Högadals prostgård/Del I/Kapitel 21

←  Tjugonde kapitlet

Högadals prostgård av Wilhelmina Gravallius Tjuguförsta kapitlet

Tjuguandra kapitlet  →

Tjuguförsta kapitlet.

Flyttfoglarne hade redan återvändt till Strålviks blomstrande nejder; men hennes nåd värmde sig ännu i det Stockholmska solskenet, ehuru majoren länge längtat efter frihet och landtluft och efter ett slut på de orimliga utgifter, hvilka, oss emellan sagdt, vida öfverstego hans tillgångar. Men många och giltiga voro de skäl, som fäste majorskan vid hufvudstaden. Än skulle en ny pjes gifvas, än vinkade det leende perspektivet af en supé, eller skulle onkel R— och tant S— ännu icke på länge lemna staden; och hvem, i Guds namn, kunde resa från Stockholm, då hertigen af Leuchtenberg var der? Och nu inträffade magisterpromotionen så snart, och dit ärnade sig mycket förnämt folk, m. m.

Majoren suckade och förestälde henne så grannlaga han kunde, att kassan icke tilläte resor och så många öfverflödiga utgifter; men då — då frågade hon, om han glömt hennes fyra tunnor guld, samt att, då hon lemnade dem i hans händer, bon åtminstone icke trott sig behöfva tigga bestridandet af sina nöjen, och att, när hon aldrig talade om hans fattigdom, så borde väl icke han tala om hennes penningar, liksom det varit hans kassa. Majoren teg och lemnade rummet, då hans hustru behöfde hemta andan.

På utsatt dag hade Maria mottagit Almas första bref, och att hon alltid hade tid öfver till dessa samtal, det visade hon under hela sin frånvaro. Och för att litet närmare göra oss bekanta med Almas tankar, få vi kanske meddela ett af de många brefven:

»Min goda, söta Maria!

I dag är sista Innocensen, mitt hopp har länge hvilat på den; men det höll på att komma mig på skam, ty mamma ville nödvändigt, att jag i dag skulle intagas, men pappa sade, att jag vore för mycket barn. — Hon ser icke ut som ett barn, — försäkrade mamma; och då pappa talade om mina fjorton år, sade mamma, att de lätt kunde ökas till femton, så mycket mera som det icke vore långt till min födelsedag. Nu blef pappa allvarsam, ja, jag har aldrig sett honom så bestämd; och att han segrade, det ser du, efter jag sitter hemma och berättar den lilla händelsen för dig.

Jag är alldeles ensam i hela våningen, dock det törs jag ej tala om för mamma. Alla jungfrurna äro borta och Lisette skulle vara hemma hos mig; men jag visste, att Lisettes bror var i staden och skulle resa i morgon, och då bad jag henne gå till honom och läsa igen om mig, och vet du, Maria, att jag är glad än, när jag tänker på huru glad hon blef. Ack, det största nöje är ändå att göra andra nöjda! Hade jag nödgats inläsa äfven tankarne, då hade striden blifvit svår och segern kanske lutat åt tankarnes frihet; men de gå, Gud ske lof, genom lästa dörrar, de anlända direkt till Högadal med allt hvad de samlat, och smyga sig in i den lilla trefliga vindskammaren, och tala om Stockholmsnytt. Hör nu på, Maria!

Ack, hvad jag sett mycket vackert, sedan jag kom hit! Det stora, vackra slottet, Strömparterren, Katarina kyrka, Carl XIII:s torg, Arffurstens palats och Operan — Operan, ack ja, hvad den stora salongen är vacker, med sina förgyllningar, och sin fulla orkester! Mina älsklingspjeser äro Hamlet och Nya Garnison. Så olika? tänker du, ty jag vet, att du läst båda; men, ser du, jag har en att gråta och en att skratta åt. När de kungliga äro på spektaklet, ser jag likväl nästan mera på dem, än på scenen; ty utaf allt hvad jag sett här, intresserar kronprinsen mig mest.

