Hoppa till innehållet

Högadals prostgård/Del I/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Nittonde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Tjugonde kapitlet
Tjuguförsta kapitlet  →


[ 269 ]

Tjugonde kapitlet.

På Lundafors strålade den klara vintersolen in genom de de höga fönstren, och utbredde ett slags förtrollande glans öfver den långa raden af de nästan furstligt möblerade rummen. Gården låg snöhvit, med sina nyskottade vägar glittrande af de oräkneliga stjernor, dem solstrålarne antände på de stora snölanden, och hvilket så härligt belyser och upphöjer ett vinterlandskap.

I ett litet kabinett, som utgjorde det innersta rummet af den långa våningen, finna vi Johanna, nu mera egarinna till det präktiga stället, i en enkel morgondrägt sittande på en liten mjukkuddad soffa, framför hvilken stod ett sybord med en broderad nyckelkorg, några tillslutna böcker och en mängd tillklippta löskragar.

Johanna hade nyss återkommit från sin morgonrund; det vill säga besöken i kök och handkammare, der hon utgifvit och ordnat allt, som erfordrades för dagen; ty Johanna var icke en af de fruar, som tro, att en matmoders enda pligt är att i förmaket mottaga sina gäster och att låta föra sig till bordet af dagens förnämsta kavaljer. Djupare hade hon uppfattat det husmoderliga kallet, och dess utöfvande utgjorde hennes verkliga fröjd. Hon delade sin tid mellan sin man, sitt hushåll, läsning [ 270 ]och arbete, och för ledsnaden hade hon ingen stund öfrig. Hvad som ändå hos henne var det mest älskvärda, var den rörande tacksamhet, som uppenbarade sig i hela hennes väsende, icke blott mot hennes man, utan mot — alla. Det var som ville hon till hvar och en afbörda något af den ljufva förbindelse, hvilken hennes oförmodade lycka gifvit hennes hjerta. Också blef hon älskad af alla, och af brukspatronen förgudad, ja, nästan tillbedd.

— Är du redan åter inne, min söta Johanna? — sade Lemner, som nu inkom i kabinettet, der hon höll på att sätta fransarne på ett par mörkröda muddar.

— Jag hade så brådt om att sluta de här till din resa, — svarade hon med ljuf vänlighet, i det hon fattade sin mans händer och påsatte honom de fullbordade muddarne.

— Ack, hvad det ändå är godt att hafva en liten gumma, som värmer både kropp och själ! — sade brukspatronen och kysste hjertligt Johanna, i det han ömsom betraktade henne och hennes lilla oförmodade gåfva. — Nu förstår jag, hvarför jag förr jemt frös om armarne, och hvarföre jag hade så ledsamt på mitt vackra Lundafors, utom de stunder, då jag hade främmande eller satt och bläddrade i bruksböckerna, — tillade han och vandrade fram och åter på golfvet.

— Johanna! — utropade han häftigt och stannade framför sin hustru, — jag ger dig en kommission, den du icke får glömma, att sjelf lägga det här brefvet i väskan om torsdag.

— Hvad betyder detta, Johan? — utbrast Johanna, hastigt uppspringande, då hon såg namnet Waltrén på utanskriften.

— Du är ju icke nyfiken, min lilla Johanna? — svarade Lemner skämtande.

— Jo, nu är jag det! Säg, o, säg mig, hvad innehåller detta? — utbrast hon med en hos henne ovanlig häftighet.

[ 271 ]— Litet hjelp åt de brandskadade, Johanna!

Under varma tårar sjönk Johanna till Lemners hjerta.

— O, Gud välsigne dig för all den glädje du skänker mig! — fortfor hon slutligen. — Huru skall jag någonsin kunna tacka och belöna dig?

— Ej ett ord om den saken, Johanna. Jag hade väl ändå skickat litet till den olycklige presten, som så oförmodadt förlorat allt. Gud gaf oss ju vårt goda för att dela med oss deraf. Dessutom var han min ungdomsvän. Men att han nu fick mera, än han annars fått, samt att jag gaf det med tacksammare hjerta, derför har han att tacka dig; ty han visade dig ju alltid vänskap och deltagande i dina bekymmerfulla dagar, och tror du, att jag någonsin för dyrt eller nog kan betala det minsta goda, som menniskor gjort dig?

