Hennes hämnd/Prolog

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Prolog
En gatuscen  →


[ 1 ]

Prolog.

I.
Paris: 1783.

— Pultron! Pultron! Pultron!

Orden slungades fram, gälla, genomträngande och lidelsefulla, i ett crescendo av vrede och kränkt stolthet.

Den unge mannen hade darrande av raseri rusat upp, men därvid förlorat jämnvikten. Han föll framåt, i det han grep tag i bordet, och med en konvulsivisk rörelse av ögonlocken sökte han förgäves tvinga tillbaka de tårar av förödmjukelse, som förblindade honom.

— Pultron!

Han ville slunga ut förolämpningen med högan röst, att alla måtte höra den, men hans förtorkade strupe vägrade att göra sin tjänst. De skälvande händerna sökte de kringspridda korten på spelbordet, han samlade ihop dem, hastigt och nervöst, gripande efter dem med feberaktig iver — därpå kastade han dem rakt på mannen mitt emot, medan han med en sista kraftansträngning åter lyckades prässa fram sitt förbittrade:

— Pultron!

De äldre männen försökte träda medlande emellan, men de yngre endast skrattade, fullt beredda på det blodiga uppträde, som ofelbart måste följa, det enda möjliga slutet på ett ordbyte sådant som detta.

Försoning eller förlikning kunde ej komma i fråga. Déroulède borde ha haft bättre vett än att tala vanvördigt om Adèle de Montchéri, när den lille vicomte de Marny’s ömma låga för den [ 2 ]ryktbara skönheten i flera månader utgjort samtalsämnet både i Paris och i Versailles.

Adèle var mycket intagande och oupphunnen i förvärvsbegär och lysten egoism. Familjen Marny var rik och den lille vicomten mycket ung, och just nu höll rovfågeln i sin granna fjäderskrud på med att plocka den senaste duvan, som helt nyligen anlänt från det hem, som tillhört många släktled.

Den unge mannen befann sig ännu i första stadiet av sin förälskelse. För honom var Adèle en sammanfattning av alla dygder, och han skulle ha duellerat för hennes skull med Frankrikes hela adel i det fåfänga strävandet att motivera sin egen överdrivet höga tanke om en av tidevarvets mest sedeslösa kvinnor. Han var för övrigt en första rangens fäktare, och hans vänner hade redan fått pröva på, att det var bäst att undvika alla häntydningar på Adèles skönhet och rörande eftergivenhet gentemot eldiga beundrare.

Men Déroulède var känd för att begå svåra brott mot konvenansen. Han var föga verserad i umgängessättet och tonen hos denna högsta societet, där han, hur det nu kom sig, ännu föreföll som en inkräktare. Hade han ej haft sin stora rikedom, skulle han helt visst aldrig ha släppts in i denna förtroliga krets av franska aristokrater. Hans anor voro en smula tvivelaktiga, och hans vapensköld företedde ej den vanliga indelningen i fält.

Man hade sig endast helt föga bekant om hans familj och om ursprunget till hans rikedom; man visste endast, att hans far helt hastigt blivit den avlidne konungens bäste vän, och det antogs allmänt, att det Déroulèdeska guldet mer än en gång fyllt de länsade kassakistorna åt »Frankrikes främste kavaljer».

Déroulède hade ej haft för avsikt att ställa till förargelse. Han hade endast förplumpat sig på det alltför rättframma sätt, som utan tvivel var en arvedel från de ofrälse förfäderna.

Han visste ingenting om den lille vicomtens enskilda angelägenheter och ännu mindre om hans förhållande till Adèle, men han kände tillräckligt väl till världen, enkannerligen Paris, för att ha reda på den nämnda damens rykte. Det bar honom alltid emot att tala om kvinnor. Han var ej vad man på den tiden [ 3 ]skulle ha kallat en galant kavaljer, och han var med rätta ganska impopulär hos det täcka könet.

Men vid detta tillfälle hade samtalet råkat föras i en viss riktning, och när Adèles namn nämndes, tystnade alla, utom den lille vicomten, som tvärtom blev synnerligen vältalig.

En axelryckning av Déroulède hade uppväckt ynglingens vrede, därefter ett par framkastade ord … Och så, innan man anade vad som skulle följa, skreks förolämpningen ut, och korten kastades rakt i ansiktet på den äldre mannen.

Déroulède rörde sig ej från sin plats. Han satt där rak och lugn, med ena knäet lagt över det andra. Det allvarsamma, mörkhyade ansiktet var kanske en nyans blekare än eljes; annars tydde ingenting på, att skymfen nått hans öron eller korten snuddat vid hans kind.

Han hade märkt sitt missgrepp jämt tjugo sekunder för sent. Nu var han ledsen för den unge mannens skull och ond på sig själv, men det var för sent att taga tillbaka. För att undvika en sammanstötning skulle han i detta ögonblick ha offrat halva sin förmögenhet, men ej ett uns av sin värdighet.

Han kände och vördade den gamle hertigen de Marny, numera en svag och bräcklig gubbe, nästan barn på nytt, vars hittills fläcklöst blanka sköld hans son, den unge vicomten, gjorde sitt bästa att besudla.

