Högadals prostgård/Del I/Kapitel 19
| ← Adertonde kapitlet |
|
Tjugonde kapitlet → |
Nittonde kapitlet.
Vi börja detta kapitel med en ödmjuk bön om ursäkt att vi ej bjuda våra läsare på bröllop; men då moster Lovisa icke kunde bjuda alla sina stadsbor, hvad skulle hon då sagt, om hon varseblifvit så främmande gäster om icke: — Hjertandes, min vän, huru kom du här in? Du har icke bröllopskläder! — Likväl kunna vi, för att vara rättvisa mot moster Lovisa, försäkra, att det var ett »hederligt» bröllop, att bruden var vacker och väl klädd, brudgummen förtjust, att bordet var grant och väl ordnadt, samt att de femton rätterna, enligt alla fruarnes vittnesbörd, voro utsökta och präktiga, ehuru gamla mormor, icke långt ifrån värdinnan sjelf, kallade dem en röra.
— Nå, att ändå den pastejen kunde bli så bra! — utbrast fru Wendler; och då prosten, som var hennes granne, med ett: »hvad befalls?» sökte inhemta det, som han trodde, till honom stälda talet, gjorde hon ganska omständligt reda för utropet och anledningen dertill, hvilket räckte till dess att ett klingande antydde skålarnes början, då hon helt förskräckt utropade: — Hjertandes, strök icke ett af de nya glasen!
Skulle någon önska en närmare upplysning om denna Charlottes högtidsqväll, så kanske finnes det någon i Axels bref till Gustaf, hvilket vi här anföra.
»Min hedersbror!
Efter en tråkig resa, under hvilken jag stundom hoppade på de skakande kärrorna och stundom fördes sakta framåt i en så kallad skrinda, hvars medar ofta klagade de ömkligaste toner bland sand och småsten, anlände jag hem trenne dagar före jul och möttes af så många kyssar och omfamningar, att jag genast per posto delar en af hvardera sorten med mig åt dig. Ack, om du nu rätt kraftigt kunde känna de varma läpparne, de mjuka armarne, hvad det skulle smaka dig rasande skönt, der du sitter på din kammare! Väl säga skalderna, att känslan kan slå en brygga öfver sjelfva verldshafvet, på hvilken de älskandes själar helt beqvämt kunna mötas; men några känbara smekningar vankas väl icke på dessa andemöten, och hur det är, så hålla vi ändå helst dem till godo. De äro likväl jordens ambrosia och nektar.
Men att jag kan skämta, det begriper jag ej; ty julens auspicier äro ej särdeles glada. Pappa är ifrigt sysselsatt med sina många predikningar (jag predikar, såsom ämnadt var, ottesången juldagen, dock ej med den glädje jag lofvat mig — skälet längre fram); mamma gör korf, tårtor och så mycket bullar, att de visst öfvergå hennes arithmetik; och Maria stärker ock stryker, tråcklar på stolöfverdrag, sätter upp gardiner och smyger sig emellanåt in att sy litet på de icke fullt färdiga julklapparne. Men under allt detta är det som det lilla hufvudet ville nedsjunka på skuldran, och som ögat ibland fuktades af en underlig vätska. Med ett ord, de äro ej rätt trefliga, pappa med sina propositioner, mamma med sin mjöliga rock, och Maria med — hvad skall jag säga — med sin saknad. — Gud vare lof, du är hemma, Axel lille! — säger hon så ofta; men Axel är nu icke mera för henne, såsom fordom, allt. Jag borde bli afundsjuk på dig, som röfvat ifrån mig det bästa rummet i Marias hjerta. Dessutom har icke hemmet sitt vanligt fina och städade utseende. Sjelfva förmaket är ej en gång fridlyst från bakelsefat och mina stärkskjortor. Jag begriper icke, att man kan göra sig så mycket besvär för julen, och en sådan jul som denna, hvilken ej kan blifva treflig. Du icke här, och Alma med sina föräldrar hos en af de högborna tanterna. Det vill säga, att vi med fru Ringman och hennes långa dotter, jemte brukspatronen, passera juldagen och annandagen; draga af tredjedagen till moster Lovisa för att införas bland kaffesystrarne och nya slägtingar; hålla pellen och misslyckade tal — och för allt detta en tärna, som jag aldrig sett, men som jag lifligt kan tänka mig, med småstadsuppsyn och blommor satta här och der, ögonen mot golfvet och klädningen så högt i halsen, som mammas bakrock! Så några dagar derefter i samma sällskapskrets få äran öfvervara brukspatronens hedersdag! Äro ej utsigterna leende? Nej, om jag fått ordna, skulle du varit marskalk och Alma tärna, i den så kallade Rosas ställe. Tänk dig, du och Maria, Alma och jag! Det hade varit presentabelt, så väl för åskådarnes som kontrahenternes hjertan.
