Högadals prostgård/Del I/Kapitel 18
| ← Sjuttonde kapitlet |
|
Nittonde kapitlet → |
Adertonde kapitlet.
Hjertandes, Lotta, tror jag icke, att ljusen brinna ut, i fall de icke slockna innan svågers kommer! — sade moster Lovisa, i det hon tillslöt köksdörren och skyndade sig att aftaga de nästan döende ljusen i det rum, der Charlotte och Landers sutto försänkta i den lycksalighet, som uppfyller älskandes själar qvällen före bröllopsdagen.
— Men, mamma, de kunna ännu icke vara här, — svarade Charlotte och upplyfte hufvudet från Landers axel. — Klockan är ju blott sex.
— Gud vare lof, Lotta, att bröllopet blir i morgon; ty se'n, hvad det lider litet framåt, så börjar väl tiden också för dig ha sin gång, fast den nu på en tid just som stått still.
— Är klockan då mera? — frågade Charlotte förvånad.
— Ja, efter som hon midt för dina ögon visar på half åtta.
— Ack, är det möjligt? Men det gifves stunder, då lifvet ligger liksom bakom oss, då ögonblicket är en evighet, —— svarade Charlotte och sjönk åter mot Landers' hjerta.
— Min kära Lotta, evigheten är en sak för sig, som jag icke vill, att du skall blanda i er kärlek.
— Ack, det är det enda ord, som uttrycker den! — svarade Landers hänryckt; men moster Lovisa hörde det ej, och det var väl icke heller sagdt till henne, utan hon började åter tala om sina väntade gäster och den förskräckelse, syster Hedda skulle uthärda i de höga backarne. Slutligen öfvergingo dock hennes tankar till bröllopssupén och sitt missnöje med kokfrun, som ej ville tillaga pastejen efter Kajsa Warg; och sedan hon framtagit denna sitt lifs följeslagarinna, hvilken hade sin plats under bönboken och postillan på kommoden, så uppsökte hon en sida och började med hög röst: — Man tager m. m. Jo, jo, det är annat, det, — sade hon förnöjd, då klangen af bjellror i samma ögonblick nådde hennes öra.
Enligt gammal bepröfvad sed, lyfte Lovisa på gardinen och såg, tack vare stjernljus och glasögon, något stort framför porten.
— Att ni nu kan ha tid att kyssas, när svågers stå för dörren! — utbrast hon och ilade ut, åtföljd af Charlotte, att mottaga de kära gästerna.
— Nå, hjertandes, Hedda, tror jag icke, att du åker i buren, som de förde markattorna uti, — sade hon, då fru Sylvén och Maria nedstego ur en stor täcksläda, hvilken höll framför trappan.
— Ödmjukaste tjenare! det är min, och jag ärnar i den hemföra min Johanna! — svarade brukspatronen och letade sig väg till Lovisas hand, på hvilken Axel just nu tryckte vördnadstecknet.
— Nå, se der ha vi vestalen, som borgmästaren alltid kallar dig, — sade Lovisa och strök Maria om den lilla, ur bahytten framskymtande hakan.
— Nå, välkommen, min svåger — herr prost! Jag får gratulera; var så god och stig in!
Sedan nu våra resande aflagt den tunga vinterbeklädnaden, prostinnan påsatt en annan mössa, Maria urtagit hårnålarne i de uppsatta lockarne och Axel låtit den alltid tillgängliga borsten göra den öfliga runden i det storlockiga håret, samlades de alla i salen, der det trefliga tébordet blef föreningspunkten.
— Hvart nu, herr brukspatron? -— frågade fru Wendler, då Lemner, med sin vintermössa i hand, bockande framförde sitt: — Ödmjukaste tjenare!
— Jag hoppas fru Wendler förlåter; men jag längtar så mycket till Johanna och är öfverflödig här, derför vill jag ej låta oss båda längre vänta! — Men värdinnan ville ej släppa honom förr än han smakat hennes saffransbröd, ehuru hon visst medgaf, att »blo'n är tjockare än vattnet».
Icke utan synnerligt missnöje tog Lemner plats vid tébordet, der systrarne från de många tébröden så inkommo i bröllopssupén, att den sjudande vattenångan, i likhet med brukspatronens tålamod var nära att försvinna. Charlotte påminte sin mor, och hastigare hade väl aldrig Lemner förtärt så mycket; ty fru Wendler, icke nöjd med hvad gästerna togo, lade för hvar och en en hög, som måste förtäras. Men hvart kom han med sin hastighet? Moster Lovisa hade sjelf icke slutat, och när han ändtligen fått säga sitt: — ödmjukaste tjenare! — och hunnit i släden, så kom Lovisa i håg så många små uppdrag till Landers, att den orolige Lemner knappast någonsin kommit dit, om ej Axel med ett: — Moster förkyler sig ju, — med våld fört gumman in i salen.
