Hemligheterna på Stokesley/Kap 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hemligheterna på Stokesley
av Charlotte Mary Yonge
Översättare: Okänd

Första kapitlet
Andra kapitlet  →


[ 3 ]

FÖRSTA KAPITLET.

"Hur kan ett svin betala hyran?"

Den unge femårige gentlemannen David Merrifield tycktes länge hafva funderat på denna fråga, der han satt uppkrupen på ett tjockt latinskt lexikon, för att med dess tillhjelp nå upp till bordet.

Frågan blef dock obesvarad, till följd af en annan, som mera intresserade det lilla, omkring bordet församlade sällskapet.

"Mary", utropade en lång tolfårig gosse, hållande upp en brödskifva, som han tagit från en tallrik, som stod midt på bordet; "Mary, jag undrar, hvad du kallar det här?"

"Smörgås, mr Sam," svarade förargad tjenstflickan. som just i detsamma inträdt och på bordet nedsatt det stora svarta téköket.

"Smörgås! Jag kallar det skrapadt bröd," sade Sam allvarsamt.

"Smöret är så tunnt, att det knappt syns, miss Fosbrook," sade med en egendomligt klagande röst en trettonårig flicka, med ett ansigte, så friskt och rosenrödt, att det liknade en aprikos, som fått mogna mot en solbelyst mur.

"Du bör ej rata maten så der, kära Susanna," svarade en vacker, svartögd ung dam, som lagade till téet; men gossarne, vid nedra ändan af bordet, hvarken hörde eller brydde sig om, hvad hon sade.

"Mary, Mary," utropade Sam, i en så komisk ton, att miss Fosbrook med möda kunde hålla sig [ 4 ]för skratt, "är detta skrapade bröd en lämplig föda för de uppväxande unga medlemmarne af en adlig slägt?"

"Ack!" utropade med en högtidlig min den vackra, ehuru rödhåriga Henry, i ålder näst efter Sam, "om våra föräldrar visste, huru deras stackars öfvergifna barn blifva behandlade."

"Du är verkligen ett litet nätt barn, Harry!" utropade Susanna.

"Jag är ett barn, du är ett barn, miss Fosbrook är ett barn — ett lindebarn."

"Skäms du inte, Harry!" återtog Sam, knytande näfven.

"Nej, nej, Sam," afbröt honom miss Fosbrook, skrattande, "din bror har rätt, jag är lika mycket ett barn inför lagen, som lilla George."

"Ser du, Sam! Sade jag inte att jag skulle få reda derpå!" utropade Henry, "gjorde jag inte det, Sam?"

"Gjorde du inte hvad?" frågade Susanna på en just icke synnerligen korrekt och grammatikalisk engelska.

"Jo, Martin Greville gjorde narr af oss, för det att vi, som han påstod, hade en liten flicka till guvernant," sade Henry, "han menade att det vore en skam, att de hade inbillat oss, att hon vore fullvuxen, när hon inte en gång var tjugo år ännu. Då sade jag att det skulle jag nog ta reda på, och nu vet jag det!" skrek han triumferande.

"Hvem som helst må veta, hur gammal jag är," sade miss Fosbrook rodnande. "Jag fyllde nitton år sista April, men jag hade hellre sett, att du rent ut frågat mig, än att du försökt att utforska det på detta sätt."

Henry såg litet misslynt ut, och Elisabeth, en liten söt flicka, som satt bredvid honom och var näst honom i ålder, sade: "Ja, men det hade varit mycket djerft, miss Fosbrook."

[ 5 ]"Djerft, men ärligt", svarade miss Fosbrook, och Susannas trofasta ögon glänste, som om de velat säga: "det tycker jag om," men hon sade endast, "jag tror inte Harry menade illa."

"Det bryr jag mig inte om!" utropade Sam. "Hör du, Mary, tallriken är tom — mera smör — men smörgås med smör på, begriper du det, Mary," och nu började han en sång, hvari sex röster deltogo med ett riktigt tjut, hvilket förföljde Mary ända ned till köket:

Tjockt skall smöret vara, brödet tunnt,
För att smaka väl och vara sundt,
Eljest blott det dugligt är att gifva
Ankorna, som i en rännsten klifva.

Elisabeth såg bedjande på miss Fosbrook, men miss Fosbrook lutade sig gapskrattande tillbaka i sin stol, med näsduken för munnen. När barnen sågo detta, skreko de ännu värre och utan uppehåll, och Elisabeth höll endast derför icke händerna för öronen, emedan hon visste, att de då skulle tuta rakt in i dem.

