Ivanhoe/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sjätte kapitlet: Den sanne riddaren skyddar de svaga
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Sjunde kapitlet: På tornerplatsen
Åttonde kapitlet: Den arvlöse riddaren  →


[ 60–61 ]

VII.
PÅ TORNERPLATSEN


Nu riddare och svenner sig församla,
Och rika dräkter lysa, vapen skramla.
En tar sin långa lans, en hjälmen knyter
Och fredlig skrud mot stålsmidd rustning byter.
Den ystra stridshingst i sin grimma sliter
Och frustande sitt gyllne betsel biter.
Här vapensmeder ses på hästar rida
Med fil i hand och hammarn vid sin sida;
De bjuda ut sin tjänst åt dem som skola strida.
Bågskyttar stå på vakt längs vägens rand,
Och bönder strömma till med påk i hand.

Palamon och Arcite.

Tillståndet i England var på denna tid rätt eländigt. Kung Rickard var fången i främmande land i den grymme och trolöse österrikiske hertigens våld. Man visste icke ens riktigt var han hölls fången, och hans öde var ganska litet känt för flertalet av hans undersåtar, vilka under tiden fingo lida allt slags förtryck av hans vasaller.

Prins Johan, som var i förbund med Filip av Frankrike, Rickard Lejonhjärtas dödsfiende, sökte på allt sätt förmå hertigen av Österrike att i fångenskapen kvarhålla hans bror, till vilken han stod i skuld för så många välgärningar. Under tiden sökte han stärka sitt eget parti i England, om vars tron han ämnade i händelse av konungens död tävla med den rättmätige arvingen, hertig Arthur av Britannien, son till Geoffrey Plantagenet, Johans äldre broder. Denna plan lyckades han också som bekant sedermera sätta i verket. Som Johans egen karaktär var lättsinnig, lastfull och trolös, fäste han lätt vid sin person och sitt parti icke blott alla, som hade anledning att frukta Rickards straff för de olagligheter de begått under hans frånvaro, utan även den talrika skara av samvetslösa äventyrare, som från korstågen återvänt till sitt eget land, fullärda [ 62–63 ]i österlandets laster, förfallna och förhärdade, och som nu hoppades skörda vinst av de inbördes oroligheterna.

Bland orsakerna till den allmänna nöden och osäkerheten måste även räknas mängden av stigmän, vilka, drivna till förtvivlan genom feodaladelns betryck och skogslagarnas stränga tillämpning, slöto sig tillsammans i stora skaror, togo skogar och vildmarker i besittning och trotsade landets domstolar och ämbetsmän. Adelsmännen voro, förskansade inom var sina borgar och spelande rollen av småkonungar på sina områden, själva anförare för skaror, som knappast foro mindre tygellöst fram än de egentliga stigmännen. För att underhålla dessa följen och bestrida utgifterna för den lyx och prakt, varmed deras högmod förmådde dem att omgiva sig, lånade adelsmännen pengar av judarna mot riktiga ockrareräntor, som tärde likt kräftsår på deras gods och knappast kunde botas, så framt icke omständigheterna gåvo dem ett tillfälle att göra sig kvitt sina fordringsägare genom någon samvetslös våldshandling.

Under de många bördor, som denna sakernas olyckliga ställning pålade, led det engelska folket för närvarande djupt, och det var ännu större anledning att bäva för framtiden. Till råga på eländet spred sig en farlig smittosam sjukdom i landet. Den fick fart genom de lägre klassernas osnygghet, otjänliga föda och dåliga bostäder och bortryckte många, vilkas öde överlevande voro frestade att avundas.

Men trots de sorgliga tiderna motsågo alla, fattiga och rika, förnäma och ringa, ett tornerspel, vilket var den tidens stora folknöje, med samma intresse som den utsvultne och utfattige spanjoren motser en tjurfäktning. Varken plikt eller sjukdom kunde hålla vare sig ung eller gammal borta från sådana tillställningar. Den tornej, som nu skulle hållas i Ashby i grevskapet Leicester och vid vilken mycket ryktbara riddare skulle träda inom skrankorna inför prins Johan själv, som väntades skola närvara som åskådare, hade ådragit sig allmän uppmärksamhet, och en stor massa människor av alla stånd och villkor skyndade på morgonen den utsatta dagen till stridsplatsen.

