Högadals prostgård/Del I/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sextonde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Sjuttonde kapitlet
Adertonde kapitlet  →


[ 222 ]

Sjuttonde kapitlet.

Detta kapitel må afhandla fröken Lena, såsom gamla Anna på söndagsspråket ibland kallade fru Werther.

Att hon sett bättre, åtminstone mera lysande dagar, det ana vi redan. Dessutom har ju Anna omtalat, att hon egt julgran och julbord, en hennes nåd till mor och en lagman till far; men hon har icke berättat för oss, huru fru Helena från det forna öfverflödet blifvit bragt till den fattigdom, att hon nu icke hade annat hem än den låga hydda, som hennes far förordnat till lifstidsgåfva åt den goda gumman. Genom en kort berättelse härom skola vi bättre förstå det lugn, som hvilar öfver hela hennes varelse: vi skola inse, att det är återskenet af lidandets och det kristliga tålamodets martyrkrona.

Missnöjd med politik och hufvudstad, hade den ädle och redlige lagman von Blixt, vid slutet af sjuttonhundraåttiotalet, dragit sig undan de stockholmska kabalerna och återvändt till sin hembygd, det lockande Tjust, der han efter sin far ärft det täcka, nybygda Ekdala.

Lagman v. Blixt, ehuru icke i lifvets första blomma, var dock, hvad alla flickor kallade honom, en intagande, vacker karl. Bland de många Tjustflickorna valde han snart den enda, som för honom var tjusande, och efter ett [ 223 ]års aflägsnande från hufvudstaden, införde han den älskvärda Helena i sitt eget ståtliga hem, hvilket hon åt honom invigde till det husliga, under studenttiden drömda, men sedan dess förgätna paradis. Deras sällhet ökades med hvad vi kalla önskebarn; och som allt för dem antog namn af lycka, var gossen, den liflige Gerhard, trenne år äldre än den lilla, englalika Helena.

När man vill gifva ett exempel på huslig sällhet, anfördes alltid i hela orten lagman v. Blixts; — men ingen förtjenade den heller bättre än de, — tillades ofta, och i begge fallen med allt skäl.

Gamla Anna var då en blomstrande, sjuttonårig tärna, hvars far var trädgårdsmästare på Ekdala. Föräldrarne dogo båda inom kort tid, och den vackra Anna blef antagen till barnpiga åt lilla Helena, hvars uppfödande utgjorde den goda moderns högsta njutning.

Anna, som med ett slags dyrkan fäste sig vid sin lilla vackra fröken, blef snart de ömma föräldrarnes synnerliga gunstling, och lagmannen var nästan stolt öfver den oskuldsfulla, för sin skönhet vidtfrejdade Anna, åt hvilken han, efter sex års förlopp, gjorde ett bröllop, lika ryktbart för sitt öfverflöd, som den strålande kyrkbruden för sin skönhet och sin granna drägt.

Det kostade Anna många varma tårar att skiljas vid sin lilla, kära fröken, hvilken också, å sin sida, icke rätt kunde tåla den långe, stygge Anderson, som tog ifrån henne den snälla Anna.

Om det senare epitetet var sant, så var det icke fallet med det förra; ty Anderson, hvilken var jägare på en stor herregård i grannskapet, var hvad man kallar en beskedlig karl. Men beskedlighet är ju icke nog för en karl, och var det ej heller för Anderson, hvilket framtiden klart utvisade, ehuru Anna alltid påstod, att »Anderson, Gud fröjde hans själ, var en karl, som icke hade sin make, utom nådi' lagman, fast han icke var å samma sort.»

[ 224 ]Emellertid försvann tiden; men Anna, ehuru mycket hon älskade barn och ehuru hon kunde vårda dem och kallade sina gossar Gerhard och sina flickor Helena, såg dock aldrig någon af dem upplefva ett år, medan hennes lilla älskling på Ekdala stod skön och härlig, lik en rosenknopp, med hvarje soluppgång allt mer och mer rodnande och utvecklad.

Efter lagmannens afsigt uppfostrades begge hans barn i föräldrahuset. Han hade sjelf blifvit så uppfostrad.

Gerhards anlag voro rika och lofvande; men han saknade icke heller de starka passioner, hvilka icke sällan tillhöra dem. Hans lärare, en kunskapsfull, redlig magister, af ett kallt, flegmatiskt lynne, kunde ej följa sin discipels sväfvande utflykter, och förstod således icke alla dess farliga irrgångar, utan sade helt lugnt, då modern med oro talade derom: — Jag försäkrar hennes nåd, att det der förgår med pojkåren. När han kommer till Upsala, är det jemt slut. — Modern trodde på magisterns menniskokännedom, och återvände för ögonblicket lugnad till Helenas undervisning, hvilken hon sjelf besörjde.

Lagmanskan v. Blixt hade mottagit en, efter den tidens fordringar, ovanligt god uppfostran. Hon egde verkliga talanger, ehuru icke så mångsidiga, som de halfva filosofiekandidater, hvilka nu utgå från Stockholms moderna läroanstalter.

Helena lärde allt med lätthet och glädje, och hvarje undervisningstimme var för den moderliga lärarinnan och den dotterliga lärjungen en högtidsstund, som innerligare sammanknöt deras hjertan.

Helena var fjorton, Gerhard sjutton år, då magistern lemnade Ekdala för att tillträda ett regalt pastorat, för hvilket han nu hade att tacka en informatorsbefattning i ett grefligt hus.

Direkt från Upsala anlände nu en annan med frisk lagerkrans och friskt, intagande utseende. Han förstod [ 225 ]bättre Gerhards anlag och försökte göra honom sjelf uppmärksam på deras vådor.