Nå, det var sant, jag tyckte, att jag såg Axel på gatan här om dagen, då jag skulle gå till Lindblad. Han gick före mig i Kyrkbrinken, och jag gick så fort, att betjenten, som jag jemt skall draga efter mig, bad mig icke springa. Ondt gjorde det också i bröstet, ty min nya sidenpels sitter åt så hårdt, att jag knappt kan andas; men jag kände det ej mycket. Han gick in i en bokhandel. Jag besinnade mig litet, hvarefter äfven jag gick dit in. Mamma hade bedt mig fråga efter modern lektyr. Icke hade det blifvit den dagen; men jag var så glad att hafva ett ärende, ty att se Axel så nära och ej få råka honom var omöjligt. Det hade icke heller du gjort, Maria. Nå, jag kom in, frågade efter god lektyr, modern kunde jag ej säga. Sedan jag litet bläddrat i en mängd böcker, vågade jag upplyfta ögat, för att söka hvad jag egentligen sökte: men ingen Axel fans der. — Här är verkligen en mängd att välja på, — sade den, som tillburit mig den stora packan, då han såg att mina ögon voro fästa på en dörr vid slutet af rummet. Jag väntade, jag bläddrade, men ingen Axel kom; och sedan jag valt en bok, som mamma genast sönderref till papiljotter, så måste jag gå. Hela dagen var tråkig och lång; och vore jag icke — kalla mig ej egenkär — Lindblads gunstling, så vet jag icke huru det hade gått för mig, ty både takt och öra och mekanik hade jag qvarlemnat i bokhandeln. Ack, Maria, kunde väl Axel vara i Stockholm och icke söka upp oss? Jag sade honom så noga gata och husnummer. Kanske tror han, att jag blifvit bortskämd, och vill derför icke se mig; men säg du honom, Maria, att jag icke är det. Säg honom, att, då du ännu håller af mig, så måste äfven han göra det; men säg icke, att jag bar mig så dumt åt, då skrattar han åt mig.

Gossarne må väl, och pastorns äro så goda mot dem. Pappa är så glad, men mamma ville, att de skulle tagas derifrån, för att de hade haft paltbröd till middag samma dag vi kommo dit, och för det att Harald talte om, att frun skickat honom i köket att tända ett ljus. Ack, att icke Werther tog gossarne med sig till Upsala! De hafva aldrig varit så beskedliga, som när han var hos dem.

På tant Amalias namnsdag hade onkel bjudit mycket främmande. Der uppfördes tableaux vivants; men ack, hvad det fordrades mycket bråk, mot dem vi på din pappas födelsedag uppförde i prestgården! En af dem var en scen ur »Grannarne», och jag skulle vara Serena. När jag var klädd, kom mamma och ville sminka mig. Hon sade, att det alltid skall så vara; men jag började storgråta och bad så mycket, att jag slutligen slapp; men följden blef, att Serena hade röda ögon. Under representationen hörde jag: Ack, hvad den Alma är en charmant Serena! Och se hennes ögon; det är liksom tåren vore färdig att falla.

Vet du, att jag skall sjelf baka pannkakor åt mig till qvällen. Ack, om du voro hos mig och hjelpte mig äta, jag har så ofta gjort det hos dig. Nu skall jag göra upp elden, och medan den brinner ner, ty jag vet nog, att man icke sätter pannan på lågan, så skall jag sluta mitt tyska ämne. Derför farväl, söta Maria! Helsa dina goda föräldrar så mycket, och när du skrifver till Axel, så helsa honom och herr Werther, men Axel mest, och skrif snart till din

tillgifna

Alma.

P. S. Det, som ligger inuti, skall du gifva åt Maja i grindstugan till mjölk åt hennes lilla flicka. Gå sjelf dit med det, och helsa så mycket från mig, och hör efter om lilla Lotta än mins att säga »Alma», och se åt om hon är lika vacker och om hennes bruna klädning ännu är hel.»

