Hemligheterna på Stokesley/Kap 02
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
ANDRA KAPITLET.
Mrs Merrifield hade sjelf undervisat barnen, ända till dess Samuel och Henry börjat gå till pastorn ett par timmar dagligen, för att förbereda sig till skolan. Det blef aldrig så noga med lektionerna; ty det var alltid så många personer, som ville tala vid modren, eller också blefvo de afbrutna af småbarnen. Och så kom en tid, då mamma alltid var mycket trött, och pappa brukade komma och banna dem, om de bullrade för mycket, och blef mycket ond, om de oroade henne på minsta sätt. Sedan fingo de veta, att de skulle få en guvernant — detta var en lyxartikel som de små vildarne alltid föraktat — och kort derefter anlände miss Fosbrook. Innan hon varit en vecka i huset, sjuknade mamma så illa, att hon måste intaga sängen, pappa var allvarligare än vanligt, och mr Braddon, doktorn, efterskickades mycket ofta. Slutligen blef Susanna inkallad i mammas rum, och man sade henne, att hennes mamma vore så sjuk, att hon måste resa till London, för att rådfråga läkare, och att det kunde dröja länge nog, innan hon återkomme. Under tiden skulle barnen vara i miss Fosbrooks vård, och de fingo många tillsägelser att vara snälla och lydiga, ty det skulle vara deras stackars mammas enda tröst, att få höra, att de uppförde sig väl.
Det var tre dagar, sedan kapten Merrifield och hans fru hade rest. Miss Fosbrook stod vid fönstret och betraktade kastanieträdens friska, späda grönska, och försjönk i djupa tankar under den ögonblickliga tystnad, som inträdt, sedan barnen rusat ut.
Hon trodde, att hon var ensam, och stod stundom och smålog för sig sjelf, när hon tänkte på barnens små egenheter och hvad de påminde henne om, samt öfverlade stundom allvarligt, huruvida hennes sätt att tala med dem och behandla dem, varit det klokaste, och om deras moder skulle gillat hennes uppförande. Hon skulle just gå ifrån fönstret, då hon fick se en liten figur ligga hopkrupen på golfvet, med hufvudet på fönsterpallen. "Kära Bessie, hvad gör du härinne? Hvarföre har du inte gått ut?"
"Jag har inte lust att gå ut."
"Jag trodde ni skulle leka Tommy Tittler."
"Jag tycker ej om den leken. Johnnie rifver kläderna af en."
"Min snälla flicka, jag hoppas, att du ej stannar här inne, emedan de gifvit dig öknamn. Det var bara på skämt."
"Det var ej snällt," sade Elisabeth, och tårarne kommo henne i ögonen, "ty det var ej sannt."
"Det är möjligt, men du nämnde icke, hvad du hade för skäl, och hvem kunde då veta, om de voro goda."
"Jag kan lika väl få hafva hemligheter, jag, som de andra," svarade den lilla flickan.
Miss Fosbrook såg vänligt på henne och hon såg tveksamt på guvernanten. Derpå utbrast hon:
"Miss Fosbrook, kan ni bevara en hemlighet?"
"Ja, det kan jag."
"Jag behöfver mina penningar till att köpa litet papp, och ett stycke band, och några äkta färger. Jag har purpurfärg, men jag behöfver en riktigt vacker blå färg. Jag tänkte, att göra några vackra band till alla mammas bref i pulpeten, alldeles som de, pappa har. Hon har en bundt bref från pappa, då han var i Krimska kriget, och på dem tänkte jag måla en fregatt, som skall föreställa hans skepp, Calliope, — och så finns det en bundt från den snälla tant Sara, på den skulle jag måla en ros, ty jag tycker alltid, att hennes minne liknar rosen i min psalmbok. På farmors bref sedan, på dem ville jag måla tornet på Westminster Abbey, emedan hon ser det från sitt fönster. Ack, jag har tänkt måla så många andra saker, men jag kan ej göra det, utan att hafva en riktigt bra färglåda, och den kostar tre shillings och sex pence. — Nå, miss Fosbrook, är jag snål, derför att jag önskar göra detta?"
"Visst inte, mitt barn, men hur kan du begära, att de andra skola förstå, hvad du aldrig sagt dem?"
"Jag hade nog sagt dem det, om de ej kallat mig snål," sade Bessie.
"Det är visserligen obeskedligt af dem, men om man lär sig att uthärda sådant med tålamod, blir allt godt igen, och så måste du komma ihåg, att de voro så ifriga, att få verkställa sin plan."