Johanna tryckte honom, utan att säga ett ord, ännu en gång till sitt hjerta, och Lemner, ehuru icke språkkunnig, förstod dock detta vältaliga språk.

— Ack, hvad han skall välsigna dig! — återtog slutligen Johanna.

— Åh, han vet ej hvarifrån penningarne komma; ty det står min sann icke: »Johan Lemner» under dem.

Betjenten tillsade, att frukosten vore inne, och de glada makarne utgingo genast i salen; ty näst sin hustru älskade brukspatronen ett godt bord, och visste ingenting värre än kalla biffstekar.

— Stackars Johanna, nu får du ledsamt medan jag är borta, — sade Lemner, och lade kaviar på sin smörgås, — men du skall fara ut och roa dig och bjuda främmande, och ej sitta hemma och leds.

— Nog kommer jag att mycket sakna dig; men icke tänker jag förströ min ledsnad med resor och främmande; den enda rätt välkomna och efterlängtade vore Maria, och om icke prostinnan vore vid så dåligt lynne, skulle jag fara och hemta henne.

[ 272 ]— Nu kommer din släde fram, — sade Johanna, då hon hörde bjellror.

— Och det var först om en half timme han skulle vara framme, — svarade brukspatronen och såg på sin klocka.

— Han har då åtminstone icke försummat sig, — inföll Johanna medlande, då hon såg honom närma sig dörren och ihågkom hans fordran af punktlighet.

— Jag förstår, jag förstår, — svarade Lemner leende och lemnade rummet.

— Nå, ingenting plär då störa Lemners matro, — tänkte Johanna; men som matsalen icke låg åt gården, så, stälde hon sig att för kakelugnen hålla den litet svalnande tallriken till brukspatronens biffstekar. Så stod hon ännu, då hennes man åter inträdde, åtföljd af Maria.

— Se här har du litet att roa dig med, Johanna! — sade han med glad belåtenhet och framförde Maria till sin förvånade hustrun. — Det var ju det enda du önskade, det visste jag, och skref det artigaste jag kunde till fru Sylvén, och följden blef, att Maria får vara hos dig några dagar.

Johanna kysste den rosenkindade Maria och sin man, men visste icke, huru hon skulle uttrycka sin tacksamhet för denna dagens glädje.

— Gud vare lof, Johanna, att jag nu sitter här hos dig! — sade Maria, sedan de åter inkommit i kabinettet, efter att till trappan följt Lemner. — Jag behöfde dig i dag bättre än någonsin, — tillade hon innerligt. — Det var så ledsamt hemma; Axel borta, mamma vid dåligt lynne, och pappa sysselsatt med den tråkiga femårstabellen.

— Jag har också mycket längtat efter dig, och nu skola vi rigtigt njuta af vår frihet och ensamhet, och du skall berätta mig allt, Maria! Jag har ju icke rätt rådt om dig sedan hos moster Lovisa.

— Ja, ack ja, Johanna! Men hvar skall jag börja? Jo, jag vet, med kalaset hos dig. Vet du, Johanna, att, [ 273 ]om jag den dagen en half timme fått tala vid dig, så hade jag velat gifva mycket.

— Tror du icke, att jag förstod din längtan, och att jag så gerna velat skilja mig från det brokiga vimlet och i stilla ro sluta dig till mitt hjerta; men din mor bevakade oss, då mina pligter som värdinna något ögonblick lemnade mig.

— Ack, hvad du var söt den dagen, fast jag icke fick tala vid dig? — utbrast Maria hjertligt; — också voro alla förtjusta i dig. Till och med majorskan hade intet att anmärka.

— Hennes omdöme är mig nästan likgiltigt; men nog skulle det mycket glädja mig, om mina gäster förstodo huru väl jag menade, och att dagen icke syntes dem för lång. Men till ämnet, Maria! Huru stå affärerna med Brenner?

