Himmels-Blomman

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

[ 67 ]

EN ROMAN-UNGE.

I.

Medan de vise fäderne, om sommaren år 18..., svettades vid Riksdagen i Stockholm, grälande om Konstitutions-förslager och brännvinsskatt, svalkade sig åtskilliga medlemmar af deras respektive familjer med saltsjöbad och elakt brunsvatten. Till dem, som tagit det sistnämnda partiet, hörde Grosshandlaren och Brukpatronen Jernanders närmaste, qvinnliga anförvandter, d. v. s. hans syster, Sara och dotter, Josephine; hvilka slagit sig ned vid Medevi. Ehuru Mamsell Sara redan uppnått den ålder, då flickor få ett slags heder och värdighet af fruar, och kunna taga yngre af sitt kön under sina vingars skugga; hade Brukspatronen dock, till yttermera visso, försett damerna med ett manligt stöd.

Sedan vi nu gjort Jernanderska familjen till ett slags utgångspunkt för vår berättelse, har den värde läsaren visserligen rättighet att genast få lära närmare känna dess individer; men i alla bildade sällskapskretsar presenterar man folk helst före och efter måltiden, och som ej allenast middagsklockan ljudat, utan gästerna äfven intagit sina, för terminen aflaggda, platser omkring det stora brunnsbordet, vilja vi ställa oss i ett hörn af matsalongen och observera, hvad sig der tilldrager.

Våra Mamseller sutto vid den ena flygeln af, det så kallade, hästsko-bordet. Bredvid den yngre sågs en gammal man, med hvitt hår. I öfrigt voro deras grannar, för det mesta, unga eleganta karlar, hvilka genom liflig konversation, [ 68 ]hvarjehanda små uppmärksamheter och Josephines oafbrutna betraktande läto förmoda, att ej blotta slumpen sörjt för plaseringen. Den nyss nämnde gamle herrn var, deremot, så stum, att mången trodde honom mållös; och han skulle, kanhända, hafva gjort än större uppseende genom sin ihärdiga tystnad, om icke en motbild till honom funnits, der de högljudande beundrarnes rad slutade.

— ”Hvilker oblid ödets skickelse måste vi tillskrifva Mamsell Josephines uteblifvande, ifrån vagnspartiet i dag?” — frågade en yngling, hvars daguerreotyp-bild kunnat tjena till planche i den elegantaste franska mode-journal.

— ”Ack, min bästa herr Hofjunkare” — svarade Mamsell Sara — ”hon har ännu ej blifvit vand vid brunnsdrickningen, utan får migrän nästan alla förmiddagar. Men säg mig, hvem är den sorgliga varelsen, som sitter — låt mig se — jo, den sjunde, ifrån er räknadt?”

— ”Jag har icke kommit mig före, att fråga efter den bedröfliga figurens namn ännu; men har hörts sägas, att det lär vara ett stycke magister.”

— ”Det kan man se på utanskriften. Likväl är det synd, att bokvurmeri skall utbleka ett så behagligt ansigte och krympa tillhopa en så manlig figur.”

— ”Åh ja, — karlen ser intet illa ut; mer han är död för samhällslifvet och: Laissez dormir les morts — Ni måtte väl aldrig, såsom ryktet förmäler, tänka på att lemna Medevi, förrän terminen gått till ända?

— ”Min bror har, i anledning af något inteckningskrångel, nödgats lägga sig till ännu en landtegendom och tar han permission ifrån riksdagen, för att bese sin nya acquisition, så torde vi få lof att vara honom till mötes.”

— ”Men det är ju alldeles befängdt, att afbryta brunnskuren för en så lumpen orsak och jag vädjar till Mamsell Josephine?”

— ”Jag har ännu ingen vilja.” Svarade flickan leende.

— ”Så har ni då åtminstone önskningsrättighet; och jag säger på förhand, att om ni gör mine till uppbrott i otid, så utbrister här en revolution.”

[ 69 ] — ”Jag ställer mig i spetsen för de missnöjda,” röt en gigantisk löjtnant, i det han strök upp sina mustacher och vände mot mamsellen icke mindre än sex stycken gnistrande ögon; nemligen ett par naturliga, ett par af hvitt och ett par af grönt glas. — ”För er, mina nådiga damer, hvarken är eller kan det blifva något skäl till uppbrott, att Herr Brukspatronen, af ren barmhertighet, köpt Blombergakulle.”