Platsen var särdeles romantisk. I utkanten av en skog, som sträckte sig till närheten av Ashby, fanns en stor äng med den finaste och vackraste gräsmatta, omgiven på ena sidan av skogen och kantad på den andra av enstaka ekar, somliga av ofantlig storlek. Marken var liksom enkom gjord för den krigslek, som nu skulle lekas, ty den sluttade sakta från alla håll ned mot en jämn botten, som med starka palissader var inhägnad för själva torneringen. Denna jämna bana mätte en kvarts engelsk mil i längd och var ungefär hälften så bred. Den bildade en avlång fyrkant, men hörnen voro betydligt avrundade för att bereda bättre platser åt åskådarna. De öppningar, genom vilka de stridande skulle rida in, voro på norra och södra ändarna av banan och försedda med starka träportar, så breda, att två ryttare kunde rida in sida vid sida. Vid vardera av dessa portar voro uppställda två härolder jämte sex trumpetare, lika många underhärolder och en stark trupp av väpnade män, som skulle upprätthålla ordningen och förvissa sig om vilka de riddare voro, som anmälde sig att deltaga i stridsleken.

På en genom terrängens höjning bildad liten naturlig platå utanför den södra ingången voro uppslagna fem praktfulla tält, prydda med vimplar i rödbrunt och svart, de färger som de fem utmanande riddarna valt. Tältrepen voro av samma färg. Framför varje tält hängde den riddares sköld, som innehade tältet, och bredvid den stod hans väpnare förklädd till skogsman eller på något annat fantastiskt sätt utstyrd allt efter sin herres smak och den karaktär han ville antaga under torneringen. Det mellersta tältet, som var det förnämsta, hade anvisats åt Brian de Bois-Guilbert, vars rykte i alla ridderliga idrotter ävensom hans förbindelser med de riddare, som anordnat denna tornering, gjort att utmanarna mottagit honom med öppna armar och till och med valt honom till sin anförare och ledare, ehuru han så nyligen ankommit till orten. På ena sidan om hans tält voro Reginald Front-de-Bœufs och Filip de Malvoisins och på den andra stod det tält, som innehades av Hugo de Grantmesnil, en förnäm ädling från trakten, vars stamfader varit rikshovmästare på Erövrarens och hans sons, Vilhelm den rödhåriges, tid. Rolf de Vipon, en johanniterriddare, som ägde några gamla besittningar vid en plats kallad Ljungen i närheten av Ashby-de-la-Zouche, hade fått det femte tältet. Från ingången till tornerbanan ledde en sakta sluttande, tio alnar bred väg upp till den platå, på vilken tälten voro uppslagna. Den var liksom den fria platsen framför tälten omgiven av en stark palissad, och det hela bevakades av väpnade män.

Vid norra ingången fanns en liknande, trettio fot bred [ 64–65 ]väg, som utmynnade i en stor inhägnad plats för de riddare, som hade lust att bryta en lans med utmanarna, och där funnos tält med förfriskningar och bekvämligheter av varjehanda slag samt vapensmeder, hovslagare och annan uppassning, alla redo att stå till tjänst när så behövdes.

Utomkring själva tornerbanan voro för tillfället uppförda läktare med dynor och mattor för de förnäma damer och adelsmän, som väntades komma som åskådare av torneringen. Ett smalt område mellan dessa läktare och tornerplatsen var avsett för de jordägande bönderna och andra åskådare, som voro för mer än den stora massan, och det kunde jämföras med parterren på en teater. Den övriga brokiga hopen slog sig ned på för ändamålet anordnade breda torvbänkar, från vilka man, emedan marken naturligt höjde sig åt alla sidor, kunde se över läktarna och ned på tornerbanan. Många hundra personer hade dessutom klättrat upp i träden kring ängen, och till och med den närbelägna kyrkans torn var fullt av åskådare.