Medan bordet dukades, gjorde systrarne besök i köket och derefter i det rum, der de redan tillagade rätterna voro förvarade. Der genomlästes den långa, af Lovisa sjelf skrifna matförteckningen, hvars många tillkrånglade namn framkallade ett fint, af Lovisa obemärkt leende, öfver Heddas läppar. Så beskådades den stora, med sin snöhvita fond, sina högröda blommor utsirade tårtan, under hvilken, efter en fintlig upphöjning af Lovisa, ett litet helgerån föröfvades. Derefter smakades Stockholmsbakelsen och det gelé, som icke gått i skålarna, och dito den stora pastejens ännu icke hopfogade partiklar, med tal af Lovisa öfver den misslyckade fiskfärsen, hvilken icke var på hennes och mamsell Wargs sätt; men Hedda tröstade henne dermed, att mamsell Warg var så gammalmodig, att ingen numera ville smaka en rätt, lagad efter den förlegade gumman.
— Ja, ja, det hörs, att du tio år senare än jag kommit till verlden, — svarade Lovisa, litet lugnad af systerns ord.
Under allt detta hvilade ett något på prostinnans hjerta, som hindrade henne att med fullt intresse följa Lovisas anordningar, ehuru det så måste se ut. Hon hade förgäfves sökt leda samtalet åt det hon önskade. Lovisa fasthöll det uteslutande vid bröllopet.
— Ack, hvad det ändå måtte vara roligt att tillreda bröllop åt sin dotter, — sade Hedda slutligen direkte — när man, som, du, Lovisa, har både vilja och förmåga!
— Ja, ja, kära Hedda; men det är ett sådant bråk och så många utgifter, att jag är rätt glad, att jag icke har mer än en flicka; ty öfver ett halft år har jag icke tänkt på annat och icke hört annat än bröllopet.
— Men det var sant; du skall väl se hvad linne Jag lagt af åt Lotta, — fortfor hon och öppnade ett stort skåp.
— Nå, så mycket, kära Lovisa! Hvad det var vackert mönster på det här duktyget! Det skall väl på bröllopsbordet?
— Nej, det skall du få se sedan. Allt det här ska de unga ha.
Nu nedtog gumman notan, som med en knappnål var fäst på de grofva handdukarne, och uppläste med mycken förnöjelse det rika förrådet.
— Skulle jag en gång komma att rusta ut Maria, så blir det min sann på annat sätt! — sade prostinnan, som mycket längtat till sista raden.
— Ja, ser du, jag har allt tänkt på det här se'n flickan kom till verlden, och lagt hvart år litet i Lottas koffert.
Prostinnan var åter från allt hopp att snart få sitt ämne i gång; men hon hade icke fält modet, utan gjorde det ena försöket efter det andra. Slutligen frågade hon huru många gäster, som voro bjudna bröllopsdagen.
— Fyratio personer den första och sextio den andra dagen.
— Nå, men hvar får du så mycket folk, och hvem kan det allt vara?
— Åh, när man bor i stan', min vän, så är det icke ondt om menniskor.
— Ja, men jag tänkte, att bara slägten skulle bjudas första dagen?
— Ja, kära du, det är icke stort flera heller; och här har du notan, du kan sjelf se.
— Hvad du är ordentlig, Lovisa! — svarade Hedda och fattade med begärlighet det framräckta papperet.
— Här äro ju många flera än slägtingar, kära Lovisa?
— Ja, prestens; men vid bröllop så äro de så godt som slägt.
— Än borgmästaren då?
— Den räknar jag då redan som slägting, — sade Lovisa och lade handen på Heddas axel.
— Åh, kära Lovisa, så du skämtar?
— Det är både mitt och hans allvar, och jag spår, att det icke tål länge innan du får kännas vid allt det här bråket.
Nu var prostinnan kommen på det efterlängtade kapitlet.
