Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 35
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 36
Kapitel 37  →


[ 321 ]

XXXVI.

Så snart vi trodde, att alla hade somnat på kvällen, klättrade vi ned utför åskledaren och stängde in oss i kjulet och togo fram lysveden och skredo till verket. Vi röjde undan allting, som var oss i vägen, på en fyra, fem fots längd utefter mitten av nedersta stocken. Tom sade, att han nu var alldeles rätt bakom Jims säng Och att vi skulle gräva oss in under den, och när vi hade grävt oss in i huse, skulle ingen enda, som komme in där, ha någon aning om, att det fanns något hål där, därför att täcket på Jims säng hängde ned nästan ända till marken, och man måste lyfta upp det och titta under sängen, om man skulle kunna se hålet. Så grävde vi och grävde med våra bordsknivar nästan ända till midnatt, men då voro vi alldeles uttröttade och våra händer voro fulla av blåsor, och ändå kunde man knappast se, att någonting var gjort. Till sist säger jag:

»De' här arbetet kommer inte att ta trettisju år, Tom, utan de' kommer att ta trettiåtta år.»

[ 322 ]Han svarade inte ett enda ord, men han suckade, och om en liten stund slutade han opp att gräva, och så var det en ganska lång stund, som han satt och funderade, kunde jag förstå. Så säger han:

»De' tjänar inte nå' till, Huck… de' går inte för oss på de' här viset. Om vi vore fångar, ginge de' nog, för då hade vi så många år på oss, som vi nå'nsin behövde, å de' vore ingen brådska, å vi kunde inte gräva mer än några minuter var dag, då dom bytte om vakterna, å då skulle vi inte få blåsor i händerna, utan vi kunde hålla på me' de' år ut å år in å göra de riktigt, som de' ska' vara. Men vi kan inte hålla på så länge, utan måste raska på; vi ha ingen tid att förlora. Om vi skulle gå på en natt till på de' här viset, skulle vi nödgas hålla opp en vecka för att låta händerna bli bra igen… vi skulle inte kunna ta i en bordskniv me' dom förr.»

»Nå, vad' ska' vi då göra, Tom?»

»Jo, de' ska' jag säga dig. De' ä' inte rätt å de' ä' inte moraliskt, å jag skulle inte vilja, att de' komme ut — men de' finns inte nå mer än de' sättet —, vi måste gräva ut honom me' hackorna å låtsas att dom ä' bordsknivar.»

»Nu talar du som en karl!» säger jag, »å du blir förständigare å förståndigare», säger jag. »Hackorna ä' de rätta verktygena, dom må vara moraliska eller inte, å va' mig angår, bryr jag mig inte för en vitten om de' moraliska i de'. Då jag tänker stjäla en nigger eller en vattenmelon eller en söndagsskolsbok, å' jag aldrig noga, om huru de' görs, bara de' blir gjort. Va' jag vill ha ä' min nigger, eller va' jag vill ha ä' min vattenmelon, eller va' jag vill ha ä' min söndagsskolsbok, å om en hacka ä' de', som ä' lämpligast, så ä' de' just me' en sån, som jag tar å gräver ut den niggern eller den vattenmelonen eller den söndagsskolsboken, å jag vill inte ge så mycke' som en död råtta för va' författarna säger om de'.»

[ 323 ]»Nåja», säger han, »de' finns verkligen en ursäkt för, att man begagnar hackor och låtsas, att de' ä' bordsknivar i ett sådant här fall; om de' inte vore så, skulle jag inte gilla de' eller tillåta ett så'nt brott mot reglerna, för rätt ä' rätt å orätt ä' orätt, å man har inte rättighet att göra orätt, då man inte gör de' av okunnighet, utan har reda på sig. De' kunde gå för sig för dig att gräva ut Jim me' en hacka, utan att låtsas nå'nting annat, därför att du inte vet nå' bättre, men de' skulle inte gå för sig för mig därför att jag har bättre reda på mig. Ge mig en bordskniv!»

Han höll sin egen kniv i handen, men jag räckte honom ändå min. Han kastade ned den och sade:

»Ge mig en bordskniv!»

Jag visste inte riktigt, hur jag skulle göra… men hur det var, förstod jag, vad han menade. Jag rumsterade om bland de gamla verktygen och fick tag i en hacka och räckte honom den, och han tog den och började arbeta med den, men sade aldrig ett enda ord.

Så där kinkig och noggrann var han beständigt och full av principer.