När ynglingen i sitt blinda vredesutbrott förlorade balansen, böjde sig Déroulède instinktmässigt fram och hjälpte åter upp honom. Han skulle ha velat bedja honom om ursäkt för sin egen tanklöshet, om det blott varit möjligt, men den så kallade hederns konstgjorda och uppstyltade lagar förbjödo ett så enkelt och naturligt handlingssätt. Det skulle ej ha gjort någon nytta; det hade endast bragt hans eget rykte i fara, utan att de vedertagna följderna skulle ha i minsta mån påverkats.

Den beryktade spelsalens panelprydda väggar hade ofta bevittnat uppträden sådana som detta. Alla de närvarande handlade enligt givna regler. Duellens etikett föreskrev vissa formaliteter och dessa följdes både noggrant och snabbt.

Den unge vicomten omslöts genast av en tät ring av vänner. Hans klingande namn, hans rikedom, hans fars inflytande hade [ 4 ]öppnat alla dörrar för honom i Versailles och Paris. I detta ögonblick hade han kunnat förfoga över en här av sekundanter att bistå honom i det stundande enviget.

Déroulède lämnades en stund ensam nära spelbordet, där de osnoppade ljusen började rinna i sina pipor. Han hade stigit upp en smula bragt ur fattningen av händelsernas snabba följd. Hans mörka, oroliga ögon flögo en sekund runt rummet som på spaning efter en vän.

Men där vicomten hade hemortsrätt genom sin börd — dit hade Déroulède fått tillträde endast tack vare sin rikedom. Hans bekanta och hans smickrare voro många, men hans vänner mycket få.

Detta faktum stod nu för första gången fullt klart för honom. Varenda en i rummet måste ha insett och förstått, att han ej med flit sökt strid; han hade hittills städse uppfört sig som den väluppfostrade ädlingen, och dock fanns det nu, när det blev fråga om allvar, ingen enda, som kom fram för att ställa sig vid hans sida.

— För formens skull, monsieur, vill ni utse era sekundanter!

Det var den unge markisen de Villetranche, som talade, en smula högdraget och med en viss ironisk nedlåtenhet mot den rike uppkomlingen, som skulle få den äran att korsa sin klinga med en av Frankrikes noblaste riddersmän.

— Jag ber, att herr markisen täckes välja i mitt ställe, genmälde Déroulède lugnt. — Som ni nog vet, har jag helt få vänner i Paris.

Markisen gjorde en bugning och viftade behagfullt med sin spetsnäsduk. Han var van vid att man vädjade till honom i alla angelägenheter, som rörde sig om etiketten, toaletten, det senaste snittet på rockar och tillvägagångssättet vid dueller. Godmodig, fåfäng och sprättaktig kände han sig helt belåten och fullkomligt i sitt esse över att sålunda utnämnas till förste arrangör av denna tragiska fars, som stod i begrep att utspelas på spelsalens bonade parkettgolv.

Han såg sig omkring en liten stund i rummet, mönstrande ansiktena i sin närhet. La jeunesse dorée slöt sig tätt omkring den unge de Marny; men några av de äldre stodo i en grupp [ 5 ]vid bortre ändan av rummet, och det var till dessa markisen vände sig. Han tilltalade en utav dem, en äldre man med militärisk hållning och luggsliten brun rock:

— Herr överste, sade han med ytterligare en elegant bugning, herr Déroulède har givit mig i uppdrag att förse honom med sekundanter för uppgörandet av denna hederssak; vågar jag vända mig till er—

— Gärna, gärna, svarade översten. — Jag är visserligen inte närmare bekant med monsieur Deroulède, men eftersom ni, herr markis, uppträder som hans borgensman —

— För all del, sade markisen i lätt ton, det är som ni nog vet bara en formsak … Herr Déroulède tillhör hennes majestäts omgivning. Han är en ärans man. Men något slags ansvar för hans person ikläder jag mig ej. Marny är min vän, och om ni föredrager att inte —

— Jag står helt och hållet till monsieur Déroulèdes förfogande, återtog översten, som kastat en snabbt prövande blick på den ensamma gestalten invid spelbordet. — Om han vill mottaga mina tjänster, så —

— Det gör han med största nöje, min käre överste, viskade markisen med en ironisk krökning av sina aristokratiska läppar. — Han har inga vänner inom vårt kotteri, och om ni och De Quettare vilja göra honom den hedern, tycker jag, att han bör vara tacksam.

Herr de Quettare, herr överstens adjutant, var villig att följa i sin ärade förmans spår, och efter att ha utbytt de föreskrivna högtidliga hälsningarna med markisen de Villefranche, gingo de tvärs över salen för att tala med Déroulède.

— Om ni vill mottaga våra tjänster, monsieur, började översten utan någon inledning, mina och min adjutants, monsieur de Quettare, så ställa vi oss helt och hållet till er disposition.

— Jag tackar er, mina herrar, svarade Déroulède. — Hela saken är en fars, och den där unge mannen är en narr. Men jag har förlöpt mig, och —

— Ni skulle kanske vilja bedja om ursäkt? frågade översten i iskall ton.

