Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 36
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 37
Kapitel 38  →


[ 328 ]

XXXVII.

Nu var den saken klappad och klar. Vi gingo nu ut och begåvo oss till skräphögen på bakgården, dit de brukade kasta gamla skor och trasor och söndriga buteljer och utnötta saker av järnbleck och allt sådant där skräp, och där påtade vi och letade och funno ett gammalt trasigt tvättfat av järnbleck och stoppade igen hålen så gott vi kunde, för det fatet skulle vi ha att baka pastejen i, och så togo vi med oss fatet ner i källaren och fyllde det med mjöl och gingo sedan in för att äta frukost. Och vi funno ett par takspånsspikar, och Tom sade, att de voro mycket bra att ha för en fånge, för med dem kunde han rista in sitt namn och sina sorger på fängelsemurarna, och den ena spiken släppte han ner i fickan på tant Sallys förkläde, som [ 329 ]hängde över en stolskarm, och den andra stucko vi fast i banden på onkel Silas hatt, som låg på byrån, därför att vi hörde barnen säga, att deras pappa och mamma skulle gå nu på morgonen till den förrymda niggern; och Tom släppte ner tennskeden i onkel Silas rockficka. Tant Sally hade inte kommit in än, så att vi måste vänta en stund.

När hon kom in var hon mycket varm och alldeles röd i ansiktet och vresig och kunde knappast hålla sig stilla, medan bordsbönen lästes, och sedan började hon hälla kaffe i kopparna med den ena handen och knackade med den andra det av barnen, som var henne närmast, i huvudet med sin fingerborg och sade:

»Jag har letat från takåsen och ända ner i källaren, och det går då över mitt förstånd, vart din andra skjorta har tagit vägen.»

Hjärtat föll ner i lungorna och levern och de där andra sakerna på mig, och en bit hård brödskorpa gav sig i väg med igenom halsen efter det, men mötte på vägen ett anfall av hosta och slungades ut som en kula ur en kanon tvärs över bordet och träffade ett av barnen mitt i ögat, så att det krökte ihop sig som en metmask och gastade till som en indian på krigsstråten, och Tom blev nästan rödblå runt omkring gälarna, och det var ett alldeles förfärligt oväsen i omkring en kvarts minut eller så där omkring, och jag skulle ha velat sälja mig själv för halva priset om det hade funnits en köpare. Men vi lugnade oss snart igen — det var bara den plötsliga överraskningen som hade tagit oss så svårt. Så säger onkel Silas:

»Det var då alldeles oerhört besynnerligt, och jag kan rakt inte begripa det. Jag vet alldeles säkert, att jag tog av mig henne, därför att…»

»Därför att du inte har mer än en på dig. Huru du kan prata heller! Jag vet, att du tog av dig henne, och jag vet det av ett bättre skäl än du med ditt hönsminne [ 330 ]också, därför att hon hängde på klädsträcket i går — jag såg henne där själv med mina egna ögon. Men nu är hon borta… det är summan av hela historien, det, och du får ta på dig en röd flanellskjorta, tills jag får tid att göra dig en ny. Och då blir det den tredje, som jag har fått sy åt dig på två år; man får inte ligga på latsidan minsann, om man ska' hålla dig med skjortor, men huru du bär dig åt med dem, det är då mer än jag kan begripa. Man borde väl få tro, att du skulle lära dig någon gång att en liten smula ta vård om dem, så gammal som du är.»

»Jag vet det, kära Sally, och jag försöker det verkligen, så gott jag kan. Men det är väl inte ensamt mitt fel alltihopa heller, för du vet väl, att jag inte ser till dem eller har någonting att göra med dem. utom när jag har dem på mig, och jag tror inte, att jag har förlorat någon enda av dem, så länge de ha suttit på kroppen på mig.»

»Ja, det är inte ditt fel, att du inte har gjort det, Silas, för du hade nog gjort det, om du hade kunnat det, tänker jag. Och det är inte bara skjortan, som är borta. Det är en sked borta också, och det är inte allt. Det var tie och nu är det bara nie. Det är väl kalven, kan jag tro, som har tagit skjortan, men inte är det kalven, som har tagit skeden, det år då säkert.»

»Vad mer är det, som är borta, Sally?»

