Hemligheterna på Stokesley/Kap 11

←  Tionde kapitlet

Hemligheterna på Stokesley av Charlotte Mary Yonge Översättare: Okänd Elfte kapitlet

Tolfte kapitlet  →

ELFTE KAPITLET.

Harry var vid ett sådant lynne, att han var trött på, att oroa sig och gå och vänta på underrättelser, och var glad, att kunna bli qvitt tanken derpå och få vara med om något nytt.

Harry och gossarne Greville tyckte mycket om att vara tillsammans, när de fingo göra odygd. De "lärde honom en hel hop saker", som han uttryckte sig, de åstadkommo en omvexling, och han var alltid glad, när han kunde få någon, som ville höra på hans underbara historier, hvilka riktigt roade de andra gossarne, som visserligen stundom gjorde narr af dem, men icke voro så benägna som Sam, att häckla dem och bestrida deras trovärdighet.

Stackars kapten Merrifield! Hvad hade han icke allt fått upplefva, om man skulle tro sonens berättelser derom. Han hade fastnat på en magnetklippa, han hade blifvit stucken af mosquitos, som voro så stora som kajor, ja, det vill säga som honungsfåglar, och han hade en gång satt sig att hvila på stammen af ett kullfallet träd, då den plötsligen gjorde en så häftig rörelse, att han föll till marken, och befanns trädstammen då vara en skallerorm — det vill säga, en jätteorm. Men det var ej nog med, att Henry jemt skröt med de hästar, han sjelf tämt, de kaniner, han hade skjutit, de träd han klättrat i, de fågelbon, han tagit och de råttor, han dödat, och allt detta i sådana ordalag, som han ej tordes begagna, när hans bror var närvarande, ty när Sam frågade honom, hvad han menade med att säga så der, brukade han alltid svara: "det var bara på skämt," Ibland visste han knappt sjelf, om han ville bli trodd eller ej, och hvilka lysande bedrifter han ämnade utföra såsom sjöman, derom hafva vi redan hört honom berätta. Än ämnade han från stormasten nedskjuta den franska amiralen, än skulle han med fiendens hela flotta i släptåg inlöpa i Plymouths redd, än skulle han, den yngsta kadetten, sedan alla andra officerare drunknat, rädda hela besättningen på ett vrak, än skulle han skjuta en haj tvärs igenom hufvudet, just när den höll på att sluka prins Alfred.

Sålunda var han utan tvifvel en mycket rolig kamrat för dem, som ej voro så noga med sanningen och hvilka tyckte om, att höra och skratta åt stora ord, och denna fridag tyckte gossarne Greville, att det var trefligt, att hafva honom med sig, och de voro mycket nyfikna att se, huru mycket sanning det var i hans skryt, att han var en beundransvärd skytt.

De hade alla tre blifvit förbjudna att handtera bössor, utom när någon äldre var närvarande; men gossarne Greville voro just ej vana att lyda oftare, än när de voro tvungna, och sedan Henry nu en gång kommit på den tanken, att ingen skulle bry sig om, hvad han nu toge sig till, ville han hellre vara olydig, än att de skulle skratta ut honom, för det han lydde guvernanten.

De letade nu fram trädgårdsmästarens bössa från det gömställe, der de lagt den, sedan de tagit den ur vedboden, och de tre gossarne sprungo bort tillsammans. Det angelägnaste de hade att göra, var att komma ifrån mr Grevilles egor, der de lätt kunde bli sedda af någon af folket. De gingo öfver flera fält, innan de vågade stanna och Osmond kunde ladda bössan. De skulle skjuta turvis; Osmond sigtade först på en stackars oskyldig trast, som nyss lärt sig flyga. Lyckligtvis sköt han bom.

Martin var den, som dernäst skulle skjuta, och af brist på något bättre att skjuta, sigtade han på fågelskrämman, som stod midt på arrendator Grices bönåker. Han var säker, att han hade träffat den, och visade dem triumferande, att han skjutit stora hål i dess hatt; men de andra gossarne försäkrade, att hålet varit der förut.