[ 6 ]Den kärve krigsbussen hade hört talas om Déroulèdes borgerliga härkomst. Denna tanke på att framföra en ursäkt stämde utan tvivel överens med de ofrälse ståndens vanor och åskådningssätt, men översten måste bokstavligen hämta efter andan, när han besinnade det ovärdiga i ett dylikt beteende. Ursäkt! Bah! Vidrigt! Fegt! Under varje gentlemans värdighet, hur orätt han än må ha! Hur skulle två soldater i hans majestäts armé kunna godkänna slika plebejiska manér?

Déroulède tycktes emellertid omedveten om det oerhörda i förslaget.

— Om jag kunde undvika en konflikt, återtog han, skulle jag tala om för vicomten, att jag ej hade någon aning om hans beundran för den dam, vars namn vi förde på tungan —

— Hyser ni då så stor fruktan för att få en skråma av värjan, monsieur? avbröt översten otåligt, medan monsieur de Quettare höjde ett par aristokratiska ögonbryn i häpnad över detta ovanligt oblyga ådagaläggande av borgerlig feghet.

— Ni menar, herr överste? frågade Déroulède.

— Att ni måste antingen duellera med vicomten de Marny i afton, eller också vara utanför Paris’ murar i morgon bittida. Er ställning inom vår krets skulle bli ohållbar, svarade översten, dock ej ovänligt, ty trots Déroulèdes »egendomliga» åskådningssätt fanns det i hans hållning och hans min, ingenting alls, som tydde på feghet eller fruktan.

— Jag böjer mig för er överlägsna kännedom av era vänner, herr överste, genmälde Déroulède och drog därefter under tystnad sin värja ur skidan.

Man röjde hastigt fritt i mitten av rummet. Sekundanterna uppmätte vapnens längd och ställde sig därefter bakom de båda motståndarna, ett par steg framför de grupper av åskådare, som trängdes överallt i salen.

De utgjorde blomman av vad Frankrike i detta nådens år 1783 ägde ädlast och bäst av namn, börd och ridderlig uppfostran. Det ovädersmoln, som några år senare skulle brista lös över deras huvuden och sopa dem från deras prunkande palats till fängelset och giljotinen, höll endast på att långsamt draga ihop sig vid den dimmiga horisonten bortom det smutsiga, hungrande Paris. Ännu [ 7 ]under de närmaste sex åren skulle de fortsätta med att dansa och spela hasard, duellera och kurtisera, omgiva en vacklande tron och binda för ögonen på en svag monark. Ödesgudinnornas hämnande svärd vilade ännu i sin skida. Det obevekliga svängande hjulet höll dem ännu uppe i deras virvel av nöjen, men den nedåtgående rörelsen hade redan börjat. Klagoropen från Frankrikes förtryckta folk hade ännu icke trängt fram genom klangen av dansmusik och älskares serenader.

Där var den unge hertigen de Cháteaudun, som nio år senare gick till giljotinen den kalla septembermorgonen, med håret friserat enligt senaste mod och de finaste brysselspetsar kring handlederna. Han spelade ett sista parti piket med sin yngre broder, medan fångkärran förde dem framåt genom den visslande och tjutande hopen av Paris’ halvnakna, utsvultna proletärer.

Där var vicomten de Mirepoix, som några år senare stående på giljotinens platform höll vad med monsieur de Miranges, att hans eget blod skulle flyta blåare än blodet från något annat huvud som den dagen höggs av i Frankrike.

Medborgaren Samson hörde, hur vadet ingicks, och när de Mirepoix’ huvud föll ned i korgen, lyfte bödeln upp det, att herr de Miranges skulle få se … Och denne skrattade.

— Mirepoix var alltid en storskrytare, sade han i lätt ton, då han lade sitt eget huvud på stupstocken. — Vem håller vad med mig om att mitt blod visar sig vara blåare än hans?

Men av dem, som voro närvarande den natten, då vicomte de Marny duellerade med Paul Déroulède, hade ännu ingen någon förkänsla av alla de bloddrypande episoder, som skulle komma att utspelas några år längre fram i tiden.

De följde med blicken de båda duellanternas rörelser, till en början med samma flyktiga intresse, som de skulle ha bestått dansandet av en ny tur i menuetten.

De Marny tillhörde en släkt, som hanterat svärdet under många århundraden, men han var hetsig och upprörd och ej så litet påverkad av vin och vrede. Déroulède kunde skatta sig lycklig: han skulle komma från affären med en lätt skråma.

Men även den rike uppkomlingen förstod att sköta sin klinga. Det var intressant att giva akt på hans taktik — mycket lugn och [ 8 ]kallblodig till en början, inga finter eller skenanfall, knappast en riposte. Han höll sig endast en garde, hela tiden mycket försiktigt och välberäknat en garde, ständigt redo att möta de växlande utfallen från motståndarens sida.

Småningom tätnade kretsen kring de båda stridande. Några dämpade utrop av beundran hälsade Déroulèdes vackra parerande stötar. De Marny hetsade allt mer och mer upp sig, medan den äldre mannen blev allt lugnare och mera avmätt i sina rörelser.

