Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 33
| ← Kapitel 32 |
|
Kapitel 34 → |
XXXIII.
Jag for alltså till staden, och när jag var halvvägs, får jag se en vagn komma, och vem satt i den, tror ni, om inte Tom Sawyer. Jag stannade och väntade, tills han kom fram till mig. Då säger jag, »Stanna!» och han stannade alldeles invid min vagn, och han öppnade munnen på vid gavel och sväljde ett par tre gånger liksom en, som är torr i halsen, och så säger han:
»Jag har aldrig gjort dig någe ont, de' vet du. Varför kommer du tillbaka å spökar för mig då?»
Jag svarade:
»Jag har inte kommit tillbaka — jag har aldrig varit död.»
Då han hörde min röst, lugnade han sig något, men fullt tillfredsställd var han ändå inte. Han säger:
»Låt bli att narras för mig, för de' skulle jag inte göra för dig. Säg mig riktigt sant, ä' du inte ett spöke?»
»Ja, de' ä' riktigt sant, att jag inte ä' de'», svarade jag.
»Nåja, då — de' — då borde jag tro de' då, förstås, men ändå kan jag inte alls begripa de'. Har du inte alls blivit mördad, då?»
»Nej, ag har aldrig blivit mördad — jag bara inbillade dom de'. Kom opp i vagnen till mig å känn på mig, om du inte tror mig.»
Det gjorde han, och då kände han sig övertygad; och han var så glad över att se mig igen, att han varken visste vad han sade eller vad han gjorde. Och han ville, att jag genast på fläcken skulle tala om allting för honom, för det var ju ett storartat och hemlighetsfullt äventyr, och det var ju alltid hans största förtjusning. Men jag sade, att vi skulle spara det till litet längre fram; och så tillsade jag hans körsven att vänta, och vi körde på ett litet stycke, och så talade jag om för honom, vilken klämma jag var i, och frågade honom, vad han tyckte vi borde göra. Han sade, att jag skulle låta honom vara i fred och inte störa honom bara en liten stund. Och så satt han där och tänkte och tänkte, men det dröjde inte alls länge förr än han svarade:
»Nu har jag de?! Ja, de' blir bra, de'. Tag min kappsäck i din vagn och säg, att de' ä din. Å vänd om å kör mycke' långsamt, så att du' kommer hem ungefär vid den tid, då du borde vara tillbaka igen. Jag kör tillbaka åt staden till ett stycke, å så vänder jag om å ger mig i väg på nytt igen å kommer dit en kvart eller en halv timme efter dig. Å till en början ska' du inte låssas känna mig.»
Jag sade:
»Mycke' bra. Men vänta lite — de' ä' en sak till, en sak, som ingen vet mer än jag, å de' ä', att de' ä' en nigger här, som jag tänker försöka stjäla ut ur slaveriet, å den niggern ä' Jim — gamla fröken Watsons Jim.»
Han sade:
»Vad för slag! Jim ä' ju…»
Han tystnade och föll i tankar igen. Jag sade:
»Ja, jag förstår nog, vad du tänker säga. Du tycker att de' ä' gement å uselt gjort av mig, men va' gör de'? Jag ä' en usling, å jag tänker stjäla honom, å jag vill, att du ska' tiga å hålla mun' å låssas inte veta nå'nting. Vill du de'?»
Det glänste till i hans ögon, och han sade:
»Jag ska' hjälpa dig att stjäla honom!»
Jag satt där som slagen av åskan. Det var då det allra märkvärdigaste jag någonsin hade hört — och jag måste erkänna, att Tom Sawyer föll betydligt i min aktning. Jag kunde inte tro mina öron. Tom Sawyer en negertjuv!
»Åh prat! Du skämtar bara!» säger jag.
»Nej, jag skämtar inte alls.»
»Nå, må de' nu vara skämt eller inte», sade jag, »så om du får höra nå'nting om en förrymd nigger, får du inte glömma, att du ingenting vet om honom å att jag ingenting vet om honom.»
Sedan togo vi och flyttade över kappsäcken i min vagn, och han körde åt sitt håll, och jag åt mitt. Men jag glömde naturligtvis, att jag skulle köra långsamt, då jag var så glad och hade så mycket att tänka på, och följden var den, att jag kom hem alldeles för fort för att ha farit en så lång väg. Den gamle herrn stod i dörren, och han sade:
»Nej, men det här var då för märkvärdigt! Vem skulle ha kunnat tro den märren om något sådant. Jag borde sannerligen ha låtit betäcka henne. Och hon är inte alls varm — inte ett enda här är vått på henne. Det var märkvärdigt! Sannerligen jag vill sälja henne för hundra dollars nu, och förut hade jag varit nöjd, om jag hade fått femtio för henne, och inte ansett henne vara värd mera.»