I fråga om de allmänna anordningarna återstår blott att nämna, att en läktare mitt på östra sidan av tornerplatsen och följaktligen just mitt för det ställe, där den häftigaste sammandrabbningen skulle äga rum, var högre än de andra, rikare smyckad och även hugnad med en sorts tronhimmel, på vilken det kungliga vapnet var anbragt. Väpnare, svenner och lakejer i lysande livréer stodo uppställda kring denna hedersplats, som var avsedd för prins Johan och hans svit. På västra sidan, mitt emot denna kungliga läktare, var en annan lika hög, dekorerad i gladare färger men vida mindre luxuöst än prinsens. En skara svenner och unga flickor, de vackrast man kunnat utvälja, klädda i ljusa fantasidräkter i skärt och grönt, omgåvo en i samma färger smyckad tron. Bland vimplar och flaggor med sårade hjärtan, brinnande hjärtan, blödande hjärtan, båge och pilar och alla de vanliga symbolerna för Kupidos triumfer märktes en utsirad vapensköld, som tillkännagav, att denna plats var bestämd åt Skönhetens och Kärlekens Drottning. Men vem som vid ifrågavarande tillfälle skulle innehava denna värdighet, kunde ingen gissa.

Emellertid tillströmmade åskådare av alla slag för att intaga sina platser, och det hände ej sällan, att gräl uppstod om vilka platser de voro berättigade till. Några av dessa tvister bilades utan alla ceremonier av soldaterna, vilka ej tvekade att som argument för de genstörtigaste använda skaften på sina stridsyxor och fästena på sina svärd. Andra, som rörde förnämare personers stridiga anspråk, avgjordes av härolderna eller de båda tornermarskalkarna, Vilhelm de Wyvil och Stefan de Martival, vilka i full rustning redo fram och tillbaka längs skrankorna för att upprätthålla ordningen bland åskådarna.

Småningom fylldes läktarna med riddare och ädlingar i fredlig högtidsdräkt. Deras långa, färgrika mantlar omväxlade med damernas ännu ljusare och gladare dräkter. Kvinnor hade i till och med större antal än männen infunnit sig för att bevittna ett skådespel, som man skulle trott vara alltför blodigt och farligt för att skänka deras kön mycket nöje. De lägre och innersta platserna fylldes snart av robusta odalbönder och borgare samt en del lägre adelsmän, som till följd av blygsamhet, fattigdom eller osäkra bördsanspråk icke vågade sätta sig högre upp. Det var naturligtvis bland dessa som de flesta tvisterna om rangen förekommo.

»Din otrogne hund», sade en gammal man, vars trådslitna livrock bar vittne om hans fattigdom, liksom hans svärd, dolk och guldkedja tydde på hans ranganspråk, »ditt vargyngel, understår du dig att knuffa en kristen, en normandisk ädling av Montdidierernas blod?»

Dessa ord voro riktade till ingen annan än vår vän Isak, vilken, dyrbart och till och med praktfullt klädd i en spetsbesatt och pälsfordrad kapprock, försökte skaffa plats i den främsta raden under läktaren åt sin dotter, den sköna Rebecka, som sammanträffat med honom i Ashby och, stödd på sin faders arm, icke litet förskräcktes över den allmänna ovilja, som judens förmätenhet tycktes väcka. Men hur skygg vi än sett Isak vid andra tillfällen, visste han mycket väl, att han nu icke hade något att frukta. Det var ej på allmänna ställen eller där andra ädlingar voro samlade, som någon rovlysten eller illvillig riddare vågade göra honom något för när. Vid sådana folksamlingar voro judarna under den allmänna lagens skydd och om detta ej räckte, fanns det vanligen bland de församlade några adelsmän, vilka av egoistiska skäl voro villiga att uppträda som deras beskyddare. Vid detta tillfälle kände Isak sig tryggare än vanligt, ty han visste, att prins Johan just då höll på att med judarna i York förhandla om ett stort lån mot säkerhet av vissa juveler och landområden. Isaks [ 66–67 ]egen del i denna transaktion var betydande, och han visste mycket väl, att prinsens ivriga önskan att lånet måtte komma till stånd skulle tillförsäkra honom dennes beskydd.