Sedan fick jag tag i en skyffel, och så hackade vi och skyfflade växelvis, så att mullen rök omkring oss. Vi knogade på ungefär en halvtimme, för längre kunde vi inte hålla ut med det, men då hade vi också gjort en bra duktig grop. Då jag kom upp på vårt rum, tittade jag ut genom fönstret och fick se Tom, som ansträngde sig allt vad han kunde för att komma uppför åskledaren, men det gick icke för honom, då hans händer voro så fulla av blåsor. Till sist sade han:

»Det tjänar ingenting till, det går inte för mig. Hur tycker du jag bör göra? Kan du inte fundera ut någe sätt?»

»Jo, nog kan jag de', svarade jag, »men jag gissar, lt de' inte ä' efter reglerna. Gå uppför trappan och låtsa, att du har klättrat opp för åskledaren.»

[ 324 ]Då gjorde han det.

Dagen därpå snattade Tom en tesked och en mässingljusstake för att göra några pennor åt Jim av dem, och sex talgljus; och jag gick och slog i närheten av niggrernas kojor för att avvakta ett lämpligt tillfälle och knyckte tre tenntallrikar. Tom sade, att det inte var nog, men jag sade, att ingen någonsin skulle få tag i de tallrikar Jim kastade ut, emedan de skulle falla i hundhuset och bland spikklubbstånden under fönsterglugen… och då kunde vi ta reda på dem, och han kunde kasta ut dem flera gånger. Det var Tom nöjd med. Så säger han:

»Va' vi nu har att tänka på ä' huru vi ska' få sakerna till Jim.»

»Vi tar in dom genom hålet, när vi få det färdigt», sade jag.

Han bara gav mig en föraktlig blick och sade någonting om, att ingen väl någonsin hade hört någonting så fånigt, och så började han fundera. Om en stund sade han, att han hade hittat på två eller tre sätt, men att det inte var nödvändigt att bestämma sig för något av dem än.

Den kvällen klättrade vi utför åskledaren litet efter tio och togo med oss ett av ljusen och lyssnade under fönstergluggen och hörde, att Jim snarkade; vi kastade in ljuset genom gluggen, men han vaknade icke. Sedan togo vi fatt i hackan och skyffeln igen, och efter ungefär en och en halv timme var hålet färdigt. Vi kröpo in under Jims säng och trevade omkring och funno ljuset och tände det och stodo bredvid Jim en stund och funno att han såg frisk och belåten ut, och sedan väckte vi honom varsamt och efter hand. Han blev så glad över att se oss, att han nästan grät, och han kallade oss för gullgossar och gav oss alla möjliga smeknamn, som han kunde hitta på; och han bad oss skaffa honom ett huggjärn att hugga av kedjan kring benet med. Och sedan [ 325 ]ville han ge sig i väg utan att förlora en minut. Men Tom sade honom, att det strede mot reglerna och satte sig ned och redogjorde för honom för alla våra planer, och sade att vi kunde när som helst förändra dem på gonblicket vid första tecken till alarm, och han behövde inte vara det ringaste rädd eller orolig, då det var alldeles säkert att vi skulle befria honom. Jim sade, att han var fullkomligt belåten med allt, och så språkade vi en stund med varandra om gamla tider, och Tom gjorde Jim en hel mängd frågor, och när Jim talade om för honom att onkel Silas kom in till honom var eller varannan dag för att bedja med honom, och att tant Sally kom in för att se, om han hade det bra, och fråga, om han fick nog mat, och att båda två voro så vänliga de någonsin kunde vara, säger Tom:

»Nu vet jag, huru vi ska' göra. Vi ska' skicka till dig några saker med dom.»

»Nej, låt bli de'», sade jag; »de va' en av de urfånigaste idéer jag någonsin har hört.»

Men han brydde sig inte om, vad jag sade, utan bara gick på. Det var alltid så med honom, när han hade fått sina planer färdiga.

Han talade nu om för Jim, att vi skulle smuggla in repstegspastejen och andra större saker med Nat, den nigger, som bar maten till honom, och därför borde Jim se opp och inte bli överraskad och inte låta Nat se på, när han öppnade pastejen; och smärre saker skulle vi stoppa i onkels rockfickor, och då skulle Jim ta dem där; och andra saker skulle vi binda fast vid tants förklädesband eller stoppa dom i hennes förklädesfickor, om vi finge tillfälle till det; och han talade om vilka saker det var och vad de skulle vara till. Och han sade honom, att han skulle hålla en dagbok, som han skulle skriva på skjortan med sitt blod och allt det där. Han talade om allting för honom. Jim kunde inte begripa, vad allt detta skulle tjäna till, men då vi voro vita, så [ 326 ]erkände han, att vi förstodo allt sådant bättre än han, och han var belåten med allt och sade, att han skulle göra alldeles som Tom sade.