Det var allt han sade. Han var den beskedligaste och bästa gubbe, jag någonsin har träffat på. Men det var inte så mycket att undra på, för han var inte bara lantbrukare, utan han var predikant också och hade strax utanför plantagen en liten obetydlig kyrka av rundtimmer, som han hade byggt på sin egen bekostnad till kyrka och skelhus, och han tog aldrig någon betalning för sitt predikande, fastän det nog hade varit värt det. Det fanns många andra lantbrukare där nere i södern, som predikade och byggde kyrkor liksom han.
Om ungefär en halv timme kommer Toms vagn körande till stättan på främre sidan av huset, och tant Sally, som satt vid fönstret, såg honom, för det var bara en en femtio alnar dit, och säger:
»Vad nu? Det är någon som kommer hit! Kan undra, vem det kan vara. Det måtte vara någon som vi inte känner. Jimmy» — det var ett av barnen — spring till Lisa och säg åt henne, att hon sätter fram en tallrik till på bordet.»
Varenda människa i hela huset rusade till förstugudörren, för det är naturligtvis inte vartenda år det kommer främmande, och när det kommer någon väcker han mer uppseende än gula febern.
Tom klev över stättan och kom gående fram mot huset; vagnen var redan på väg till byn, och vi alla, stodo i en klunga i förstugudörren. Tom var gentilt klädd av bara den och hade en mängd åhörare framför sig — och då var Tom Sawyer alltid i sitt esse. Det var som ingenting för honom att under sådana förhållanden uppträda riktigt stiligt och fint. Han var inte den, som kom larvande opp på gården som ett får; nej, han kom så lugn och självmedveten, som om han hade varit en gumse. Då han kom fram till oss, lyfte han på hatten så elegant och schangtilt, som om den hade varit locket på en låda, i vilken några fjärilar hade legat och sovit och han inte velat oroa dem, och så säger han:
»Har jag den äran att tala med herr Archibald Nichols?»
»Nej, min gosse), säger den gamle herrn, »ledsamt nog så har din körsven kört vilse med dig. Nichols gård ligger så där ungefär tre mil längre ned efter floden. Stig in, stig in!»
Tom kastar en blick tillbaka bortåt vägen och säger:
»För sent — han är redan ur sikte.»
»Ja, han har farit sin väg, min gosse, och nu måste du komma in och få dig litet middag med oss, och sedan ska' vi ta och skjutsa dig ner till Nichols.»
»Nej, för all del! Inte vill jag göra er så. mycket besvär. Jag skall gå dit — de' ä' ju inte så långt.»
»Men vi tänker inte låta dig gå — det tillåter inte vår sörländska gästfrihet. Si så, kom in nu!»
»Ja, gör det», säger tant Sally; »det är inte alls det ringaste besvär för oss. Du måste stanna. Det är hela tre mil dit och en dammig väg, och vi kan inte låta dig gå. Och dessutom har jag redan sagt till om, att de skulle sätta fram en tallrik till på bordet, när jag såg, att du kom, så du får inte göra oss ledsna. Kom in nu och gör dig hemmastadd.»
Tom tackade dem mycket hjärtligt och artigt och lät övertala sig och gick in; och när han kommit in, sade han att han var en främling från Hicksville i Ohio och att hans namn var William Thompson — och därmed bockade han sig igen.
Och han gick på och pratade och pratade och pratade och hittade på allt möjligt om Hicksville och om varenda en i den staden, och jag blev en liten smula nervös och undrade på, huru han på det här sättet skulle kunna hjälpa mig ur min klämma. Men till sist så lutade han sig, mitt under det han pratade, fram över bordet och kysste tant Sally mitt på munnen, och så satte han sig helt bekvämt på sin stol igen och fortsatte att prata: men hon sprang opp och torkade bort kyssen med baksidan av handen och sade:
»Din oförskämda valp!»
Han såg stött ut och sade:
»Jag är riktigt förvånad över er, min fru.»
»Är du förvån — Vad i all världen tror du jag är då? Jag har riktigt god lust att ta och… Vill du vara så god och säga mig, vad du menade med att kyssa mig?»
