Hemligheterna på Stokesley/Kap 03
| ← Andra kapitlet |
|
Fjerde kapitlet → |
TREDJE KAPITLET.
"Säll är den, som barmhertig är och gerna gifver och ställer så till, att han ingen orätt gör. Ty han skall lefva evinnerligen; den rättfärdige skall aldrig förgäten varda."
Så stafvade David med mycken svårighet, der han stod bredvid miss Fosbrook på söndagsmorgonen.
"Miss Fosbrook."
"Hvad vill du, mitt barn?"
"Miss Fosbrook?"
"Nå-å?"
"Är det barmhertigt att vilja köpa ett svin?"
"När man gör det, som är rätt och godt, gör man ett barmhertighetsverk," svarade miss Fosbrook, litet förargad åt det fnissande, hon hörde i andra ändan af rummet.
"Davy tror att svinet står i psalmen," sade Sam.
Han var en af dem, som sätta sin stolthet i att säga sanningen rent ut, och detta gjorde han ofta, utan att bry sig om, att han sårade andras känslor. Han gjorde det ej af elakhet — och då Susanna genmälte: "retas ej med David, han kan ej tåla det," så teg han strax. Emellertid var det onda gjordt, ty då miss Fosbrook sade, att hans önskan att hjelpa den fattiga qvinnan utan tvifvel vore en mycket god tanke, och att det vore rätt, att han bad om hjelp till att verkställa den, då blygdes David och ville ej lyssna till, hvad hon sade. Men talet om svinet hade stört mr Henry, hvilken tillika med Annie satt vid fönstret och lärde sig en psalm. Han började att beskrifva, huru tung sparbössan skulle blifva af de myckna pengarne, och att han tänkte gå med Purday till marknaden och hjelpa honom, att välja ett svin och fösa hem det.
"Du kommer snarare att vara honom i vägen," mumlade Sam.
"Dessutom skulle inte pappa tillåta dig det," tillade Bessie, men Harry behagade ej höra på henne, utan fortsatte att berätta, huru svinet skulle springa ifrån Purday och in i ett pepparkaksstånd, hvaråt Annie gapskrattade, och huru Harry skulle vara den första att hindra det, och skulle hoppa upp på dess rygg och rida ifrån marknaden, hållande svinet i öronen. Sedan skulle de knuffa in det i Hannah Higgins stia, utan att hon visste det, och så lägga sig på lur för att få höra, hvad hon skulle säga; och då svinet grymtade, skulle hon tro, att det var barnet som skrek, och så — men här afbröt honom Susanna, mycket betviflande, att någon kunde taga ett svins grymtande för ett barns skrik, och då passade miss Fosbrook på och sade:
"Det är ej värdt att sälja pelsen, innan man skjutit björnen, Henry. Och om du hindrar alla från att lära sig sina psalmer, så fruktar jag för, att det blir föga utsigt, att få se herr Svin."
"Åh, vi behöfva aldrig plikta om söndagarne," invände Henry.
"Mamma sade, att om vi äro obeskedliga på söndagen, så är detta ej en sådan småsak, att det kan afhjelpas med att plikta," genmälde Susanna.
"Vi få aldrig plikta för obeskedlighet," tillade Elisabeth, "det få vi straff eller tilltal för, men plikten är för fula vanor."
"Ack, jag hoppas, att ej behöfva plikta denna vecka," suckade Susanna.
"Du kan ju gerna hoppas," sade Sam. "Du kan vara säker på, att få göra det för allt möjligt, utom för att gråta."
"Ja, men Bessie får alltid plikta, för att hon grinar," sade Harry, "och jag hoppas att hon skall få många tillfällen dertill, emedan hon ej ville hjelpa oss med svinet."
Bessie störtade upp från sin plats och rusade ur rummet, och miss Fosbrook utropade förargad.
"Jag trodde verkligen ej, att gossarne skulle vara så elaka!"
De tittade alla upp, som om de ej begripit, hvad hon menade, och Susanna utropade:
"Åh, miss Fosbrook, de menade ej så illa. Sam och Harry äro aldrig elaka."