»Jo, jag har mist sex ljus också. Råttorna kan ha tagit ljusena, och jag gissar, att det är dom, som verkligen har tagit dom. Jag undrar på, att dom inte spatserar bort med hela gården, då du oupphörligt säger, att du ska' stoppa igen hålena för dom och aldrig det blir något av; och om de inte vore så dumma, skulle de kunna bädda åt sig i knäet på dig, Silas, för du skulle inte finna dom där heller. Men du kan inte skylla råttorna för skeden, skulle jag tro.»

»Ja, kära Sally, jag har gjort orätt, och jag erkänner [ 331 ]det; jag har varit försumlig; men jag skall inte låta mårrondagen gå förbi, utan att stoppa igen hålen.»

»Åh, ingen brådska… om det blir nästa år, så är det bra. Matilda Angelina Araminta Phelps!»

Rapp säger fingerborgen, och flickan rycker fingrarna ur sockerskålen, utan att först ta sig en funderare. I detsamma kommer en negrinna och säger:

»Frun, de' ä' ett lakan borta!»

»Ett lakan borta! Vad i Guds namn hör jag!»

»Jag skall stoppa igen råtthålen i dag», säger onkel Silas och ser mycket ångerfull ut.

»Att du inte kan tiga!… Som om råttorna hade tagit lakanet. Vart har det tagit vägen, Lisa?»

»Kors, inte vet jag, frun. De' hängde på klä'strecket i går, men nu ä' de' borta… de' hänger inte där nu.»

»Jag tror, att det lider till världens ända. Aldrig i hela mitt liv har jag då hört maken. En skjorta och ett lakan och en sked och sex ljus…»

»Frun», kommer en ung, gulhrun negrinna och säger. »en mässingljusstake har kommit bort.»

»Ut med dig härifrån, din slyna, eller du får en kastrull i huv'et på dig!»

Hon riktigt kokade, så arg var hon. Jag började fundera på, om jag inte borde begagna först lägliga tillfälle att smita min väg och ge mig av ut i skogen, tills ovädret hade givit med sig. Hon gick an och brummade och trätte utan uppehåll och skötte om hela spektaklet alldeles ensam, och alla andra voro mycket tysta och beskedliga. Om en stund fiskar Onkel Silas opp skeden ur fickan, och ni kan inte tro, vad han såg dum ut, där han stod med skeden i handen. Hon tvärtystnade och bara gapade och räckte opp händerna. Vad mig angår, önskade jag, att jag hade varit i Jerusalem eller någon annanstädes, men inte länge, för så säger hon:

»Just det väntade jag mig. Så att du har haft den i din ficka hela tiden, och mycket troligt så har du [ 332 ]de andra sakerna där också. Huru har den kommit dit?»

»Det vet jag verkligen inte, kära Sally», säger han i en liksom ursäktande ton, »annars vet du nog, att jag skulle tala om det. Jag höll på och förbereda mig på min text i Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel före frukosten, och jag gissar, att jag stoppade dit den då i tankarna i stället för Nya Testamentet. Ja, så måtte det ha gått till, för jag har inte Nya Testamentet där. Men jag skall gå och se efter, och om Nya Testamentet ligger kvar, där jag satt och läste i det, kan jag förstå, att jag inte stoppade det i fickan, och då visar det, att jag lade ifrån mig Nya Testamentet och tog opp skeden och…»

»Kära Silas, bevara oss väl, vad du bråkar! I väg härifrån med er nu, hela konkarongen, och kom inte i min närhet igen, förrän jag har fått lugna mig.»

Jag skulle ha hört henne, om hon hade sagt det tyst inom sig själv, och mycket mer nu då, då hon sade det högt, och jag skulle ha stigit opp och lytt henne, om jag hade varit död. Som vi gick genom det yttre rummet, tog den gamle herrn sin hatt, och då föll takspånsspiken till golvet, men han bara tog opp den, utan att säga ett ord, och lade den på kaminfrisen och gick ut. Tom såg, att han gjorde det, och så kom han ihåg, huru det hade gått med skeden, och så sade han:

»Det tjänar inte nå' till att skicka nå' saker med honom, för han ä' inte pålitlig. Men han gjorde oss en god tjänst me' skeden i alla fall, utan att han visste av de', å därför ska' vi gå å göra honom en tjänst, utan att han vet'et… stoppa igen råtthålena åt honom.»