I ett annat bref skref hon: »Jag är så glad, att jag knappast kan skrifva. Vi få fara till Upsala. Jag får se Axel, se promotionen och detta allt i sällskap med dig. Om jag nu vore Axels rigtiga syster, så finge jag binda hälften af hans krans. Nu får jag icke det; men ditfästa en qvist, blott en enda, det får jag ju, Maria?

Hur skall jag råka dig i Upsala? Jo, du skall söka opp mig. Jag skall i dag skicka dig adressen. Så kommer du till mig, så får jag följa hem med dig, och då skall Axel visa oss allt, som är märkvärdigt i den gamla staden, och jag skall visa Axel, att jag icke blifvit bortskämd; men jag skall också upprigtigt tala om för honom, att jag flera gånger, när jag kommit från baler, varit så sömnig, att jag somnat från mina böner, från de böner jag lärt i Axels knä. Ack, om jag bara sluppe säga »herr Sylvén» och höra »fröken Alma»; men när vi äro för oss sjelfva, då säga vi som förr. Nå, nu kommer jag ju i håg, att du reser den här vägen, och då fara vi på samma ångbåt till Upsala. Tänk hvad vi få roligt; och då skall du, medan du är här, bese vår vackra hufvudstad: Slottet, Strömparterren, der vi äta glace; så fara vi i hyrvagn till Djurgården och bese Rosendal — ack, det gudomliga Rosendal! Nej, nu hinner jag intet mera; ty pappas bref till prosten är redan färdigt, och denna lapp skall in uti det. Snart får jag se dig. Jag har aldrig varit så glad. Söta Maria, tag med dig blommor hit! Jag längtar att kyssa en blomma, som växt i Högadal; men ändå mera längtar jag att få kyssa dig.»

Emellertid var äfven promotionen det mål, som sysselsatte våra prostgårdsvänner, och kring hvilket alla tankar, all verksamhet, all längtan förenat sig.

— Vi måste skynda oss att få slut på alla väfvarne till promotionen, — hade prostinnan alltid sagt, hvarje gång en ny uppsattes; och som linskörden föregående år varit ovanligt god, så voro också väfvarne nästan oändliga. Men Maria behöfde ej påminnas; hon visste målet, och hvarje vilkor för dess upphinnande syntes henne lätt. Den tidiga majsolen hade ej förr genomstrålat de knoppade lunder, der luftens sångare helsade den välkomna dagen, än bullret från Marias väfstol genljöd i prostgården. Genom det öppna fönstret inströmmade vårluft och blomsterånga, och det snörlifsfria bröstet höjde sig lätt under täta väfslag och leende förhoppningar. Någon gång hände väl, att det lilla ljuslockiga hufvudet tankfullt sänkte sig mot skuldran och att ögat glänste af en faktig glans; men i en suck tömdes de tankar, hvilka snart öfverröstades af den lifliga väfstolen, hvarifrån hon, rosig och glad, helsade mamma, som senast klockan sex sjelf till henne inbar den väntade kaffekoppen. Mamma berömde då sin snälla, flitiga flicka, och gjorde allt för att få veta, huru många alnar hon hunnit på väfven; men den lilla väfkalendern var för hvarje ny väf flyttad på ett annat ställe, och det så, att mammas öga aldrig upptäckte honom.

— Du väfver för mycket, mitt barn, — sade prosten. då han med sin blossande morgonpipa stod lutad mot väfbommen, och med ljuf glädje betraktade den verksamma flickan.

— Åh, nej, pappa lilla! Alla väfvar måste vara slut till …

Spolen kom för häftigt och tog med sig många ändar.

— Till Upsalaresan, sade fadern, som icke låtsade märka Marias rodnad.

— Ja, eljest får jag icke följa med.

— Du förstår väl, att detta är ett skämt af mamma, som visst icke vill, att du skall förderfva ditt bröst för alla väfvar i verlden. — Men mamma försäkrade, att med bröstet hade det ingen fara; ty hon hade väft lika mycket och ändå mera, och aldrig haft ondt i bröstet.

Fru Sylvén, liksom nästan alla med stark helsa, hade svårt att begripa, att icke alla hade samma krafter, i fall de blott egde samma vilja.