I sin ifver att deltaga i sången försade sig lilla Annie och sjöng i stället: "tjockt skall brödet vara, smöret tunnt", hvilket framkallade den högljudda protesten: "jaså, Nanny tycker om tjockt bröd och tunnt smör, det kan hon väl få," och Sam, Henry och Johnny kastade en mängd brödkanter i hennes kopp, hvilken troligen blifvit omkullstjelpt i hennes knä, om ej miss Fosbrook mycket allvarligt sagt: "Om du gör så, Sam, så får du gå ifrån bordet."

Sam ville se, om hon skulle våga att verkställa sin hotelse, och kastade ännu en brödkant.

"Sam!" sade hon mycket bestämdt, ehuru hennes röst darrade, som om hon varit skrämd.

Sam såg upp, men förändrade icke en min.

"Men, miss Fosbrook," utropade Susanna, "vi voro alla lika stygga, straffa ej Sam."

"Det är tid, att Sam tänker på, att han nu är en stor gosse," sade miss Fosbrook, seende honom [ 6 ]rakt in i ögonen. "Han vet att jag måste hålla mitt löfte, och att jag mycket väl rår på honom. — Sam, gå och sätt dig vid fönstret och drick ditt té der.”

Hon betraktade honom allvarligt med sina stora bruna ögon, och hela den unga skaran undrade, huru han skulle göra.

Han besinnade sig ett ögonblick, tog sedan sin kopp och satte sig vid fönstret. Miss Fosbrook drog ett djupt andetag och hade så när sagt: "tack Sam," men hon tänkte, att detta ej var rätta tiden dertill, och sade i stället: "litet gyckel må man gerna tillåta sig; man kan skämta så mycket man vill, men skämtet får ej bli rått och uppsluppet, och ej heller anser jag det rätt, att klaga öfver den mat, vi få."

Alla barnen blefvo liksom litet flata öfver den lexa de fått; somliga voro förargade och andra skämdes, och när Mary återkom med en stor tallrik med smörgåsar, var det ingen, som yttrade ett ord om, huruvida smöret var tjockt eller tunnt. Denna tystnad gaf David tillfälle att åter framställa den vigtiga frågan: "huru kan ett svin betala hyran?"

Det blef ett allmänt skratt, och miss Fosbrook var ej bättre än de andra; men den förolämpade David slog hårdt i bordet med handtaget af sin sked, och upprepade: "jag vill veta det."

"Jag skall säga dig det, min pys," började Henry, den förste som slutat att skratta. "Ett svin är ett mycket förståndigt djur, isynnerhet svinen i Hampshire, och derföre vädrar det upp penningpåsar, som man utsått i jorden, och gräfver upp dem med sitt tryne. Sedan kastar det dem på sin rygg, slår en knorr på svansen, blinkar med ögat, och lägger så ned påsarne, midt framför godsegarns fötter, och kan du tänka dig, djuret är så slugt, att det ej rör sig ur stället, förrän det fått ett stämpladt qvitto på sitt tryne."

"Nej, är det verkligen sannt?" utropade lilla Annie, hvilken utom David var den enda, som kunde hålla sig allvarsam, under det Sam, som satt och [ 7 ]gapskrattade i fönstret, ropade: "nå, vet du då inte att detär derför, som svinen hafva ringar i sina trynen?"

Nu inföll Harry:

"Det var en gång en dam, och hon älskade ett svin,
Hör på, sad' hon en gång, söta ni,
Om ni är snäll, jag ger er en silfverho så fin:
Då sad' svinet: det struntar jag i!"

"Nå, bevisar ej den sista versen svinets oegennytta?" fortfor Harry.

"Fy skäms, Harry," genmälte Elisabeth, "att du skall vilja inbilla barnen sådana dumheter."

"Jaså, kanske du inte tror jag vet, huru man betalar hyran. Jag har sett pappa hundra gånger göra det."

"Men svin, Harry, har du någonsin sett sådana?"

"Åh, väl tusen gånger."

"Och de hafva med sig penningpåsar? Åh, Harry, Harry!"

"Jag skulle vilja veta," fortfor David, hvilken höll till godo med den uppdiktade historien, "huru ett svin kan kasta en påse på sin rygg. Inte tror jag, att våra svin kunna göra det."

