Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 33
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 34
Kapitel 35  →


[ 304 ]

XXXIV.

Samtalet mellan oss stannade av, och vi föllo i tankar. Men om en stund säger Tom:

»Tänk, vilka åsnor vi ä', Huck, som inte ha tänkt på de' förut! Jag kan hålla vad med dig om, att jag vet, var Jim ä'.»

»Nä! Var?»

»I de' där huset bredvid avskrädeslåren. Jo, sir du, då vi satt och åt middag, så gick en nigger dit med mat — såg du inte de'?»

»Joo.»

»Vem trodde du skulle ha maten?»

»En hund.»

»De' gjorde jag också, men de' va' inte en hund, som skulle ha den.»

»Varför de'?»

»Därför att niggern hade en vattenmelon med sig också.»

»Ja de' har du rätt i — de' såg jag också. De' var då märkvärdigt, att jag inte kom att tänka på de' att en [ 305 ]hund inte äter vattenmeloner. Så där ä' de' — man kan si och inte si på samma gång.»

»Å niggern låste opp utanlåset, då han gick in, å han låste de' igen, när han kom ut. Å han gav onkel en nyckel, just då vi höll på å stiga opp från bordet — samma nyckel, de' kan jag slå mig i backen på. Vattenmelonen betyder, att de ä' en människa, å låset betyder, att de' ä' en fånge. Å de' ä' inte troligt, att de' finns två fångar på en så liten plantage som den här å där alla människor ä' så vänliga å goda. Fången, de' ä' Jim å ingen annan. Utmärkt! Jag ä' glad, att vi ha kunnat ta reda på de' alldeles som en detektiv skulle ha gjort de'; jag skulle inte vilja ge ett ruttet bär för vad annat sätt som helst. Försök du nu att fundera ut en plan att stjäla Jim, så ska' jag fundera ut en också, å så ta vi den, som vi tycker mest om.»

Tänk vilket huvud den pojken hade! Om jag hade Tom Sawyers huvud, skulle jag inte vilja sälja det, om jag också finge bli herting eller styrman på en ångbåt eller clown på en cirkus eller vad som helst. Nå, jag började förstås försöka att hitta på en plan, men det var bara för att ha någonting att göra, för jag visste mer än väl, var den rätta planen skulle komma från. Om en liten stund säger Tom:

»Har du din färdig än?»

»Jaa», svarade jag.

»Fram me' den då!»

»Jo, min plan ä' den», säger jag, »att vi först ta reda på, om de' ä' Jim, som ä' där, å de' ä' inte svårt. Sedan tar vi opp min kanot i mårron natt å far ut till ön, där jag har gömt flotten, å bogserar hit den. Å första mörka natt som kommer, knycker vi nyckeln ur gamla herrns byxficka, sedan han har gått å lagt sig, å ger oss i väg utför floden på flotten med Jim, å gömmer oss om dagarna å färdas om nätterna, på samma sätt som Jim och jag gjorde förut. Skulle inte den planen duga?»

[ 306 ]»Duga? Jo, visst skulle den duga. Men den ä' så förbaskat simpel — de ä' inte nå'n stil i'n. Va' ska' man me' en plan, som de inte ä' mer besvär me' än så? Den ä' ju rak som en linjal. Man skulle inte tala om de' mera än om vi hade brutit oss in i en olåst ä tom vedbod.»

Jag sade aldrig ett enda ord, därför att jag inte hade väntat mig någonting annat; men jag visste mycket väl, att när han fick sin plan färdig, skulle det inte vara några sådana fel med den.

Så gick det också. Han talade om för mig, vad han hade funderat ut, och jag begrep i blinken, att hans plan i fråga om stil var värd lika mycket som femton sådana som min och skulle göra Jim alldeles precis lika fri som genom min, och kanske kunde vi komma att få sätta till livet alla tre på kuppen. Jag blev mycket belåten med den och sade att vi skulle ta den planen då. Jag behöver inte här tala om hurudan den var, för jag visste, att han skulle komma att förändra den den ena gången efter den andra på alla möjliga sätt och hitta på nya trevligheter, så ofta han såg något tillfälle till det. Och det gjorde han också.

Ett var då riktigt säkert, och det var, att Tom Sawyer verkligen på fullt allvar tänkte hjälpa till att stjäla en nigger och göra honom fri. Det gick alldeles över mitt förstånd huru det var möjligt, att han kunde vilja göra något sådant. Här var en gosse, som var aktningsvärd och väl uppfostrad och hade ett anseende att förlora och släktingar, som voro aktade och ansedda människor, och han hade gott förstånd och var inte någon trindskalle, och han var inte en okunnig stackare, utan hade goda kunskaper, och han var inte elak, utan vänlig och snäll, och ändå stod han här framför mig och hade inte mer stolthet och rättvisa och känsla i sig, än att han tänkte smutsa händerna med en sådan sak som det här och göra sig själv till en skamfläck och hela sin familj till [ 307 ]en skamfläck i varenda människas ögon. Det var mig alldeles omöjligt att begripa det. Det var riktigt uselt gjort av honom, och jag kände på mig, att jag borde säga honom det mitt i ansiktet och visa mig vara en verklig vän till honom, så att han kunde komma ifrån saken, innan det var för sent. Och jag började verkligen att säga honom det, men han lade igen munnen på mig och sade:

»Tror du inte jag vet, vad jag gör? Brukar jag inte vanligen veta, vad jag gör?»