Marias väfvar voro slutade; och då hon nu, enligt mammas lärdom, klippte bort hörnet i almanackan för juni månad, då kände hon en sällhet, som hon aldrig förr tyckt sig hafva känt. Hon tackade innerligt Gud, att hon så snart skulle återse Axel och Gustaf; och ändå tyckte hon, att det låg en oändlighet mellan henne och denna glädje. De få återstående dagarne voro fullt upptagna af arbete och bestyr för resan; och ändå de voro långa, ehuru knappt tillräckliga för allt, som skulle göras. Ändtligen, då hon upphunnit aftonen före afresan, syntes den henne som en dröm, och hon nästan fruktade, att han skulle försvinna med morgondagens uppvaknande.

Klockan sju andra morgonen satt hon dock verkligt midt emot sina föräldrar i vagnen, der hon för kappsäckar och askar icke visste hvar hon skulle ställa sina fötter, så små de än voro. Nu nickade hon åt alla de omkring stående, anbefalde ännu en gång blommorna, kanariefoglarne och hunden åt de hemmavarandes synnerliga omsorg, och befann sig i det samma på vägen till Södertelje, hvarifrån de på ångbåten ärnade gå till Stockholm, der de skulle stanna i trenne dagar, för att sedan på ångfartyget Upsala hinna resans egentliga mål, staden Upsala.

— Nå, Gud vare lof, Maria, att jag återser dig! — utbrast Alma och kastade sig i Marias famn, då denna, åtföljd af sina föräldrar, i en af Drottninggatans präktigaste våningar ändtligen upphunnit hufvudstadens käraste mål — barndomsvännen.

Sedan nu Alma, med sin ålders och sin naturs varma hjertlighet, helsat prosten, öppnade hon salongdörren för att införa sina vänner.

I en praktfull morgondrägt stod majorskan framför en af det stora rummets höga trymåer, för att försöka den till Upsalaresan nyss hemkomna hvita sidenhatten.

— Mamma, ack, mamma, se så rart främmande vi ha! — utropade Alma, jublande af glädje.

Majorskan vände sig om, och, vare sig af det beröm spegeln nyss gifvit henne, eller att hon för ögonblicket gladdes att se någon från hembygden, nog af, hon helsade Sylvéns artigt, nästan hjertligt.

Sedan samtalet en stund afhandlat hufvudstad och hembygd, tog Alma Maria med sig i sin kammare, genom en tapetdörr skild från salongen.

Nu kom flickornas egentliga högtidsstund. De hade så mycket att säga hvar andra. Alma var i synnerhet outtömlig. Promotionen var dock början och slutet.

— I dag äta ni middag hos oss, så fara vi på eftermiddagen till Djurgården, och i morgon gå vi åt kyrkan, så får du höra Wallin. Om måndag skola vi se allt, som kan medhinnas; och tisdagen — och tisdagen! — fortfor hon och sammanslog de små händerna, — då gå vi på samma ångbåt till Upsala, och der möter Axel oss vid stranden.

Under dylika samtal försvann tiden tills majorskan ropade. — Jag är icke nöjd med att så litet få se mamsell Maria, — sade hennes nåd, då flickorna åter inträdde; — i synnerhet som ödet nekar mig att länge få ega denna vackra anblick.

Alma såg förvånad på sin mor, hvilken med en hemlig blinkning fortfor: — Ack, att vi just i dag äro engagerade; eljest hade ingenting kunnat beröfva oss det nöjet att passera dagen med herrskapet.

Alma blef blodröd i ansigtet, och prostinnan, som sett blinkningen och kände hennes nåd, försäkrade, att de blott ärnat göra ett kort besök, emedan de ville använda den korta Stockholmsvistelsen att bese allt, som de möjligtvis kunde medhinna. Prosten beklagade, att han ej fått råka majoren, då Alma, som kände huru mycket fadern gladt sig deråt, bad prosten om hans adress.