"Dessa svin äro af en särskild race, skapad enkom för detta ändamål," sade Harry.

"Enkom skapad för ändamålet af Henry Merrifield," sade Susanna, då hon ändtligen slutat skratta. "Tro ej ett ord, David, Harry gör bara narr af dig."

"Men hur kan svinet betala hyran?" frågade David, förnyande sin första fråga.

"Hvarföre vill du veta det, min snälla gosse?" frågade miss Fosbrook.

"Marys syster sade det!"

"Jag vet, jag, hur det förhåller sig," ropade Susanna, "David gick ut med små barnen i dag, de gingo och helsade på Marys syster. Hennes man var sjöman och drunknade, då "Hafsfrun" for till Södra Amerika, och hon har fem små, små barn."

[ 8 ]"Hvilken? Hafsfrun?" ropade Harry.

"Nej, nej; Hafsfrun hette fartyget och det led skeppsbrott. De hafva intet att lefva af, och hon har blifvit tvätterska nu — och det är en sådan präktig menniska. Mamma sade, att vi kunde få gifva henne våra gamla vinterkläder, och derför gick David dit."

"Och hon sade, att om hon blott hade ett svin att betala hyran med, så vore hon riktigt lycklig," sade David. "Men hur kunde svinet göra det?"

"Jag förmodar," sade miss Fosbrook, "att svinet skulle uppfödas med kålblad och potatesskal, och då det blifvit riktigt fett och väl gödt, skulle hon sälja det och betala hyran med penningarne. Har jag rätt, Sam? Som du vet, är jag en stadsbo."

"Ni kunde ej förstått det bättre, om ni varit en äkta landtlolla," sade Sam.

"Hennes man hette Jack Higgins, och det var en präktig karl, han tacklade en gång ett skepp åt mig."

"Och han gick en gång för länge sedan till sjös med pappa," sade Susanna, hvarpå Sam genmälte:

"Desto dummare var det, att han tog hyra på ett handelsfartyg och drunknade, utan att lemna något efter sig åt sin enka."

"Hvarföre kunna vi ej gifva henne ett svin," ropade Harry.

"Ack, gör det!" sade David allvarsamt.

"Jag skall nog få tag i ett," ropade John och Annie på en gång, "det finns ju en sådan mängd på gården."

"Ja, nog tror jag, att du kan få tag i ett svin," sade Sam försmädligt.

"Nej, det är pappas svin; Purday skulle icke tillåta, att ni skänkte bort dem," sade Susanna.

"Nå, det kan du väl begripa, att ingen annan än de der små dummerjönsarne tänkte på något sådant," sade Henry. "Min mening var, att vi alla [ 9 ]skulle göra ett sammanskott och skänka henne ett svin. Tänk, hvad hon skulle bli öfverraskad."

"Ack, ja, ja," ropade barnen, "låt oss göra det!"

"Jag har en shilling och tre pence, och sex pence får jag nästa lördag," ropade Harry.

"Och jag har åtta pence," sade Anna.

"Jag har en hel shilling," sade David.

"Jag har fyra pence," sade Johnnie.

"Jag tror inte, jag har mycket," sade Susanna, som letade i sin ficka och såg ganska nedslagen ut.

"Åh," sade Sam, "det vet väl hvar och en, att det aldrig händer, att den stackars Susanna någonsin har ens ett öre i fickan."

"Jo, men det har jag ändå, Sam," sade Susanna, i det hon triumferande uppvisade en och en half pence. Hela sällskapet storskrattade.

"Ja, men Bessie har alltid penningar i parti. Hon är så rik som en liten Krösus. Bet, Elisabeth, Elspeth, Betsy eller Bess, hvad ger du? Huru mycket har du?" och en hand lades på hennes axel, en annan på hennes arm, men hon slet sig lös, och svarade litet förargad: "släpp mig, jag har ingenting att gifva. Jag behöfver mina penningar till något annat."

"Åh, du lilla snåla, giriga krabat," började de att ropa, men miss Fosbrook tystade dem, innan Elisabeth hann gifva det häftiga svar, hon redan hade på tungan.

"Nej, mina snälla barn, ni få inte plåga henne. Hvar och en är fullt berättigad, att göra med sina penningar, hvad han vill — och det är ej rätt, att tvinga henne, att gifva eder dem."