Det är besynnerligt, Gustaf, att de personer, vi älska, eller — det behöfs icke så mycket — som blott intressera oss, bli oss dyrbarast i de stunder, vi skiljas från dem, och då vi närma oss de ställen, der vi sett och hoppats återse dem. I Upsala tänkte jag mot slutet sällan på Alma — Hon är ju blott ett barn, — sade jag alltid, då mitt hjerta framstälde hennes ljufva, sköna gestalt. Slutligen behöfde jag ingenting säga, ty Laura upptog alla mina tankar, mina känslor; och hade du icke vakat öfver mig och kallat allt samman en inbillning, en förvillelse, och besvurit mig att icke tala vid henne i ämnet, eller kanske, oaktadt allt detta, hade jag en enda gång varit ensam med Laura, så hade en fullkomlig kärleksförklaring flödat ur mitt hjerta. Men julen närmade sig, och när jag tänkte mig hembygden, så återtog hennes ofördunklade stjerna sitt strålande ljus. Jag tryckte i valsen Lauras hand, drömde om henne hela natten; men då jag aftonen derpå började min predikan, då stod Alma i sin rena helgonglans för mitt andliga öga. Hon hade så innerligt bedt mig predika juldagen. — Jag får då fara i kyrkan, och det vore dubbel högtid att se julottan och höra Axel predika. — Dessa ord föresväfvade och liksom inspirerade mig. Jag skref för Alma. Så kom jag hem, Alma är borta, jag njuter ej af något, och är otacksam mot ett sådant hem, hvilket nu står nästan i full högtidsskrud; ty det är julaftons morgon jag skrifver denna afdelning, ehuru du, efter aftal, icke får mottaga mitt bref förr än det innehåller hela julens journal. Ack, Gustaf, om du i qväll vore här!
Jag kan icke lägga mig, utan att säga dig några ord. Gustaf, det gifves ej för hjertat en skönare högtid, än en högtid i det egna hemmet. Det är der, som hjertat renast uppfattar kärleken, denna himlens och jordens högsta betydelse, detta ljufva föreningsband mellan båda; det är der, som andakten och den husliga sällheten fira sin jubelfest. Såsom nu har jag aldrig njutit deraf. Är det derför, att jag i tvenne år måst sakna dessa fröjder, eller derför, att djupare känslor hafva vaknat i min själ?
Om du sett det ljusa, jag ville nästan säga stoftfria hemmet, der mamma och Maria ordnat allt så väl, så trefligt, sett den ömhet, med hvilken de beskådade pappas ljufva tillfredsställelse, som uttalade sig i hela hans väsende! Ack, det är ändå qvinnan, som skapar hemmets glädje och frid; mannen blott njuter deraf, men han är värdig att göra det, då han uppfattar det varmt och tacksamt som vår far.
Då brasan flammade vänligt från den snöhvita salsspiseln, när ljusen brunno i klara, lifvande lågor, då inkommo alla, som äta min fars bröd, det vill säga tjenste- och statfolk, med rena kläder, glada ansigten och de hjertligaste önskningar för en god jul. Och nu, hvilken skön sabbatstund! Pappa talade enkla, vackra ord om julens betydelse, om hemmets och hjertats frid. Vi knäföllo alla omkring honom, och jag kan säga, att vi alla voro en tanke, en ande, en bön, och att himlens välsignelse hvilade öfver oss. Sedan drucko vi té, bröto julklappar och åto sötgröt; men den stilla glädje, som låg utbredd öfver allt och som gjorde allt så ljuft, så högtidligt, den kan icke uttalas. Den enda skuggan — ack, att allt skall hafva en sådan! — var saknaden efter dig; och jag kände i dessa, som i många andra stunder, att det är med sann broderlig kärlek mitt hjerta är fäst vid dig, ty brodern, den älskade, felades. Om Maria saknade dig såsom sådan, kan jag ej säga, och du ville kanske icke heller höra det; men att du fattades henne, det kan jag säga dig. Pappa talade mycket om dig, och mamma sade moderligt ömt: — Ack, Axel, att du ej kunde öfvertala Gustaf att följa med! Tänk hvad han nu har ledsamt!