Vid detta namn var det liksom den unga, svartklädda herren fått en elektrisk stöt. Han rodnade, kastade en genomträngande blick på talaren och lät dem sedan flyga till Josephine. Men nästa minut såg han åter ned, på sin tallrik, och kinderna återfingo den vanliga blekheten.

II.

När måltiden slutat, gaf den gamle mannen sin arm åt Josephine och förde henne tvärs öfver gatan in uti brunnssalongen; der hon knappt hann taga plats, förrän hon gjordes nästan osynlig, medelst en tätt sammanpackad massa af karlryggar. Gubben satte sig på en stol, vid den ena sidodörren, och på dennas tröskel ställde sig den svartklädde, lutad mot posten. I detsamma inträdde en liten täck flicka, med en låda under armen.

— ”Var så goda och köp litet gjutgods från Finnspång, mitt nådiga herrskap” sade hon, under djup nigning.

Anmaningen åtlyddes villigt. Hela förrådet af bröstnålar, spännen, bokpressar o. d. blef snart uttömdt; så att ingenting mera fanns qvar, än en statûette af Napoleon, då den gamle Herren slutligen hann fram.

— ”Finner jag dig nu i en liten låda; du, som en gång ej fick rum i en hel verld?” mumlade han för sig sjelf. ”Hvad kostar den store kejsaren i fickformat?” —

— ”Det vet jag inte; men denna lilla jerngubben kostar två Riksdaler banco. Nå, akta sig, kära herre! Grip inte så hårdt om honom, hans lilla värja kan gå sönder och då kostar han ej mer än trettiosex skillingar, hvilket jag skulle förlora alldeles för mycket på.”

[ 70 ] — ”Den värjan var likväl fordom värd två kejsarekronor och Gud vet huru många kungliga. Se der! tag och gå; jag gitter inte se den otäcka lådan, hvari han legat fången.” Med dessa ord tryckte han tvenne sedlar, på tio Riksdaler hvardera, i den förvånande flickans hand; flyttade ett litet bord till sin återtagna stol, ställde bilden på detsamma och hänsjönk i djupt begrundande, med öfver bröstet korslagda armar.

— ”Min sann kan icke gubben tala, när han vill” — hviskade Löjtnanten till Hofjunkaren.

— ”Jag skulle tycka mera om, att han vore både stum och blind; ja, hvarföre inte döf, på köpet. Nu är det alldeles omöjligt att säga ett enda ord till den gudomliga Josephine, som han ej uppsnappar och hon sedan får sota för.”

— ”Huru har han blifvit så insyltad med Jernandrarne, då han ej en gång lär vara slågt till dem?”

— ”Han har varit skolkamrat med Brukspatronen, och lånte honom en stor summa pengar då han, för flera år sedan, höll på att göra bankrutt!”

— ”Aha! En perla till vän! känner du föröfrigt något om hans lefnads-öden?”

— ”Redaktören af Måndags-Bladet, som har alla Biografier på sina fem fingrar, har sagt mig, att han i ungdomen var en fantast och måste rymma för en duell. Sedan gick han i fransysk tjenst, bevistade många af Napoleons bataljer; fick hederslegions-korset vid Moskwa, en svår blessyr vid Waterloo och fann sig vara arftagare till en stor förmögenhet, då han åter kom till Sverige.”

Här afbröts samtalet genom ett par accorder, på det i salongen stående Fortepianot och en vacker, fyllig karlstämma, sjöng den väl bekanta:

Adieux Francais, Adieux Francais Cherie!
L’honneur encore m’appelle loin de Vous. etc.

— ”Mannen arbetar kanhända åt honom?”

— ”Det har jag inte hört. Deremot har jag full visshet, att han skrifver bref till qvinnan.”

— "Bref säger du”

— ”Ja, se här är ett, som jag knep när jag i morse gjorde dem besök.”

Att rycka till sig det sammanvikna papperet och genomögna dess innehåll, var blott en minuts verk för Hofjunkaren. Derefter sade han: ”Vill du afstå denna skrift för ett par Riksdaler?”

