Hemmet/Kapitel 21
| ← Hemresan |
|
Ännu ett frieri → |
Hemmavid.
»Borta kan vara bra, men hemma är bäst!» sade Elise av hjärtans grund, när hon åter fann sig i sitt hem och hos sin man. De unga sade icke däremot, när de återvände till sitt trevliga vardagsliv. Minnen och berättelser om den sist förflutna tiden tjänade även att uppliva det. Man hoppades, att Louise nu skulle bli som förr, trevlig och till freds vid sin lugna verksamhet inom hus och hem. Men Louise förblev sig olik. Ett gnagande ont tycktes tära henne, hon föll synbarligen av; hennes goda lynne var borta, och ofta såg man hennes ögon röda. Fåfängt forskade föräldrar och syskon med öm oro efter orsaken till hennes tillstånd; hon ville icke yppa det för någon. Att det ondas rot satt i hjärtat, det kunde hon icke neka, men hon syntes besluten att där dölja det för dagens blickar. Även Jacobi började nu blekna och falla av, ty han sörjde djupt över Louises sinnesstämning, och hennes förändrade väsen, i synnerhet med honom, förde honom på den tanken, att han, sig ovetande, kunde ha sårat henne, eller på något vis ha skuld i hennes missnöje, och aldrig bättre än just nu kände han, huru högt värde han satte på Louise, huru hjärtligt han höll av henne. Denna spänning och Jacobis bemödanden att närma sig Louise och återföra ett vänligare förhållande föranledde åtskilliga små uppträden, dem vi här vilja framställa.
Första uppträdet.
Louise sitter vid fönstret och syr tapisseri i en båge. Jacobi sätter sig mittemot henne.
Jacobi (suckande). Ack, mamsell Louise!
Louise ser på sin herdinna, tiger och syr.
Jacobi. Sedan någon tid tycker jag, att allt i världen är ledsamt och tungt.
Louise tiger och syr.
Jacobi. Och ni kunde så lätt göra, att världen kändes annorlunda! Ack, mamsell Louise! blott ett gott ord, en vänlig blick!… har ni inte en vänlig blick att giva den, som gärna gåve allt för att se er lycklig? (För sig.) Hon rodnar, hon synes rörd, hon öppnar munnen — ack, vad skall hon säga mig?
Louise. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio — tio styng till näsan. Mönstret är litet oredigt.
Jacobi. Ni vill icke höra, icke förstå mig. Ni leeker med mitt kval. Ack, Louise!
Louise. Jag måste ha litet mera garn; jag har glömt det uppe hos mig.
Hon går.
Andra uppträdet.
Familjen är församlad i biblioteket; teet nyss förtärt. Louise, ivrigt ombedd av Petrea och Gabrielle, lägger ut kort på ett litet bord för att spå åt systrarna deras öden. Kandidaten sätter sig bredvid henne och tyckes vara besluten att slå sig litet lös och vara munter. Men »föremålet» ser därvid mera domkyrka ut än någonsin. Possessionaten inträder, bockar sig, snyter sig och kysser »nådiga tant» på handen.
Possessionaten. Bra kallt i afton! Jag tror visst, att vi få frost.
Elise. Det är en bedrövlig vår! Vi ha nyss läst en verkligen sorglig berättelse om hungersnöden i de norra provinserna. Det är för olyckligt med de missväxtåren!
Possessionaten. Ack ja! hungersnöden där uppe. Nej, låt oss tala om någonting annat; det där är så ledsamt. Mina ärter har jag låtit täcka med halm. Tycker kusin Louise om aft lägga patiens. Det tycker jag också mycket om, Det är så kalmerande. På min gård Östanvik har jag helt små, små patienskort! — — tror visst kusin Louise skulle tycka om dem!
Possessionaten sätter sig på andra sidan om »föremålet». Kandidaten får beynnerliga ryckningar.
Louise. Detta är ingen patiens utan en liten trollkonst för att utröna tillkommande öden. Skall jag spå kusin Thure?
Possesstionaten. Ack ja! Spå mig litet; men ingenting ledsamt bara. När jag hör någonting ledsamt om aftonen, drömmer jag alltid illa om natten. Spå mig vackert en liten hustru — en hustru, vacker och aimable som kusin Louise.
Kandidaten (med ett par ögon, ämnade att sända possessionaten huvudstupa till Östanvik). Jag vet inte, om mamsell Louise tycker om smicker.
Possessionaten (som låtsar varken se eller höra sin rival). Tycker kusin Louise om blått?
Louise. Blått? Det är en ganska vacker färg. Men jag tycker ändå nästan mer om grönt.
Possessionaten. Nå, det var rätt roligt. Det passar sig just rätt särdeles. På Östanvik är min förmaksmöbel blå — vackert, ljusblått siden. Men i sängkammaren har jag grönt morino. Jag tror visst, att kusin Louise…
Kandidaten hostar, som om han ville förgås, och springer ut. Louise ser efter honom, suckar, ser sedan i korten så mycket olyckor för kusin Thure, att han blir helt förskräckt. »Ärterna bortfrusna» — »eldsvåda i förmaket» — och slutligen — »en korg». Possessionaten förklarar likväl skrattande, att han inte tänker ta emot någon sådan. Syskonen småle och gör anmärkningar.