Ett förhastat utfall överlämnade den lille vicomten på nåd och onåd åt hans fiende. I nästa ögonblick var han avväpnad, och sekundanterna skyndade fram för att få en avslutning på enviget.

Hederns fordringar hade tillfredställts: uppkomlingen och ättlingen av den urgamla aristokratsläkten hade korsat sina klingor för att sammanjämka sina meningar angående den mest utsvävande kvinna i Frankrike. Déroulèdes måtta och självbehärskning var en läxa för alla de heta unga brushuvuden, som lekte med sitt liv, sitt rykte och sin heder lika vårdslöst som de svängde med sina spetskantade näsdukar och förgyllda snusdosor.

Déroulède hade redan dragit sig tillbaka. Med den grannlagenhetskänsla, som är utmärkande för godhjärtade människor, undvek han att se på den avväpnade motståndaren. Men någonting i den äldre mannens hållning tycktes ytterligare reta den unge mannens ömtåliga och snartstuckna temperament.

— Det här är ingen barnlek, monsieur, utbrast han häftigt. — jag begär full upprättelse.

— Är ni inte nöjd? frågade Déroulède. — Ni har utvecklat mycken tapperhet, ni har kämpat för er dams ära. Å andra sidan har jag —

— Ni, ropade ynglingen hest, ni skall framföra offentlig ursäkt till en ädel och dygdig kvinna, som ni förolämpat — nu — genast — på era knän.

— Ni är tokig, vicomte, genmälde Déroulède kallt. — Jag är villig att bedja er om överseende för min taktlöshet, men —

— Ursäkt — här i allas åsyn — på era knän —

Den unge vicomten blev allt mer och mer upphetsad. Han hade lidit förödmjukelse på förödmjukelse. Han var knappast mer än en pojke, bortskämd och omgiven av krypande och fjäskande [ 9 ]smickrare sedan sin barndom; vinet hade stigit honom åt huvudet, och nästan från sina sinnen av vrede och hat tappade han alldeles sitt sunda omdöme.

— Pultron! Fege stackare! skrek han ånyo gång på gång.

Hans sekundanter sökte lugna och tysta honom, men han skuddade dem häftigt från sig. Han ville ej lyssna till någon. Han såg ingen utom den man, som förolämpat Adèle och som nu rågade måttet av sina gärningar genom att vägra ge offentligt erkännande åt hennes dygder.

I denna stund hatade de Marny Déroulède med det mest förbittrade hat, som kan sjuda i en människas bröst. Den äldre mannens lugn, hans ridderliga och hänsynsfulla uppträdande endast stegrade ynglingens harm och blygsel.

Men det hade nu uppstått ett starkt sorl i salen. Envar tycktes smittad av denna sällsamma feber av trots och fientlighet, som rasade i vicomtens ådror. De flesta av de unga männen flockade sig omkring de Marny och gjorde sitt bästa för att tala honom till rätta. Markisen de Villefranche förklarade, att man syndade mot alla duellens vedertagna regler …

Ingen tog någon vidare notis om Déroulède. I de avlägsnare hörnen av salen höllo några äldre sprätthökar på att ingå vad rörande uppträdets slutliga utgång.

Men Déroulède kände, hur hans tålamod började tryta. Han hade inga vänner i rummet, och därför fanns det heller ingen, som gav akt på hur hans panna småningom mörknade likt ett svart moln, som drar sig samman och bebådar oväder.

— Jag ber er, mina herrar, låt oss sluta upp med argumenteringen, sade han slutligen med höjd röst. — Monsieur le vicomte de Marny önskar en läxa utöver den jag redan givit honom, och vid Gud! — han skall få den. En garde, monsieur le vicomte!

Gruppen drog sig hastigt tillbaka. Sekundanterna antogo ännu en gång den lugna och självmedvetna min, som deras viktiga kall fordrade. Sorlet upphörde, när värjklingorna begynte rassla.

Alla kände, att farsen höll på att förbytas till sorgespel.

Och ändå var det tydligt från första början, att Déroulède blott ämnade ännu en gång avväpna sin motståndare, ge honom [ 10 ]ytterligare en läxa, måhända en smula strängare än den föregående. Han var utomordentligt skicklig i fäktning, och de Marny var så upprörd, att han ej förmådde vare sig behärska eller beräkna sina rörelser.

Hur alltsamman egentligen gick till, kunde sedermera ingen säga. Nog av — den lille vicomtens utfall blevo alltmera rasande; han blottade sig på det mest oförsiktiga sätt, medan han vilt stötte efter motståndarens bröst, och slutligen, i ett av dessa blinda och besinningslösa ögonblick, tycktes han bokstavligen kasta sig rakt på Déroulèdes värjspets.

Den senare försökte med en blixtsnabb rörelse av handleden undvika den ödesdigra utgången, men det var för sent, och utan en suck eller ett stönande, knappast en skälvning, föll vicomte de Marny till golvet.

