Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 35

←  Kapitel 34

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 35

Kapitel 36  →

XXXV.

Det dröjde nära en timme än till frukosten, varför vi företogo ett strövtåg in i skogen. Tom sade nämligen, att vi måste hava något ljus för att kunna se, när vi grävde, och en lykta lyste för starkt och kunde skaffa oss obehag. Nej, vad vi behövde vore några sådana där ruttna trästycken, som man kallar för lysved och som ger ifrån sig ett milt sken, när man lägger den på ett mörkt ställe. Vi fingo tag i så mycket vi kunde bära på armen och gömde det i gräset och satte oss att vila, och då säger Tom i en ganska missbelåten ton:

»Nej, de' här va' då riktigt nedrigt! De' ä' ju så simpelt å tarvligt alltihopa, som de' nå'nsin kan bli, å då ä' de' så nedrigt svårt att hitta på en svår plan. Inte finns de' nå'n väktare att göra drucken… nu då de' borde finnas en väktare. De' finns inte en hund en gång, som man kunde ge en sömndryck åt. Å så ä' ena benet på Jim fastkedjat me' en tie fot lång kedja vid sängfoten. Pah! Allt man har att göra ä' att lyfta opp sängen, så ä' ju kedjan lös. Å onkel Silas tror varenda människa om gott; han skickar nyckeln till den där trindskallen till nigger och skickar en nigger, som bevakar niggern. Jim hade kunnat långt förut komma ut genom den där fönstergluggen, fastän de' skulle då inte ha varit lätt för honom, förstås, att ta sig fram me' en tie fot lång kedja kring benet. Så gement! De' ä' den eländigaste, dummaste historia jag nå'nsin har varit med om, vet du, Huck. Man måste ju hitta på alla svårigheterna själv. Ja, vi kan inte hjälpa't… vi måste försöka att göra de' bästa vi kan med de materialier vi ha. Ett ä' då ändå bra i alltihopa, å de' ä' att de' ä' mer ära att skaffa ut honom under en hel mängd svårigheter å faror, som man har måst ta ur sitt eget huvud, då ingen enda av dom beredes oss av de människor, vilkas skyldighet det skulle ha varit att bereda oss dom. Tänk bara till ett par exempel på lyktan. Om vi säger som sanningen ä', så måste vi rent av låtsas, att de' ä' farligt me' en lykta. Pah! Jag tror nästan, att vi kunde ta ett fackeltåg till hjälp, om vi ville. Apropå, de', så måste vi leta reda på nå'nting att göra en såg av, de' första. vi få tillfälle till de'.»

»Va' ska' vi ha en såg till?»

»Va' vi ska' ha den till? Måste vi inte såga av benet på Jims säng, så vi kan få lös kedjan?»

»Ja, men sa' du inte nyss, att man kunde lyfta opp sängen, så gick kedjan lös?»

»De' där ä' just likt dig, de', Huck. Du kan då hitta på de' barnsligaste sätt att göra en sak. Har du aldrig läst några böcker, du inte? — om baron Trenck eller Casanova eller Benvenuto Chelleeny eller Henrik den Fjärde eller om någon annan av de där hjältarna? Vem har nå'nsin hört talas om att en fånge har blivit fri på ett så käringaktigt sätt? Nej, de' allra bästa författare säger, att man ska' säga av sängfoten, men låta den stå kvar, och svälja ned sågspånen, så att ingen får si de', och smeta smuts och fett runt omkring de' ställe, där man har sågat, så att inte en gång den skarpsyntaste sbirr kan si nå' tecken till, att man har sågat någe, utan tror, att sängfoten ä' fullkomligt hel å riktig. Å den natt då man ä' färdig att ge sig av, ger man sängfoten en spark, så han ligger där, tar loss kedjan å ä' fri. Se'n har man bara att haka fast repstegen vid fönstergallret, klättra ned på den, bryta av benet i slottsgraven — för repstegen va' nitton fot för kort, begriper du — å utanför har man sina hästar å sina trogna vasaller, å de lyfta opp en å lägga en tvärs över en sadel, å så bär de' i väg till ens fädernesland Langudoc eller Navarra eller var de' nu ä'. Sir du de', du, Huck, de' ä' stiligt, de'! O, om de vore en slottsgrav utanför de' här huset ändå! Om vi få tid den natt, då vi ska' fly, ska' vi ta å gräva en.»

Jag sade:

»Va' ska' vi ha en slottsgrav till, då vi ska' gräva ut honom?»