"Låt oss nu gå härifrån," sade Osmond, det är mycket för nära gamla Grices arrendegård. Om vi gå och skjuta här, så kommer han rusande på oss, som en gammal tiger."

"Ja, låt oss gå nu," sade Martin. Men Harry, som just nu fått bössan och såg något glänsande svart genom häcken, var öfvertygad om, att det var en hop kråkor, som suto på fältet näst intill, och derför sigtade han och sköt. Det blef ett förskräckligt kacklande och skrik, som slutade med ett dödsskrän och ett mycket högt rop: "halloh, din bof!"

"Min själ, har du ej gått och skaffat oss honom på halsen!" utropade Osmond.

"Spring, spring," ropade Martin, och Harry, som ej bestämdt visste, hvad han gjort, men var säker på, att det måste vara något förskräckligt, och som hörde röster af personer, som förföljde honom, kastade bössan på marken och tog till fötterna, men de andra hade försprång och vore för länge sedan öfver gärdesgården, innan han ännu hann dit. Just som han skulle hoppa öfver den, tog en hand honom i strupen, så att han var nära att qväfvas, och han hörde en grof röst säga: "ja, ni unga vildtjuf, nu har jag er vackert fast. Jag skall föra er inför domstolen, det ska' jag, för att ni skjutit den stackars gamla kalkontuppen midt för mina ögon."

"Ack, nej, släpp mig, släpp mig! Jag ville ej skjuta den," utropade Harry, och försökte göra sig fri från det förskräckliga taget. "Jag trodde det bara var en kråka."

"Jaså, en kråka. Och hvem har gifvit er lof att komma hit och göra odygd på mina egor och bryta er igenom häckarna. Ja, bara för det, om ej för något annat, skall ni inför rätta, ni unga skälm."

"Ack nej, för all del, gör det ej. Jag är Henry Merrifield."

"Jag frågar litet efter, hvad för en Henry ni är," svarade arrendator Grice, som var en vresig man och länge haft ett hemligt agg till kaptenen, emedan han varit hans motpart vid förmyndarkammaren. "Lagen skall döma er, hvem ni än må vara."

"Men — men — mamma är så rysligt sjuk," utropade Harry, bristande i gråt.

"Desto mer borde ni skämmas, att gå och drifva omkring på landet på detta sätt," sade arrendatorn, och skakade honom så, att alla benen tycktes skramla i hans kropp. "Det vore rätt åt er, om jag slog er sönder och samman."

"Ack, gör inte det. — Jo, gör det, men förskona mig från att uppträda inför domarne. Jag skall aldrig göra så mer, nej, aldrig," snyftade Henry i sin förskräckelse.

Mr Grice hade litet medlidande med honom, och dessutom visste han, att hans hustru och grannar skulle blifvit onda på honom, om han för rätta instämde en så ung gosse, hvars föräldrar voro försänkta i djup sorg. Derför sade han: "nå, jag skall väl för den gången ha öfverseende med er, om ni betalar mig fågelns värde."

"Hur mycket är den värd?" frågade Henry darrande.

"Hur mycket den är värd! Den är egentligen från Norfolk, den var tre år gammal, och min hustru satte stort värde på den; den var lika så bra som en bandhund, ty den skrämde bort alla kringstrykande ungar från gården, och det var ett riktigt nöje att se honom gå omkring som en skildtvakt och breda ut stjerten. Jag vill ej hafva mindre än tjugufem shillings för den, sir."

"Men jag har inte tjugufem shillings. Jag kan inte skaffa dem, "sade Harry förtviflad.

"Det skulle ni tänkt på; innan ni sköt den stackars gamla kalkonen," genmälte arrendator Grice.

"Men hvad i all verlden, skall jag taga mig till?" frågade Henry.

"Det får ni sjelf fundera ut, sir," svarade arrendatorn och tog upp den olyckliga bössan. "Jag skall taga den här, och hindra er att göra mera ofog dermed."