Värjan sjönk ur hans hand, och det var Déroulède själv, som uppfångade den döende i sina armar.

Alltsammans hade timat så snabbt och plötsligt, att ingen fattat det, förrän allt var slut och den unge mannen låg orörligt utsträckt på golvet, med den eleganta blå sidenrocken fläckad av blod och motståndaren lutande sig fram över honom.

Det var ingenting mer att göra. Etiketten fordrade, att Déroulède skulle draga sig tillbaka. Han fick icke göra någonting för den unge gossen, som han så mycket mot sin vilja sänt ur världen.

Liksom förut ägnade ingen honom någon uppmärksamhet. Tystnad, den hemska tystnad, som Döden har i följe, lägrade sig över alla de närvarande. Endast bortifrån en avlägsen vrå hördes en gäll röst säga:

— Där vann jag femhundra louis av er, markis. Uppkomlingen hanterar sin värja riktigt bra.

Grupperna skingrades, när Déroulède gick ut ur rummet, åtföljd av översten och monsieur de Quettare, vilka stodo vid hans sida i det sista. Båda voro gamla och beprövade krigare, båda ägde ridderlighet och mod, och de skänkte sin högaktning åt den man, vars sekundanter de varit.

Utanför dörren till spelsalen mötte de fältskären, som tillkallats för en stund sedan, om händelsevis hans bistånd skulle behövas.

[ 11 ]Nu hade händelsen timat, men här stod varje läkare vanmäktig. Inne i den festligt upplysta salen en trappa upp drog hertig de Marnys son sin sista suck, medan Déroulède, svepande sin kappa tätare omkring sig, ensam och med långa steg vandrade ut på den mörka gatan.

II.

Huvudmannen för ätten Marny var vid denna tidpunkt endast sjuttio år gammal. Men han hade levat ett ovanligt innehållsrikt och intensivt liv, alltifrån den dag, då den Store Monarken utnämnde honom till hans första befattning som uppvaktande page, blott tolv år gammal, och till det ögonblick — nu omkring tio år tillbaka i tiden — då ödets skoningslösa hand slog honom till jorden mitt i nöjenas virvel, bräckte honom, såsom blixten splittrar en åldrig ek, och naglade fast honom såsom en hjälplös krympling vid den sjukstol, som han endast skulle utbyta mot sitt sista vilorum.

Juliette var då en halvvuxen flickunge, en gammal mans barn, hans sista lyckliga års bortskämda älskling. Hon hade fått i arv något av den melankoli, som varit utmärkande för hennes mor, den milda damen, som tåligt uthärdade så mycket och efterlämnat denna sista ömma börda — den späda lilla dottern — åt den vackre, lysande och talangfulle maken, som hon så innerligt älskat och så ofta förlåtit.

När hertig de Marny trädde in i det sista skedet av sin glänsande levnadsbana, det tillstånd av utmärgling och förtvinande, som knappast kunde kallas liv, men som fortgick, tills han tio år senare bäddades i sin grav, blev Juliette hans enda glädje, hans enda glimt av lycka i töcknet av plågsamma minnen.

I hennes djupa, ömma ögon önskade han se avspeglade nuet och framtiden för henne; då förmådde han glömma det förflutna med dess brokiga förströelser, de glada, vilda åren, vilka nu ingenting annat betydde för honom annat än bitter saknad, ett ändlöst radband av »kunde ha varit».

Och så var där ju också gossen. Den lille vicomten, den blivande Duc de Marny, som med sin ungdom och sin lysande karriär skulle återupprätta familjens heder och komma Frankrike [ 12 ]att än en gång genljuda av ekot från de tappra bragder och galanta äventyr, som gjort namnet Marny så ärorikt i fält och vid hovet.

Vicomten var ej sin faders kärlek, men han var sin faders stolthet, och från djupet av sin väldiga, stoppade armstol brukade den gamle mannen med förtjusning lyssna till pikanta historier från Versailles och Paris, om den unga drottningen och den förtrollande prinsessan av Lamballe, den senaste teaterpjesen och den nyaste stjärnan på scenens firmament. Hans förslappade tankekraft förde då honom tillbaka längs minnets stigar till hans egen ungdom och hans egna triumfer, och längesedan bleknade hågkomster vägdes i hans drömmar samman med verkligheten till ett skimrande helt.

När de kommo hembärande med vicomten den kvällen, var Juliette den första, som vaknade. Hon hörde bullret utanför de höga gallergrindarna, hur täckvagnen långsamt körde fram, ringningen på portvakten och den muttrande Matthieu, som aldrig tyckte om att väckas upp mitt i natten för att släppa in någon.

Hur det var, for en aning om olycka genast genom den unga flickans själ; fotstegen ljödo så tunga och dock så dämpade över den stenlagda gården och uppför den stora trappan av ek. Det tycktes som om man bar någonting tungt, någonting orörligt eller dött …

Hon hoppade ur sin säng och svepte skyndsamt en schal kring sina späda, flickaktiga skuldror.

Fötterna stack hon i ett par tygskor utan klackar, och så öppnade hon sin sovrumsdörr och tittade nedåt trappan.