Det var en hel mängd med råtthål nere i källaren, så det tog en hel timme för oss. men vi stoppa' igen allesammans riktigt och gjorde allting i ordning efter oss igen. Vi hade just slutat, då vi hörde steg i trappan, och genast blåste vi ut ljuset och gömde oss; det var gamle herrn, som kom med ett ljus i den ena handen [ 333 ]och en hop stenar och saker i den andra, och han såg så frånvarande ut som de år som ha gått. Han gick och larvade omkring från det ena råtthålet till det andra, tills han hade varit till dem allesammans. Sedan stod han omkring fem minuter och plockade talgdroppet från ljuset och funderade. Så vänder han sig om mot trappan långsamt, som om han gick i sömnen, och säger:

»Om det gällde mitt liv, kan jag inte komma ihåg, när jag gjorde det. Jag skulle kunna visa henne nu, att det inte är mitt fel, om råttorna ha varit framme, men jag bryr mig inte om det — det får vara. Det skulle inte tjäna till något, är jag rädd.»

Och så gick han oppför trappan, mumlande hela vägen, och vi följde efter honom. Det var en riktigt snäll och rar gubbe, och han är det än.

Tom var mycket rådlös, huru vi skulle bära oss åt att få en sked, men vi måste ha en, sade han, och så gav han sig att fundera på saken. Då han hade funderat en stund, talade han om för mig, huru vi skulle göra. Vi gingo därför och slogo i närheten av korgen, som skedarna lågo i, tills vi sågo tant Sally komma, och då började Tom räkna skedarna och lade dem på ena sidan om korgen, men jag smusslade undan en av dem opp i rockärmen. Så säger Tom:

»Nej, men titta, tant! De, ä' ändå inte mer än nie skedar.»

Hon säger:

»Ut med er och lek och bråka inte med mig. Det måste jag väl ha reda på bättre… jag har räknat dom själv.»

»Ja, men jag har räknat dom två gånger, snälla tant, å jag kan inte få de' till mera än nie.»

Det syntes, som om hon alldeles höll på att förlora tålamodet, men naturligtvis kom hon dit för att räkna skedarna — det skulle vem som helst ha gjort.

»Gud förbarme sig heller, är det inte bara nie!» säger hon. »Vad i allan dagar… jag vånne både skadar och [ 334 ]alltihopa vore där jag inte vill säga. Jag skall räkna dom en gång till.»

Nu lade jag ifrån mig den, som jag hade tagit, och när hon hade slutat att räkna dem, sade hon:

»Det var då ett välsignat bråk med det här — det är ju tie nu, vet jag, och hon såg både misslynt och förvånad ut. Men Tom säger:

»Nej, lilla tant, jag tror inte, att de' ä' tie.»

»Du tror, du! Såg du inte, att jag räknade dom?»

»Jo, jag såg nog de', men…»

»Nå, så tar jag väl och räknar dom en gång till då.»

Jag hade redan smusslat undan en igen, och det blev nu bara nio för henne liksom första gången. O, vad hon nu var ond — hon riktigt darrade, så ond var hon. Men hon räknade och räknade, tills hon blev så bortkollrad, att hon till Och med ibland räknade korgen som en sked, och tre gånger blev det rätt för henne, och tre gånger blev det orätt. Till sist tog hon korgen och kastade den tvärs över golvet, och katten gav hon en spark, så han blev som alldeles från vettet. Och till oss sade hon, att vi skulle gå vår väg och lämna henne i fred, och om vi komme och bråkade mer med henne före middagen, skulle hon ge oss, så vi skulle känna det.

Men skeden den hade vi knyckt, och vi släppte ner den i hennes förklädesficka, under det att hon höll på att ge oss marschorder, och Jim fick mycket riktigt tag i den och i hennes takspånsspik också före middagen. Vi voro mycket belåtna med vår framgång, och Tom sade, att den var värd två gånger så mycket besvär, som vi haft, för han sade, att nu skulle hon aldrig, om det också gälde att rädda livet, kunna få skedarnas antal lika två gånger efter varandra, och hon skulle aldrig tro, att hon hade räknat rätt, om hon också hade gjort det, och han sade, att sedan hon hade räknat dem så många gånger under de närmaste tre dagarna, att hon blivit [ 335 ]alldeles virrig i huvudet, å tänkte han, att hon skulle sluta opp med det och hota att ta livet av den, som uppmanade henne att räkna dem en gång till.