Jim hade fullt opp med majshalmspipor och tobak, så vi hade riktigt trevligt tillsammans en stund. Sedan kröpo vi ut genom hålet och gingo in och lade oss, och våra händer sågo ut, som om de hade blivit söndertuggade av ett rovdjur. Tom var alldeles ofantligt livad och glad. Han sade, att det här var det mest livade av allt, som han någonsin hade varit med om och det som mest frestade på huvudet också; och han sade, att om han bara vore kropp att begripa, huru han skulle bära sig åt, skulle vi kunna hålla på så här i hela vårt återstående liv och överlämna åt våra barn att befria Jim; för han trodde, att Jim skulle komma att tycka om det allt mer och mer, ju mer van han bleve vid det. På det viset, sade han, skulle man kunna hala ut med det ända till åttio år, och det skulle bli det bästa äventyr i hela världen. Och han sade, att det skulle göra oss alla, som hade haft vår hand med i det, till ryktbara män.

På morgonen gingo vi ut till vedbacken och höggo sönder mässingljusstaken i lämpligt stora bitar, och Tom stoppade bitarna och tennskeden i sin ficka. Därpå gingo vi till niggrernas kojor, och medan jag ledde bort Nats uppmärksamhet på någonting annat, stack Tom ett stycke av mässingljusstaken in i en pannkaka, som låg i Jims skål, och sedan följde vi med Nat för att se, huru det skulle gå, och det gick alldeles utmärkt; då Jim bet i mässingsbiten, höll han på att bita alla tänder ur munnen på sig, och det var då det allra bästa, man någonsin kunde tänka sig, det sade Tom själv. Jim låtsades aldrig om att det var någonting annat än en sten eller något sådant där, som det alltid brukar vara i mjöl, som ni vet. Men efter den betan bet han aldrig i någonting utan att han hade stuckit i det på en tre fyra ställen med gaffeln först.

[ 327 ]Och medan vi stodo därinne i halvskymningen, kommer det ett par hundar krypande fram under Jims säng, och det kom flera och flera, tills vi räknade elva, och det fanns knappast rum att dra andan där en gång. Vi hade ju glömt att skjuta igen dörren till skjulet! Niggern Nat bara skrek till en enda gång: »Häxor!» och ramlade omkull på golvet mitt ibland hundarna och började jämra sig och stöna, som om han höll på att dö. Tom sparkade genast opp dörren och kastade ut en bit av Jims mat, och hundarna gåvo sig av efter den, och inom två sekunder var han ute själv och tillbaka igen och stängde dörren, och jag förstod, att han hade varit och stängt den andra dörren också. Därpå började han ta i tu med niggern och godtalades med honom och klappade honom och frågade honom, om han trodde, att han hade sett någonting. Han reste sig opp och såg sig försiktigt omkring och sade:

»Ni tycker väl att jag inte 'är' klok, massa Sid, men om jag inte tror, att jag såg nästan en miljon hundar eller onda andar eller nå'nting annat, så må jag dö här på fläcken. De' ä' alldeles säkert att jag gjorde de'. Jag kände dom, massa Sid, jag kände dom, de' va' alldeles fullt över mig. Må den snåle ta dem! Jag bara önskar, att jag en enda gång finge en av dom där häxorna i mina klor — bara en enda gång — de' ä' allt vad jag ville. Men mest önskar jag ändå, att dom ville låta mig vara i fred — de' gör jag.»

Tom säger:

»Jag ska' säga dig, va' jag tror om'et. Va' ä' de' som gör, att dom kommer in här, just då den där förrymda niggern ska' äta frukost? Jo, de' ä' därför att dom ä' hungriga, just de' ä' de'. Ta å gör en häxpastej åt dom — just de' ska' du göra.»

»Ja, men, herrije, massa Sid, hur ska' jag kunna göra en häxpastej? Jag vet inte alls, hur man ska' bära [ 328 ]sig åt för å göra den. Jag har aldrig hört nå' så'nt omtalas förr.»

»Nâ, så får jag väl göra den själv, då.»

»Vill han göra de', gullgossen? — vill han de'? Åh, jag har lust att kyssa jorden under hans fötter — de' har jag.»

»Jo, jag ska' göra de' därför att de' ä' frågan om dig å du har varit snäll mot oss å visat oss den förrymda niggern. Men du måste vara mycke' försiktig. Då vi ska' göra de', måste du vända ryggen åt mig, å va' jag än lägger i pannan, ska' du låtsas inte si de'. Å si inte på heller, när Jim tar maten ur pannan, för då kan de' hända nå'nting — jag vet inte vad. Å framför allt får du inte röra vid trolleriapparaterna.»

»Röra vi dom, massa Sid! Huru ni kan prata! Jag skulle inte vilja röra vid dom me' ett enda finger, nej inte för tio hundra tusen biljoner dollars — nej, de' ville jag inte.»