Djärv av denna anledning, stod juden på sig och knuffade undan den kristne normanden utan hänsyn vare sig för hans börd, stånd eller religion. Mannens klagan väckte emellertid de kringståendes harm. En av dessa, en grovt byggd, undersätsig odalbonde, som var klädd i gröna kläder och hade tolv pilar instuckna i sitt bälte, ett silvergehäng över axeln och en sex fot lång båge i handen, vände sig om, och under det hans ansikte, som var brunt och väderbitet av ständigt vistande i fria luften, mörknade av vrede, rådde han juden att komma ihåg, att all den rikedom han förvärvat genom att utsuga sina stackars offers blod, endast kommit honom att svälla upp likt en fet spindel, vilken man icke fäster sig vid, så länge han håller sig i en vrå, men som blir krossad om han vågar sig fram i ljuset. Denna tillrättavisning, som gavs på normandisk engelska med fast stämma och allvarlig uppsyn, kom juden att rygga tillbaka, och han skulle sannolikt helt och hållet försvunnit från ett så farligt grannskap, om icke allas uppmärksamhet plötsligt påkallats av prins Johan, som i detta ögonblick red in på tornerplatsen, åtföljd av en talrik och lysande svit, bestående dels av lekmän och dels av andliga, lika färgrika i sin klädedräkt och lika uppsluppna i sitt sätt som deras följeslagare. Bland de senare var priorn av Jorvaulx, som uppträdde i den mest världsliga dräkt, någon prelat kunde anlägga. Det hade icke sparats på pälsverk och guld, och spetsarna på hans skor, som överträffade det vansinnigaste man på den tiden kunde få se, voro så högt uppsvängda, att de voro fästa icke endast vid hans knän utan vid gördeln och i själva verket hindrade honom att sätta fötterna i stigbyglarna. Detta bekom emellertid icke mycket den ridderlige abboten, vilken kanske till och med gladde sig åt tillfället att få visa sin skicklighet i ridkonsten inför så många åskådare i synnerhet av det täcka könet och som redde sig mycket väl utan dessa för en ovanare ryttare så nödvändiga hjälpmedel. Prins Johans följe utgjordes för övrigt av de mest gynnade anförarna för hans legotrupper, några rovgiriga baroner och liderliga hovmän samt åtskilliga tempelherrar och johanniterriddare.

Det må här märkas, att riddarna av dessa båda ordnar ansågos vara fientligt sinnade mot kung Rickard. I de långvariga misshälligheter, som i Palestina uppkommo mellan Filip av Frankrike och Englands lejonhjärtade konung, hade de ställt sig på Filips sida. Denna tvedräkt hade, det visste man, till följd, att Rickards många segrar blevo fruktlösa och hans äventyrliga försök att belägra Jerusalem gjordes om intet. Vinsten av all den ära, han förvärvat, inskränkte sig till ett osäkert vapenstillestånd med sultan Saladin. Med samma politik, som förestavat deras bröders uppförande i det heliga landet, slöto sig tempelherrar och johanniter i England och Normandie till prins Johans parti, emedan de hade föga skäl att önska, att Rickard skulle återkomma till England eller att Arthur, hans rättmätige arvinge, skulle uppstiga på tronen. Av motsatta skäl hatade och föraktade prins Johan de få betydande saxiska släkter, som ännu funnos i England, och försummade intet tillfälle att förödmjuka och skymfa dem, ty han var medveten om att hans person och anspråk voro illa sedda av dem liksom av större delen av det engelska folket, som av en härskare med Johans tygellösa och tyranniska läggning fruktade nya inskränkningar i sina fri- och rättigheter.