Tredje uppträdet.
Familjen är församlad efter supén. Assessorn uppkastar frågan:
Vad är det bittraste lidande?
Jacobi. Obesvarad kärlek.
Petrea. Att icke veta hur man skall vara.
Eva. Att ha gjort någon man älskar ohjälpligt ont.
Modern. Jag håller med Eva. Jag tycker intet kan vara smärtsammare.
Louise. Jo, det finnes något smärtsammare, något bittrare ännu, och det är att förlora tron på den, man håller av, att ej mer fullt kunna högakta… att tvivla på…
Louises läppar darra och kunna ej fullborda; hon bleknar, stiger hastigt upp och skyndar ut. Allmän sensation.
Fadern. Vad är det med Louise? Elise, vi måste ha reda på, vad som kommer åt henne.
Modern. Jag går genast till henne.
Går.
Fjärde uppträdet.
Modern och dottern.
Dottern ligger på knä med ansiktet lutat i sina händer. Modern går sakta fram och lägger sina armar omkring henne.
Modern. Louise, min goda flicka! Vad kommer det vid dig? Så har jag aldrig sett dig! Du måste säga mig, vad du har på hjärtat; du måste det!
De ord, med vilka du lämnade oss i afton… vad betydde de? Du gråter! Louise, jag ber, jag bönfaller hos dig, om du håller av mig, så dölj ingenting mer för mig! Vem är det bland dem, du håller av, som du ej mer kan tro på, ej mer högakta? Svara mig! Är det — din mor?
Louise. Min mor, min mor! Ack, min Gud! allt kan ju vara en irring, ett uselt förtal, och jag… Ack, ser du, min mor, det var min och mina syskons glädje att tänka dig så fläckfri, så änglaren! Och nu…
Modern. Och nu, Louise?
Louise. Och nu har man viskat till mig att… min mor icke är fläckfri.
Att hon och Jacobi älskat varandra. Jag sökte förkasta dessa tankar som brottslingar ur min själ. Då hände sig en dag, att jag sökte dig, min mor, och såg Jacobi knäböja för dig och hörde honom tala om sin kärlek!… Du vet nu allt, min mor.
Modern. Låt friden återkomma till ditt hjärta, mitt barn! Gode Gud, hur olycklig skulle jag i denna stund ej vara, om icke mitt samvete vore rent! Men, Gud ske lov, mitt barn, din mor har intet sådant fel att förebrå sig, och Jacobi förtjänar all din aktning, all din tillgivenhet. Jag vill i all enkelhet säga dig vad som är sant i det, som så oroat dig. Ett ögonblick — det var då Jacobi först kom i vårt hus — vaknade i hans unga och obetänksamma hjärta en varmare böjelse för mig och var — till en del besvarad. Men icke skall du, mitt barn, fördöma mig för en ofrivillig känsla, på vilket din far sett ned med förlåtande blick. I en välsignad stund öppnade han och jag för varandra våra hjärtan, och hans kärlek, hans kraft och mildhet var det, som gav mig kraft att besegra min svaghet, Jacobi, även väckt till medvetande av sin förirring, bekämpade den och segrade. Vi skildes i denna stund, och det var vår ömsesidiga önskan att icke råkas på flera år. Emellertid var Henrik anförtrodd i hans omsorg, och Jacobi blev för honom en exemplarisk vän och lärare. När jag tre år senare återsåg Jacobi, räckte jag honom handen som en syster, och han — ja, min söta flicka, jag bedrar mig mycket, om han icke då redan i sitt hjärta begynte älska mig som — — mor. Men vad som då begynte har sedan fullkomnats — det var i egenskap av son, som du såg honom knäböja för mig, tackande mig för att jag gillade hans kärlek till min dotter, till min Louise — som därav så onödigtvis besvurit upp ett spöke för att skrämma sig själv och oss alla.
Det låg i senare delen av moderns tal en lugn skämtfullhet, som, kanske mer än själva förklaringens enkla kraft, lät en lycksalig övertygelse uppfylla dotterns hjärta. Hon tryckte händerna till sitt bröst och såg tacksamt upp mot himmelen,
Femte uppträdet.
Trädgården. Det är morgon. Lärkorna sjunga, narcisserna dofta, häggen susar i morgonvinden, körsbärsblommorna öppna sig för bien, som surrande flyga i deras sköte. Solen lyser på alla sina barn. Louise spatserar på mellersta gången, med gubben Noaks predikan i handen, men hennes ögon äro häftade på ett där befintligt »stycke vers», som rakt ingenting har att göra med gubben Noak. Kandidaten kommer gåendes från motsatta sidan, ser mörk ut, håller en svart pensé i handen.
De spatserande mötas och hälsa stumt.
Jacobi. Får jag tala med er ett ögonblick? Jag skall ej länge uppehålla er.
Louise böjer tyst och rodnande sitt huvud.
Jacobi. Jag reser härifrån om en timme, men måste be er besvara en fråga, innan jag säger eder — farväl!
Louise. Reser? Vart? Varför?