Två män, som hon ej kände, kommo vandrande uppför trappan i bredd; två andra buro någon tung börda, och efter dem följde Matthieu, bittert gråtande och suckande.

Juliette rörde sig ej. Hon stod i dörröppningen, stel som en staty. Det lilla tåget skred förbi henne. Ingen såg henne, ty gångarna och trapporna i Hôtel de Marny äro mycket breda och Matthieus lykta kastade endast ett matt och fladdrande sken på golvet.

Männen stannade utanför dörren till vicomtens rum. Matthieu öppnade den, och så försvunno de fem männen ditin med sin tunga börda.

[ 13 ]Ett ögonblick senare infann sig gamla Pétronelle, som hade varit Juliettes amma och nu var hennes trogna slav. Hon badade i tårar.

Hon hade nyss erfarit nyheten och förmådde knappast tala, men hon slöt den unga flickan, hennes älskade lilla lamm, i sin famn och vaggade fram och tillbaka. Under hejdlösa snyftningar lyckades hon få fram, vad hon hade på hjärtat, sitt kärleksfulla, moderliga hjärta …

Men Juliette grät ej. Det var alltsamman så plötsligt, så ohyggligt. Vid fjorton års ålder hade hon ännu aldrig ägnat döden en tanke, och där var nu hennes bror, hennes Philippe, som hon var så glad och stolt över — där låg han död — och hennes far måste underrättas …

Det fasansfulla i denna plikt tycktes för Juliette äga någonting av domedagens skräck — det låg någonting så ohyggligt, så isande och förlamande däruti, att det sannerligen behövdes en hel härskara av änglar för att förkunna dess annalkande och oundviklighet.

Den gamle slagrörde mannen, som själv stod vid gravens brädd, vars svaga tankekraft, vars stolthet och sista flämtande låga av hopp rörde sig kring denne son, måste underrättas om att ynglingen förts hem död.

— Vill du tala om det för honom, Pétronelle? frågade hon upprepade gånger under det korta uppehåll, då den gamla sköterskans sorg tycktes minskas en smula i häftighet.

— Nej, nej, mitt älskade barn — jag kan inte — jag kan inte, kved Pétronelle, och snyftningarna bröto fram på nytt.

Juliettes hela själ — det var ett barns själ — fylldes av upprorskänslor vid tanken på vad som förstod henne. Hon vredgades på Gud, för att han betungat henne med ett dylikt värv? Vad rätt hade Han att fordra, att en ung flicka vid hennes ålder skulle genomgå sådana själskval?

Förlora sin bror och nödgas bevittna sin gamle fars smärta! Nej, hon kunde det ej — det översteg hennes krafter … Gud var ond och orättvis …

Den avlägsna ringningen av en klocka sände en darrning genom hela hennes varelse. Hennes far var således vaken? Han hade hört bullret och ringde för att få veta orsaken till att hans nattro stördes.

[ 14 ]Med en hastig rörelse gjorde Juliette sig fri från den gamla sköterskans armar, och innan Pétronelle hann hindra henne, hade hon sprungit ut ur rummet och tvärs över den mörka svalen till en stor, med paneler inlagd dörr mitt emot.

Den gamle hertig de Marny satt på sin sängkant med de långa, magra benen hängande hjälplöst mot golvet.

Lam och ofärdig som han var hade han dock förmått resa sig upp i sittande ställning, och han gjorde nu krampaktiga, fruktlösa bemödanden att lämna sin säng. Även han hade hört det dova trampet av fötter, de släpande stegen av män, som buro en tung börda.

Hans tankar irrade femtio år tillbaka i tiden, till de dagar, då han som endast halvt intresserad åskådare bevittnat sällsamma scener. Han kände väl till tåget, som bestod av kammartjänare och vänner, med läkaren gående bredvid denna dyrbara börda, som snart skulle nedläggas på bädden och överlämnas åt en sörjande familjs ömma omsorger.

Vem vet, vilka bilder, som manades fram för hans skumma syn? … Men han förstod. Och när Juliette störtade in i hans rum och stod framför honom, blek och darrande, med en värld av smärta i sina onaturligt vidgade ögon, visste hon, att han förstod, och att hon ej behövde berätta det för honom. Gud hade redan gjort det i hennes ställe.

Pierre, den gamle hertigens tillgivne kammartjänare, klädde honom så hastigt han förmådde. Monsieur le Duc ville ovillkorligen iföra sig sin habit de cérémonie, den dyrbara dräkten av svart sammet med de oskattbara spetsarna och diamantknapparna, som han hade burit, när man förde le Roi Soleil till hans eviga vila.

Han satte på sig sina ordnar och omgjordade sig med värjan. De prunkande kläderna, som suttit så väl under hans första mannaålder, hängde nu löst på den avtärda gestalten, men han företedde dock en ståtlig och imponerande anblick med sitt vita hår sammanbundet baktill med en stor svart rosett och det fina kråset av vackra point d‘Angleterre fallande i yviga veck under hakan.

Med så rak hållning som det var honom möjligt tog han [ 15 ]därefter plats i sin sjukstol, och fyra lakejer i fullt livré buro honom till sonens dödsbädd.