Vid samma tid hemkommo tvenne flickor till orten från en den tiden ryktbar pension i Stockholm. Bland alla de skatter, de der hemtat, var äfven ett slags kännedom i tyska språket. Lagmannen, hvars mor varit tyska, egde en varm tillgifvenhet för allt tyskt och i synnerhet för det, som han sade, djupa, kraftfulla språket. Nu föll det lagmannen in, att Helena skulle lära det. Magistern erbjöd sin kunskap, och lektionerna börjades.

Helena lärde grundligt det germaniska språket; men småningom lärde hon äfven de första elementerna till verldens rikaste språk, det språk, hvars syntax ännu ingen kunnat uppsätta, ehuru alla, hvar och en på sitt sätt, genomgått henne.

Ingen, icke en gång Helena sjelf, anade sin våda. Lifvet syntes henne rikare och skönare; men hon hade ju också upphunnit de så mycket prisade sjutton åren. Det var ju lifvets högsta punkt, fulländningens stund; skulle då icke hjertat och pulsarne klappa högt och varmt? Men det blef snart tydligt för alla, äfven för Helena sjelf.

Bland de många tillbedjare, som sväfvade kring den sköna flickan, utmärkte sig en ung, rik grefve, hvilken förenade allt, som kunde göra honom så väl till ett ungt hjertas ideal, som till föremål för föräldrars önskningar. Det dröjde icke länge förr än han erbjöd Helena sin hand. Under en ström af tårar störtade Helena i moderns armar, och upptäckte der, hvad det i fråga varande giftermålet låtit henne förstå, att hon icke utom Werther, så hette magistern, kunde tänka sig någon sällhet.

Den goda modern delade ömt det älskade barnets smärta; men snart vaknade tanken på faderns missnöje, kanske äfven hennes eget ogillande af en sådan böjelse, hvilken hon nu kallade en barnslighet, en inbillning, som snart skulle skingras.

[ 226 ]Fadern underrättades om saken, och det adliga blodet svälde högt i hans ådror. Han talade vid Helena, som bekände allt, men tillade, att Werther aldrig förklarat henne sin kärlek, långt mindre fordrat något löfte. Detta på en gång lugnade och blidkade fadern, hvilken nu, i anseende till Gerhards Upsalaresa, utan allt uppseende kunde afskeda magistern. Modern förestälde honom väl det vådliga i att utan någon ledare skicka Gerhard till Upsala. Magistern hade så många gånger sagt, att det ej skulle lyckas.

— Det har ingen fara, min vän lilla, — svarade lagmannen. — Du har i mig ett exempel, att det går bra; och hvad det beträffar med magisterns spådom, så ligger hans egen fördel till grund för den samma. Men jag är honom för slug.

Lagmanskan suckade, men tänkte, att hennes man nog kände verlden bättre än hon.

Emellertid hade Gerhard lemnat hemmet och i sällskap med en student anländt till Upsala, för att invigas till frihetens och vetandets härliga lif. Werther hade flyttat och Helena hade insjuknat i en svår nervfeber. Huru förändradt var icke nu det fordom så glada Ekdala!

Helena önskade att få dö; men döden flydde, som vanligt, det sjelfmant erbjudna bröstet. Hon tillfrisknade småningom, ehuru aldrig mera till sin forna ostörda helsa.

Grefven skulle hafva bestämdt svar. Modern, som nu djupare inblickat i dotterns hjerta, bad, förestälde, bönföll. Helena öfverlemnade saken i sina föräldrars hand, och den arme fadern visste ej hvad han borde och skulle göra. Striden var svår; men hans hustrus böner, Helenas stilla undergifvenhet och doktorns utsago, att hon aldrig kunde öfverlefva en djup sorg, vunno slutligen seger. Vid samma tid dog Annas man, hvilken de sista åren, genom sin naturliga svaghet, sin jagt och sitt jagtsällskap och genom ett mer och mer tilltagande supande förstört [ 227 ]nästan allt, hvad Anna medfört från Ekdala. Anna hade dock aldrig klagat, utan i arbete och tålamod burit sin fattigdom.

— Ack, han va' jemt så go' ve mej, och kalla mej alltid si' vackra Anna! — klagade den sörjande enkan och ville icke låta trösta sig, ehuru lagmannens och Helena gjorde allt att lugna henne, och genast togo henne till Ekdala; men lagmannen ville icke, att hon, som så länge varit van vid ett eget hem, nu skulle sakna det. Derföre uppbygdes nära herrgården åt Anna en liten byggning, hvilken, i hvars hand egendomen än måtte komma, skulle till Annas död tillhöra henne, tillika med vissa tunnor säd, foder åt en ko och några får, jemte en liten täppa till potatisiand, m. m. Ack, icke kunde den gode lagmannen föreställa sig, att hans dotter skulle så i synlig måtto uppbära välsignelsen af hans godhet mot Anna!

Det lilla huset bestod af kök och tvenne små rum. Det mellersta kallades fröken Lenas, och der tillbringade också Helena mången stund med den vänliga Anna och den enkla, men sköna tröst, som denna sökte ingjuta i sin älsklings bedröfvade hjerta. Anna var också hennes enda förtrogna. Med henne taiade hon om Werther. Ack, det var så ljuft; ty äfven Anna förgudade honom på sitt sätt, emedan han var en Guds man, och en sådan karl på sin predikstol hade Anna aldrig hört.

Detta allt var näring för Helenas känsla, hvilken, då den stigit till en farlig höjd, lugnades med Annas ord: — Hvad Gud vill ha fram, kan ingen förhindra, icke högfäla en gång.