— ”Gerna; blott herrn ej säger, att han fått den af mig.”

— Hit, med pelsen och bottforerne!” — Så fort han hunnit bli klädd ilade han utför trappan, sägande för sig sjelf: ”Nu skall hon blifva min!”

VIII.

Major Borg steg alltid upp klockan sex; han måtte föregående aftonen hafva laggt sig förr eller senare. Insvept i nattrocken och ånyo stoppande sin stora, med Napoleons bröstbild prydda, postlinspipa, satt han framför brasan utan ringaste aning om, att före dager störas i sina betraktelser, då Brukspatronen instörtade.

— ”Mitt tidiga besök” — började denne genast — ”öfverraskar dig säkert och jag hade, i sanning, ej sjelf tänkt att så snart se dig, efter uppträdet i natt; men Josephine är, enligt läkarnes bedömmande, farligt sjuk och jag måste med dig rådgöra om något, som sätter mig i bryderi.”

— ”Numera kunna mina råd icke gagna. Hvarföre vägrade du att höra dem, medan de ännu kunde det?”

— ”Spara dina förebråelser till en annan gång och hör mig. Det första bruk hon gjorde af sin, efter svimningen återfådda, talförmåga, var att begära ett samtal utan vittnen med Bankman, som lofvat komma klockan åtta. Bör jag nu [ 99 ]i förväg träffa och söka att blidka honom; bör jag låtsa, såsom jag ej kände deras möte; eller bör jag obemärkt lyssna på dem, hvartill jag eger förträffligt tillfälle, och sedan handla efter omständigheterna.”

— ”Att lyssna på folks hemliga samtal är något, som jag alltid ansett för orätt och begriper icke hvad du i förväg skulle vilja anföra, då du ej ens kan gissa till, hvad hon ämnar säga. Jag fruktar derföre, att du måste lemna dem i fred, beredd på ytterligare förödmjukelser.”

— ”Farväl; jag skall hjelpa mig sjelf!”

— ”Nej, pass! I den lunan får du icke rusa åstad på egen hand. Heldre än att döda flickan må du då, i Guds namn, ställa dig på lur; men icke allena. Vänta medan jag kastar en rock på mig, så skola vi följas åt.” — När Majoren blifvit behörigen klädd drogo de åstad och vi vilja icke förlora dem ur sigte.

Josephines modernt möblerade sängkammare upplystes af en, i taket hängande, alabasterlampa, som spridde ett slags månsken öfver de i rummet befintlige, många lyxartiklarne. Sjelf låg hon så djupt nedbäddad i den mjuka sängen, att endast ansigtet och den högra, på täcket hvilande, armen voro synlige. Till venster stod en, ännu tom, stol och hennes kammarjungfru vid den ena dörren. Den andra tilltäpptes af ett tjockt draperi, hvilket en gång tycktes komma i rörelse, genom något luftdrag. Detta var ingen synvilla; ty Brukspatronen och Majoren inträdde, just då, i det angränsande förmaket, hvars turkiska golfmatta borttog ljudet af deras steg. Ändtligen hördes någon komma yttre vägen, och straxt derefter satt Bankmans högväxta gestalt vid sidan af patienten, som gjorde en rörelse med handen, till tecken att kammarjungfrun borde aflägsna sig.

Enligt sitt begrepp mycket förfördelad, hade han beslutat att icke tala först och hon var långt ifrån ense med sig sjelf, huru hon skulle börja. Under den, derigenom uppkommande, väntan, fick han tillfälle till hvarjehanda observationer. Aldrig hade hennes vackra ögon ägt en sådan glans, som den, hvilken feberrodnaden nu lånade dem; aldrig hade [ 100 ]hennes panna så skönt hvälft sig, som i sin nuvarande infattning af det mörka håret och nattmössans fina spetsremsor. Bröstet syntes visserligen ej; men det mjuka, tunna sidentäcket och de än tunnare hollandslärfts-lakanen, förrådde orsaken till sina vågformer. Öfver hela hennes väsen låg ett underbart uttryck af oskuld och godhet, som han säkert skulle hafva betraktat i flera timmar, icke märkande huru tiden flydde; och han tyckte sig likasom störd i en ljuf dröm, då hon ändtligen, med matt stämma, sade:

— ”Jag har alltid ansett er för en man af ära, och skänkt er min högaktning. Att ni önskat ega något mer, eller äfven mitt hjerta då ni begärde min hand, vågar jag tro; men hjertat är en klenod, som ingen kan afhända sig på befallning. Om ni sett saken ur denna synpunkt, så hade ni räddat er ifrån mycket obehag och mig ifrån olycka. Deremot handterade ni mig likt en vahra, som ni vill åtkomma genom mäklare; hvarvid den brinnande, oegennyttiga kärleken icke noterades. Det är en af vår kalkylerande tids arfsynder, att anse lifvets materiella värde för hufvudsak; dess poesi för en öfverflöds-artikel, som lätt kan undvaras. Härmed vill jag ej hafva sagt, att tycke, skönhet, talanger och behag alldeles förbises; men om man närmare undersöker, skall man kanske finna, att de snarare efterfrågas för att kunna skrytas med eller flyktigt njutas, än att, enligt deras rätta bestämmelse, småningom öfvergå till kära minnen, som ännu i lifvets sista afton stråla kring den renade vänskapens offerhärd. Detta har jag länge, fastän oredigt, kännt och handlat derefter, så ofta jag kunnat lyda min egen vilja; men det är först på grafvens brädd, som mitt förstånd klarnat och jag har fått nog mod, att uttala hvad det förestafvar.”

— ”Det är således er mening, att blott jag haft orätt, som friade till er? — Men var god och drag er till minnes, att det ingalunda skedde genom öfverraskning eller bedrägeri. Er far svarade gynnsamt på mitt öppna anbud, och då ni ej behöfde sälja er för utkomsts skuld, måste jag taga er tystnad för sjelfvilligt bifall. Någon kärleksnarr har jag aldrig varit; men en god make tror jag mig kunna blifva och att [ 101 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/115 [ 102 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/116 [ 103 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/117 [ 104 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/118 [ 105 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/119 [ 106 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/120 [ 107 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/121 [ 108 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/122 [ 109 ]Sida:Nordstjernan1846.djvu/123 [ 110 ] Förvånad betraktade läkaren de närvarande. Josephine hade brustit i gråt och betäckte ansigtet, med sin broderade näsduk. Majoren gick, under häftiga åtbörder, fram och tillbaka tvers öfver trägårdsgången; Grosshandlaren kastade stirrande blickar, än på sin dotter och än på sin, liksom af en ond ande anfäktade, vän. Slutligen bröt han tystnaden och sade:

— ”Jag ser du är färdig att löpa till storms, bror Borg; och jag besvär dig, att ej fördölja hvad du har i sinnet?”

— ”Jag vill se slut på alla dessa dumheter, som mörda Josephine och göra dig olycklig tillika med våra hederliga grannar, blott för det att ni ej våga kasta er i lyckans öppna famn.”

— ”Men mina grundsatser; min reputation?”

— ”Brrr! Gör mig inte också galen! Hvarföre skulle menniskan vara det enda onaturliga, i hela naturen? Se dig blott omkring. Eken, som lyfter sin stolta krona upp till skyarne, föraktar ej en gång det obetydligaste, vid hans fot framskjutande, grässtrå, långt mindre sina likar; men skapelsens förnuftige son skäms ej, att pocka på företräden, för hvilka han icke har att tacka sin förtjenst utan vår Herres godhet, och vågar uppskatta värdet af sin, mot andra olika, ställning i lifvet efter fåfängans måttstock, tills döden utsträcker sin hand, gör slut på alla ståndstvister och blandar allas stoft tillhopa. Herr doktor, var god och haf ett vaksamt öga på dessa dårhushjon, under min bortovaro. Jag rider genast till Blomberga.

När han om eftermiddagen återvände och såg Brukspatronen stå i förstugudörren med Mamsell Sara, ropade han redan i alléen: ”Sätt på kaffe! Friherrinnan kommer, i hack och häl efter; Vive l'Empereur!”

XI.