"Jag vet ej, hvad du menar med elakhet," sade miss Fosbrook, "om det ej är att säga, just hvad man vet mest kunna bedröfva en annan."
"Jag ville icke bedröfva någon," sade Henry, "men vi retas alltid, och ingen bryr sig om det, utom Bessie.
Sam mumlade vresigt: "Man kan verkligen icke alltid väga sina ord."
"Nu kan det vara nog om den saken," sade miss Fosbrook; "det är tid på att begifva sig till kyrkan. Men jag tycker, att de starka skulle visa sig undfallande mot de svaga och ej säga något, som kunde göra dem ledsna."
Hon gick ut och Susanna var den första, som utropade:
"Jag trodde ej, att hon skulle vara så bråkig."
"Tyst Susanna," sade Sam, "hon är icke bråkig. Jag tycker om henne, för det, att hon har ruter i sig; men en kan ej alltid vara så fin och pipplig i sitt tal, som hon. Jag tycker om, att säga sanningen."
Det hade varit bra, om någon varit närvarande, som kunnat säga mr Samuel, att kärlek till sanningen ej består i, att säga folk obehagligheter och gifva dem opåkallade tillmälen.
Miss Fosbrook förundrade sig ej öfver, att lilla Elisabeth var misslynt öfver den tarflighet, som rådde på Stokesley, der barnen voro en dålig kopia af sin faders rättframma sätt, och der bristen på pengar gjorde, att allt, som hörde till ett förfinadt lefnadssätt, saknades. Hon visste att kapten Merrifield såsom egendomsherre var lika fattig, som hennes far såsom läkare, och att han, för att kunna gifva sina söner en, deras samhällsställning motsvarande, uppfostran, måste lefva sparsamt på allt sätt — utan att derför vilja gifva Bessie rätt, hade miss Fosbrook dock medlidande med hennes sorg, att aldrig få se något vackert. De tre flickorna inkommo kyrkklädda, i de tarfligaste bruna hattar, svarta kragar och grofva bruna alpacaklädningar, nästan väl långa och ej särdeles vida; ej ens ett kulört band eller en halsduk som kunde gifva dem ett litet gladare utseende; ja, till och med deras psalmböcker voro bruna. Bessie suckade, då hon såg miss Fosbrooks vackra psalmbok, och sade, att både hon och Susanna också hade vackra psalmböcker, men mamma hade sagt, att de ännu ej skulle få begagna dem. Ida Greville hade en psalmbok, som var mycket vacker.
Miss Fosbrooks ord måste dock icke varit utan all verkan, ty Sam underlät, att retas med Bessie angående Ida Greville, hvars namn var ett farligt talämne i skolrummet.
Han lät henne äfven taga miss Fosbrooks hand, ehuru vanligtvis den minsta ömhetsbetygelse hånades af dem alla. Det var en vacker promenad till kyrkan öfver en hage, från hvilken korna blifvit utdrifna, samt vidare framåt på en smal gångstig. Gossarne voro vana att gå ordentligt till kyrkan, och derföre förhöllo de sig stilla under vägen, helst som Harry fantiserade om svinet.
När de nalkades bygatan, tryckte Elisabeth hastigt miss Fosbrooks hand, för att göra henne uppmärksam på ett sällskap, som var på väg till kyrkan. De bestod af två damer, den ena klädd i en elegant sorgdrägt, den andra i en enklare drägt, och vidare af två eller tre gossar, men den som Elisabeth företrädesvis ville att hon skulle se, var en liten flicka af omkring nio år, hvilken gick bredvid den ena damen. Hon hade en svart halmhatt, kantad och fastknuten med rosenfärgade band och ofvanpå prydd med en riktig liten fågel, med ögon af glas och svarta fjädrar, utom på bröstet och vingarne, som voro röda. Hon var klädd i en tätt åtsittande svart sidenpaletå, nedanför hvilken hennes vida röda klädning yfvigt utbredde sig omkring henne, och knappt nådde henne till knäna, så att man kude se hennes broderade byxhålkar, hvita strumpor och små lackerade kängor. Hon höll öfver sig en liten hvit parasoll, prydd med röda fransar, och hade en psalmbok med guldknäppen i handen. Miss Fosbrook hörde en lätt suck och förstod då, att det var denna lilla varelse, som Elisabeth Merrifield ansåg för den lyckligaste på jorden. Hon hoppades, det ej var endast för de vackra klädernas skull.