Föräldrarne talade aldrig med Helena om Werther. De ansågo det rättast, och så var det väl äfven; men de insågo, att ungdomsglädjen icke som fordom trifdes hos det älskade barnet. De hoppades dock på tiden. De hade sett så många af hans underkurer; så mycket mera kunde de i detta fall hoppas, som Helena aldrig återsåg Werther; [ 228 ]ty ehurn han var skollärare i W—, hade han dock aldrig besökt Ekdala, sedan han lemnat det.

Så stodo affärerna, då ett bref anlände från Gerhard, hvilken nu snart borde hemkomma från Upsala. Han skref, att han icke kunde lemna staden, förrän lagmannen skickat honom en större angifven summa, med hvilken han finge betala sina skulder.

— Gud tröste mig för den gossen! — utbrast fadern, vandrande med häftiga steg fram och åter på golfvet. — Jag har ju i hvarje bref skickat honom penningar, och nu fordrar han en sådan summa! Ack, att jag icke följde ditt råd, min gumma! — tillade han, vänd till sin gråtande hustru, hvilken på allt sätt sökte trösta honom.

Penningar skickades, Gerhard kom hem, men var icke mer den samme Gerhard. Hemmets stilla nöjen hade för honom förlorat allt behag. Han trifdes nu blott i bullrande sällskap, bland yra tidsfördrif. Fadern förebrådde, modern bad, talade om Gud och sitt hjertas bekymmer. Han veknade, lofvade och reste ångrande med många välsignelser följande hösten åter till Upsala; men der blef han snart den samme, blef värre, kostade fadern penningar, modern tårar, och hörde inom ett år till de beklagansvärda, om hvilka man icke kan hoppas en återgång.

Lagmannen var icke egentligen rik. Gerhard hade kostat honom mycket. Han ville skydda sitt namns heder, hade derför betalt sonens skulder, och sjelf råkat i skuld, och för att fullkomna det onda, måste han äfven betala en stor borgensumma för en af sina vänner. Ekdala intecknades, och Anna sade, att »gråa här äro en hederskrona; men nådi' lagman har fått sina utå' sorg.» Lagmanskan fick svaga ögon och svag helsa, och Helena tänkte mindre på Werther; ty den olycklige, alltid lika älskade brodern, de arma föräldrarne, upptogo hennes tankar.

Så såg det nu ut på Ekdala, detta glädjens forna hemvist; men tiden framskred äfven der. Gerhard hade ej på länge varit hemma; ty fadern hade bestämdt afsagt [ 229 ]sig hans skulder, och det var nu mera endast det aldrig kallnade modershjertat och den ömma systern, som arbetade och sparade för att ibland kunna skicka honom litet penningar.

En stormig vårqväll, då lagmannen länge med begärlighet väntat posten, denna lilla förströelse i hemmets och vädrets otrefnad, anlände han med underrättelsen om konungens afsättande; men den medförde äfven en annan: Gerhard var bysatt i Stockholm.

Det var för mycket för det sant konungsligt sinnade, det varmt faderliga hjertat. Han sjuknade, och inom trenne dagar hvilade han i frid undan sorgens och olyckans stormar. Icke så de arma, som öfverlefde honom; till och med Gerhard blef häftigt gripen af hans död. Han skref de mest förtviflade bref, anklagade sig som faderns mördare, lofvade sann, ehuru sen ånger, och det var icke underligt, att moderns och systerns innerligaste önskan blef att skaffa honom medel till frihet och bättring.

I grannskapet bodde en hofsekreterare Brenner, hvilken i alla afseenden hade att tacka lagmannen för sin uppkomst. Han egde inteckningen i Ekdala och hade erbjudit sig som utredningsman i sterbhuset. Till honom flydde de med sitt bekymmer. Han hade länge spekulerat på egendomen, och nu såg han ett gynnande tillfälle att vinna sitt mål.

Ack, att lemna det kära, vackra Ekdala, huru svårt syntes det ej för modern och Helena; men Brenner förstod att så listigt och öfvertygande visa dem nödvändigheten och fördelen häraf, att det vackra stället snart för halfva värdet var i hans händer.

Gerhard var fri och återvände öm och tacksam i de älskandes armar. Modern kallade honom sin förlorade och återfunne son, och Helena tyckte sig aldrig älskat honom så mycket.

De bodde i W—. Deras tillgångar voro icke stora, men tillräckliga för ett bekymmerfritt, dock sparsamt lif; [ 230 ]men detta varade icke länge. Gerhard återvände snart till sitt forna lefnadssätt, begagnade moderns namn, dels genom böner erhållet, dels henne ovetande efterapadt, och inom trenne år var deras lilla förmögenhet nästan förstörd.

Vid denna tid återkom Werther från Amerika, der han utbredt evangelii ljus. Huru mycket hade icke förändrats under hans femåriga frånvaro! Mycket, nästan allt, utom hans eget ädla, trogna hjerta.

Nu vågade han uppsöka den älskade familjen; de voro fattiga; af de forna vännerna stodo få qvar. Han såg Helena, och på hennes kind uppspirade en blyg hjertros. Deras blickar möttes; de förnyade det heliga, med ord aldrig utsagda förbundet, och inom ett år hemförde han den älskade, ehuru icke som fordom strålande Helena till en treflig prestgård, der han blifvit utnämd till pastor.

Gerhard reste ut, för att, som han sjelf sade, aldrig komma igen. Deruti sade han sant; ty ingen hade sedan dess sett eller hört något af honom.

Modern flyttade till Helena och skulle säkert i Werthers sonliga ömhet och kärlek glömt Gerhard, om modershjertat någonsin kunde glömma.

Nu var Helena lycklig, och Werther var det om möjligt i ännu högre grad. Deras hem var fridens och glädjens boning, och ingen kunde i den enkla, nyttiga husmodern se den för ett annat lefnadssätt uppfödda fröken, om icke i det drag af ädel värdighet, som aldrig lemnade henne, ej en gång i de mest husliga förrättningar.