Han brydde sig inte om, vad jag sade. Han hade glömt mig och allting annat, och satt där med hakan i handen och funderade. Om en liten stund drog han en suck och skakade på huvudet; så suckade han en gång till och sade:

»Nej, de' duger inte… de' ä' inte absolut nödvändigt.»

»Va' ä' de' du tänker pä?» frågade jag.

»Jo, att såga av Jims ben», svarar han.

»Herrije!» säger jag; »inte kan väl de' vara nödvändigt. Varför skulle du vilja säga av benet på honom?»

»Jo, några av de bästa författarna har gjort så. Dom kunde inte få lös kedjan, å då tog dom bara ä högg av handen å gnodde i väg. Å ett ben skulle vara ännu bättre. Men vi måste låta de' vara. De' ä' inte nog nödvändigt i de' här fallet, å dessutom ä' Jim en nigger å skulle inte begripa skälet till'et å huru man brukar göra i Europa, så vi få låta de' vara. Men de' ä' nå'nting annat… vi kan låta honom ha en repstege; vi kan riva sönder våra skjortor, å de' ska' gå som hejsan för oss att göra honom en repstege av dem. Å så kan vi ta å skicka in den till honom i en pastej — dom brukar för de' mesta göra så.»

»Men, Tom, huru du kan prata!» säger jag. »Va' ska' Jim me' en repstege å göra.»

»Va' han ska' göra me' den? Hur' du pratar! Säg hellre då, att du inte begriper ett dyft av alltihopa. Han måste ha en repstege… de' har dom allihopa.»

»Men, för sjutton, va' ska' han göra me' den?»

»Göra me' den? Han kan gömma'n i sin säng, kan han inte de', kanske? De' ä' så dom alltid gör, å då måste han göra de' också. Men de' tycks, som om du aldrig ville göra en sak riktigt, som de' ska' vara… du vill bara hitta på nå' nytt beständigt, du. Å om han också inte alls gör nå' me' den! Än se'n då? Ligger han inte kvar i sängen, sedan han har rymt, å kan tjäna dom till en ledtråd. Tror du inte, att dom behöver nå'n ledtråd kanske? Naturligtvis behöver dom de'. Och då tänker du inte lämna dom nå'n! Jo, de' vore fint, vill jag lova. Jag har aldrig hört maken.»

»Nåja», säger jag, »om det står så i reglerna å han ska' ha den, så låt honom ha den då, gärna för mig; för inte vill jag göra någe emot reglerna, inte. Men de' ä' en annan sak, Tom… om vi river sönder våra skjortor för att göra en repstege åt Jim, kommer vi så säkert om att jag står här att få tant Sally på oss. Som jag tycker, så kostar en stege av hickory-bark ingenting, å ingenting förstörs heller, om man gör en så'n, å den ä' lika bra att lägga in i en pastej å gömma i en halmmadrass som va' trasrepstege som helst; å va' Jim beträffar, så vet han ju rakt ingenting om tåcke här saker, så han bryr sig då inte ett dyft om va' slags…»

»Vet du, Huck, om jag vore så okunnig som du, skulle jag hålla mun på mig… ja, de' skulle jag göra. Vem har nå'nsin hört, att en statsfånge har flytt på en repstege av hickory-bark? De' ä' ju rent av löjligt, vet jag!»

»Nå, så gör som du vill då, Tom. Men om du vill lyda mitt råd, så låter du mig låna ett av lakana, som hänger på klädstrecket.»

Jo, det dugde, tyckte han. Och det gav honom en annan idé, och han säger:

»Låna en skjorta också.»

»Va' ska' vi ha skjortan till?»

»Ska' ha den åt Jim att skriva en dagbok på.»

»Mormor din skriver dagböcker, hon… Jim kan ju inte skriva.»

»Nå, va' gör de'? Han kan väl göra tecken å märken på skjortan eller hur? — om vi gör en penna åt honom av en gammal tennsked eller av ett gammal järntunnband.»

»Äh, vi kan ju rycka en fjäder ur en gås, vet jag, och göra honom en bättre penna, å de' går fortare också.»

»Tror du, din dumskalle, att en fånge har nå' gäss inne i fångelsehålan, som han kan rycka fjädrarna ur? Nej, dom gör alltid sina pennor av de' hårdaste, segaste, besvärligaste dom kan få tag i… en gammal mässingljusstake eller nå'nting så'nt, å de' tar vecka efter vecka å månad efter månad för dom att fila till pennan, för dom måste göra de' genom att gnida mot väggen. Dom skulle inte begagna en gåspenna, om dom hade någon, för de' ä' inte efter reglerna.»