— Bra och illa, Johanna. Du såg, huru han här förföljde mig liksom en ond ande. Hvarje ord var en kärleksförklaring. Jag låtsade icke förstå honom. Han anklagade mig för grymhet, alldeles liksom han instuderat rolen af en förtviflad romanhjelte. Han följde oss hem, som du vet. Dagen derpå tog Axel honom med sig bort tidigt på morgonen, och de återkommo icke förr än sent på aftonen. Andra förmiddagen ville mamma, att jag ingenting annat skulle göra, än hålla honom sällskap, ehuru vi den dagen skulle hafva så mycket främmande till middagen; men jag var i köket och vid dukningen som vanligt. Som du kanske minnes, förde han mig äfven då till bordet, och förföljde mig hela dagen med sina ledsamma artigheter. Han hade så stält till, att en af hans bekanta skulle hos oss göra honom ett besök, hvarför, om du påminner dig, han icke följande dagen gjorde ressällskap med de andra stadsborna.

Morgonen derpå, då mamma och jag varit bittida uppe för att ställa i ordning, skulle jag gå upp på min [ 274 ]kammare, för att kläda mig till kaffebordet. Det var icke väl gjordt, förr än jag hörde en sakta knackning på dörren. Axel brukade ofta om morgnarne göra så. »Du är välkommen!» svarade jag och rörde om elden i kakelugnen, då i samma ögonblick Brenner stod framför mig.

— Jag trodde, att det var Axel, — sade jag med darrande röst, och kände, att jag blef lika röd som de glödande kolen.

— Det är också en Axel, — sade han med en blick, som jag aldrig kan glömma.

Ögonblicket, det fruktade, var kommet, då ett afvisande icke mera var nog. Han talade i så ömma, innerliga uttryck, att jag förlorade modet. Jag kunde icke svara. Min tystnad uppmuntrade honom. — Det gör mig ondt att jag skall synas er otacksam; men jag kan icke dela er kärlek! — sade jag slutligen.

— Har då redan ormen försåtligt insmugit sig i paradiset? — utropade han med ögon blixtrande som ljungeldsstrålar. Nu var jag ej längre vapenlös; han hade sjelf gifvit mig vapen. Jag glömde din varning, Johanna. — Jag glömde allt, utom min outplånliga kärlek och hans dyra, förolämpade föremål.

— Och denne lycklige, åt hvilken ni vill offra ert lif, är han också värdig detta offer, och skall han kunna gifva er framtid den sällhet, den glans, ni med så mycken rätt kan fordra? — sade han med ett hånande löje.

— Jag har aldrig vågat tänka mig en framtid med honom, — svarade jag; — men att helga honom mitt hjerta, min kärlek, mina tankar, ja, hela min lefnad, skall dock blifva min själs, mitt lifs enda, högsta sällhet! — Och nu — nej, jag vill icke minnas hvad han sade; icke den demoniska eld, som ljungade ur hans öga; och ändå, jag kan icke glömma det, och det är liksom en hemsk röst hviskade inom mig, att i detta ögonblick tändes en afgrundsgnista i hans själ, hvilken ej slocknar förr än han, lik en vådeld, härjat och förbränt vår kärleks paradis! [ 275 ]— klagade Maria, och heta droppar nedströmmade på det suckande bröstet.

Sedan Johanna försökt öfvertyga henne om orimligheten af denna mörka aning, och hon något lugnat sig, började hon åter:

— Slutligen utbrast han triumferande: — Öfver er hand kan ni må hända icke bestämma med samma frihet som öfver ert hjerta. Denna gåfva är väl icke den största jag eftersträfvat; men jag är nöjd med denna, blott ni är min och att ni aldrig … Han tystnade; men hans öga talade den förskräckliga meningen till slut.