Nej, god natt nu! Huru har du haft din julafton? Du har bedt; tänkt på din mor, på Maria, på mig!
Det är en besynnerlig blandning af sällhet och rädsla, när jag tänker, att jag om några timmar skall uppträda som förkunnare af den heliges födelse. Jag har i dylika fall ej så mycket mod som man tilltror mig. Jag känner min ofullkomlighet djupare än någonsin, då jag skall förkunna Guds ord i det templet, der jag samlat de skönaste själsminnen, der alla hafva ett slags fordran på mig, der mitt hjertas anförvandter skola åhöra mig, och jag kanske svika deras förhoppningar.
Nej, ännu en gång, god natt, Gustaf! Jag skall yttermera genomläsa min predikan, bedja Gud om hans hjelp och sedan somna!
Hurra för alla småstadsbor, åtminstone för dem, på hvilkas zenith strålar en sådana stjerna som den sköna, förtjusande Rosa! Hvad äro alla »Gillets» tärnor? Ack, endast mörka skuggbilder mot denna sol! Hvad är sjelfva Maria? Dock, jag vet icke: Maria är min syster, och som vi icke äro Adams gamla barn i första led, så ser jag henne icke med sådana ögon, och det har du ingenting emot. Men jag skall gå i ordning med frågorna; jag har ju lofvat dig ett slags journal!
Aftonen före bröllopet anlände vi till moster Lovisa, som var sig lik i välmening och vältalighet. Charlotte var liksom litet känslosam af idel blygsamhet, och fästmannen alldeles betagen. Vi sågo brudkransen och åto gröten, hvilken, enligt moster Lovisas utsago, stod uti »ett intimt förhållande till den förra», ehuru förnekandet låg i beviset. Efter aftonmåltiden vandrade jag enligt mosters anordning hem med Landers, der jag helt mekaniskt intog en god säng i en treflig kammare. Morgonen derpå infördes jag i förmaket, der hela familjen var församlad kring kaffebordet. Jag helsade, välkomnades och kom alldeles icke i håg tärnan, hvilken var den enda af dem alla, som jag icke sett; ty hon var borta när jag i höstas var der.
— Min yngsta syster! — sade fästmannen, då dörren öppnades, och — men, Gustaf, här stannar jag! Vore jag målare eller skald, då skulle du få se denna himmelska varelse »med ros till kind och himmelsfärgadt öga», och hennes väsende, så skämtande och ändå så barnsligt ljuft, och ändå ej ett barn som Alma. Hon är sjutton år. Hon förstår kärlekens blomsterspråk, utan att låtsa om det, då Alma icke kan gömma en tanke. Nu blir då aldrig Alma farlig för mig, och det är väl, med hennes högfärdiga mor och Almas uppfostran. Dock, den har ej skämt bort Alma, hon är ett godt och älskvärdt barn; … men nu till bröllopet.
Jag höll pellen mot Rosa, fick en blomsterbukett, som ännu ligger i min plånbok, satt bredvid henne vid bordet, höll tal, och att mina tal voro varmare och mera lyckade än Brenners långa uttänkta föreläsningar, det var Rosas förtjenst; ty hon inspirerade mig. Men litet om de andra? säger du. Nå väl, till bruden! Hon var söt, himmelsk, förtjusande, enligt hvad Landers sade. Men det kan jag försäkra dig, att hon, i sin ljusa sidenklädning, med den blänkande kronan i de mörka lockarne, det blomstrande, glada anletet omstråladt af skimrande ljus, af de undersköna brudtärnorna, vid hvilkas sida de trogna riddarne intogo sina vakthafvande platser, framstälde en grupp, värdig din pensel.
Man påstår, att stelhet och tvång äro ett bröllops oskiljaktiga attribut; men från detta voro de åtminstone landsförvista. Glädje och frihet herskade öfver allt; men sjelfva glädjen var högtidlig, man visste, att det var bröllop.