Den kvällen hängde vi också tillbaka lakanet på klädstrecket, men knyckte i stället ett annat ur hennes skåp, och fortforo i ett par dagar att lägga det tillbaka och knycka det igen, tills hon inte alls visste, huru många lakan hon hade, och sade, att hon inte brydde sig om det och inte tänkte pina ur sig den lilla smula liv, som hon hade kvar, för den orsaken, och att om det också gällde hennes liv, så räknade hon inte om dem en gång till, nej, hellre doge hon.

Tack vare kalven och råttorna och den krångliga räkningen, hade vi alltså allting klappat och klart nu vad angår skjortan och lakanet och skeden och ljusen, och vad ljusstaken beträffar, var det inte så kinkigt med den, för den skulle snart vara glömd.

Men med den där pastejen var det värre; vi hade alldeles förfärligt så mycket besvär med den. Vi lagade till den inne i skogen och kokade den där, och till slut hade vi den färdig ändå, och voro mycket belåtna med den. Men det gick icke på en dag, må ni tro, och vi gjorde av med tre tvättfat fulla med mjöl, innan det lyckades för oss, Och vi brände oss litet här och var, och röken slog oss i ögonen, så att tårarna runno, för, ser ni, vi ville inte ha någonting annat än det yttre skalet eller skorpan, och det var inte någon lätt sak för oss att få skorpan att hålla sig oppe, utan den sjönk oupphörligt ner i mitten. Det enda rätta sättet hittade vi naturligtvis på allra sist, Och det var att koka repstegen också inne i pastejen. Vi voro därför inne hos Jim natten därpå och sleto sönder lakanet i små smala remsor och snodde ihop dem, och långt före daggryningen hade vi ett det allra präktigaste rep, som man skulle ha kunnat hänga en karl i. Vi låtsades, att det hade gått åt nio månader för att få det färdigt.

[ 336 ]Och på förmiddagen togo vi det med oss ut i skogen, men det ville inte rymmas i pastejen; då det var gjort av ett helt lakan, fanns det rep tillräckligt till fyrtio pastejer, om vi hade behövt så många, och det hade ändå blivit en hel mängd över till soppa eller korv eller vad vi behagade. Vi hade kunnat få en hel middag.

Men vi behövde inte någon sådan. Allt vad vi behövde var bara så mycket, som rymdes i pastejen, och därför kastade vi bort resten. Vi kokade inte någon av våra pastejer i tvättfatet, då vi voro rädda, att lödningen skulle smälta, men onkel Silas hade en utmärkt bra sängvärmare av mässing, som han satte mycket högt värde på, därför att den hade tillhört en av hans förfäder, med ett långt skaft av trä, som hade kommit över från England jämte William Erövraren med »Mayflower» eller något annat av de första skeppen, och låg undanstökat i en skrubb på vinden jämte en hel mängd andra gamla krukor och saker, som voro värdefulla, inte därför att de dugde någonting till, för det gjorde de inte, utan därför att de voro sådana där rilikker, ni vet, och vi togo den i hemlighet med oss ut i skogen. De första pastejerna skämde han alldeles bort för oss, då vi inte visste, huru vi skulle bära oss åt, men vid den sista gjorde han sin sak mycket bra. Vi togo och klenade den med deg och satte den på glöden och lade i den trasrepet och byggde ett tak av deg ovanpå och lade igen locket och lade het aska ovanpå locket och ställde oss på fem fots avstånd, hållande i det långa skaftet, och hade det svalt och bra på allt sätt, och inom en kvart hade vi en pastej, som det var en riktig njutning, att se på. Men den, som hade ätit den, han hade nog behövt två kaggar fulla med tandpetare, för om inte den där repstegen hade gjort honom oduglig till allt arbete, vet jag inte, vad jag talar om, och han skulle ha fått tillräckligt mycket magknip, så att det räckt åt honom en bra törn också.

[ 337 ]Nat såg inte på, när vi lade häxpastejen i Jims skål, och vi lade de tre tenntallrikarna på botten av skålen under maten, och på det sättet fick Jim allting fullkomligt riktigt, och så snart han blev ensam, högg han in på pastejen och fick fram repstegen och gömde den i sin halmmadrass. Och så ritade han några märken på en tenntallrik och kastade ut den genom fönstergluggen.