»Joo.»

»Har jag inte sagt, att jag skulle hjälpa dig åt stjäla niggern?»

»Joo.»

»Nåå, då så!»

Det var allt vad han sade, och det var allt vad jag sade. Det tjänade inte något till att säga någonting mera, för när han hade sagt, att han skulle göra någonting, så gjorde han det alltid. Men jag kunde inte begripa, huru han kunde vilja ha någonting att skaffa med en sådan sak, och därför brydde jag mig inte om att bråka min hjärna för det något vidare. Om han hade bestämt beslutat att göra det, så hade jag ingen råd med honom

Då vi kommo hem, var det mörkt och tyst i hela huset och därför gingo vi ner till det där lilla huset bredvid avskrädeslåren för att se oss omkring litet. Vi gingo över gårdsplanen för att få se, vad hundarna skulle göra. De kände igen oss och gjorde inte mera oväsen, än hundarna på landet alltid bruka, då de höra någonting på natten. Då vi kommo till det lilla huset, togo vi först en överblick över framsidan och sedan över de båda gavlarna; och på den sidan, som jag inte hade sett förut — det var den norra — funno vi en fyrkantig fönsterplugg ganska högt opp på väggen och tvärs över gluggen var ett tjockt bräde fastspikat. Då sade jag:

[ 308 ]»Hurra, Tom! Sir du här, du! De' där hålet ä' nog stort för Jim att krypa genom, om vi bräcker löst brädet.»

Tom svarade:

»Ja, det är ju så simpelt och enkelt som ett-tu-tre, lischa-lascha-le, å så lätt som att skolka ur skolan. Men jag vill hoppas, att vi ska' kunna hitta på någe sätt, som ä' en liten smula mindre enfaldigt än de', min gubbe lilla.»

»Nå», säger jag, »huru skulle de' vara då att såga ut honom på samma sätt som jag gjorde, då jag blev mördad?»

»Ja, de' kan då någorlunda låta höra sig», säger han. »De ä' verkligen hemlighetsfullt å besvärligt å bra», säger han, »men jag kan hålla med dig om, att vi kan hitta på ett sätt, som ä' dubbelt så besvärligt å tar dubbelt så lång tid. Vi ha ingen brådska. Kom ska' vi titta oss för på baksidan också.»

Mellan huset och staketet var ett skjul, som gick ut från hörnen på huset och var gjort av plankor. Det var lika långt som huset, men mycket smalt — bara ungefär sex fot brett. Dörren var på södra sidan och var låst med ett hänglås. Tom gick till såpkitteln och letade och fick tag i den järnkrok, som de begagnade att lyfta locket på kitteln med. Med den tog han och bände loss en av kramporna. Kedjan föll ned och vi öppnade dörren och gingo in och stängde den och strök eld på en tändsticka, och då sågo vi, att huset tjänte till bakvägg på skjulet, och det var inte något golv i skjulet, och ingenting fanns i det utom några gamla rostiga, utslitna trädgårdshackor och skyfflar och en trasig plog. Tändstickan slocknade, och vi gingo ut och sköto in krampan igen, och därmed var dörren lika bra stängd som förut. Tom var utom sig av glädje. Han sade:

»Nu har jag de'! Vi ska' gräva ut honom; de kommer att ta omkring en vecka.»

[ 309 ]Därpå gingo vi till boningshuset, och jag gick in genom bakdörren — man behövde bara dra i en skinnrem, för man låser inte dörrarna där — men det var inte nog romantiskt för Tom Sawyer: för honom dugde ingen av de vanliga vägarna, utan han måste klättra uppför åskledaren. Men sedan han tre gånger hade kommit ungefär halvvägs opp och släppt taget och fallit alla gångerna och sista gången så när hade slagit ihjäl sig, funderade han på att uppgiva försöket; men sedan han hade vilat sig, beslöt han att fresta lyckan en gång till, och den här gången vann han seger.

På morgonen voro vi uppe i dagbräckningen och gingo ner till negerkojorna för att ställa oss in hos hundarna och bli bekanta med den nigger, som bar maten till Jim… om det var Jim, som fick maten, Niggrerna höllo just på att äta frukost och begåvo sig sedan ut på fälten, och Jims nigger höll på att lägga bröd och kött och en del andra saker i en bleckskål; och när de andra hade gått, kommer någon från boningshuset med nyckeln.