— Ack, att den fröken kunde bli så gemen! — sade bondgummorna, då de med den i en halsduk inknutna ostkakan anlände till prestgården och der af Helena mottogo tacksägelser och traktering.

— Hvad Gud vill ha fram, kan ingen förhindra, icke högfäla en gång, — sade nu Anna, som var bland de mest välkomna gästerna i Werthers hus, der, Gud vet hur det kom till, den goda Anna ofta klagade öfver för starkt [ 231 ]solsken och då satte båda händerna för ögonen. Ack, sådant solsken är härligt, Anna, och mången med dig fick sedan der betäcka sina ögon, för att ej förskräckas af mörker.

Förstlingen af Annas små egodelar bars alltid till prestgården. — det är bara lite ränta, — sade hon, då det första äggtjoget, den första ringblomman och Brunkinnas kalfost alltid med en egen nigning och ett: — Håll till go'a, fröken Lena lilla! — lemnades den vänliga fru Werther.

Snart gungade den lyckliga Helena en liten engel i sin famn, hvilken, för att glädja mormor, erhöll namnet Gerhardina. Flickan var vacker och frisk och blef, till Helenas innerliga glädje, allt mer och mer lik sin far, ehuru han påstod, att ögonen och leendet vore mammas.

En son felades nu endast i Werthers sällhet. De talade ofta derom; men sex år hade förflutit, och deras önskan var ännu ouppfyld. Nu log hoppet på närmare håll, och Helena blef Werther så kär, så helig, att han nästan dyrkade henne.

Bland de besvärligheter, som tillhörde det goda, vackra pastoratet, voro sjukbesöken på öarne och i skärgården.

Dagarne före jul, och denna jul, som lofvade så mycken fröjd, måste Werther i sådant ändamål företaga en lång sjöresa.

En tår darrade i Helenas öga, då hon vid stranden med mer än vanlig häftighet tryckte Werther till sitt hjerta. Han reste, men återkom aldrig. Icke en gång hans kropp kunde någonsin återfinnas, och julaftonen slöt den arma Helena en faderlös son till det nästan bristande hjertat.

Striden mellan lif och död var våldsam och varade länge; men slutligen vandrade Helena, eller skuggan af den forna Helena, i de öde rummen.

Lagmanskan och Anna voro nu hennes enda tröst och stöd. Den senare kunde aldrig begripa, att kyrko[ 232 ]herden drunknat, »ty hans ögonbryn va' visst ett halft qvarter ifrån hvar andra».

Det dröjde länge innan Helena kunde höja sin själ ur det mörker, i hvilket hennes mans död försänkt henne, men hvad förmår icke fadershjertat öfver de goda barnen? Helena blef lugn, hon såg himlen, ehuru genom tårar.

Gustaf, så kallade hon efter fadern sitt barn, tycktes hon älska framför allt annat i verlden. — Han skall i min kärlek ega äfven sin fars, — sade hon och tryckte honom gråtande till sitt hjerta.

Nådåren voro förbi, och den lilla familjen bodde åter i W—, der de uti arbete och knapphet lefde ett fridfullt, ehuru ensligt lif. Gustaf, den så älskade sonen, utgjorde på en gång modershjertats högsta glädje och högsta bekymmer. Hans anlag utvecklades med förvånande rikedom och hastighet; men ingen fader ledde dem, och hvarifrån taga medel till en sådan uppfostran, som de tycktes fordra? För Gerhardina sörjde hon mindre; hon var glad och arbetsam och kunde af sin mor få lära allt, hvad hon behöfde. Hon skulle ej ut i verlden; modershyddan var hennes verld; hon var ej lysande, ej stor, men hon var lugn och trygg. Så tänkte Helena.

Vid tolf års ålder hade Gustaf genomgått W—s skola. Mången vaka och månget ömt bekymmer hade denna tid kostat Helena; men det var så ljuft att arbeta för den älskade sonen, som endast tycktes lefva af kärlek och tacksamhet för sin mor.

Nu kom en svårare tid; han skulle intagas på gymnasium. Mormor sålde sina gylne skospännen, Gerhardina knypplade spetsar och sålde, och Gustaf målade taflor, hvilka de forna kamraterna af honom köpte för en obetydlighet.

Med mycken ansträngning och bön var nu allt i ordning för resan, böcker, kläder, matvaror; och den ståtlige, älskvärde gossen stod färdig att för första gången lemna sin moders hem.

[ 233 ]Gamla Anna var nu kommen att säga sin lille, käre Gustaf farväl, och oförmärkt stack hon i hans hand tvenne blanka riksdalrar.

— Tyst! tyst! döm ska' han ha för sin egen räkning. Di ha vatt morfars, — svarade hon, när gossen högt utropade sin tacksamhet. — Jag tänkte alltid, att, om fröken Lena skulle få en son, så skulle han ha döm, när han skulle på gömnassum.

— Sörj icke, mamma! Följa mig icke Gud och mammas böner öfver allt; huru skulle jag då kunna göra något ondt? — sade den kärleksrike gossen, då han i afskedsstunden hvilade i den älskade moderns armar; och Helenas saknad bytte sig i en helig tacksamhet till Gud, som gifvit henne ett sådant barn.

Gustaf utmärkte sig snart hos sina nya lärare, antogs som informator i ett borgarhus, och kunde på trenne år icke återse sin hembygd. Modern tackade derför Gud, ehuru hon ömt längtade att återse sin Gustaf — Han har helsan, uppför sig väl och skrifver i hvarje månad; kan jag då vara nog tacksam! — tänkte hon.