— O, hvad jag nu bad innerligt, bad, att detta allt måtte blifva en hemlighet mellan oss, samt att han icke hos mina föräldrar måtte anhålla om min hand! Men det var omöjligt; vild och darrande ville han genast ila till dem. Med outsäglig ångest försäkrade jag honom, att min far ännu ej var uppstigen. Han besinnade sig några ögonblick, hvarefter han återtog de ömma bönerna, de ömma blickarne, och var nära att sluta mig i sin famn; men jag öppnade dörren, störtade ut på vinden, der jag mötte Axel. Jag bad honom gå in till Brenner. Axel frågade mig hvad som fattades mig; jag svarade ej, jag var redan utför trappan.

— Hunnen till pappas dörr, lade jag handen på låset; men nu var modet borta, och jag var nära att nedsjunka. Slutligen, med en ansträngning, som hotade att spränga det arma bröstet, öppnade jag dörren, och med ett snyftande »förlåt mig!» nedsjönk jag, omfamnande hans knän. — Hvad fattas dig, min Maria? — frågade min förskräckte far, och gömmande mitt ansigte i hans händer, upptäckte jag för honom hela mitt olyckliga hjerta. Vänligt upplyfte han mitt hufvud och talade till mig med en kärlek, som endast i himlen kan hafva sin motbild. Han sade mig, att han länge anat min kärlek; och jag sade honom, huru mången gång bekännelsen derom sväfvat [ 276 ]på mina läppar. Han talade så faderligt ömt om Gustaf. Han sade hur mycket han värderat hans uppförande att icke hafva återkommit till julen, icke hafva aftvingat mig ett löfte, att icke med en enda rad framsmygt till mitt hjerta. — Verlden skall kalla er framtid mörk, — sade han, — äfven jag ser i den mörker, längtan, många svårigheter och behof; men ären I blott trogna, så skall Gud hjelpa er, — tillade han, tryckande mig under tårar till sitt hjerta. — Och inför Gud lofvar jag dig, att du aldrig skall tvingas till någon förbindelse; men du skall också lofva mig att icke med löften och eder fästa dig vid Gustaf. Må er förbindelse ännu länge vara ett tyst förbund! Hvad som mest oroar mig, är din mors sorg. Hennes ömhet hade önskat, att din kärlek skulle fallit på någon, som kunnat tillbjuda dig hvad verlden kallar lycka; men vi skola fly till hennes hjerta, det bevekes nog!

— O, denne far, Johanna! I detta ögonblick hade jag för honom velat uppoffra mitt lif, såsom den enda värdiga gärd för så mycken godhet, så mycken kärlek.

— Jag lemnade rummet och mötte Axel, som längtade att af mig höra, om Brenner talat sanning. Jag sade honom allt; men bad, att han skulle förtiga det för Gustaf, hvilket han slutligen lofvade mig; och så talade den gode brodern tröstens ord till mig, ty glad var jag ej. Jag hade bedröfvat mina älskade föräldrar.

— Några ögonblick derefter blef jag kallad till mamma, och mera död än lefvande, inträdde jag i salen. Mamma satt med nedsänkt hufvud, jag mötte hennes öga, hon hade gråtit, jag var nära att falla, jag föll — men i hennes armar. — Jag vet allt, Maria! — sade hon, och häftiga tårar störtade ur hennes ögon. — Förlåt mig! — stammade jag, alldeles förkrossad af hennes smärta. — Måtte du blott icke en annan gång ångra en kärlek, som nu och kanske alltid står som ett hinder för din lycka! — sade hon med en röst, stridande mellan ömhet och förebråelse.

[ 277 ]— Axel, som alltid är min gode engel, kom äfven nu med de medel, som alltid verka på mammas hjerta.

— Jag är bedröfvad, Maria, — sade hon slutligen mildt; — men förebrå dig skall jag ej. Stackars mitt barn, du måste älska mycket, när din kärlek är dig mera än dina föräldrars önskningar! Det var en dolk i min själ. — Mamma tala icke så! Hellre, o, långt hellre uppoffrar jag mig än att höra sådana ord! — utbrast jag och var nära att instörta till min far; men min mor återhöll mig.