"Ett svin, som är ett så otrefligt djur," fortsatte Bessie, "om det hade varit något vackert, så skulle jag icke brytt mig så mycket derom."
"Ja, men du får lof att tänka på, att ett svin är en nyttigare present än dina vackra påhitt. Du kan ej kalla detta att göra godt, men hvad de andra göra, kan man kalla så."
"Då är ni lik dem, och tycker att jag skall gifva ut alla mina pengar till ett stort otäckt svin, då mamma" — sade den lilla flickan till hälften gråtande.
"Nej, visst icke, kära Bessie, jag tycker ej, att du behöfver gifva dem allt, och det är mycket snällt, att du vill glädja din mamma med en vacker present. Men du har ju lång tid på dig, och jag tycker att du skall laga, att du kan deltaga i dina syskons vackra handling."
Elisabeth kunde ej glömma, att de kallat henne snål; det sårade hennes känslor långt mera, än de förstått, som kallat henne så, derför fortfor hon: "om de fingo veta allt det der, skulle de bara skratta ut mig, och kalla det för Bessies dumheter. Var så god och säg mig, miss Eosbrook, hvad tillgjordhet är?"
"Jag tror, man är tillgjord, när man låtsar hafva egenskaper, som man ej eger, och vill synas vara bättre än man är," svarade miss Fosbrook.
"Då skall jag säga dem, att de göra mig tillgjord," utbrast hon. "När jag tycker om, att sitta lugnt och leka, plåga de mig och säga, att jag är tillgjord, och jag är tvungen att vara lika bullersam och ohyfsad som de, och det tycker jag ej om. Jag önskar jag vore fullvuxen. Ack! om jag vore Ida Greville!"
"Hvarför det, mitt barn?"
"Då kunde jag kanske få tycka om det, som är vackert," sade Elisabeth. "Allting är så tarfligt och fult, och jag blir så trött på det! Ar det obeskedligt, att tycka om vackra saker?"
"Nej, långt derifrån, om vi ej föredraga det vackra framför det goda."
Elisabeth såg med förtjusning upp till henne och sade: "miss Fosbrook, jag tycker så mycket om er."
Miss Fosbrook böjde sig ned och kysste henne.
Bessie teg ett ögonblick, sedan sade hon: "miss Fosbrook, får jag göra en fråga? Hvad heter ni? Mamma sade, att hon trodde ni hette Charlotte, emedan ni undertecknade edert bref Ch. A. Fosbrook, men brefvet, som ni fick från eder lilla syster och som vi fingo se, började: min älskade Bell. Om det är en hemlighet, lofvar jag att bevara den."
"Det är ej alls någon hemlighet," svarade miss Fosbrook skrattande. "Jag heter Christabel Angela."
Elisabeth såg helt förvånad ut, och sade sedan med eftertryck. "Christabel Angela! Det är mycket vackrare än Ida. Är ni mycket glad, att ni heter så?"
"Jag tycker om mitt namn och har åtskilliga skäl dertill," sade miss Fosbrook småleende.
"Vet ni, miss Fosbrook," utbrast Bessie, "mamma säger, att vi ej skulle vara en smul lyckligare, om vi hade vackrare namn, men Gud vet, hur det är, jag tycker motsatsen, men de andra, de tycka om, att göra allt fulare än det är."
"Jag tycker ej, att ditt namn är fult, det är ett mycket gammalt och vördnadsvärdt namn."
"Ja, men de kalla mig Betty!"
"Och mig kallade de Bell, och ibland geléburk och vinbärsgelé," svarade miss Fosbrook, skrattande och suckande, ty huru gerna skulle hon ej velat höra dessa lustiga namn om igen!
"Då har ni ej haft något godt af ert namn," menade Elisabeth.
"Jag vet ej, hvad du menar med att hafva godt af något sådant. Jag tycker om mitt namn för en viss orsaks skull."
"Ack, säg mig den," bad den lilla flickan ifrigt.
"När jag kom till verlden, var min far en ung man, som tyckte mycket om akt läsa poesi."
"Och jag, som trodde att er pappa var doktor."
"Nå, än se'n då?"
"Jag trodde att det bara var fruntimmer, poeter och sysslolösa, dumma menniskor, som brydde sig om poesi."
"De som tycka om verkligt god poesi kunna knappast anses för dumma," sade miss Fosbrook, "åtminstone var detta pappas åsigt. Den har varit en af de källor, ur hvilka han hemtat glädje och tröst. Nå väl, den tiden var han mycket förtjust i ett poem, som handlade om en ung flicka vid namn Christabel, hvilken var så god, att när olyckan nalkades henne, den ej kunde göra henne någon skada, och så gaf han sin lilla dotter detta namn."