"Så lustig hon ser ut," hviskade Sam. Martin och Osmond Greville gingo, tillika med Sam och Harry, dagligen till mr Carey — och derföre sprungo gossarne fatt dem. Mrs Greville vände sig om, helsade vänligt på miss Fosbrook, tog Susanna och Elisabeth i hand och frågade med mycket deltagande efter deras mamma, och när de senast hört något från henne.
Susanna var för enkel och rättfram, för att vara blyg, och svarade strax att de hade haft bref, och att mamma varit mycket trött efter resan, men mått bättre dagen derpå. De små flickorna helsade på hvarandra, och mrs Greville gjorde en slags presentation med en böjning på hufvudet, och mumlade något, som lät såsom "Fräulein Munsterthal," — och på så sätt kom miss Fosbrook att gå bredvid ett fruntimmer med den allra minsta lilla hatt, ett ymnigt vackert hår och ett vänligt ansigte, och hvilken utan tvifvel var miss Idas tyska guvernant. Miss Fosbrook sade något om det vackra vädret, och erhöll ett svar, men om det var på tyska, franska eller engelska, kunde hon ej veta, ty hon kunde bättre läsa än tala de båda förstnämnda språken; derför, efter ännu ett försök till samtal, teg hon och betraktade sina följeslagare.
Susanna och mrs Greville tycktes komma mycket bra öfverens, men Elisabeths beundran för Ida tycktes göra henne mållös, ty de gingo helt tysta bredvid hvarandra, kanske derför, att de ej ville talas vid, när de äldre kunde höra, hvad de sade. Annie och David gingo ordentligt förut hand i hand, och miss Fosbrook hörde mest på hvad pojkarne, hvilka gingo bakefter, pratade; kanske hennes hörsel skärptes deraf att hon hörde sitt namn, ty när Sam sade: "jag skall säga er, att hon är en präktig menniska!" blef svaret: "hvad! bryr ni er verkligen om, hvad hon säger?" — "Ja, var säker på, att han det gör," hörde hon Harry säga, "hon körde honom från bordet i går, emedan han kastade en brödkant?"
"Och han gick verkligen?" och hon hörde ett obehagligt skratt, i hvilket hon till sin ledsnad hörde Harry instämma.
"Jo, Fräulein skulle våga behandla mig så!"
"Hon försöker aldrig!"
"Vet du, Sam, jag trodde verkligen inte, att du var en sådan kruka. När kapten Merrifield kommer tillbaka, sitter du bestämdt och broderar."
"Och Harry kommer att gå ut med fötterna som en dansmästare," bifogade en tillgjord röst.
"Nej, det kommer då aldrig i fråga!" utbrast Harry förargad, "jag låter ej befalla mig!"
Gossarne Grreville skrattade, och en af dem sade:
"Nå väl, hvarför visar du ej det? Jag skulle från början lära henne, att ej blanda sig i det, som icke angår henne."
Miss Fosbrook kunde ej hålla ut längre, och hastigt vändande sig om, såg hon den talande rakt i ansigtet och sade: "jag är er mycket förbunden för edra artigheter, men kanske ni ville vara så god och tala litet mindre högt."
Grossarne sågo helt skamflata ut, och Sam, hvilken ej sagt ett enda ord, såg på henne med en glad min, som om han tyckt om hennes djerfva sätt att tillrättavisa dem.
Osmond försökte att se morsk ut, och hviskade litet oförsigtigt: "har man hört på maken," men som de nu voro nära kyrkdörren, vände sig mrs Greville om och bad dem vara tysta.