"Hon är en liten tillgjord kattunge," sade Harry mycket förargad. "Jag vet nog, hvad hon vill göra med sina pengar — hon tänker köpa sig en lika grann parasoll, som Ida Greville har, och om den stackars Hannah Higgins undertiden svalt ihjel, skulle det ej röra henne alls." Elisabeth bet sig i läppen, och slog en knyck på nacken — tårarne kommo henne i ögonen, men hon svarade ej.

[ 10 ]"Se så, bry er inte om henne," sade Sam, "när hon fått något i sitt hufvud, är hon så envis som en åsna. Låt oss se, huru mycket vi hafva utan hennes hjelp. Jag har endast sju pence. Så dumt, att jag köpte mig en virkad boll i går!"

Hela summan uppgick till tre shillings och fem och en half pence, en summa som såg så mäkta stor ut derför, att den för det mesta bestod i bara kopparslantar, hvarför ock Annie och David dermed trodde sig kunna köpa en hel mängd svin; men Sam såg helt fundersam ut, blickade hastigt upp och frågade: "Men hvad kostar ett svin?"

"Miss Fosbrook, hvad kostar ett svin?"

Miss Fosbrook skakade på hufvudet och förklarade skrattande, att de visste mer om svin än hon.

"Se, der går Purday på gården," ropade Susanna, hvarpå de alla rusade till fönstret, i hvilket de lade sig, den ena på den andra.

Det var ett stort bredt fönster med en djup fönstersmyg, innanför hvilken lopp en smal list, alldeles som enkom gjord för det skadelystna småherrskapets knän och armbågar. Fönstret låg utåt en bakgård, der några höga kastanieträd och lindar beskuggade de gråa taken af några uthus. På marken lågo en stor svart Newfoundlandshund och ett par vackra vindhundar; den ena af dem höll just på att gnaga på ett ben, och en korp satt med hufvudet på sned och glodde snålt på honom, under det att en grå katt med ett djupsinnigt utseende tittade fram från pinnarne af en stege, der han lurade antingen på råttor eller sparfvar. En undersätsig, groflemmad arbetare, klädd i kort rund blus och höga stöflar, samt med en gammal halmhatt på hufvudet, stod på ladugårdströskeln och blandade ihop varm mjölk åt de små kalfvarne. Han hade kort och krusigt hår och en väl lång näsa, men hans ansigtsdrag uttryckte mycken slughet.

"Purday! mr Purday!" skrek hela barnskaran deruppe, men han var så ifrig i sitt arbete, att han [ 11 ]låtsade vara döf, tills ett nytt rop af: "Purday, Purday,” tvingade honom att se upp.

"Purday, hvad är priset på ett svin?" — "Purday, hvad kostar ett svin?"

"Hvarför skriker ni alla på en gång? Man kan ju inte höra ett ord," var det enda svar, de fingo, hvarefter de alla åter skockade sig tillsammans, och Purday lika lugnt fortsatte sitt arbete, som om det endast varit några kycklingar, som han hört kackla.

Slutligen hof Sam upp sin röst och ropade helt solo: "Purday!"

Annie och John hade visserligen god lust att skrika med, men afhöllos derifrån genom knuffar och puffar, som utdelades af Harry och Susanna, så att Sam ensam kunde få förnya frågan:

"Purday, hvad kostar ett svin?"

"Mera än edra röster deruppe, sir," brummade Purday småflinande, men Henry ropade otåligt:

"Men Purday, vi vilja verkligen veta, hvad svin kosta för närvarande."

"De gingo till ganska högt på sista marknaden," sade Purday.

"Jag bryr mig ej om, om de gingo högt eller lågt," sade Harry, "jag vill endast veta, hvad de vanligtvis kosta."

"Det är olika det, allt efter svinens beskaffenhet," blef det korta orakelsvaret. Miss Fosbrook hade svårt att hålla sig för skratt, der hon stod i fönstret, ett litet stycke bakom den öfriga barnskaran.

"Ett litet vackert svin, som man kunde gifva åt...."

"Tyst, tyst, Harry! det är en hemlighet," ropade Susanna.

"En snygg hemlighet — som åtta redan veta och som blifvit utskriken öfver hela gården," sade Sam.

"Men säg honom inte, hvem som skall ha det, du kan väl fråga honom ändå."

"Ett trefligt litet svin," sade Sam, "som man kunde hafva ute hela sommaren och göda på vintern."

[ 12 ]"Inbilla dig inte, att du får det, Purday!" ropade Harry.