"Ack, nej, nej!" utropade Henry. "Det är inte min bössa, det är mr Grevilles; var så god och låt mig få den."

"Hvad! Var det de der valparne, ungherrarne Greville, som voro i sällskap med er?" mumlade mr Grice, "om jag vetat det, så hade jag ej släppt dem så lätt. De der gossarne äro en riktig landsplåga. Jag önskar, jag hade fått tag i en af dem, så skulle han minsann fått betala kalaset."

Henry tiggde och bad att få bössan, och berättade att de tagit den utan lof, men arrendatern var obeveklig. "Han kunde ju gå till dem," sade han, "och låta dem bidraga till kalkontuppens betalning; hur de hade fått bössan, rörde honom ej, men de skulle ej återfå den, förrän han fått pengarne, och om han ej fick dem innan qvällen, så skulle han bära bössan upp till herrgården och klaga för mr Greville.

Med detta svar släppte han den olyckliga Harry, som sprang till sina vänner, för att berätta för dem, hvad arrendatorn sagt och på hvad vilkor de kunde återfå bössan. Han fann dem sittande på en låg mur, vid början af deras egor, väntande att få höra hur det gått honom. När han omtalat sin historia, grälade de på honom, för det han hade förrådt dem, och förklarade, att de skulle laga, att han komme i fängelse, och att de aldrig mera skulle bry sig om honom; men som det var tydligt, att bössan måste inlösas, om de ville undslippa ett svårt straff, så blef det en rådplägning. Ingen af dem hade mycket pengar, men Osmond tröstade dem med den förhoppning, att arrendatorn nog skulle nöja sig med mindre. Tjugufem shillings för en kalkontupp, det var alldeles för öfverdrifvet dyrt, och kanske han skulle vara nöjd med hälften.

Hälften syntes dem likväl vara lika svår att anskaffa, som hela summan. Osmond hade tre shillings, Martin två, Harry fyra pence! Hvad skulle man göra? Gossarne förklarade, att om deras far skulle få veta det, skulle de sannerligen ej försvara Harry, som hade förrådt dem. Och egentligen, eftersom det var han, som skjutit kalkonen, borde han ensam betala hela summan.

Ljudet af tjenarnes middagsklocka hördes från herrgården och afbröt rådplägningen; gossarne kunde ej vara hemifrån vid frukosten, och derför skildes de åt och kommo öfverens, att mötas på samma ställe klockan fyra, for att få höra resultatet af Harrys underhandlingar med arrendatorn, ty ingen af gossarne Greville ville höra talas om, att gå med honom och försöka beveka fienden.

Den stackars Harry begaf sig tröstlös på hemvägen. Ett Ögonblick kom han på den tanken, att berätta det för Sam och bedja honom hjelpa sig; men Sam skulle säkert bli så förtörnad öfver ett sådant beteende på en tid sådan som denna, att han kanske snarare skulle ge honom ett kok stryk, än hjelpa honom. Och när Harry tänkte efter, så trodde han ej, att Sam kunde hjelpa dem, och dessutom hade han så ofta skrytit öfver, att han öfverträffade sin äldre bror, att han nu ej ville förödmjuka sig med en sådan bekännelse, isynnerhet som han måste tillstå för sig sjelf, att alltsammans kom deraf, att han ej följt Sams råd och gått ordentligt i kyrkan.

Kunde han låna af någon? Hade han ingenting, han kunde sälja eller byta bort? Ack, om det ej hade varit för Davids dumma insamling, så skulle han haft rätt mycket. Men litet hade äfven han bidragit till denna insamling. Det kunde han gerna taga tillbaka. Huru mycket kunde det vara? Huru mycket hade han lagt dit sista veckan och veckan förut? Åh, lika godt, en del deraf var i alla händelser hans; det var intet ondt i, att taga igen det. Det var troligt, att han skulle bli i stånd att återgälda det fyrdubbelt, när han fick sin present af öfverste Carey; eller om han ej fick något, så visste ju ingen, hur mycket som fanns i Toby Fillpot, och kanske de skulle glömma alltsammans; ty man kunde väl inte tänka på svin, när mamma var sjuk, och kanske skulle han också få gå till sjös och slippa höra talas mer härom.