Christabel var mycket förargad, att detta just skulle hända, innan de gingo i kyrkan; hon var sjelf litet upprörd, och fruktade; att Bessie endast skulle tänka på grannlåt, och Harry på det, som var ännu sämre.
Den var rätt vacker utanpå, den lilla kyrkan, med sin gamla klockstapel af trä, hvilken reste sig öfver tegeltaket och den vestra gafveln. Den var ganska väl bibehållen, ehuru den just ej var särdeles prydlig inuti, ty väggarne voro strukna med en ljusgul färg, och trävirket var mycket klumpigt. Sam och Susanna uppförde sig mycket väl och lyssnade uppmärksamt, men Bessie satt ej stilla på sin plats, utan ville stiga upp på en dyna. Miss Fosbrook fruktade att det var, för att kunna få se en skymt af den vackra fågeln. Harry gäspade och Johnnie stod ej stilla ett ögonblick och gjorde derigenom äfven sin syster Annie otålig. Miss Fosbrook kände sig knappast till mods, som om hon varit i kyrkan, och hon föresatte sig att säga Johnnie, att han nästa gång skulle få stanna hemma med småbarnen, om han ej uppförde sig bättre. Lilla David satt mycket tyst med sin psalmbok i handen, och såg ej upp derifrån förr, än predikan började, då han insomnade. En glädje hade dock miss Fosbrook på hemvägen. Alla barnen gingo litet förut och pratade med hvarandra, då Sam vände sig om och tvärt sade: "miss Fosbrook, jag hoppas ni ej är ond."
"Öfver hvad de der gossarne sade, menar du visst? Men det beror på, huru I uppfören er."
"Jag tänker försöka, att inte vara olydig," svarade Sam.
"Jag är säker på, att om du försöker, så lyckas det dig äfven. Jag vet verkligen inte, hvad jag skulle taga mig till, om du vore det."
Sam smålog och genmälte: "åh, jag tycker ni förstår er mycket bra på, att genomdrifva er vilja. Det skulle vara roligt, att kufva er."
"Var så god och försök det ej!"
Sam skrattade och tillade: "jag lofvade pappa, att vara lydig och eftergifven."
"Och jag var mycket tacksam, för att du lydde mig i går. De andra gossarnes uppförande beror så mycket på ditt."
"Ja, det vet jag nog," sade Sam, "och nu tycker jag om, att lyda er, emedan ni så bra förstår sätta er i respekt."
"Och skulle det ej blifva ledsamt, om jag vore tvungen att skrifva till er far, och säga, att jag inte kan hålla reda på sådana små vildar."
"Ah, det skall då ej hända", försäkrade Sam.
"Då skulle mamma icke ha det minsta godt af hela resan. Men jag skall säga er något," tillade han förtroligt, att om ni ej kan rå på oss, så kan mr Carey det."
"Jag tänker kunna rå på er."
Sam såg ut, som om han tviflat derpå, och det förvånade henne, att han ej sade, hvad han troligtvis tänkte, nämligen att gossarne Greville skulle hafva ett dåligt inflytande på Henry; men han gaf samtalet hastigt en annan vändning: "ni får ej plåga oss med era hufvudstadsmanér," sade han.
"Jag vet ej, hvad du menar med hufvudstadsmanér. Menar du att jag ej tycker om, att I väsnens vid tebordet? Ja, det tänker jag försöka att afskaffa, och jag hoppas, du skall hjelpa mig dermed."
"Ah, jag menar att ej vara löjlig, tillgjord och narraktig."
"Jag hoppas, att jag ej är det," sade miss Fosbrook hjertligt skrattande, "men jag skall säga dig, Sam, att det är en sak, som jag hoppas du hädanefter skall vänja dig af med — och det är att retas. Jag vet ej, om det hör till vanorna här på landet, men jag tycker det är ledsamt, att höra en så god och förståndig gosse oupphörligt säga något, som kan såra de mindre."
"Åh, men det är ju bara på skämt," menade Sam, "de tycka det är så roligt!"
"Om de verkligen tycka om det, så gör det ju ingenting. Jag skulle tycka om, att hafva min bror här att gnabbas med, men man kan retas på många sätt, och det är ej alla som förstå sig på skämt."