"Ack, så vackert!" sade Elisabeth.
"Du behöfver ej afundas mig, mitt barn, ty både pappa och jag hafva blifvit utskrattade för mitt vackra namn, och jag tror ej, att han skulle gifvit mig ett så poetiskt namn, om han varit litet äldre."
"Är han ej mera — hvad kallar ni det — poetisk nu?"
"Jo, det är han verkligen," och när Christabel såg dessa allvarliga ögon blicka på henne så själfullt, kunde hon ej låta bli, att öppna sitt hjerta för den lilla flickan. "Han har ej mycken tid att läsa poesi, ty du vet ju, att han är läkare i en stor församling i London, full af fattiga och sjuka i bedröfligare omständigheter, än du kan föreställa dig. Han är tvungen, att ständigt göra besök der i trånga, qvafva gränder, och får aldrig se annat än sorg, bedröfvelse och de vedervärdigaste saker; men vet du, Bessie, han upptäcker alltid den ljusaste sidan af allt — han beundrar en menniskas tålamod, en annans vänlighet, ett litet barns kärlek till sin mor eller syster, och till följd deraf finner han sitt kall mindre tungt och smärtsamt, än han eljest skulle göra."
"Men är detta poesi? Jag tänkte, att poesi betydde vers."
"I vers uttrycker man bäst sina känslor för allt som är godt och vackert, men verser äro icke alltid poetiska, som till exempel de verser I nyss sjöngen om smörgåsar, ty du kan väl förstå, att i er önskan att få tjockt smör icke låg något så synnerligt poetiskt. Då tycker jag, att deras försakande af sina nöjen, för att kunna skänka den der fattiga qvinnan ett svin, är långt mera poesi, ehuru ingen sade ett enda ord derom på vers.”
Båda skrattade, och Elisabeth sade: "det var ej detta ni menade, då ni talade om er pappa. Susanna är mycket god, men jag tror ej hon är poetisk."
"Nej, det var ej allt, hvad jag menade; jag ville säga, ätt hans största nöje består deri, att få se stora och ädla tankar uttryckta i vacker vers, och när han har det minsta ledigt, slår han upp en sådan bok, och läser litet för oss, och berättar oss, hvarföre han tycker om poesi. Han säger att det gör honom ung på nytt, och lyfter honom högt öfver jordens grus och alla bekymmer angående obetalda räkningar."
"Tyckte ni om, att komma hit?" frågade Bessie, helt rakt på saken, och miss Fosbrook sväljde några tårar, innan hon kunde svara.
"Jag kände mig lycklig, för det jag nått den ålder, då jag kunde hjelpa honom att betala sina skulder, och så gladde det mig, att få komma ut på det vackra landet, som pappa så mycket talat om."
"Jag tycker inte att något är vackert här."
"Åh, Bessie, du har aldrig bott i London. Du kan ej föreställa dig, hur mycket jag anser vackert här. Jag vill oupphörligt skrifva och berätta det för pappa och Kate."
"Tycker ni det?" sade Bessie. "Ja, mamma har många vackra saker i förmaket, men hon läser in dem, och allting här inne är så tarfligt och fult."
Miss Fosbrook förstod henne. Rummet, i hvilket de sutto, var måladt i ek, Stolarne voro nötta, bordet repigt och rankigt, mattan, som betäckte halfva golfvet, var så trådsliten, att man endast här och der såg en röd stjerna. Allt det nödvändiga fanns der, men af tarfligaste slag, och här, der de andra barnen kände sig fullkomligt nöjda och belåtna, kände denna lilla flicka en saknad, som hon knappt förstod, men som gjorde henne bedröfvad och oförnöjd, oaktadt hon hade så mycket att vara tacksam för.
Miss Fosbrook gick till fönstret. Der ute var verkligen ej mycket att se; Pierce stod och skurade knifvar, och Martha skurade sina grytor utanför ladugårdsdörren, men dit såg hon ej. Hon bad Bessie se upp och sade:
"Se dit, och säg sedan, att du ej ser något, som är vackert!"
"Jag ser ingenting."