»Nå, va' ska' vi göra bläcket av då?»

»De' ä' många som gör de' av järnrost å tårar, men de' ä' bara simplare fångar, de', å kvinnor; dom bästa begagnat sitt eget blod. De' kan Jim göra också, å om han vill skicka en hemlighetsfull underrättelse för att låta världen veta, var han sitter fången, som dom ofta brukar, kan han skriva de' på botten av en tenntallrik me' en gaffel å kasta den ut genom fönstret. Så gjorde alltid mannen me' järnmasken, å de' ä' också ett sjutton så bra sätt.»

»Men Jim har inte nån tenntallrik. Dom ger honom maten i en skål.»

»De' gör ingenting… vi kan skaffa honom en tallrik.»

»Kan inte nån hitta tallriken å läsa va' han har skrivit?»

»De' gör ingenting. Allt va' han har att göra ä' att skriva på tallriken å kasta ut den. Man får låtsas, som om man inte kunde läsa de'. De' ä' många gånger, som man inte alls kan läsa de', som en fånge har skrivit på en tenntallrik eller på nå'nting annat.»

»Nå, va' tjänar de' då till att gå å kasta bort tenntallrikarna?»

»Äh, va' du ä' dum! De' ä' ju icke fångarna, som äger dom, vet jag.»

»Men de' ä' väl någon, som äger dom, tänker jag.»

»Nå, än se'n då? Va' tror du en fånge bryr sig om, vilken…»

Han tystnade, för i detsamma blåste hornet, till tecken att frukosten var färdig. Vi gingo därför in.

På förmiddagen lånade jag ett lakan och en skjorta från klädstrecket; och jag fann en gammal säck och lade dem i den, och så gingo vi och hämtade lysveden och lade in den i säcken också. Jag säger, att vi lånade, för det var alltid på det viset pappa kallade det; men Tom sade, att det inte var att låna, utan att stjäla. Men han sade, att vi föreställde fångar, och fångar bry sig aldrig om, huru de få en sak, bara de få tag i den, och ingen kan klandra dem för det. Det är inte något brott, om en fånge stjäl de saker han behöver för att kunna rymma, sade Tom, utan det är hans rättighet; och därför så länge vi representerade en fånge, hade vi fullkomlig rättighet att stjäla vad som helst på hela gården, som vi på ringaste sätt kunde ha någon nytta av vid vårt försök att rymma ur fängelset. Han sade, att om vi inte hade varit fångar, så hade det varit någonting helt annat, och ingen annan än en riktigt usel och dålig människa ville stjäla, om han inte var en fånge. Vi beslöto därför, att vi skulle stjäla allting, som vi kunde komma över. Och ändå gjorde han ett fasligt väsen, då jag några dagar senare stal en vattenmelon ur niggrernas lilla trädgårdstäppa och åt upp den; och han lät mig inte vara i fred, förrän jag hade gått och givit niggrerna en slant, men jag behövde inte tala om vad det var för. Tom sade, att vad han menade var, att vi kunde stjäla, allting, som vi behövde. Nåå, säger jag, jag behövde vattenmelonen. Men han svarade, att jag inte behövde den för att kunna rymma ut ur fängelset med den, och att det just var det, som gjorde skillnaden. Han sade, att om jag hade behöft den för att gömma en kniv i den och smuggla in den till Jim för att han skulle ha den att döda fångvaktaren med, så hade det varit alldeles rätt. Jag brydde mig inte om att svara något på det, fastän jag inte kunde begripa, att det var någon fördel för mig att föreställa en fånge, om jag måste sätta mig ner och bry min hjärna över en mängd sådana där hårfina skillnader var enda gång jag såg ett tillfälle att knycka en vattenmelon.

Nåväl, vi väntade, tänkte jag just säga, den där morgonen, tills var och en hade gått till sina sysslor och ingen enda människa syntes till på hela gården; då tog Tom och bar säcken in i skjulet, medan jag stod ett stycke ifrån och höll vakt. Om en stund kommer han ut igen, och vi gingo och satte oss på en vedstapel för att språka. Han säger:

»Nu ha vi allting i ordning, som de' ska' vara, utom verktygena, å de' ä' snart gjort.»

»Verktygena?» sade jag.

»Ja.»

»Va' ska' vi ha verktygena till?»

»Att gräva med, naturligtvis. Vi ska' väl inte gnaga ut honom heller… eller hur?»

»Ä' inte de där gamla skyfflarna å hackorna nog bra att gräva ut en nigger me'?» säger jag.