Gustafs gymnasiitid var förfluten, och han stod färdig att med utmärkt vackra betyg begifva sig till universitetet Stackars Gustaf! han måste uppoffra ett helt år af den dyrbara tiden, för att skaffa sig medel till sitt vistande i Upsala; ty han hade nu beslutat sig att studera medicin, och ville således qvarblifva derstädes under en längre tid. Helenas lilla kapital var nästan slut, mormor orkade icke mera arbeta, och fattigdomen, den bleka gästen, trängde sig allt djupare in i fru Werthers boning, som nu sammanträngt sig til ett enda rum.

Till allas glädje erhöll Gustaf en kondition nära W—, och Helena hade den fröjden att ofta se den så allmänt älskade ynglingen. Hans fyra- och sexskillingstaflor hade nu bytt sig i verkliga konststycken, och de stunder, som ej upptogos af vetenskaper, deiades mellan penseln och den kära flöjten.

[ 234 ]Året var slutadt, och Gustaf skulle nu till Upsala. Allt var i ordning till resan, de hopsparade penningarne noga räknade, och några dagar derefter skulle han hinna det länge önskade målet; men de mångåriga så väl kropps- som själsansträngningarne hade försvagat hans helsa. Han hade länge känt en svår tryckning i bröstet, en tilltagande mattighet, men utan att nämna derom för någon; och när modern meddelat honom sin oro öfver hans blekhet, hans nedslagna lynne, förebar han alltid den föregående nattens vaka som det verkande skälet. Nu tilltog det onda och blef honom i en hast öfvermägtigt, och han sjuknade i en svår nervfeber.

Ack, hvad fru Helena nu var stor, der hon vakade och bad hos den älskade sonen! Ingen klagan uppsteg i hennes hjerta. — Ske din vilja, min Gud! — bad hon stilla och undergifvet, då döden tycktes ha gjutit sin kalla ande öfver de kära dragen. I stilla tacksamhet bad hon samma bön ännu, då de åter lifvades af lifvets varma andedrägt.

Gustaf tillfrisknade, och den, som under dessa dagar kunnat inblicka i Gustafs sjukrum, den skulle då först trott sig förstå det nästan himmelska, som kan uppenbara sig i en moders — i ett barns kärlek.

Från denna tid egde Gustaf den dyrbara tafla, som förestälde modern i bönens stund, till hvilken hon så ofta flydde i lifvets strider och mörker. Hon hade trott Gustaf insomnad; men han hade vakat och bedit med henne — för henne — och sedan på duken återgifvit detta andaktens heliga uttryck, som talade om den gode andens närvaro i hennes själ.

Emellertid måste Gustaf tillbringa julen hemma; ty det var först i december, som han kunde kallas frisk. I januari skulle den länge uppskjutna resan företagas; men sjukdomen hade ansenligt minskat den lilia besparda summan, och med hvad skulle den åter fyllas? Helena genomgick i tankarne alla sina gamla bekanta; men till ingen [ 235 ]kunde hon vända sig. Slutligen ihågkom hon egaren af Ekdala. Han hade, då Helena lemnat det, lofvat vara hennes vän och hjelpare, om hon skulle komma i någon förlägenhet. Hon hade sedan aldrig hört af honom; men hon hade icke heller sökt honom. Hon kände de många förbindelser, i hvilka han stått till hennes far; hon tänkte på hans löften, och — han skulle hjelpa.

Hon begaf sig derför till sitt forna hem, men blef afvisad med ohöflighet och smädelser.

Med sårad, ädel värdighet och djupt krossadt hjerta lemnade hon det ställe, der hon fordom sett så mången olyckligs tårar aftorkade, och der hon sjelf så ofta varit den hugsvalande engeln. Heta voro de droppar, som nedföllo på hennes kind under vägen till Annas boning; men der lugnades åter hennes själ, och hon bad: — Herre, förlåt dem!

När Anna vid återkomsten från den lilla ladugården såg fru Helena vänlig och nöjd, upptäckte dock hon, som kände hennes ärende till Brenner, att hon gråtit.

— Aldrig i veriden får fröken Lena gråta för den der elaka menniskans skull! — utbrast gumman och kysste fru Werthers hand. — Han har sitt go'a här; vårt kommer. Gud har så mycket gifvet, som ogifvet. Nog ska' herr Gustaf te Öppsala ändå. Ja, dä ska' han, — tillade gumman och framsatte en stol midt för den vänliga brasan, hvilken hon omrörde, så att de lifliga grangnistorna högt sprakade kring det lilla rummet.

Några dagar derefter kom Anna i det fasligaste yrväder gående till staden.

— Kära, goda Anna, så välkommen du är; men hvarföre är du ute i ett sådant väder? — sade Gerhardina vänligt.

— Ack, min söta, vackra engel lilla, vägen har aldrig varit så rolig som i dag! — svarade Anna, men fattade i det samma med båda händerna tag i den våta yllekjortelin, som Gerhardina ville aftaga och påsätta mormors [ 236 ]hvardagsrock; ty lagmanskan hade den dagen ej orkat gå upp.

— Nej si, om dä sker! Jag skulle då skäms öga ur mej, och dä vill väl icke mamsell heller?

Striden var häftig; men Anna segrade och stod snart framför den brasa, Gerhardina upptändt, ty det var länge sedan fru Werther hade piga, och der vände gumman, som hon sjeif sade, sig som salig lagmans kapuner på stekspettet.

Fru Helena och Gustaf, som varit ute i staden för att taga afsked och försöka ännu en misslyckad anhållan om penningar, återkommo och mottogos hjertligt af den numera torkade och uppvärmda Anna.

Anna fann något nedstämdt hos både mor och son. Det gjorde den goda gumman hjertligt ondt, och den andra kaffekoppen smakade henne icke derför rätt väl.