Nu några ord om Lemners och Johannas förening, hvilken Maria ålagt mig att utan skämt afhandla, och som derför afhandlas i korthet. Johanna var en ståtlig, ja, jag kan säga vacker brud, ehuru den första ungdomens rosenskimmer bortbleknat för tiden och sorgerna. Hennes höga, smärta figur i den hvita atlasklädningen, hade något, som jag ville kalla furstligt. Lockarne föllo likt ett dunkelt svall kring de bleka kinderna, kring den icke runda, men snöhvita halsen. Det låg en stilla högtidlighet utbredd öfver hela hennes varelse. Och Lemner, du skulle sett honom och icke trott, att det vore han, så väl förde han sig; den förtrollning Johanna utöfvar, icke blott öfver hans känsla, men öfver hela hans väsende, är något, som mer än allt annat talar om kärlekens allmagt. Och sedan jag nu sett honom till sammans med sin förgudade Johanna, så beklagar jag henne ej, hvilket jag gjorde förut, utan fröjdar mig med Maria åt det trefliga grannskapet. Tärnor och marskalkar voro de samma, och allt tillgick på samma sätt. I dag är stort kalas hos prosten för de nygifta. Johanna, som är en engel, har gjort allt för att få taga Rosa med sig till Lundafors. Rosa önskar det; men jag tror ej det lyckas. Nå, en stor nyhet! Jag är du med Rosa, har fått du-kyssen och kommit på en ganska förtrolig fot med den lilla tjuserskan.
Var icke bekymrad, Gustaf, för Brenners kärlek till Maria! Det är en eld, som icke antänder henne, och det förundrar mig verkligen, att en flicka kan vara så utan all behagsjuka, att hon, skild från den hon älskar, icke ett ögonblick finner nöje i en ung vacker karls hyllning, på hvilken hvarje flicka, hvarje moder skådar med afund. Mamma och moster äro förtjusta, och Maria manas af dem att vara artig mot honom, som är så hygglig, har en så god syssla och en så rik far; men Maria hör icke på det örat. Pappa, som vanligen genomskådar menniskan, delar, till Marias och din lycka, ej systrarnes förtjusning; och jag, till skam för det beröm, jag en gång för dig slösade på honom, måste säga dig, att jag fruktar, att något rätt godt och ärligt icke finnes i hans själ, ehuru utanskriften är prydlig, liksom sjelfva Öhrnflygt skulle ha skrifvit henne. Men »äpplet faller ej långt från trädet»; ty fadern skall ej vara en rätt hederlig karl. Derom lär du väl bäst kunna upplysa; ty din morfars egendom skall på ett mindre ärligt sätt kommit i hans hand. Det förundrar mig, att du aldrig, sedan du så mycket hört Brenner omtalas, berättat något om hans familj. Men jag igenkämner dig äfven i detta, och allt, som är ädelt, medför sin egen lön. Nej, Rosa skulle vara tidigt klädd, jag skulle möta henne i förmaket, och att deraf förlora en minut, vore en lifstidsförlust. Derför farväl, Gustaf; Maria var här för en stund sedan; och hade du sett den blick, hon fäste på detta bref, så skulle du icke saknat julfröjd. Skrif du nu snart, men icke långa moralepistlar om häftighet, flygtighet, m. m. Var nöjd, att jag vid tjugutvå år spelat ut, och att mitt hjerta härefter är troget i kärlek, som det genom dig alltid varit i vänskap. Din Axel.
Kalaset med sin lifliga bal, sina af glädje och smärta klappande hjertan, var förbi. O, hvem räknar alla de ljufva ögonblick, Axel der njutit! Sylvéns resa var i anledning af en utaf borgmästaren tillstäld déjeuner uppskjuten till trettondedagsafton. Prosten var just icke synnerligt nöjd vare sig med uppskofvet eller dess anledning; men hvad ville han göra emot så många böner, så mycket öfvertalande?
Fast det heter, att bjudningen är för de nygifta, så ser jag nog, hvilken som är egentliga orsaken, — sade prostinnan; — och det skall jag säga dig, Sylvén, att en sådan måg är icke att förakta.
— Hjertandes, mitt herrskap, om det icke blir ett kalas, som duger, — sade moster Lovisa och bjöd svåger en pris ur den blanka dosan; — ty fast han sade, att, om herrskapet öfverser med alla brister, som finnas i ett ungkarlshus, så har han, min sann, så stält till för sig, att det just icke är ett ungkarlshus; ty hon må då vara annars huru …
Nu öfverfölls prostinnan af en så häftig hosta, att Lovisas mening försvann under hennes starkaste utbrott.
— Jag begriper icke hvad som kom i halsen, — sade prostinnan slutligen och återhemtade sig.
— Hjertandes, om jag det heller begriper; men häftigt kom det, så att jag icke fick tala till punkt.