— Du står dig alldeles förderfvad, Lovisa, — sade hon med systerlig ömhet, och förde henne till ett långt soffbräde, der hon bland bullar och korgar, skaffade fru Wendler rum, och der hon sjelf nedsatte sig vid hennes sida En gång inkommen i ämnet, var Lovisa outtömlig i beröm öfver Brenner, jemte försäkringar om hans allvarsamma tankar på flickan. Hedda lyssnade och frågade, men tycktes, under allt detta, icke fästa någon egentlig uppmärksamhet härvid, ehuru en mera klarsynt än Lovisa skulle kunnat märka, att hon insög hvarje ord som en lifsflägt.
Under tiden samtalade herrarne om Crusenstolpes »Morianen», af hvilken första delen kort förut var utkommen; och flickorna hade på Charlottes kammare beskådat den vackra bruddrägten.
— Ät gröt, kära Lotta; du har min sann förtjent den, — sade Lovisa, då hon såg, att Charlotte lade för sig så litet af den präktiga risgröten. — Hvad i Herrans namn rodnar du för, flicka? Hjertandes, att du har något att rodna för! Jag kan då i det fallet svara lika väl för dig, som för mig sjelf, — tillade hon och såg på svåger.
— Surrogatet är väl litet misstänkt, — sade Axel, vänd till Landers, med ett leende, hvilket snart satte det lilla sällskapets skrattmuskler i rörelse.
Hos Charlotte stridde säkert underliga tankar, ty det purpurskimrande ansigtet tycktes strida mellan löje och tårar; men de senare bortvistes, och det förra spridde en skön glans öfver hela hennes jungfruliga varelse. Axel skulle följa med Landers hem, der moster Lovisa hade bestält honom rum.
Med ett: »i morgon!» och en kyss så lång, som skulle den varit den sista, lemnade Landers Charlotte, och Axel beledsagade sitt »god natt!» med ett litet afskedsqväde åt frihet och jungfrubur.
— Helsa Johanna många gånger och bed henne tidigt vara här! — ropade Maria efter Axel.
— Tack, du goda Maria! — svarade bakom henne en välkänd röst, och Maria slöts i Johannas famn.
Sedan flickorna inkommit i den lilla kammaren, beskådades mera uppmärksamt allt, som tillhörde Charlottes bruddrägt. — Ack, hvad den klär dig! — sade Maria, då hon satte Högadals vackra kyrkkrona i Charlottes mörkbruna lockar. — Men jag tror, att du är ändå sötare nu, — sade hon, då hon försökte den lilla småtäcka nattmössan, med sina spetsar, sina skära bandrosor.
— Att jag kan vara så barnslig! — utbrast Charlotte och aftog mössan. — Men när man älskar, så blir man behagsjuk, ty man vill i allt behaga; och när Landers säger, att någonting klär mig, så blir jag så glad, att jag derför ville tacka Gud.
Nu tycktes en allvarsammare sinnesstämning intaga Charlottes själ. Hon satte sig till hälften afklädd i ett soffhörn och lutade hufvudet mot handen.
— Ack, att alla vore så lyckliga som jag! — utbrast hon slutligen och sammanknäppte händerna, under det att klara tårar nedföllo på den blottade halsen. — O, min Gud, måtte jag kunna vara nog tacksam!
Maria hade sakta nalkats Charlotte, hade nedböjt hennes hufvud mot sitt bröst.
— Ack, Maria, när får jag se dig så lycklig? — utbrast Charlotte, efter några ögonblicks tystnad.
— Aldrig! — suckade Maria och gömde de varma tårarne bland Charlottes upplösta lockar. — Så trodde äfven jag en gång, — sade Johanna; — men nu tror jag, att allt är möjligt för Gud.
Maria svarade icke, men räckte, utan att upplyfta hufvudet, sin hand åt Johanna, som tryckte den mellan båda sina. En lång tystnad inträdde.
— Hvad jag illa uträttat mitt uppdrag! — sade slutligen Johanna. — Adolf ålade ju mig att icke låta dig sitta länge uppe i afton; derför, söta Charlotte, lägg dig; eljest skall jag antingen säga en osanning eller få bannor af min kusin.
Charlotte måste lyda. Hon lade sig, sedan hon innerligt slutit de begge vännerna i sin famn. Hon somnade snart, under det att de hvita händerna voro sammanknäppta öfver bröstet.
— Nu är du väl mycket lycklig, Johanna? — sade Maria, sedan de båda flickorna nedsatt sig i soffan. — Åtminstone är du älskad med en kärlek, som jag fordom icke tilltrott Lemner?