"Bessie är så löjlig."
"Hon är just den, som jag vill beskydda. Jag tror ej, att det är nyttigt för henne att blifva retad, hon blir bara surmulen deraf. Och hon har oftare rätt än du tror. Du kan säga sanningen rent ut, men du behöfver derför ej vara retsam och rå."
"Jag kan inte tåla, att se henne så tillgjord."
"Det är ej tillgjordhet. Hon är verkligen mildare och lugnare än ni. Du tycker ej, att din mamma är tillgjord, och Bessie liknar henne."
"Nej, mamma är ej lik Bessie."
"Och hvad nu angår David, huru kunde du göra narr af honom, när han försökte att tänka och och handla rätt."
"Han var så tokrolig," utropade Sam.
"Jag hoppas, att du en annan gång tänker, innan du talar."
"Man kan ej alltid vara så noga," svarade han otåligt.
"Det var ledsamt, ty jag trodde att man måste vara det, för att kunna handla rätt."
Han mumlade något för sig sjelf och sprang från henne i vredesmod, men hon fann så mycket godt hos honom, oaktadt hans ohyfsade sätt, att hon hoppades, han skulle blifva hennes vän och bundsförvandt. Det var mycket lugnt under middagen, och en stund derefter hemtade Susanna från barnkammaren sina två små syskon, George och Sara, af hvilka den förra var tre år, den senare aderton månader gammal.
Susannas bästa egenskap var hennes moderliga omsorg för dessa små, och äfven Sam tyckte mycket om att leka med dem.
Miss Fosbrook påminte Harry, att han skulle lära sig sin psalm, men han påstod sig hafva god tid dertill och qvarstod vid fönstret, sysselsatt att med fingrarne förfölja flugor, hvilka han likväl icke dödade, ehuru han plågade både dem och David, som trodde att han ämnade göra det. Detta var ust ej ett passande tidsfördrif på söndagen, då allt som är till, bör få njuta af sin tillvaro.
Aftonsången gjorde slut på denna lek; men miss Fosbrook kunde ej begifva sig af, innan hon haft en svår batalj med Johnnie. Hon hade beslutat, att han ej skulle få gå i kyrkan mera denna dag, emedan han uppfört sig illa der på morgonen, och kanske han ej skulle lagt detta straff mycket på sinnet, om ej David fått lof att gå, hvilket gjorde, att han tyckte det vara en skam för honom. Utan att bry sig om, hvad miss Fosbrook sade, satte han på sig sin hatt, och begaf sig å väg, och när hon befallde honom komma tillbaka, upprepade han: "jag vill gå i kyrkan." Det var tydligt, att han hade hört, hvad de andra gossarne sagt, nämligen, att de ej borde låta befalla sig.
"Kyrkan är ej en plats att gå till, när man är olydig, Johnnie," sade miss Fosbrook, och hans systrar utbrusto i ett varnande: "Johnnie!" men den obeskedliga gossen tänkte, att som det redan var så sent, skulle de ej hafva tid att hindra honom från att göra, som han ville, och gick derföre vidare, lyftande högt upp tåspetsarne för hvart steg, han tog. Harry skrattade.
"Johnnie, käre John," bad Susanna, "hvad skulle mamma säga om detta?"
John låtsade ej höra, utan marscherade på.
"John," sade miss Fosbrook, "om du ej på ögonblicket kommer tillbaka, så bär jag dig."
Hon hade mätt sin styrka med hans; han var bara åtta år gammal, och hon trodde, att hon kunde bära honom; men Johnnie hörde kyrkklockorna ringa och tänkte ännu, att han skulle få sin vilja fram.
Hon tog fast honom, men han började att slå omkring sig och sparka; och att få en spark af hans grofva kängor kändes minsann icke godt. Hon höll dock fast honom, ehuru hon misströstade om utgången af striden. Ånyo hörde hon Harry skratta.