"Åh, ni behöfven ej frukta för, att jag gör mig några onödiga förhoppningar," svarade den rättframme Purday och blinkade med ögat. Meningen dermed förstod Harry så väl, att han utropade:

"Jaså, du tror inte, att jag kan göra som jag säger, men du får väl se, om vi ej gifva ett svin åt…"

Han blef nedtystad, innan ännu "Hannah Higgins" kommit ur hans mun, och Sam upprepade sin fråga.

"Nå väl," sade Purday slutligen, "när svinen äro någorlunda billiga, kan man på marknaden i Kattern Hill få en liten präktig gödgris för omkring 10 shillings, eller kanske 12 — ibland kosta de mer, ibland mindre."

"Tio shillings!" Allesamman stodo tysta och sågo helt häpet på hvarandra, då de hörde nämnas en så förfärlig summa. Harry var den enda, som likväl ej förlorade hoppet. "Det är inte marknad vid Kattern Hill förrän i midsommar, och kanske mormor skickar oss litet pengar innan dess. Om bara någon hade en födelsedag snart."

"Det är bättre, om vi spara ihop det af våra veckopenningar," sade Sam. "Huru långt är det till marknaden?"

Miss Fosbrook såg på sin almanacka; "det är fyra veckor dit," sade hon.

"Nå väl," sade Harry, "vi tre stora hafva hvar och en sex pence i veckan, det gör sex shillings, och då hafva vi ej räknat på snåla Bess; och de små ha tre pence, och tre gånger tre är nio, och tre gånger nio är trettiosex, det gör tre shillings, och tre shillings och sex shillings gör nio shillings -, det är ej långt från 10. Åh, till slut få vi väl ändå vårt svin."

"Ja, Harry, men om nu också svin blifva aldrig så billiga, fruktar jag dock att tre gånger nio aldrig kan göra trettiosex," invände miss Fosbrook.

Sam började hvissla. "Nå, så, tjugosju då; det gör mig tre shillings och två pence, det kommer [ 13 ]ungefär på ett ut," sade Harry, men då de andra högljudt protesterade, rättade han sig och tillade:

"Ja, jag menar två shillings och tre pence; nå väl, vi hafva redan mycket till vårt lilla svin, och det skall bli en rolig hemlighet, att glädja Hannah Higgins med, och förvåna pappa och mamma, hurrah!

"Ja," sade Sam, "men då måste enhvar taga sig till vara, för att bli pliktfälld.

"Och Susanna får lof att gömma sina pengar. Det skulle vara ett underverk," ropade Harry.

"Nå, jag skall försöka," sade Susanna. "Jag skall laga, att jag slipper plikta, och jag skall ej köpa en enda bit konfekt, ty jag vill så gerna att den stackars Hannah skall få sitt svin."

"Ja, det vilja vi också," ropade de yngre med en mun.

"Ja," tillade Susanna, "men jag är tvungen att köpa kanariefrö åt Dicky."

"Och jag måste köpa ett postmärke till ett bref åt mamma," sade Anna.

"Åh, hvad skall det tjena till, då man skrifver sådana tarfliga bref som du," sade Harry. "Mamma kan dem utantill, innan hon får dem. Hvad bryr hon sig om dem?"

Lilla Annie såg helt bedröfvad ut.

"Bry dig ej om, hvad han säger, min lilla vän," sade miss Fosbrook, alla mammor tycka om att få bref från sina små flickor, och du har mycket rätt i, att behålla litet pengar till ett postmärke. Kära Harry, denna plan kan aldrig lyckas, om I för den försummen andra pligter."

Harry svängde sig otåligt om på klacken.

"Nå, hvad sägen I," sade miss Fosbrook, "om vi skulle skaffa oss en sparbössa och i den nedlägga, hvad vi kunna undvara, och sedan slå sönder den dagen före marknaden, och se efter, huru mycket vi då hafva."

"Ack, ja, ja!" ropade barnen med förtjusning.

[ 14 ]"Vill ni också bidraga, miss Fosbrook," frågade Susanna, knäppande ihop sina händer.

"Jag vill gerna vara med, ifall I nöjen er med dessa tre pence i silfver. Jag tycker ej det är rätt af mig, att gifva mera, ty allt, hvad jag kan undvara, behöfs så väl der hemma."

"Hvad ska vi få till sparbössa," sade Harry, seende sig omkring.

"Jo, jag vet," utbrast Susanna. "Här i dockskåpet står Toby, låt oss lägga det in i honom."

