länstol, der han lemnade henne att uthärda förvåningens och nyfikenhetens värsta symptomer, samt gick att för ungdomen berätta dagens ökade högtidlighet.
Nu blef det lifiigt kring Johanna, och frågor, tårar, kyssar och omfamningar vexlades i en babylonisk förbistring.
— Herre Jesus, mina vänner, jag tror, att den här qvällen tar döden på mig! — utbrast Lovisa och spratt bögt till från stolen och sina djupa begrundanden vid den smäll, som champagnekorken gjorde i taket. Liksom en skottsalva smälde nu den ena efter den andra, och de förlofvades skål klingade från det jublande sällskapet.
— Hjertandes, om jag vet hvilken skål jag dricker! — sade moster Lovisa för sig sjelf, — för det är som jag säger, verlden är upp- och nedvänd, — och i det samma vände hon rigtigt upp och ned på sitt brusande champagneglas.