— Då kommer pappa så snart möjligt är till prosten, och då får jag gå med! — sade Alma, och denna tanke bortskymde något den sorgliga förlägenhet, i hvilken moderns uppförande försatt den goda flickan.

I samma ögonblick uppslogos dubbeldörrarne, och en af pariserverldens representanter inträdde.

— Ack, se grefvinnan R—feldt! Min söta Rosalie, tusende gånger välkommen! — utbrast hennes nåd, ilande mot den kommande, som, efter ett slags helsning, nedkastade sig i en emma, i det hon försmäktande utropade: — Ah, mon Dieu, qu'il fait chaud!

— Ack, hvad befaller du, min nådiga vän? — Säg för Guds skull! vatten! eau de cologne! seltersvatten! lemonade gazeuse!

— Kanske litet lemonade.

— Alma, hörde du icke? Säg strax åt betjenten! Skynda, skynda!

De förnäma läpparne hade läppjat på den fräsande drycken, och den förnäma paroxysmen var lyckligen förbi.

— Ser du, min nådiga Rosalie, jag har främmande från landet? Prosten Sylvéns från vår församling, — sade hennes nåd, med en anvisande åtbörd på den bugande familjen, hvilken den nådiga knappast låtsade märka.

— Nå, ni fara ju på Upsala? — sade grefvinnan från divanen, i hvilken hon nu förflyttat sig.

— Ja, tant lilla! — svarade Alma lifligt.

— Det är ännu icke bestämdt, — afbröt majorskan. — Kanske vi komma att fara landvägen.

— Herre Gud, då får jag icke vara med Maria! — utbrast Alma bedröfvad. Majorskan låtsade icke höra detta, utan bad grefvinnan att äfven förändra resplan, i fall de komme att göra det.

— Men tänk dig, Thérèse lilla, huru treflig en ångbåtsfärd kan vara, när så många af le beau monde deltaga i den; och upprigtigt sagdt, är det för sällskapet och icke för promotionen, som jag reser till Upsala, ty ceremonien är så löjlig och så dum, men ändå för tråkig att skratta åt. Att se de der bleka, lagerkransade bokmalarne, som …

— Nog är det en vacker och högtidlig ceremoni, — inföll majorskan häftigt, — ehuru vi icke så mycket kunna njuta deraf som de, hvilka, likt prosten Sylvéns, bland dagens hjeltar se en älskad son; ty du skall veta, att en af de utmärktaste och säkert den vackraste är magister Sylvén.

Modersfröjden besegrade den nyss vaknade stoltheten i prostinnans själ, och prosten erkände upprigtigt sin fadersglädje, i ord, som gjorde, att grefvinnan bevärdigade »prestfolket» med en blick.

Hon nästan studsade, när hennes öga föll på Maria, som i detta ögonblick var outsägligt vacker.

Emellertid såg prostinnan signalerande på sin man, och de uppstego för att taga afsked.

— Jag hoppas, att vi råkas under dessa dagar, — sade majorskan artigt, då hon räckte prostinnan handen.

Majoren, som hemkom några minuter sedan Sylvéns voro gångna, blef verkligt ledsen, att han icke råkat dem, och gick genast för att söka dem; men de vore icke hemma. Följande dagen förnyade han så tidigt sitt besök, att det lyckades, då han sjelf framförde bjudning till middagen samma dag; men prostinnan, som förstod, att det kom från majoren, och att han kämpat en hård kamp för att få visa dem denna artighet, var glad att kunna säga, att de lofvat bort sig så väl för denna som följande dag.

— Den majoren, han är då alltid sig lik, alltid lika vänlig och artig! — sade prostinnan, sedan majoren med oförstäld hjertlighet och ledsnad lemnat dem; — men vänta, du dryga och högfärdiga hennes nåd! När grefvinnor och fröknar ej mera finnas i farvattnet, och du sitter ensam i divanen på ditt ensliga Strålvik, då är det kanske godt att kännas vid »prestfolket»; men då sätta de sig på sina höga hästar och qvittera den gamla räkningen, — tillade hon och upplyfte ironiskt leende det vredgade ögat.

---