Det så kallade dockskåpet var ett gammalmodigt skåp med glasdörrar, i hvilket några ömtåliga dockor och andra kuriositeter, leksaker, allt för sköra att handskas med, voro uppställda i god ordning, och hvarifrån de aldrig uttogos, utom när något af barnen var illamående och måste stanna ensam inom hus.

Toby Fillpot var en present af madam Freeman. Det var en stor mugg, föreställande en gubbe med en röd rock, svart hatt och hvit väst, mycket korta ben och halfstöflar. Öppningen på muggen var ofvanpå hufvudet, och i denna inkastades nu alla silfver- och kopparslantar, som de insamlat, hvilket tillsammans utgjorde omkring fyra shillings.

"Miss Fosbrook, ni får ej vara så noga med plikten," sade Johnnie i en smeksam ton.

"Jag hoppas, att ej behöfva vara noga," svarade hon, "men jag kan ej lofva eder, att få slippa plikta. Jag tycker, att när I nu veten, hvilket godt bruk I kunnen göra af edra penningar, skolen I taga er bättre till vara för att förlora dem."

"Ja," sade Johnnie bedröfvad.

"Det är då väl, att jag aldrig behöfver plikta!" utropade Harry glädtigt.

"Utom när du springer uppför trappan med smutsiga kängor," sade Sam.

"Åh, men det är ju icke smutsigt nu."

"Låt mig få se, hvad är det för öfverträdelser, för hvilka plikt kan åläggas er?" sade miss Fosbrook.

[ 15 ]"Här är listan," sade Susanna, och suckande tillade hon: "jag är rädd, att jag aldrig kan bidraga. Om bara Bessie ville hjelpa till."

Följande voro de förbrytelser mot reglementet i Stokesleys skolrum, för hvilka ett vite af en fjerdedels pence var fastställd:

  • Att vara klädd senare än klockan åtta.
  • Att gå med okammadt hår.
  • Att komma till lektionen senare än fem minuter efter tio.
  • Att ej vara ren om händerna.
  • Att två gånger få baklexa.
  • Att lägga armbågarne på bordet.
  • Att gråta utan orsak.
  • Att prata under lektionen.
  • Att springa in med smutsiga kängor.
  • Att låta sina saker ligga framme.

För hvar och en af dessa förbrytelser erlades sex pence af veckopenningen. Susanna såg på listan med en mycket sorgsen min, men Harry utropade: "var ej så ledsen, Susanna, du kan vara säker på, att vi nog skola reda oss dig förutan."

"Nu föreslår jag," sade Sam, "att vi gå och leka i trädgården."

Våra läsare äro kanske böjda för, att tvifla på, att de unga herrarne och damerna Merrifield verkligen voro, hvad man kallar bättre folks barn; men de voro det verkligen. Det hade funnits en squire Merrifield på Stokesley, lika så länge som Stokesley haft en församling, och de aktningsvärda egenskaper samt det lefnadsvett, som utmärka den sanna gentlemannen, hade man aldrig saknat hos de äldre medlemmarne af familjen. Barnens fader var sjökapten, och ända till för sex år sedan hade de bott nära Plymouth, men när han ärfde egendomen, flyttade de dit, och David samt de två yngsta barnen voro födda på Stokesley. Egendomen var ej stor, och som kapten Merrifield var långt ifrån rik, behöfdes det god hushållning, för att kunna gifva hela denna [ 16 ]skara af gossar och flickor en god uppfostran, samt ett icke ringa förråd af smörgåsar, skinka och äppelkaka. Det återstod ej mycket, till att slösa på klädsel eller nöjen, och följaktligen fingo de vara belåtna med de simplaste kläder, de i sin samhällsställning kunde bära, och med dessa landtliga nöjen, till hvilka inga tillställningar behöfvas. Främmande sågo de sällan, ty pappa och mamma hade hvarken tid eller håg att göra besök; någon gång voro de väl borta på en förmiddagsvisit eller en middagsbjudning, men det var mycket sällan. Allt detta gjorde, att barnen voro mera blyga och anspråkslösa, mera fria och rättframma, mera böjda att följa sina egna sedvanor och förakta alla andras, än de skulle varit, om de sett litet mera af verlden. De voro en hop lyckliga och friska barn, i hvilka det icke fanns något egentligt ondt, men som, det medgifves, voro litet vilda, djerfva och oartiga, oaktadt sin lagboks stränga viten.