Jacobi. Vart — är mig likgiltigt, blott jag kommer härifrån! Varför? Emedan jag ej kan uthärda en ihållande ovänlighet från en person, som — som är mig så dyrbar, som jag trodde förr hyste någon vänskap för mig. Sedan fjorton dagar har ni behandlat mig på ett sätt, som förbittrat mitt liv. Och varför detta? Har jag varit nog olycklig att såra er, eller att väcka ert missnöje? Men varför då neka mig en förklaring häröver? Är det rätt att döma någon ohörd? Och helst en vän, en vän sedan barndomen! Är det rätt — förlåt, Louise! — är det kristligt att vara så hård, så obeveklig? — I de predikningar, ni så gärna läser, står det ingenting om godhet, om försonlighet?
Jacobi hade talat ivrigt och med ett nästan strängt allvar, som icke ofta trädde fram ur hans milda och glada själ. Det var med en djup rörelse, som Louise svarade honom:
»Jag har haft mycket orätt och jag har gjort er mycket orätt. Men jag har blivit förd bakom ljuset — framdeles skall jag kanske kunna säga er på vad sätt. Sedan i går afton vet jag huru jag blivit bedragen, huru jag bedragit mig själv — nu, Gud vare tack och lov! vet jag att ingen i denna sak är att tadla, utom jag själv. Jag har mycket, mycket att förebrå mig, även i min slutenhet mot de mina, mot er! Förlåt mig, bästa Jacobi» fortfor hon, i det hon nästan ödmjukt räckte honom handen, »förlåt mig! Jag har gjort ont, men», Louise återhöll ej mera sina lårar, »men tro att jag själv ej haft för gott därvid!»
»Tack, tack, Louise!» utropade Jacobi, i det han fattade hennes hand och tryckte den till sitt bröst, till sina läppar.
Louise drog ej bort sin hand och såg på den talande med oändlig mildhet.
»Ett ord!» bad Jacobi, »ett ord! Får jag säga min Louise? Louise — min?»
»Tala med mina föräldrar!» sade Louise, högt rodnande, i det hon vände bort huvudet.
»Min Louise!» utropade Jacobi och tryckte henne till sitt hjärta, drucken av ömhet och glädje; men Louise sköt honom sakta bort, i det hon sade:
»Kom ihåg mina föräldrar! Utan deras samtycke ger jag ej mitt löfte. Deras svar skall bestämma över mig.»
»Låt oss skynda tillsammans, min Louise, att begära deras välsignelse!»
»Gå allena, bästa Jacobi sade Louise, »jag känner mig nu ej lugn, ej stark nog — jag skall här vänta er tillbaka!»
Med detta femte uppträde anse vi den lilla dramen ha kommit till ett välsignat slut och göra därför inga vidare uppträden av dess naturliga följder.
När kandidaten på friare fötter hastade till Louises föräldrar, knuffade han i portgången hårt ihop med någon, som kom sättande från motsatta sidan. De tvenne karambollerande studsade båda ett par steg tillbaka, och possessionaten och kandidaten stirrade förvånade på varandra.
»Ber om förlåtelse!» sade kandidaten och ville förbi. Men possessionaten uppehöll honom, frågande ivrigt och med ett självförnöjt småleende:
»Hör, min vän! Kan ni säga mig, om min kusin Louise är i trädgården? Jag kommer just från hennes föräldrar och skulle nu tala med henne. Kan ni säga mig var hon är?»
»J… jag vet inte!» utropade kandidaten, i det han slet sig lös och hastade, med en hemlig förskräckelse i hjärtat, upp till Louises föräldrar.
Emellertid hade possessionaten uppfångat en skymt av »kusin Louises» person i trädgården och skyndade till henne,
Det var just ingen överraskning för Louise, när efter alla de preliminära frågorna: »Tycker kusin om fisk? Tycker kusin om fågel?» o. s. v., nu äntligen framkom huvudfrågan: »Tycker kusin om mig?» Nå, litet mera förblommerad var den väl; men härpå svarades ett bestämt, ehuru med aktning och vänskaplighet förgyllt »nej!»
Kandidaten å sin sida framställde, i sitt hjärtas fullhet och värma, för Louises föräldrar sin kärlek, sina önskningar och förhoppningar. Väl var Jacobi nu utan både syssla och förmögenhet, men han hade många utsikter, och mitt ibland dessa stod, som en sol och ett fäste, excellensen O***! Lagmannen var icke vän av sådana fästen, Elise tyckte icke om långa förlovningar, men båda älskade Jacobi, båda ville framför allt sina barns sanna väl och lycka, och så kom det sig att, efter flera rådplägningar och sedan Louise blivit rannsakad, och föräldrarna funnit att hon verkligen önskade vad Jacobi önskade — att hon trodde sig bli lycklig med honom, och sedan Jacobi med största iver och förmåga bekämpat alla förslag till uppskov med förlovningen — sedan allt detta blivit lyckligen genomarbetat, fick Jacobi ett formligt »ja», och Louise och han befunno sig om eftermiddagen på samma dag vars morgonsol hade lyst förklaringen emellan dem — förlovade!