— Nej, jag kan icke hålla mej längre, — utbrast hon slutligen, i det hon började visitera sina stora kjortelsäckar.

— Herr Gustaf, söta herr Gustaf lilia, ta icke illa eller mej te misstycke, utan håll te go'a mi lilla smula, — fortsatte hon och stack nigande ett papper i Gustafs hand.

— Hvad är detta? — frågade Gustaf i högsta förvåning. — Nej, Anna, kära goda Anna, jag kan icke taga det!

— Ja, då ä' han icke heller fröken Lenas son, om han försmår gamla Annas välmening, — svarade Anna; och Gud vet hvad som nu kom i ögonen. Det fula vädret, skulle säkert Anna sjelf svarat. Nog af, förklädssnibben kom dit. Alla frågade på en gång, huru hon fått så mycket penningar.

— På ärligt sätt; men om jag slapp säga't! — men Anna slapp det ej.

Hon berättade då, att hon hos en beskedlig nämndeman lånat den lilla summan, då han, såsom säkerhet, upp[ 237 ]skrifvit hennes lilla husgeråd, hvilket han dock icke skulle hafva förr än efter hennes död. — Ja tänkte väl på annat sätt återge mitt långa lån, — sade den goda gumman; men nu gjorde det mest nytta, och syster har ju godt å' dä bror får.

Och nu låg den ömma systern under tacksamhetstårar vid Annas hals. Mormor reste sig upp i sängen för att äfven få sluta Anna i sin famn, och den ädla gumman sjönk från bröst till bröst under välsignelser och tårar.

Gustaf hade rest till Upsala. Vintern var förbi, och hans bref hade varit den lilla familjens enda glädje.

En härlig, solklar aprildag hade Helena fört Gerhardina utom staden, för att låta den stackars flickan andas den friska vårluften.

— Min stackars flicka, — suckade ofta den goda Helena. — Hvad din ungdom är glädjetom! — Men hon såg upp och visste hvem som belönar de goda barnen.

Gerhardina var nu tjugufyra år, och ännu var kärleken främmande för hennes hjerta. Hon kallades allmänt »den vackra nunnan»; ty man såg henne sällan annat än i kyrkan. Likväl hade det instängda lefnadssättet, det trägna arbetet icke blekt den ungdomsfriska Gerhardina, hvars hela varelse talade om helsa och glädje. Nu vandrade hon vid moderns sida och böjde sig med barnets lätthet ned att plocka vårens blåa älsklingar, som gömde sig i den späda grönskan. Några jägare kommo helt oförmodadt från en skogsbacke och passerade nära förbi fru Werther och hennes dotter.

— Ack, hvad den långe var vacker, mamma! — sade Gerhardina barnsligt, och slagen af sympatiens trollmagt, hade han till sina kamrater gjort samma utrop om Gerhardina. Tvenne månader derefter förtrodde de hvar andra detta det första ögonblickets afgörande omdöme, då de, såsom ett förlofvadt par, vandrade i samma, men nu i sommarskrud smyckade skogsbacke.

[ 238 ]Men vi måste presentera Gerhardinas fästman. Att han var vacker, det veta vi; men detta var ej hans enda förtjenst. Han var god och redlig, var löjtnant vid flottan och bosatt i Karlskrona, skicklig till sjös och älskvärd till lands. Sådan var Carlner, icke rik, men han förtjenade genom sina expeditioner så mycket, att han hoppades på hederligt sätt kunna försörja sin hustru. Mot hösten skulle han åter på en längre resa; han skyndade derför med bröllopet, som firades i juli.

Gustaf var då på några veckor i det moderliga hemmet, och njöt en af sitt lifs skönaste stunder, då han såg, med hvilken öm kärlek icke blott systern, utan äfven mor och mormor, ja, ända till gamla Anna, var omfattad af Carlner.

En liten våning hyrdes till hösten, dit de alla skulle inflytta; ty löjtnanten ville icke, att Gerhardina skulle lemna W— förrän han återkommit, då han hoppades att till Carlskrona få hemföra hela den lilla familjen.

Skilsmessan var svår för de älskade makarne; och ehuru man sagt Gerhardina, att de stormar, som skakade hennes hembygds stränder, icke alltid hunno de haf, hvars vågor hennes älskade plöjde, så skakade dock djupt hvarje storm det oroliga hjertat.

Det lindrade mycket Gerhardinas saknad, att den goda modern och den nästan nu alltid liggande mormodern njöto lugna och sorgfria dagar. Gustaf hade fått en god akademisk kondition, och allt hade för den lilla familjen antagit en ljusare utsigt.

Innan maj månads slut räknade mormor fjerde led, och Gerhardinas hjerta klappade mot den lille Alfreds bröst.

Carlner hemkom på årsdagen af sitt bröllop, och nu var sällheten fullkomlig.

Som han tidigt på våren skulle företaga en ny resa, ärnade han tillbringa vintern i det egna hemmet, för att hvila ut efter de vilda stormarne. Ack, hvilken vinter inom den lyckliga familjkretsen!

[ 239 ]Gustaf tillbragte julen hemma, och vid åsynen af de lyckligas sällhet vaknade en underbar längtan i den tjuguårige ynglingens bröst.

Till Gerhardinas innerliga glädje skulle hon icke lemna sin hembygd, innan hennes man återkommit från sin andra resa — ack, denna resa, som kostat henne så mången varm, osedd tår!

Våren kom, och med ordlös smärta slet sig Carlner ur den tröstlösa Gerhardinas famn. — Tvenne år, ack, hvem vet! — tänkte hon och såg på de lösta vågorna, som förde honom fjerran bort från den tomma stranden.

— Jag ser honom aldrig mera! — sade Gerhardina till Anna.