— Huru i Guds namn, Lovisa, så du höll på att skämma bort hela saken! — sade Hedda halfhögt, då ett ovanligt buller några minuter derefter drog prosten till fönstret. — Sådant är det värsta Sylvén vet.
— Ja, kära du, men hela sta'n vet den saken.
— Ja, och många prester bli ju också bjudna till honom, — inföll Hedda, med en liten blinkning till Lovisa, just som hennes man återkom till soffan.
Emellertid hade den lyckliga prostinnan fått inkomma i Brenners hus, der allt var smakfullt och lysande, så i afseende på möblering, som ordnandet af déjeunern, och der det syntes, som moster Lovisa sagt, att han så stält till för sig, att det icke var som ett vanligt ungkarlshus med sitt virrvarr och sina stridigheter. Öfver allt såg man den ordnande handen, ehuru han för dagen anmodat fru Landers att vara värdinna.
Tydligt visade borgmästaren, att Maria var dagens gudinna, ehuru hans utmärkelser icke liknade dem, hon på kalaset vid Lundafors mottagit af den dagens värd. Maria var, som alltid, enkel och vänlig, och i den qvinliga finhet, hvarmed hon undandrog sig Brenners artigheter, låg något så mildt, att man lika väl kunde anse det härleda sig af blygsamhet, som af bristande sympati för den outtröttlige älskaren.
Det så mycket besjungna ungkarlslifvets glädje och frihet elektriserade sig till borgmästarens främmande; ty gladare var intet af de många kalasen.
— Hjertandes, min käre, vackre Axel! — utbrast moster Lovisa midt under det gladaste skämt, och drog Axel med våld ifrån Rosa, — Jag får väl aldrig mera nåd inför dina ögon?
— Hvad menar moster? — frågade Axel på en gång förvånad och missnöjd.
— Hjertandes har icke pojken redan tagit kyrkmin på? Då törs jag väl icke fram me't.
Leende bad Axel, att hon nu ville förklara sig.
Hon berättade då, att hon, postdagen förut, mottagit ett bref till Axel, hvilket hon då lagt i en låda, der det sedan blifvit alldeles bortglömdt.
— Å, icke annat? — svarade Axel. — Det kan gerna ligga der så länge; ty det handlar hvarken om penningar eller kärlek, och är således ej af särdeles vigt.
Axel, som i samma ögonblick mötte Marias mildt förebrående öga, tillade rodnande: — ehuru jag medgifver, att det finnes ett tredje, som kunde gifva brefvet ett högt, föga underordnadt värde; och kanske är det just detta, som moster gömt åt mig? — Men moster var i ögonblicket försvunnen, och först efter en fjerdedels timme lemnade hon Axel sitt bref.
— Besynnerligt! Gustafs stil och W—s stämpel! — utropade han, i det han mottog det tjocka brefvet.
En hög rodnad betäckte Marias kinder, och med möda kunde hon fortsätta sitt samtal med borgmästaren. En ljungeldsstråle blixtrade i Brenners mörka öga.
— Om denna besynnerlighet kan jag upplysa, — sade han, vänd til Axel, — i fall det är fråga om din vän Werther!
— Ja, om hvem annars? — svarade Axel stolt och upplyfte hufvudet, sårad af det förakt, med hvilket Brenner utsagt Gustafs namn.
— Han följde med min bror hem till sin mor sjelfva julafton, — återtog Brenner med sjelfbeherskning. — Min bror, som genom ett mångårigt vistande utrikes, blifvit främmande för sitt hemlands språk och seder, och i Upsala, dit han anländt några dagar före jul, måste lemna det ressällskap, som från Rom följt honom, önskade någon ersättuing på vägen mellan Upsala och Tjust, hvarför han derom anmodade Werther, med löfte om fri resa, hvilket denne naturligtvis antog.
— Det öfriga har jag här, sade Axel, visade på brefvet och utgick i ett annat rum.
— Bor herr borgmästarens far i grannskapet af fru Werther? — frågade prostinnan, lika mycket för att få några upplysningar om henne, som för att afvända Brenners uppmärksamhet från Maria, hvars förlägenhet stigit till sin höjd.
— Ja, det är just på mina föräldrars egendom, som hon bor. Jag känner henne således ganska väl, ehuru hon aldrig finnes i något sällskap. Stackars gumma, det måtte i sanning vara hårdt och förödmjukande att från den egendom, hennes far rådt om, nu mottaga några nådesmulor, hvilka likväl ej äro tillräckliga till lifvets nödtorft, — tillade han med låtsadt medlidande och en blick på den arma Maria.