Han vände sig om mot mig och såg så medlidsamt på mig, att jag hade kunnat få tårar i ögonen, och säger:

»Nej, men Huck, ä' du alldeles från vettet? Har du nå'nsin hört, att en fånge har haft hackor och skyfflar å alla så'na där moderna påhitt i sin garderob för att gräva ut sig me'? Jag vill bara fråga dig — om du har något slags rimlighet alls i dig — va' slags rätt skulle de' ge honom till att anses som en hjälte? Lika gärna kunde dom ju då låna honom nyckeln och bli fri från alltihopa. Hackor å skyfflar! Jo, jag tackar jag… så'na skulle dom inte ge åt en kung en gång.»

»Nå, om vi inte ska' ha hackor å skyfflar», säger jag, »va' ska' vi ha då?»

»Ett par bordsknivar.»

»Att gräva genom grunden till de' där huset me'?»

»Ja.»

»Ja, men de' ä' ju fånigt, Tom.»

»De' angår dig inte alls, hur fånigt, de' ä', då de' ä' de' som ä' rätt, å som de' brukar vara. Å de finns inte nå annat sätt, åtminstone va' jag vet, å jag har ändå läst alla böcker, som de' står någe i om så'na här saker. Dom gräver alltid ut sig me' en bordskniv… å de' inte genom mull, må du tro, utan mest ä' de' genom hårda berget. Å dom får hålla på vecka efter vecka å månad efter månad, me' ett, me' ett. Tänk bara på en av dom där fångarna i den underjordiska fängelsehålan i Castle Deef vid hamnen i Marseilles, som grävde sig ut på de' sättet… huru länge tror du han höll på på?»

»Jag vet inte.»

»Du kan väl gissa.»

»En och en halv månad.»

»Trettisju år, du… å han kom ut i Kina. Så ska' de' vara. O, om den här fästningen stode på hårda berget ändå!»

»Men Jim känner ingen i Kina.»

»Va' har de' att göra me' de? De' gjorde inte han heller… den andra. Men du håller dig aldrig till saken, utan vinglar än hit å än dit. Varför kan du inte hålla dig till saken?»

»Bevars, va' jag kunde! Jag bryr mig inte om, varest han kommer ut, bara han kommer ut, å de' gör inte Jim heller, tänker jag. Men de' ä' en sak ändå, som vi måste tänka på, å de' ä' att Jim ä' för gammal för att bli utgrävd me' en bordskniv. Han lever inte så länge.»

»Pytt san… nog lever han. Du tror väl inte, att de' ska' ta trettiosju år för att gräva igenom en grund av bara mull.»

»Hur lång tid kommer de' å ta, Tom?»

»Ja, sir du, vi törs inte hålla på så länge, me' de', som vi borde, därför att de' kanske inte tar så lång tid, innan onkel Silas får svar från dom där nere bredvid Orleans. Då får han veta, att Jim inte ä' därifrån. Va' han därnäst gör blir då, att han annonserar om Jim eller nå'nting i den vägen, så vi törs inte hålla på å gräva så länge, som vi borde. Vore de' rätt, som de' borde vara, borde vi hålla på ett par år, tänker jag, men de' kan vi inte. Då allting ä' så osäkert, så vill jag föreslå, att vi gräver oss in så fort vi nå'nsin kan, men sedan kan vi låtsas, att vi ha hållit på me' de' i trettisju år. Sedan kan vi nappa ut honom därifrån och låta honom kila sin väg vid första allarm. Ja, jag tror verkligen, att de' blir de' bästa.»

»Nå, de' där ä' de' då förnuft i», säger jag. »Att låtsas kostar ingenting, å att låtsas ä' de' inte nå' besvär me', å om de' gäller på de', har jag inte nå' att invända mot, att vi låtsas, att vi ha hållit på me' de' i hundrafemtio år. De' skulle inte kosta mig nå'n möda att göra de', när jag en gång bara har kommit på trallen. Så ger jag mig av nu då å knycker ett par bordsknivar.»

»Knyck tre», säger han; »vi behöver en för att göra en såg av.»

»Om de' inte ä' orätt å syndigt av mig att säga de'», säger jag, »så vill jag tala om, att de' finns ett gammalt rostigt sågblad där borta instucket under brädslåningen på rökhuset.»

Han fick genast en min, som om han varit alldeles uttröttad och modstulen, och sade:

»De' tjänar inte nå'nting till att försöka lära dig nå'nting, Huck. Spring och knyck knivarna… tre stycken.»

Då gjorde jag det.