"Skäms du inte, Henry!" utbrast Sam, och i samma ögonblick tog han fast i Johnnies fötter och gjorde honom sålunda till fånge. Miss Fosbrook bad de andra, att gå förut till kyrkan, och hon och Sam buro upp gossen till barnkammaren och stängde in honom der, ehuru han skrek alldeles förskräckligt.
Madam Freeman, som ej visste hvad som var å färde, trodde, att den främmande guvernanten var elak emot hennes gosse, och mumlade någonting om, att hans mamma nog låtit honom gå i kyrkan; och "om gossen ville gå dit, kunde hon ej förstå, hvarföre han ej skulle få det."
Miss Fosbrook hade ej tid att försvara sig; men Sam sade: "åh, han var så elak i morse, och ville bara gå dit nu, emedan han ej fick lof dertill."
Johnnie började skrika, att det var osanning, men miss Fosbrook ville ej tillåta Sam att fortsätta samtalet. Hon tog honom i armen och drog honom bort med sig, i detsamma han sade: "den dumma gamla Freeman, hon kommer att beklaga honom och skämma bort honom under hela gudstjensten, så att han blir ännu obeskedligare."
Det var väl, att Christabel hade för brådtom, att kunna tänka på detta; hon nästan sprang, för att ej komma för sent, och hörde knappt, att Sam mumlade något om, att han hade god lust att bryta nacken af Martin Greville.
Ni behöfver ej skynda er så mycket," sade han, jag vet en genväg, men ni lär väl icke kunna hoppa öfver ett dike, förmodar jag!"
"Kan jag inte?" Hon skrattade, och han förde henne rakt ned bland korna. Somliga af dem stirrade på henne mera, än hon tyckte om, men hon visste, att hennes inflytande på Sam vore förbi för alltid, om han upptäckte, att hon var rädd för korna. Sedan kommo de till diket, öfver hvilket en trädstam låg — det var ett rysligt svalg att hoppa öfver. Men hon drog upp sin klädning och hoppade öfver så vigt och lätt, att gossen ropade: "hurra!" det var bra gjordt!" och närmande sig henne, sade han förtroligt: "säg mig, om ni verkligen tror, att vi någonsin kunna köpa svinet?"
"Ja, det tror jag bestämdt, men det bören I väl veta bäst sjelfva."
"Jag bryr mig icke så mycket derom. Det kommer bara att bli ett tvång, men efter vi nu en gång så godt som utfäst oss dertill, skulle det plåga mig, om vi ej kunde göra det."
"Jag tycker, att nöjet att gifva bör kunna uppväga alla försakelser."
"Men Harry och flickorna bråka så mycket. Jag tycker verkligen att det är bra, att Bessie ej har något att göra dermed, ty hon skulle väl vilja kläda ut svinet i blommor och band! Ha! ha! ha! Men hvad hon är för en liten snåljåper!"
"Åh, det vet du inte. Hon kan väl hafva andra planer."
"Grannlåt och bjefs är det enda, Bessie fikar efter."
"Stundom kan begäret efter grannlåt leda till något bättre. A är en apa, det är just ej mycket qvickt, men det är dock början till all lärdom, och dessutom är det ej rätt, att genom åtlöje vilja tvinga folk till välgörenhet, ty det, som icke gifves af godt hjerta, bringar hvarken välsignelse åt den som gifver eller den som mottager."
Sam såg allvarligt på henne, som om ett ljus gått upp för honom, och slående ihop händerna så att det smällde, sade han: "ja, jag förstår, vi kunna ej ha någon glädje af det, som icke är oss väl unnadt."
Miss Fosbrok tänkte på de ord, som stå i Skriften och hvilka Sam i en framtid bättre skulle lära känna, och hon sade: "ej knotande och af tvång, men med nöje skall du gifva. Gud älskar den, som gifver af godt hjerta!" Men högt sade hon: "om ni plågar Bessie för mycket, för att hon skall likna er, när hon är er så olik, så tvingar ni henne till denna dolskhet, ni föraktar så mycket."
"Men bör man ej bota henne för hennes dumhet?"
"Ja, när vi riktigt kommit öfverens om, att hon är dum. Se så, nu har det upphört att ringa."