Sistlidne höst sträfvade en trespännd resvagn i backarne kring Smedhems jernbruk, för att uppnå det, å nästa gästgifvaregård beställda, nattqvarteret. Tagelpiskorna hvisslade utan verkan. De arma skjutshästarnes krafter tycktes sjunka, [ 111 ]likasom dagen, och det gick ej mera ur fläcken; sedan hjulen nedgräft sig i den, mellan tvenne berg liggande, dalens lösa jordmån. De inuti vagnen sittande, nemligen: en herre med sin fru samt en sällskapande vän, förlorade tålamodet; och den sistnämnde steg ut, för att söka hjelp. Uppkommen på höjden, såg han en promenerande, äldre man, som han skyndade sig att upphinna.

— ”Förlåt mig, jag tillhör ett sällskap, som — — — Men, för tusan! Ser jag rätt? Är det icke Brukspatron Jermander?”

— ”Jo, alldeles; men hvem har jag den äran — — Åh! Ödmjuka tjenare. Välkommen i våra aflägsna byggder, Kapten von Bisterfeld! Hvilken händelse får jag tillskrifva detta oväntade besök; till fots på köpet?”

— ”Ett simpelt reseäfventyr. Hästarne hafva tröttnat för vagnen der nere, hvari Hofmarskalken och Hofmarskalkinnan Gyllentulpan sitta.”

— ”Är det vår fordne Hof-Junkare?”

— ”Just han; men befordrad och gift med en rik, fastän ej mera ung, enka.”

— ”Det fägnar mig obeskrifligt. Låtom oss följas åt hem till bruket, så skall jag skicka trenne raska hästar, som drar dem ur gropen. Sedan blir ni hos oss, öfver natten; det är afgjordt.”

En timma derefter sutto de resande på Smedhem, kring det trefliga thébordet, fullproppadt med allahanda extra tillbehör, såsom: kokta ägg, rökt speckeskinka, rostadt hvetebröd och mjölk. Mamsell Sara skötte kannan och Fröken Cicilia, som fått föräldrarnes tillstånd att vara hos syskonen öfver vintern, bredde smörgåsar. Den unga Friherrinnan Blixenhjelm ledde samtalet; hvarunder hon, emellanåt, kastade ömma blickar mot ett, under fönstret stående, bord, der Majoren uppställde tennsoldater och höll taktiska föreläsningar för en, halftannat år gammal, vacker gosse, som satt i hans knä.

— ”Men hvar håller din man hus?” frågade Brukspatronen.

— ”Min älskade Daniel kommer, söta pappa, bara han [ 112 ]slutat en chemisk undersökning af det der stora malmstycket, som han i går hittade och påstår vara så rikhaltigt.”

— ”Baronen har således slagit sig på de solidare vetenskaperne? Fordom egnade han sig åt musik och poesi” — inföll Bisterfeld.

— ”Dem sysselsätter min måg sig ännu med; men blott på lediga stunder, då vi få höra rätt vackra duetter. Jernhandteringen och jordbruket äro dock hans hufvudsak, dem han sköter som en hel karl.”

I detsamma inträdde han sjelf, för att bedja sina gäster vara välkomna; hvarvid åtskilliga artigheter vexlades.

— ”Ni måtte vara bra lycklig?” — sade Gyllentulpan.

— ”Det är jag, i sanning; och vet ni, hvem jag har att tacka derför?”

— ”Edra förtjenster, utan tvifvel.”

— ”Nej, er; herr Hofmarskalk. Var god och följ mig!” Dervid tog han ett ljus, förde honom in i sängkammaren och pekade på en tafla, som hängde öfver soffan. Det var dock ingen målning, ej heller någon gravyr; utan helt simpelt den fordom stulne, till Bankman lemnade, biljetten, inom glas och ram.

— ”Förlåt mig” — sade åskådaren, temligt förlägen. — ”Jag kan icke läsa vid ljus, utan glasögon; men gissar, att det är ert Medevipoem. Den gången var ni väl ändå litet fantast. — Tänk bara, om ni lyckats narra alla våra flickor att öfverge oss och bli plantor, ofvan skyarne?”

— ”Några hade väl ändå stannat qvar en tid, såsom slingväxter, på jorden; för att ej behöfva bli enstaka blommor, när de komma till himlen.” — Svarade Josephine, som smygt sig efter herrarne, kastade armarne omkring sin mans hals och tryckte en varm, innerlig kyss, på hans läppar.