Han antog nu en ödmjuk min och sade:
»Jag menade ingenting — jag menade inte någe ont me' de'. Jag — jag trodde frun skulle tycka om de'.»
»Vad säger du, din lymmel!» Hon fick tag i rockhuvudet, och det syntes, att det var med nätt nöd hon kunde avhålla sig från att ge honom ett rapp med det.
»Huru i all världen kunde du tro, att jag skulle tycka om det?»
»Jag vet inte, men — ja, dom — dom sa', att frun sku11e göra de'.»
»Dom sa, att jag skulle göra de'. Den, som sade det, förtjänar att komma på dårhuset lika mycket som du. Aldrig har jag då hört maken. Vilka 'dom' var det, som sade det?»
»Varenda en. Dom sa' så allihopa.»
Det var endast med möda hon kunde förmå sig att inte slå till honom, och ögonen blixtrade och det ryckte i fingrarna, som om hon hade lust att klösa honom, och så säger hon:
»Vilka äro 'varenda en'? Fram med deras namn genast — eller ska' det snart finnas ett dårhushjon mindre i världen.»
Han steg opp och såg mycket ledsen ut och fumlade med hatten och sade:
»Jag är mycket ledsen — det här hade jag inte väntat mig. Dom sa', att jag skulle göra så. Alla sa, till mig, att jag skulle göra så. Dom sa' allihopa: 'Kyss henne, för de' kommer hon å tycka om.' Så sa' dom allihopa — varenda en av dom. Men jag ä' ledsen, å jag ska' inte göra de' mera — nej, sannerligen jag de' ska'.»
»Jaså, du ska' inte det? Ja, jag skulle tro, att du inte kommer att göra om det igen.»
»Nej, de' ä' min uppriktiga mening, att jag aldrig ska göra om de' igen — inte förr än frun ber mig göra de'.»
»Förr än jag ber dig! Nej, men aldrig i världen har jag då hört på maken. Jag kan lova dig, att du kommer att bli så gammal och grå som Methusalem, innan jag ber dig — eller någon sådan som du.»
»Jag kan inte säga, huru överraskad jag är», säger han. »De' ä' mig alldeles omöjligt att begripa de'. Dom sa', att ni skulle tycka om de', å jag trodde, att ni skulle tycka om de'. Men…» Han tystnade och såg sig långsamt omkring, liksom om han sökte ett vänligt ansikte någonstädes, Och så föllo hans ögon på den gamle herrn och så säger han: »Trodde inte ni, herr Phelps, att hon skulle tycka om, att jag' kysste henne?»
»Jag? Nej… det vill säga… nej, jag tror inte, att jag gjorde det.»
Då ser han sig omkring på samma sätt som förut och ser på mig och säger:
»Ãn du då, Tom? Trodde inte du heller, att tant Sally skulle breda ut armarna mot mig och säga: 'Sid Sawyer…»
»Nej, vad hör jag!» säger hon å springer fram till honom, »en sådan liten odygding, som så kan narra en människa», och hon tänkte slå armarna omkring honom, men han stötte henne ifrån sig och sade.»
»Nej, inte förr än ni har bett mig.»
Och hon betänkte sig inte länge minsann, utan bad honom genast, och så omfamnade hon honom och kysste honom gång på gång, och sedan knuffade hon honom bort till den gamle herrn, och han tog vad som var kvar. Och sedan de hade blivit en smula lugnare, säger hon:
»O, aldrig i mitt liv har jag då någonsin blivit så perplex. Vi väntade inte alls dig, utan bara Tom. Syster Polly har aldrig skrivit ett ord till mig om att någon annan än han skulle komma.»
»Ja, de' va' inte meningen heller: att någon mer än Tom skulle få fara hit», säger han; »men jag bad å bad, å till slut lät hon mig fara också. Å när vi voro på väg utför floden, tyckte vi det skulle vara så vådligt roligt att överraska er, å då beslöt vi, att han skulle komma hit först å jag skulle stanna lite' efter och se'n komma å låtsas vara en främling. Men de' va' ett misstag av oss, tant Sally De' ä' inte rådligt för främlingar att komma hit.»
»Nej, säg för oförskämda pojklymlar, Sid. Sannerligen borde du inte ha dig en ordentlig sittopp. Jag har inte varit så perplex, sedan jag minns inte när. Men jag bryr mig inte om det — jag frågar inte efter villkorena — jag skulle kunna stå ut med tusen sådana upptåg bara för glädjen att ha er här. Har man väl någonsin sitt maken till spektakelmakare! Jag nekar inte till att jag blev som en kall palt av förvåning, när du gav mig den där smasken.»