— Lugna dig, mitt goda barn, — sade hon nu med moderskärlekens ömmaste röst. — Din far har icke önskat denna förbindelse. Han hade i annat fall ej gjort allt för att hindra den. Han säger, att han aldrig velat öfverlemna dig i borgmästarens vård.

— Den oändliga ångest, som uttalade sig i hela min varelse, hade bevekt min mor att ingjuta denna tröst i min själ, och jag kände djupt hugsvalelsen häraf.

— O, mamma! — utbrast jag, — tro icke, att Gud tagit sin hand ifrån mig; men tro, att jag ännu, genom hans hjelp, kan göra mina föräldrar mera glädje än om jag blifvit Brenners maka.

— Emellertid afreste borgmästaren en stund derefter. Hans afsked uttryckte icke den olyckliga kärlekens qval, utan den sjudande svartsjukans qväfda raseri.

— Gud gör allt väl! — sade min far, då han var borta. — I hans själ bo mörka magter. Jag hade aldrig velat kalla honom son. Låt oss nu vara glada, — tillade han vänligt; — det kommer säkert en dag, då vi innerligare än nu tacka Gud för denna!

— Men, Johanna, glädjen vill ej rätt återkomma, hvartill Axels afresa mycket bidrager. Ack, hvad jag saknar honom! Vid honom fick och kunde jag tala om Gustaf; men till mina föräldrar kan jag icke utan bäfvan uttala hans namn. Mamma är ibland så god; men det gifves ögonblick, då hon djupt sårar mitt hjerta. Och nu, [ 278 ]Johanna, vet du allt, som kan sägas; det öfriga förstår du ändå!

— Ja, Gud vare lof, Maria, — svarade Johanna, — nu är allt som jag önskat. Du är fri från den låge, listige Brenner, och ditt hjerta ligger öppet och rent för dina goda föräldrar. Var nu lugn och hoppas! Alt går väl, och du behöfver ändå icke, som jag, vänta i femton år, — tillade hon leende.

Nu afbrötos vännerna af trädgårdsmästaren, som ville tala med Johanna.

— Nå, men huru är det med Axel och Rosa? — började åter Johanna, då hon inkommit och satt fram för Maria ett glas de skönaste orangeriblommor. — Jag tyckte, att Axels förtjusning genom den korta skilsmessan liksom litet svalnat.

— Axel hade återsett Alma, och sedan var Rosa ingenting för honom.

— Då har du en flygtig bror, Maria, hvilken så snart kan byta om föremål.

— Ja, så mycket jag än älskar Axel, kan jag ej neka, att det finnes ett slags flygtighet i hans lynne; men det oaktadt, Johanna, är jag säker, att djup, trogen kärlek redan knoppats i hans bröst, och att de barnsliga känslor, som Alma ingifvit honom, allt mera vakna till högre, varmare lif; och då — stackars min Axel!

— Nå, min Gud, en täcksläde! — utbrast Johanna och reste sig upp.

— Det är Strålviks hästar, — sade Maria, som sprungit till fönstret. Jobanna och Maria gingo genast ut i tamburen för att mottaga majorskan; Alma, förtjust öfver att få se Maria, hviskade sakta bakom sin mammas rygg: — När reste Axel?

Hennes nåd, inkommen i salongen, började utbreda sig öfver det charmanta kalaset på Lundafors, och förklarade sitt besök vara! gjordt för att derför aflägga sin tacksägelse. — Men det är också för att taga afsked, — [ 279 ]tillade hon; — ty om några dagar företaga vi vår Stockholmsresa.

— Vi få då länge sakna herrskapet? — sade Johanna frågande.

— Åh, några månader blott! När den så kallade karnavalstiden är slut, återkomma vi med flyttfoglarne.

— Komma gossarne äfven att åtfölja herrskapet?