— Men huru kom egendomen i hofsekreterare Brenners hand? — frågade prostinnan.
— Jo, vid hennes fars död hade min far egendomen till större delen intecknad, hvilket gjorde, att fru Werthers mor öfvertalade honom att inlösa återstoden. Denna summa användes att sätta hennes son, en vild, gudlös äfventyrare, på fri fot. Min far betalte högt den förfallna egendomen, hvilken nu är i det mest blomstrande tillstånd, och dessutom ett af de skönaste ställen i det vidt besjungna Tjust.
— Vi känna då alldeles icke fru Werther, och hennes son har, såsom en af min sons kamrater, en gång varit i vårt hus.
— Ja, personligen känner äfven jag dem ganska litet; men den familjen är mycket omtalad, och man kan knappt tillbringa en kort tid i Tjust, utan att om dem höra en mängd besynnerliga anekdoter. Svärmeri, stolthet och vansinne äro de egenskaper, som man påstår utmärka densamma.
Det svindlade för Marias ögon, och hon var nära att falla i Johannas armar.
— Förtalet är vanligtvis den medlidandets gärd, som verldsmenniskan gifver sorgens och olyckans barn, — sade prosten med allvar; — och min tro är, att det här varit fallet, ty en älskvärdare yngling än Werther har jag aldrig sett. Det är en renhet i hans karakter, en mångfald i hans själsegenskaper, som måste tillvinna honom hvarje god menniskas högaktning, och som måste kasta en härlig dager på den mor, som uppfödt en sådan son, hon må för öfrigt bo i hyddan eller palatset.
— Det vare långt från mig att kasta någon skugga på Werther. Jag delar fullkomligt herr prostens tanke, och har derför icke uttalat mitt eget, endast det allmänna omdömet, — svarade borgmästaren med listigt dold vrede. — Men låt oss välja ett annat ämne och till en början dricka ett glas! Herr prost, tillåt mig hafva den äran! — tillade han, artigt fattande det ifylda punschglaset.
Maria andades åter, och med en blick af obeskriflig tacksamhet tackade hon den gode fadern.
Borgmästaren syntes gladare än förut. Han trodde sig blandat en giftdryck åt Marias kärlek, hvilken skulle blifva hans lifselixir; men vi aflägsna oss ofta från målet, då vi tro oss hinna det.
Till all lycka återkom Axel först efter samtalets slut, då han gladt och hjertligt framförde Gustafs helsningar till föräldrar och syster.
— Inga tysta tal med Maria, Axel! — varnade modern allvarsamt. — Det kunde på henne kasta en misstanke, som torde störa hela hennes lycka. Jag fruktar nog ändå, att pappa i sin välmening stört den.
Emellertid var något stördt i sällskapet, hvilket nu mera nästan liknade ett instrument, öfver hvars strängar en kall, giftig vind framtvingat skärande missljud. Maria var tankfull, systrarne oskiljaktiga och outtömliga i tysta meddelanden, hvilket af prostinnan förklarades som en följd af den nära skilsmessan; dock att ingenting egentligt rörde den, det försäkrade frun på postkontoret (som hon allmännt kallades), hvilken, i anseende till sina genom en öfverdrifven nyfikenhet stärkta hörselorganer och det intresse, hon genom sin fullväxta dotter hade för borgmästaren, af den mindre försigtiga Lovisas tal uppsnappade ungefär följande:
— Fattig kan man bli, utan att taga brudgummen ur en backstuga … Åh, kära du, haf icke bekymmer! Hjertandes! skall hon icke tala om allt i hop för mig … Det lär ej vara för vackert; men lita du på mig! När skämde jag bort en god sak? … Så fort han är gift, skall hon ur huset med … Nu sänktes rösten, på en vink af prostinnan, hvilken just nu mötte prostens öga, och intet redigt ord blef mera hörbart. O ve!
Äfven till Axel hade den mindre glada sinnesstämningen meddelat sig, vare sig af Gustafs bref, af missnöje med Brenner eller af den svåra skilsmessan från Rosa, som ej fick åtfölja Johanna. Nog af, han var sig icke rätt lik; och denna, den sista aftonen, som våra vänner tillbragte i den lilla staden, var rik på de många missljud, hvilka störande genomgå hela lifvet.