— Ja, Maria, du, som skapat min lycka, det är så ljuft att säga dig, att jag är lycklig. Min lycka synes mig ofta ännu såsom en dröm, från hvilken de härligaste illusioner skilt sig. Jag älskar Lemner med hela mitt lifs enda trogna kärlek; men för dig, endast för dig, vill jag säga det, att vår långa skilsmessa, den flägt af ett högre lif, som under den genomträngt min själ, har upplyft mig öfver honom. O, det var en tid, då jag såg upp till honom som till ett högre väsende; han var mitt högsta, jag fordrade intet mer, och ett lif med honom hade varit en himmelsfärd. Jag är icke otacksam, du vet det, Maria; men om jag nu kunde bortbyta hans rikedomar mot en högre lyftning i hans själ, o, då vore mig dagligt bröd med honom mer än det prunkande öfverflödet. Men jag förstår Guds mening; han uppfyller vår själs innerligaste önskan först då vi i hennes uppfyllelse upptäcka de brister, utom hvilka han skulle blifvit vår afgud, — tillade hon med veknande röst. — Han är dock min Johan, min vårdags sköna, om än bleknade drömbild. Han är så god, så ädel. O, att jag rätt kunde tacka Gud, rätt bedja honom om hjelp att göra honom så lycklig, som han hoppas och förtjenar blifva det!
Nu, Maria, har jag infört dig i det heligaste af mitt hjerta; låt äfven du mig inblicka i ditt?
— Du har ju en gång skådat dit in; du mins väl huru der inne såg ut, — svarade Maria med ett vemodigt leende.
— Ja, och det är sig likt?
— För evigt.
— Är du säker på hans tro?
— Ack, som på min egen.
— Då kan du ju hoppas allt?
— Nej, nej, ty han är fattig, måste sträfva länge, innan han kan erbjuda mig ett hem; och om någon annan innan dess … du förstår mig, Johanna, så, hvad vill jag göra?
— Upptäcka ditt hjerta för dina föräldrar.
— O, jag skulle kunna beveka pappa, men mamma — aldrig.
— Så får du ej säga, Maria! Haf blott mod; det behöfs kanske snart, ty Brenner ärnar fria till dig.
— Gode Gud! — inföll Maria och förde båda händerna för ögonen. — Då är det förbi med mig!
Johanna slöt Maria i sin famn och lyckades slutligen att något lugna hennes smärta.
— Men huru vet du det? — frågade Maria, återkommen till klar besinning.
— Genom Adolf, till hvilken han sagt det.
— Och han, hvad sade han? O, svarade han ej, att … dock, hvad skulle han säga?
— Adolf kunde ej annat än instämma i ditt lof. Han vet ju ingenting, och hade han än vetat allt, hade han dock ej kunnat upptäcka ditt hjertas hemlighet.
— Nej, du har rätt; men jag skall sjelf upptäcka allt för honom. Jag skall fly till hans ädelmod, — utbrast Maria och upplyfte glad det sänkta hufvudet.
— Det skall du ej, Maria! Jag fruktar, att han ej rätt förtjenar, ej rätt skulle vörda ett sådant förtroende; ty ehuru han här vunnit ett slags dyrkan genom sitt utseende, sin förmåga att behaga mödrar och döttrar, så tror jag mig kunna säga, att han icke är hvad han synes. Jag har noga följt honom för din skull, nästan vakat öfver hans uppförande. Jag har sett honom utan fördom, men också utan partiskhet; och jag tror, att hans själ har fläckar, som skulle fördunkla hela ditt lif. Adolf sade mig här om dagen det samma, samt att han icke önskar honom blifva din man.
— Men huru skall jag då uppföra mig? — frågade Maria bäfvande.
— Det säger dig nog ditt eget hjerta. Stöt honom ej ifrån dig, men drag honom ej heller till dig.
— Ja, jag är ju din! — inföll Charlotte och utsträckte båda armarne.
— Hvad ändå Charlotte är lycklig! — sade Maria och gick tyst fram till hennes säng.
— Ack, så hon ler; så kan blott den lyckliga kärleken le! — tillade hon sakta och suckade.
— Nå, min Gud, är du ännu uppe! — sade Charlotte, som nu vaknade vid det att Johanna fälde ljussaxen. — Och ni lofvade mig ju att snart lägga er! Huru skall jag se ut som brud, då brudsätan är gäspig och halfslumrande; och hvad skall borgmästaren säga, då han ser sin tärna blek och fördunklad? Nej, gå ni nu och lägg er. Jag har redan sofvit och drömt — ack, om honom!