— Ja, det är egentligen för barnens skull som vi göra resan; ty vid informatorer och guvernanter äro vi då alldeles utledsna. Vi hafva också en bestämd otur med dem. Vanligen få vi sådana, som ej duga: och när någon gång lyckan ger oss den, som är skicklig och bra, så få vi ej behålla den. Det senare var fallet med Werther; ty oaktadt sina små egenheter, var då han den bäste vi någonsin haft, — tillade hon och fixerade skarpt den rodnande Maria, — och nu hafva vi beslutat att inackordera gossarne i ett presthus nära Stockholm. Och Alma, stackars liten, hon blir väl så upptagen af läromästare, att hon icke mycket får profitera af nöjena, ehuru hennes onkel, excellensen R—, skrifver, att han just längtar att införa den lilla rosenknoppen i sällskapslifvets solsken. — Och nu afhandlades detta solsken, med alla sina härliga färgbrytningar.

Vid ett litet afbrott, som uppstod, utgick Johanna, och Maria intog hennes plats.

Hennes nåd gjorde nu en anspelning på Marias vana att behandla korgar, i anledning af en liten korg, med hvilken Maria lekte.

Maria nedslog ögonen, men låtsade icke förstå hänsyftningen.

— Vi stå verkligen i stor förbindelse för den lätthet, hvarmed mamsell Maria bortlemnar dessa dödsbud, — sade hennes nåd med ett sarkastiskt leende; — ty nu behöfva vi ej frukta att så snart förlora mamsell Maria.

Johanna inkom, och majorskans ögon öfvergingo från Maria till den lockande brickan, som betjenten i samma [ 280 ]ögonblick bjöd henne, der så väl de som några af hennes andra sinnen rigtigt förlustade sig.

Glad återvände Maria till sin plats vid fönstret, der Alma och hon tillbragte en treflig stund, och der Alma, med det fjortonåriga hjertats hela förtjusning, målat all den härlighet, som skulle möta henne i Stockholm.

— Nu har jag räknat ut, att du om lördag åtta dagar skall hafva bref från mig, — fortsatte Alma, då Maria åter satt hos henne.

— Lofva icke mera än du kan hålla, min söta Alma; ty jag kan icke se, att du får någon tid öfver till korrespondans, — sade mamma varnande från soffan, under det hon med den handskprydda handen tog en duktig portion syltad ingefära.

— Åh, mamma lilla, nog skall jag skaffa mig tid att skrifva till Maria. När mamma sitter för toiletten, är på Innocensen och tar emot förnäma visiter, då skrifver jag.

— Ack, mitt barn, du känner icke Stockholmslifvet! När man skall föjla med la haute volée, så hinner icke tiden till mera än klädsel, supéer, visiters görande och mottagande; och en fjorton, snart femtonårig flicka kan väl icke gömma sig i barnkammaren. (Nu voro läromästarne förglömda). Alma svarade ej, men såg försäkrande på Maria.

Hennes nåd gjorde uppbrott och sade, att hon på förmiddagen äfven skulle fara till prostgården.

— Mina föräldrar hafva i dag rest till kontraktsprosten, — sade Maria, glad inom sig, att hennes mor slapp mottaga hennes nåd midt i middagsstunden.

Hennes nåd beklagade mycket, att hon ej egde en enda stund mera för annat, än resans tillredelser, och bad Maria framföra sina hjertliga helsningar, med tillägg, att majoren andra förmiddagen skulle komma till prostgården.

— När du skrifver till Axel, så helsa honom så mycket, och säg, att jag icke skall bli bortskämd i Stock[ 281 ]holm — hör du det? — sade Alma sakta, då majorskan komplimenterade för den vackra buketten, hvilken Johanna tagit sig den friheten att erbjuda henne.

— Gå för all del in, min lilla nådiga fru Lemner! — ljöd majorskans röst ur täcksläden, medan Alma fäste en blick, lång och varm, på den nickande Maria.

— O, du härliga frihet! — utropade Johanna, när de åter inkommit i sitt lilla kabinett. — Nu vilja vi dubbelt njuta dig och dricka i botten frihetens skål!

— Och vänskapens! — tillade Maria innerligt och förde det lilla guldkantade glaset till sina rosiga läppar.