Hela huset var nu i rörelse. Facklor brunno i ornamenterade hållare i den stora salen och längs den massiva ektrappan, och hundratals vaxljus fladdrade spöklikt i den furstliga byggnadens paradrum.

De talrika tjänarna stodo uppställda ute i den breda korridoren, alla iförda det hertigliga husets dyrbara livré.

Ett dödsfall inom släkten Marny är en händelse, som upptecknas i hävdaböckerna.

Den gamle hertigens stol placerades tätt intill bädden, där den unge vicomtens döda kropp låg. Fadern gjorde ingen rörelse, han yttrade ej heller något ord eller någon suck. Somliga av dem, som voro närvarande vid detta tillfälle, påstodo sedermera, att hans själsförmögenheter voro fullständigt omtöcknade och att han varken kände eller förstod sin sons död.

Markisen de Villefranche, som in i det sista ledsagat sin vän, bjöd sorgehuset farväl.

Juliette märkte honom knappast. Hennes ögon höllos fästa på fadern. På brodern ville hon ej se. Hon hade plötsligt gripits av en oresonlig fruktan här emellan dessa båda tigande gestalter — den levande och den döde.

Men just som markisen ämnade lämna rummet, talade den gamle mannen för första gången.

— Markis, sade han mycket stilla, ni glömmer — ni har ännu icke sagt mig, vem som har dödat min son.

— Det var i ärlig strid, monsieur le Duc, svarade den unge markisen, som trots sitt bekymmerslösa lättsinne kände sig skräckslagen inför denna underliga tragedi med dess halvt mystiska prägel.

— Vem dödade min son, monsieur le Marquis? upprepade den gamle mannen mekaniskt. — Det är min rätt att veta, tillade han med plötslig kraft.

— Det var monsieur Paul Déroulède, monsieur le Duc, svarade markisen. — Jag upprepar: han föll i ärlig strid.

Den gamle hertigen suckade liksom av lättnad. Med en artig avskedsåtbörd, som erinrade om le grand siècle, tillade han:

[ 16 ]— Alla tacksägelser från mig och de mina till er, markis, skulle blott tyckas ett tomt narrspel. Er hängivenhet för min son står över mänsklig tacksamhet. Nu vill jag ej uppehålla er längre. Farväl!

Åtföljd av två lakejer avlägsnade sig markisen ur rummet.

— Befall alla tjänare gå ut, Juliette, jag har någonting att säga dig, sade den gamle hertigen, och den unga flickan, tyst och lydig, gjorde som fadern bad henne.

Fadern och systern voro ensamma med den döde.

Så fort de sista dämpade fotstegen av de bortgående tjänarna tystnat, tycktes hertig de Marny vakna upp ur det dvallika tillstånd, som hittills behärskat honom. Med en hastig, feberaktig rörelse grep han sin dotter om handleden och viskade häftigt:

— Hans namn! Du hörde ju hans namn, Juliette?

— Ja, fader, svarade flickan.

— Paul Déroulède! Paul Déroulède! Du glömmer det ju aldrig?

— Aldrig, min far.

— Han har dödat din bror. Förstår du det? Dödat min ende son, min familjs hopp, den sista ättlingen av den ärofullaste stam, som någonsin spritt glans över Frankrikes historia!

— I ärlig strid, min far! erinrade flickan.

— Det är inte ärligt av en man att döda en gosse, genmälde den gamle hertigen med vredgat eftertryck. — Déroulède är trettio år, min gosse hade ännu ej fyllt sina tjugu. Måtte Guds hämnd drabba mördaren!

Isad av skräck betraktade Juliette sin far med stora, förundrade ögon. Han var sig ej lik. Hans ansikte bar ett egendomligt uttryck av intensivt hat, blandat med trotsig fröjd och triumf, när han lät blicken vila på henne.

Hon var ännu för ung att fatta, att den sista glimten av ett angripet förstånd höll på att lämna det stackars värkande huvudet. Vansinne var ett ord, vars betydelse ännu var mycket dunkel för henne. Ehuru hon just nu ej fullt förstod sin far och var halvt rädd för honom, skulle hon ha med förtrytelse tillbakavisat varje påstående att han var rubbad.

[ 17 ]Därför, när han fattade hennes hand, drog henne närmare sängen och honom själv och lade handen på den döde broderns bröst, ryste hon vid beröringen med den livlösa kroppen, så olika med allting annat som hon hittills vidrört, men hon lydde fadern utan att göra några frågor och lyssnade till hans ord som till en siande profets.

— Juliette, du är nu fjorton år och i stånd att förstå, vad jag ämnar begära utav dig. Om jag ej vore fastkedjad vid denna eländiga stol, om jag ej vore en hjälplös, vanmäktig krympling, skulle jag ej ålägga någon, ej ens dig, mitt enda barn, att utföra det, som Gud befaller endera av oss att fullborda.

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll och fortsatte därefter allvarligt:

— Kom ihåg, Juliette, att du tillhör släkten Marny, att du är katolik och att Gud nu hör dig. Ty du skall avlägga en ed inför Honom och mig, en ed, som endast döden kan lösa dig ifrån. Vill du svära, mitt barn?