"Ser du ej den vackra, klara grönskan på bladen af dessa ädla kastanieträd, som just nu spruckit ut och äro klädda i full sommarskrud — de hafva ej gulnat det minsta ännu. Ser du ej dessa vackra hvita blomklasar, som sitta der så stolta, under det de gröna bladen böja sig så djupt och underdånigt för dem." Bessie smålog, hela hennes ansigte klarnade. "Och se nu på himmelens färg, ser du sådan skilnad det är mellan denna ljusgröna och denna blåa, så rent blåa färg, och se nu på dessa små hvita moln, som solen strimmar med sitt rosiga ljus, likna de ej en hjord fin-ulliga lamm. Ack, Bessie, du kan ej säga, att du ej har något vackert att se, så länge du har en sådan tafla framför dig."
Bessie kröp närmare intill henne, då just i detsamma Sam och Johnnie kommo inrusande.
"Hallon, Bessie! Du sitter här och drömmer, tror jag. Nu har väl du och miss Fosbrook blifvit riktigt förtrogna vänner?"
"Jag skulle just nu gå ut," sade miss Fosbrook, "och ville bra gerna ha några af dessa vackra kastanie-blommor och se efter, hvarför de ej äro riktigt hvita. Kan du plocka en åt mig, Sam?"
Sam blef mycket glad att få ett tillfälle, att klättra i träd, huru enfaldiga han än ansåg dem, som tyckte om blommor; och under det att Bessie tog på sig sin gredelina bahytt, hvilken verkligen var mycket ful, ehuru ändamålsenlig, klättrade han upp i trädet och bröt af en hel gren med blommor och en mängd blad, som omgåfvo blommorna i form af stora solfjädrar.
"Hvad skall ni göra med det här?" frågade de kringstående barnen.
"Tror du inte att Mary kunde undvara en lermugg, Susanna? Ni skulle då sätta blommorna i vatten på kakelugnen i skolrummet, det skulle se så trefligt ut på söndagen."
"Ja, jag skall genast gå och hemta en," svarade Susanna och sprang bort, helt förtjust öfver uppdraget. Miss Fosbrook undersökte nu blommorna nogare och sade: "jag ser, att de ej äro helt och hållet hvita; på hvar och en af dem är det en röd eller gul prick, men den förhöjer deras skönhet. Ja, ser du, Bessie, det är tre klasar, och på hvar klase är det en blomma med en röd prick och två med en gul."
"Det är riktigt märkvärdigt," sade Bessie, men med sin vanliga surmulna min och brummande stämma; och hon stod tyst och betraktade blomman, tills Susanna kom tillbaka, då hon straxt visade henne det, hvarpå miss Fosbrook gjort henne uppmärksam.
Susanna smålog och sade: "kors, så lustigt," men hon var mera intresserad att berätta för miss Fosbrook, att hon hade muggen med sig och sedan drog hon med sig Elisabeth för att leka.
Miss Fosbrook sade, att hon skulle bära in muggen med blomman i, och sedan komma ut igen. Hon ställde den på kaminen, der den tog sig mycket bra ut och verkligen gaf hela rummet ett gladt utseende, och derpå gick hon ut till gräsplanen.
Det var en gräsplan midt framför huset, hvilken förr begagnats till kägelbana, och den var fri från både buskar och blomstersängar. Bortom densamma reste sig en jemn, ehuru ganska brant kulle, som ledde ner till en klar ström; längre bort såg man en vacker grön äng, och längst bort vid horisonten en tjock skog, hvars yttersta gräns utgjordes af några långa, skrangliga tallar, hvilka blott hade föga barr qvar på sina öfversta, grofva, rödbruna grenar.
Här och der på kullen stodo vackra träd, och kapten Merrifields välgödda kor gingo och afbetade det ypperliga gräs, som växte under dem.
Der fanns äfven en kinesisk bro, hvars zickzackformiga galler krökte sig i alla möjliga riktningar, så att det måste varit bra fult och en pina för ögonen, innan den hvita färgen så småningom bortnötts. Boningshuset var en vördnadsvärd gammal stenbyggnad af mörkgrå färg, hvars stenar visade en stor benägenhet att förvittra och affalla i stora flagor. Fönstren voro omgifna af stora, fyrkantiga stenar, hvaraf de största sutto öfverst. Det var ett trefligt, fast mörkt hus, som såg ut, som om det alltid varit bebodt af en talrik familj. En vinranka med sina vackra blad slingrade sig uppför framsidan af huset, tjenande som gröna kammarjalousier till förmaksfönstren, hvilka stodo öppna och genom hvilka man kunde se, huru tomt det var derinne.