— Jo, om Gud vill, — tröstade den gamla; men Gud ville det ej!

— O, att han vore här! — suckade den ensamma makan, då Rosa första gången log mot modersblicken. Så tänkte hon hvarje gång, som modersfröjden klappade högre i hennes själ; ty just i dessa stunder kände hon, att det skönaste felades deri.

Rosa var nära ett år, var ljus och skön, som fantasiens ljusalfer. Gerhardina hade ej på länge erhållit något bref. — Ack, han lefver ej; — klagade hon ofta. Hon hade rätt: på Amerikas kuster hade han lidit skeppsbrott; hela besättningen hade, med undantag af en enda matros, funnit sin graf i verldshafvets böljor.

Det fördoldes länge för den arma Gerhardina. Slutligen måste det upptäckas. Ack, hennes aningar hade länge varit den rysliga verklighetens förebud!

Med stilla, förvånande lugn mottog hon den sorgliga underrättelsen. Modern tackade Gud för denna kristliga undergifvenhet; men ack, hjertat hade brustit, själen hade förmörkats, dess klarhet återvände aldrig. Hon var alltid stilla, men kall och känslolös för allt. Hon kände igen alla, men älskade ingen, icke barnen en gång. — När han öfvergifvit dem, hvarför skulle jag då älska [ 240 ]dem? — sade hon och drog sig sakta undan deras smekningar. Endast då det stormade, tycktes hennes själ mägtig en högre spänning. Då tystnade hon, då väntade hon; men sedan stormen lagt sig, var hon liksom i en dödlik dvala. — Jag mins när hjertat brast, — sade hon då ofta och tryckte handen hårdt mot hjertat, och af den blomstrande Gerhardina återstod snart blott en sorglig skugga, en själlös varelse.

Mången gång i lifvet hade Helena trott sig hunnit till botten af den qvalfylda bägaren; men hon fann, att nu först hade hon gjort det. Lagmanskan, så väl af ålder och natur svagare än Helena, kunde aldrig hemta sig efter detta sista slag. — Hvad förslår det ibland så många? — tänkte väl Helena mången gång, när hon hemkom med det genom vakor och mödor förvärfvade brödet; men hon höjde blicken förtröstansfullt till det rika fadershjertat, och bröt det med ett tacksamt leende. Men huru hon arbetade, trodde och bad, var snart det bästa af Gerhardinas husgeråd försåldt, och till sista qvartalet af hyran visste hon ej ändå någon utväg. Gamla Anna, denna trogna, outtröttliga vän, hvilken var den enda, som fullt kände Helenas fattigdom, och redan på förhand tänkt på hyran, hade, genom försäljande af årets tvillinglam och den potatis, för hvilken hon i många dagar hos sin nämndeman krökt sin gamla rygg, jemte pantsättandet af sin vigselring, hunnit till den erforderliga summan. Ack, det var ej första gången hon afhjelpt de tryckande behofven, ej första gången hon varit himlens sändebud!

— Aldrig i verlden ska' fröken Lena längre bo i den här stadshåla, der allt går åt till hyra och ved, — sade Anna.

— Jag har ingen annan utväg, kära Anna, — svarade Helena.

— Jo, nog vet ja', — återtog gumman; — men ja' ville, att fröken Lena sjelf skulle säga a, så att jag finge säga b.

[ 241 ]— Jag förstår dig ej, — sade Helena förundrad.

— Ja, ja, dä ä' så simpelt; men nog vore dä bättre att ha sitt eget bo, än att bo så här hos andra.

— Gode Gud, jag förstår dig! — utbrast Helena. — Du vill tillbjuda oss din hydda, vill der gifva oss ett hem?

— Skäm inte så ut mej! — svarade Anna förlägen. — Jag, som så många år bott i nådi lagmans stuga, tycker att herrskapet sjelfva skulle flytta dit; jag är säker, att jag ändå inte blef utkörd. Stora kammarn ä' så varm och ljus, bränsle har ja' inte långt ätter, lite bär och rosor ä dä åt di små, och mjölktåren ha vi oköpandes.

Den goda gummans förslag antogs af den tacksamma Helena, och redan samma höst skulle de lemna staden.

Denna underrättelse tycktes alldeles förkrossa Gerhardina. — Jag får aldrig mera plocka blommor, der han såg mig, aldrig se stranden, der jag först och sist såg honom! — klagade den arma, och Helena hade icke hjerta att bedröfva henne.

Vintern var förfluten och med den återstoden af hvad Helena egde; endast det nödvändigaste var ännu qvar. De första ångbåtarne skulle återföra Gustaf, som icke hade varit hemma sedan systerns vansinne börjat.

Du, som glad och lycklig återser ett älskadt hem och der bland de kära firar hjertats jubelstunder; o, icke vet du de känslor, som bestormade Gustafs själ, då han åter inträdde i det moderliga hemmet, der fattigdomen och lidandet rest sina sorgliga vårdtecken!

De glada, leende barnen, i så starkt afbrott mot de andra dystra föremålen, liknade solskenet på en grafplats, der strålarne bryta sig mot de mörka torfvorna utan att kunna upplifva de hjertan, som stelnat inom deras dystra fängsel.

Gerhardina igenkände Gustaf, och en svag skymt af glädje tycktes upplifva det slocknande ögat; och då hon vid hans sida vandrade kring de leende vårnejderna, tycktes [ 242 ]ofta en medvetandets stråle genombryta töcknet i hennes själ.

En dag stod hon med honom vid stranden, der hon tagit afsked af sin man. — Gustaf, i dessa vågor ville jag bädda min graf! — utbrast hon; — men då kallade de mig sjelfmörderska, och då ville kanske icke Gud och Gottfried känna igen mig, och dock, hvad det vore skönt nu! Det bränner så i hjertat, — tillade hon och sträckte armarne mot den glänsande hafsytan, hvilken i samma ögonblick mottagit henne i sitt sköte, om hon ej sjunkit i Gustafs famn.