Denne nigger hade ett fromt och gladlynt ansikte, och hans ulliga här var helt och hållet hopbundet med tråd i en hel mängd små testar, naturligtvis för att han därigenom skulle hålla häxorna på avstånd. Han sade, att häxorna hade plågat honom alldeles förfärligt nu några nätter, och läto honom se en hel mängd besynnerliga saker och höra alla slags besynnerliga ord och ljud, och han trodde, att han aldrig i sitt liv hade varit förhäxad så länge någon gång förut. Han kom så i tagena och gick an till den grad och ramlade på om sina olyckor, att han alldeles glömde, vad han skulle göra. Då säger Tom:

»Vem ska' ha den här maten? Ä' de' hundarna du ska' ge den åt?»

Niggern började dra på munnen och efter hand bredde [ 310 ]leendet ut sig över hela hans ansikte, liksom när man kastar en tegelsten i en lerpöl, och så säger han:

»Jaa, massa Sid, en hund, å en lustig hund till på köpe'. Ha' ni lust gå me' å titta på'n?»

»Ja.»

Jag gav Tom en knuff och viskade:

»Va' tänker du på? Gå in där nu, då de' ä' alldeles ljust! Så va' inte planen.»

»Nej, de va' inte… men de' ä' de' nu.»

Så gingo vi då, men jag tyckte inte mycket om det. När vi kommo in, kunde vi till en början knappast se någonting, så mörkt var det där, men Jim var där, och han såg oss och ropade:

»Nej, va' sir jag? Huck! Å förbarme sig heller ä' de' inte massa Tom!»

Jag förstod, att det skulle gå så där… jag hade just väntat mig det. Och nu begrep då jag för min del rakt inte, vad vi skulle göra, och om jag hade vetat det, hade jag alls inte kunnat göra det, för i detsamma brister den där niggern ut och säger:

»Va' i all världen hör jag! Känner han er?»

Nu kunde vi se ganska bra. Tom såg stadigt och liksom förvånad på niggern och säger:

»Vem ä' de', som känner oss?»

»Den där förrymda niggern, vet jag.»

»Jag tror inte han gör de'. Men va' ä' de', som har satt de' i huve på dig?»

»Va' som har satt de' i huve på mig? Ropa' han kanske inte till alldeles nyss, som om han kände er?»

Tom låtsades bli på det högsta förvirrad och sade:

»De' va' då högst besynnerligt! Vem var de', som ropade? När ropade han? Vad ropade han?» Och så vänder han sig lugnt och allvarsamt till mig och säger.

»Hörde du, Tom, någon som ropade?»

Ja, det fanns naturligtvis inte mer än ett svar på den frågan, och så sade jag:

[ 311 ]»Nej, inte har jag hört, att någon har sagt nå'nting.»

Så vänder han sig till Jim och tittar noga på honom, som om han aldrig hade sett honom förut, och säger:

»Sade du något?»

»Nej, massa», svarade Jim, »jag har inte sagt nå'nting, massa.»

»Inte ett enda ord?»

»Nej, massa, jag har inte sagt ett enda ord.»

»Har du nå'nsin sitt oss förr?»

»Nej, massa, inte de' jag vet.»

Så vänder sig Tom till niggern, som såg alldeles förfärligt häpen och förbluffad ut, och säger i barsk ton:

»Va' går de' åt dig, om jag får fråga? Hur kunde du tro, att de' va' någon, som ropade?»

»O, de' ä' de fördömda häxorna, massa, å jag önskar jag vore död, ja, de' gör jag. Dom ansätter mig beständigt, massa, å dom nästan tar livet av mig, så skrämmer dom mig. Kära, söta er, tala inte om de' för nå'n, för då får jag bannor av gamla massa Silas, för han säger, att de' inte finns nå' häxor. Jag skulle bara önska, att han vore här nu… va' skulle han såga då, tro? Jag kan hålla vad om va' som helst, att han inte skulle kunna hitta på nå' sätt att komma ifrån de' den här gången. Men de' ä' alltid på de' här viset: folk som ä' dumma, blir aldrig annat än dumma; dom vill aldrig ta reda på, hur' de' ä' me' en sak, å när en ann' tar reda på någe åt dom å talar om de' för dom, så vill dom inte tro en.»

Tom gav honom en cent och sade, att vi inte skulle tala om det för någon, och han uppmanade honom att köpa mera tråd att linda ihop sitt krushår med, och sedan ser han på Jim och säger:

»Jag kan undra, om onkel Silas tänker ta åt hänga den här niggern. Om jag nå'nsin finge tag i en nigger, som varit nog otacksam att rymma sin väg, skulle jag inte lämna honom ifrån mig, utan ta å hänga honom.»

[ 312 ]Men då niggern gick till dörren för att si på slanten och bita i den för att pröva, att den inte var falsk, viskar Tom till Jim och säger:

»Låt aldrig någon veta, att du känner oss. Å om du får höra någon, som gräver här utanför på nätterna, så ä' de' vi… vi tänka befria dig.»

Jim hade bara tid att fatta våra händer och krama dem, för i detsamma kom niggern tillbaka. Och vi sade, att vi skulle komma igen en annan gång, om niggern ville det. Och han svarade, att det ville han visst, det, i synnerhet sedan det hade blivit mörkt, för häxorna ansatte honom värst i mörkret, och då var det bra att ha sällskap.