Vi åto vår middag ute i den breda, öppna gången mellan huset och köket, och det fanns på bordet mat tillräckligt för sju familjer. Och det var bara varma rätter och inte något sådant där eländigt segt kött, som har legat hela natten i ett skåp i en källare och som smakar på morgonen som ett stycke av en gammal kall kanibal. Onkel Silas höll en förfärligt lång bordsbön, men det var maten värd; och inte blev den kalla av det heller, som jag flerfaldiga gånger har sett att den har blivit genom sådana där avbrott.
Vi språkade med varandra om en hel mängd saker under hela aftonen, och Tom och jag höllo öronen spända hela tiden, men vi hade ingenting för det, för ingen av dem sade någonting om någon förrymd nigger och vi vågade inte leda samtalet in på det kapitlet. Men under det vi åto kväll, säger en av smågossarna:
»Pappa, får Tom å Sid å jag gå på spektaklet?»
»Nej», svarade den gamle herrn; »jag tror inte att det kommer att bli någon föreställning, och ni finge inte gå dit, även om det bleve någon, för den förrymda negern har talat om för Burton och mig, att hela tillställningen bara är ett skandalöst skoj, och Burton sade, att han skulle laga, att de fingo veta det i staden. Jag tror därför att man vid det här laget har kört ut de oförskämda lymlarna ur staden.»
Där hade vi det nu! — men jag rådde inte för det.
Tom och jag skulle ligga i samma rum och i samma säng, och som vi båda två voro mycket trötta, sade vi godnatt och gingo upp för att lägga oss strax sedan vi hade ätit, men när vi kommit opp, klevo vi ut genom fönstret och klättrade ned utför åskledaren och kilade i väg till staden, för jag var rädd för, att det inte fanns någon, som gav kungen och hertingen en vink, och att de säkert skulle råka ut för obehag, om jag inte skyndade mig till staden och varskodde dem.
På vägen talade Tom om för mig, att man hade trott, att jag var mördad, och att farsgubben ganska snart hade försvunnit och aldrig mer hade kommit tillbaka, och om vilken uppståndelse det vart, då Jim hade rymt; och jag talade om för Tom om våra två kungliga vidunderskojare och så mycket jag hann om vår färd på flotten.
När vi kommo till staden — klockan kunde vara så där halv nio — kommer en hop larmande människor emot oss med facklor, och de skreko och väsnades alldeles förfärligt och slogo på bleckkastruller och blåste i horn. Vi sprungo åt sidan för att låta dem gå förbi oss, och när de komma fram till oss, fick jag se, att de hade med sig kungen och hertingen sittande gränsle över en stång — det vill säga att jag visste, att det var kungen och hertingen, ehuru man såg bara tjära och fjädrar, och de inte alls liknade mänskliga varelser, utan snarare sågo ut som ett par oerhört stora sådana där fjäderbuskar, som soldaterna ha. Det gjorde mig riktigt ont att se dem, och jag tyckte det var synd om de stackars eländiga skojarna; det kändes som om jag aldrig i livet mer skulle kunna vara ond på dem, för det var riktigt ohyggligt att se dem nu. Människorna kunna vara förfärligt grymma mot varandra.
Vi hade kommit för sent och kunde inte vara dem till någon nytta. Vi slogo oss i samspråk med några, som hade blivit efter de andra, och de talade om för oss, att så gott som varenda karl i hela staden hade gått på föreställningen och inte låtsats om någonting, utan hållit sig tysta Och stilla, 'ända till dess den stackars gamle kungen var mitt oppe i sina krumsprång framme på scenen. Då hade någon givit en signal, och varenda en sprang upp och rusade på dem.
Vi larvade därför av hem, och jag var inte alls så väl till mods som förut, utan kände mig simpel och ödmjuk och klandervärd — fastän jag inte hade gjort någonting. Men det är alltid på det där sättet; det gör ingenting till saken, om man gör rätt eller orätt, för en människas samvete har då inte en smula förstånd, utan sätter åt en huru man än bär sig åt. Om jag hade en hund, som inte hade mera vett än en människas samvete, skulle jag ge honom gift. Det tar opp mera rum än allt det andra invärtes i en människa, och ändå duger det till rakt ingenting. Ja, Tom Sawyer säger detsamma, han också.