Under dessa tankar kom han hem och gick öfver tröskeln, i samma ögonblick som middagsklockan hördes, och när han öppnade porten, såg han hur de andra barnen sprungo in i matsalen.

Miss Fosbrook, som kom efter dem, vände sig om, när han inträdde.

"Henry," sade hon, "jag har skickat Johnnie att spisa middag i barnkammaren, emedan han varit olydig och klättrat upp på grinden. Jag tänker ej låta dig slippa undan lättare, ty det är säkert du, som narrat honom dertill. Hur kunde du vara så grym och lemna den stackars lilla gossen ensam på ett så farligt ställe."

"En sådan liten hare, det var ej det ringaste farligt," svarade Harry.

"Men han är ju så liten,"' började miss Fosbrook, men Harry afbröt henne sägande:

"Ack, det tror ni, som är från staden, men jag skall säga er, att jag klättrade upp på vår grind vid Stonehouse, hvilken var två gånger så hög, och då var jag ej så gammal, som han nu är."

"Jag tänker ej disputera vidare med dig härom, Henry, men efter du varit så olydig, får du ej äta middag tillsammans med oss. Gå upp till skolrummet, så skall Mary få bära upp mat åt dig."

"Åh, jag är alls inte angelägen om, att äta middag tillsammans med barnungar och guvernanter!" utropade Henry, i det han rusade upp för trapporna, och miss Fosbrook stod alldeles häpen öfver hans okynniga beteende.

Hon tänkte att gå upp till honom, så snart middagen var öfver, och försöka, att få honom att ångra sitt dåliga uppförande, och fråga honom, hur det kunnat falla honom in, att bära sig så illa åt under en så sorglig tid. Hon fruktade äfven, att hon måste straffa honom ännu mer, genom att förbjuda honom att gå ut mera denna eftermiddag. Han var så god och så lättrörd, att hon var nästan säker på, att kunna få honom att inse, att han förtjenade straff för sitt dåliga uppförande.

Hon gick upp, strax sedan bordsbönen var läst, men då var han borta. Ingen kunde få reda på honom och ingen fick något svar, när man ropade på honom. Miss Fosbrook blef helt ledsen och ängslig, men kunde ej sjelf gå långt hemifrån och söka honom, ej heller vågade hon skicka Sam, ty det kunde. ju vara möjligt, att under tiden ett telegram komme.

"Åh," sade Sam, "säkert är han ute med gossarne Greville och har något ruffens för sig, och han var väl rädd, att ni skulle hindra honom från att gå."

Hon försökte tro detta, men var långt ifrån lugn hela eftermiddagen, och blef mycket glad, när han ändtligen kom tillbaka vid tétiden.

Han sade, att han hade varit ute med gossarne Greville, men han kunde ej begripa, hvad de hade att göra dermed, han kunde göra, hvad han ville, utan att behöfva redogöra derför. Det var ingen, som sagt, att han skulle stanna hemma på eftermiddagen, och han tänkte verkligen inte stanna, för att bli straffad för ingenting.

Detta var ett så dåligt uppförande, att Christabel icke ansåg det löna mödan, att söka röra honom med att tala om hans sjuka mor. Hon visste, att han nog en gång skulle komma att ångra sig, och trodde, att det bästa, hon för ögonblicket kunde företaga, var att göra slut på hans vanvördiga tal till henne och hans ovanlighet emot syskonen, genom att såsom ett ytterligare straff låta honom gå till sängs, strax sedan han druckit té. Han satte sig ej deremot, ty hon hade lärt honom att lyda henne, men han gick upp med en mulen uppsyn och mumlade vresigt, att det var mycket hårdt, att nödgas lyda ett dumt fruntimmer, som ingenting begrep och som alltid var förarglig.

---