Christabel stod några ögonblick och såg sig omkring, tänkande på, hvad detta skulle vara för ett paradis för hennes öfveransträngde fader och bekymmerfulla moder, och hvad det skulle vara nyttigt för hennes små syskon, att fritt springa omkring och rulla sig på denna präktiga gräsmatta, i stället för att, som nu, endast någon gång vid högtidliga tillfällen få promenera i en af parkerna. Men oaktadt allt detta, var hennes hem lyckligt, och hennes enda sorg var den, att hon måste vara skild från de sina; derför, när hon hörde den glada sången:
"Jag står på Tommy Tittlers mark, och tar hans guld och silfver",
vände hon sig om och skrattade godt, då hon såg de små guldtjufvarne stå och rifva af gräs, spejande med ögonen efter Harry, som förföljde Susanna fram och tillbaka, upp och ned, tills hon med ett högt triumfrop hunnit fram till randen af gräsplanen, der de hade sitt bo.
När Harry vände sig om, var miss Fosbrook lika så ifrigt sysselsatt att plocka guld och silfver som någon af de andra. Han beslöt att fånga henne, men kunde ej motstå frestelsen att först knipa David, som stod och vände ryggen till och så lätt kunde fångas. Ett tag i den bruna linneblusen — ett utrop — ett gapskratt, och David leddes in uti en löfsal, som alltid tjenade till fängelse. Och nu rasar det vilda kriget omkring löfsalen. David springer rundtomkring i sitt fängelse, och sträcker då och då ut sin hand åt någon vänlig hjelpare, hvars blotta vidrörande kan göra honom fri, — och alla de andra springa fram och tillbaka, försökande att lura den vaksamme fångvaktaren, Tom Tittler, hvilken, stående midt framför ingången till löfsalen, ögonblickligen rusar på den, som vill närma sig hans fånge.
Ha! Susanna håller nästan på att vidröra honom, medan Harry kör bort Anna. Nej, det lyckas ej, ty nu är Harry tillbaka igen, och hon flyr skrikande. Sam, ja han är verkligen mycket nära; om den der dumma lilla David blott ville vända sig om, så skulle han vara fri i samma ögonblick, men han står bara och gapar på, huru Susanna förföljes, och Sam kan ej vidröra honom, om han ej vet af det! Nej — se der är Harry tillbaka — Sam springer. — Nu bör man passa på — här kommer miss Fosbrook sakta smygande på tå, under det att Harry springer efter Johnnie. Hennes fingrar vidröra Davids. Fri! fri! är det allmänna utropet, och bort springer han, längtande efter sitt bo. Nu kommer Harry springande midt öfver vägen, och fasttager henne med ett triumferande skrik — Man hör ett krasande. — Alla stå förskräckta.
"Det är bara i rynkorna," säger miss Fosbrook, vänligt. "Jag skall fästa upp dem, och sedan laga dem vid tillfälle, men jag tycker verkligen, Harry, att du ej behöft rusa på mig så häftigt, jag skulle nog ändå ha gifvit mig."
"Klädningar äro bara skräp," svarade Harry, menande det som en ursäkt, ehuru orden ej läto så.
"Vid blotta vidrörandet bör man stanna, så har jag lärt," sade miss Fosbrook.
Bessie sade ifrigt att detta vore det rätta och att gossarne voro så hårdhändta, men alla de andra ropade med en mun, att det skulle vara mycket dumt, så att miss Fosbrook ej vidare yrkade derpå, utan med en ömklig ton bad, att någon måtte hafva medlidande och snart komma och befria henne. Hon passade så skickligt på sina bundsförvandter, att Bessie strax lyckades göra henne fri, och hon sprang undan så lätt som en fågel, dragande med sig Bessie, hvilken annars troligen blifvit fångad, men som nu var så inne i leken, att hon gerna skulle gifvit sig fången i sin kära Christabels ställe.
En timme derefter hade alla barnen gått och lagt sig, och Susanna och Annie kommo öfverens att det var ganska roligt att hafva en guvernant, och Elisabeth låg vaken och hviskade för sig sjelf: "Christabel Angela! Christabel Angela! Det är min hemlighet!"
Och Christabel Angela satt och sydde upp sina veck och tänkte på, att denna vecka medfört större svårigheter än hon trott, ty då hon for hemifrån, var det med den tanken, att helt och hållet få vara under mr Merrifields ledning.
Den stackars mrs Merrifield hade sagt, att hon var mycket ledsen, att nödgas lemna henne hos alla dessa små vildar — och miss Fosbrook hade försökt lugna henne med att visa sig glad. Hon visste, att det ej var lätt att hålla styr på dessa stora pojkar, men som det nu var en sak, som ej kunde hjelpas, hoppades hon, att med ihärdighet skulle det väl lyckas henne.
På det hela kände hon sig tacksam för, att barnen ej vore ännu värre.