Det var Gerhardinas sista vandning. Hon sjuknade i en häftig feber, i hvilken hennes stilla, själlösa sinnesstämning öfvergick i ett vildt raseri.

— Gode Gud, låt henne ej dö i detta tillstånd! — bad under tårar den arma, bedröfvade modern; och himlen hörde hennes bön. Gerhardinas sista dagar voro stilla. Själens ljus hade åter uppgått för att lysa afskedets stund.

— Godt är allt, hvad han gjorde! — sade den fromma, kämpande Helena, der hon, nedböjd vid den dödas säng, förde den ännu varma handen till sina läppar.

— Jag kommer snart efter, — sade gamla mormor och höjde en bedjande blick mot Gerhardinas hem.

— Ho ä vackrare der ho nu ligger, än ho va på sin bröllopsdag, — sade Anna och brydde sig ej att tala om orsaken till de varma tårar, som nedföllo på Gerhardinas täcke.

Gustafs sorg var djup. Han hade ej så länge åskådat det sönderslitande i den bortgångnas själsförmörkelse. Systern, den enda, den kära; de sista ögonblicken, de lugna, de klara, stodo så saknande för hans själ, och han kände ett tomt rum i hjertat.

Mormor hade ej bedt förgäfves. Hennes stoft följde Gerhardinas till grafven, och hennes sista suck var välsignelse öfver den ömma, tåliga Helena, som för ett ögonblick tycktes nedböjd af sorg.

[ 243 ]Nu framkom Anna åter med sitt förslag; och Gustaf, som visste huru nyttigt det vore att lemna de ställen, der minnet brutit sina tårstänkta grafblommor, gillade det fullkomligt. Helena var äfven nöjd dermed, och saken var afgjord.

Innan Gustafs afresa hade Helena inträdt i den nya boningen. Den lilla björk- och ekkransade hyddan låg der så vänlig och solbelyst, när Helena, med Gustaf och sina små älsklingar, i nämndemans högtidsvagn stannade på den rensopade gården. Anna stod vid grinden och neg så hjertligt rörd i sin snygga drägt. Glad öppnade hon dörren, och trefligare syntes sällan ett rum, än det, hvari Helena nu inkom.

Väggarne voro nystrukna och täflade i hvithet med de nyss uppsatta gardinerna, under hvilkas litet stela draperingar höjde sig brommande balsaminer och geranier. Helenas möbler voro af Gustaf väl ordnade, och öfver sängen hängde ett Jesushufvud, måladt af Gustaf. Kring den nystrukna spiseln krökte sig en doftande krans af nyponblommor, och från dess björkklädda fond jamade den grå katten sitt »välkommen!»

— Ta' nu öpp ett språk, fröken Lena lila! — var det första som Anna sade, i det hon framförde Helena till ett litet bord, på hvilket låg en tillsluten bibel. Helena öppnade med stum andakt den heliga boken.

— Just der höll fröken Lena tummen! — inföll Anna och påsatte glasögonen. — Ack, Herre Gud, va' dä icke dä jag visste! Står nu icke här: — Dina sorgedagar skola hafva en ända!

Tacksamt rörd slöt Helena den goda gumman i sina armar.

Fyra år hade Helena tillbragt i Annas hydda, der, oaktadt de fromma bönerna, de gemensamma ansträngningarne, bekymret ofta varit en sorglig gäst. Helenas svaga helsa hade mycket varit orsaken dertill.

— Guds ord ljuga aldrig! — sade Anna, när en solstråle genombröt mörkret. — Kom i håg Guds löfte! — [ 244 ]påminte hon uppmuntrande, när det åter mörknade: — »dina sorgedagar skola hafva en ända!» — fröken Lena lilla, så sade han sjelf. — Det blir nog bättre. — »Är jag den, som lofvar och icke håller!» säger Gud.

Det, som mest kostade på den goda gumman, var det förakt, som Brenners visade fru Werther.

— Om icke nådi' lagman vatt, så ha den der dryga menniskan hvarken hatt dä ena eller dä andra, hvarken karaktär eller gål. Ja' mins nog när han sto å bocka och krusera så djupt, att han höll på att slå näsan i nådi lagmans skrifbol; och nu, den lymmeln, som inte lyftar på hatten för sjelfva fröken Lena! Och han skäms inte en gång att kalla oss tiggarpack! Dä ha han just sagt härom dan till nämndeman i Brö. Söta nådi fru lilla, dä ä bara mej han menar! — tillade hon, då hon såg en suck höja Helenas bröst. — Se, dä kostar på'n att ge ut donation, å att icke få låta den der svartögda mäträssan flytta hit; si, derför ä' han så oräsonlig. Men allt går hem; å Gud förlåte mej, men ja vill icke dö förr än Gud säger: »Pass lur, min herre, här intill skall du gå, men inte vidare!»

Helena, hvilken säkert djupare än Anna plågades af alla de förolämpningar hon måste uthärda, så väl af Brenner som hela familjen, sökte dock alltid blidka den uppretade Anna. Hennes kristliga, stilla fördragsamhet uppsmälte då alltid vreden i Annas själ; men vid hvarje ny förolämpning mot hennes kära fröken Lena uppblossade han åter.

Sådana voro nu Helenas förhållanden, öfver hvilka den ende, käre sonens oväntade hemkomst utbredt ett värmande ljus. Ack, hon behöfde det, hon behöfde, att i högtidsqvällens stilla frid nedböja det trötta hufvudet mot den älskade sonens hjerta!