— Om du så önskar, min far.

— Du har nyligen biktat dig, Juliette?

— Ja, min far, jag begick också den heliga nattvarden i går, svarade flickan. — Vi firade Fête Dieu, som du vet.

— Du befinner dig alltså i nådens tillstånd, min dotter?

— Jag gjorde det i går morse, min far, svarade den unga flickan naivt, men jag har nog begått några små synder se’n dess.

— Bikta dig nu för Gud i ditt hjärta! Du måste befinna dig i nådens tillstånd, när du avlägger eden.

Den unga flickan slöt ögonen, och när den gamle mannen iakttog henne, kunde han se, hur läpparna sakta uttalade syndabekännelsens ord.

Juliette gjorde korstecknet, öppnade därefter ögonen och såg åter på sin far.

— Jag är färdig, fader, sade hon, jag hoppas Gud har förlåtit mina små synder från i går.

— Vill du svära, mitt barn?

— Vad, min far?

— Att du vill hämna din broders död på hans mördare?

— Men, min far —

[ 18 ]— Svär det, mitt barn!

— Hur skall jag kunna uppfylla den eden, min far? Jag förstår inte —

— Gud skall vägleda dig, mitt barn. När du blir större, kommer du att förstå.

Juliette tvekade ännu några ögonblick. Hon stod just vid den utvecklingsgräns, som som skiljer barnet och den unga kvinnan, då känsligheten och mottagligheten för sinnesintryck äro som starkast.

Under sitt korta liv hade hon dyrkat sin far med en odelad, lidelsefull kärlek, som gjort henne fullständigt blind för hans slocknande intelligens och försvagade själskrafter.

Hon befann sig också i detta första stadium av brinnande religiositet, som bemäktigar sig varje ung flicka av livligt temperament, förutsatt att hon uppfostrats i den romersk-katolska läran, så fort hon blivit delaktig av sakramentens mystärer.

Juliette hade biktat sig och undfått nattvarden. Hon hade konfirmerats av Monseigneur, ärkebiskopen. Hennes eldiga natur hade i full ekstas tillägnat sig de rika andliga håvor, som hennes förfäders tro bjudit henne.

Och nu tycktes i hennes hjärna hennes faders önskan, hennes broders död uppgå och sammansmälta med denna religion, för vilken hon i trosvarm hänförelse gärna skulle ha offrat sitt liv.

Hon tänkte på alla helgonen, om vilkas liv hon läst. Hennes unga hjärta bävade vid tanken på deras offer, deras martyrskap, deras aldrig sviktande pliktkänsla.

En sällsam hänförelse, sjuklig måhända, vidskeplig och överväldigande, kom över henne. Och kanske sprang det också fram, längst ned i hennes hjärtas innersta gömslen, en viss stolt självkänsla, närd av medvetandet, att hon hade ett viktigt värv att fylla … Ty hon var dock ännu blott ett barn, en helt ung flicka om fjorton år.

Men den gamle hertigen höll på att förlora tålamodet.

— Du kan väl inte tveka, min Juliette, med din broders lik ropande stumt efter hämnd. Du, den enda Marny som finnes kvar! Ty från denna dag skall jag också vara som död.

[ 19 ]— Nej, min far, svarade den unga flickan med en förfärad viskning, jag tvekar ej. Jag skall svära precis så som du befaller mig.

— Upprepa då orden efter mig, mitt barn!

— Ja, fader.

— Inför den allsmäktige Gudens ansikte, som ser och hör mig —

— Inför den allsmäktige Gudens ansikte, som ser och hör mig —

— Svär jag, att jag skall uppsöka Paul Déroulède —

— Svär jag, att jag skall uppsöka Paul Déroulède.

— Och på det sätt, som Gud skall ingiva mig, framkalla hans död, hans ofärd eller vanära, till hämnd för min älskade broders död.

— Och på det sätt, som Gud skall ingiva mig, framkalla hans död, hans ofärd eller vanära, till hämnd för min älskade broders död, eftersade Juliette högtidligt.

— Måtte min broders själ förbliva i skärselden, till den yttersta domens dag, om jag skulle bryta min ed, men måtte den hugnas med evig frid den dag, varpå hans död rättvist hämnas.

— Måtte min broders själ förbliva i skärselden till den yttersta domens dag, om jag skulle bryta min ed, men måtte den hugnas med evig frid den dag, varpå hans död rättvist hämnas.

Den unga flickan föll på sina knän. Eden var svuren, den gamle mannen var tillfredsställd.

Han ropade på sin kammartjänare och lät sig lugnt åter föras till sängs.

En enda kort timme hade förvandlat ett barn till en kvinna. En farlig förvandling, när hjärnan är överfull med intryck, nerverna överretade och hjärtat nära att brista.

Men för stunden var det barnanaturen, som för sista gången gjorde sig gällande, ty Juliette flydde snyftande ut ur rummet och kastade sig ångestfullt i den trofasta gamla Pétronelles armar.