Följd av denna ridderliga trupp och själv väl beriden, klädd i en lysande dräkt i karmosinrött och guld, med en falk på handen och på huvudet en med ädelstenar prydd, dyrbar barett, varunder hans långa, lockiga hår nedföll och utbredde sig över skuldrorna, sprängde prins Johan på en ädel grå stridshäst in på tornerbanan i spetsen för sitt muntra sällskap, högljutt skrattande och pratande med sin svit och med den kungliga kritikens hela djärvhet skärskådande de skönheter, som prydde de höga läktarna.

Under sin muntra rund kring tornerplatsen lade prinsen märke till den ännu ej stillade rörelse, som följt på Isaks ärelystna försök att tränga sig fram till de förnämligare platserna. Prinsens snabba blick kände genast igen juden, men vilade med mycket större välbehag på den sköna Sions dotter, som skrämd av folkets hotfulla hållning tryckte sig tätt intill sin åldrige fader.

Rebecka kunde också, även i en så fin kännares ögon som prins Johans, väl uthärda jämförelsen med Englands stoltaste skönheter. Hon var utsökt välväxt, och hennes harmoniska kroppslinjer framhöllos förträffligt av den österländska dräkt hon i likhet med sin stams kvinnor alltid bar. Hennes [ 68–69 ]gula silkesturban passade väl till den mörka hyn. Hennes ögons glans, ögonbrynens stolta bågar, den vackra romerska näsan, de pärlvita tänderna och de svarta lockarna, vilka föllo ned över vad den dyrbara, blommiga persiska sidenklänningen lämnade obetäckt av hennes tjusande hals och barm — allt detta utgjorde en så älsklig bild, att hon ingalunda stod tillbaka för de skönaste av de unga flickor, som omgåvo henne. Det är sant, att de tre översta av de pärlbesatta guldspännen, som sammanhöllo hennes dräkt, lämnats oknäppta för värmens skull, vilket i någon mån vidgade den antydda utsikten. Ett diamanthalsband med stenar av oskattbart värde blev också härigenom mera synligt. En strutsplym, fäst i turbaner medels en briljantagraff, var en ytterligare prydnad för den sköna judinnan, som hånades och begabbades av de stolta damer på läktarna, vilka dock i hemlighet avundades henne.

»Vid Abrahams flintskalliga hjässa», sade prins Johan, »den där judinnan måste vara en sannskyldig avbild av den skönhet, som förvred huvudet på den visaste av konungar! Vad säger du, prior Aymer? Vid denne vise konungs tempel, som vår visare broder Rickard icke kunnat återtaga — jag tror hon är själva bruden i Höga visan!»

»En ros i Saron och en lilja i dalen», svarade priorn i näston, »men ers nåd bör ihågkomma, att hon dock endast är en judinna.»

»Och se där», fortfor prinsen, som ej ens vårdade sig om att svara, »där har jag min orätta Mammon också, markisen av de gyllene markerna, tvistande om plats med fattiga skåpråttor, vilkas trådslitna rockar inte ha en vitten i sina fickor att hålla fan på avstånd med. Vid den helige Markus’ lekamen skall icke min lånfurste och hans vackra judinna få plats på läktaren! Vem är hon, Isak, din hustru eller din dotter, denna österländska houri, som du håller fast under din arm, som vore det ditt penningskrin?»

»Min dotter Rebecka, eders nåd», svarade Isak med en djup bugning, ej det minsta förvirrad av prinsens hälsning, vilken dock låg minst lika mycket hån som artighet.

»Desto bättre för dig», sade Johan med ett skallande skratt, i vilket hans muntra följeslagare underdånigast instämde. »Men dotter eller hustru bör hon dock hava en plats efter sin skönhet och dina förtjänster. — Vad är det för några som sitta där uppe?» fortfor han och tittade uppåt läktaren. »Saxiska bondlurkar sitta där och vräka sig. De få maka ihop sig och giva plats åt min ockrareprins och hans sköna dotter. Jag skall låta de drumlarna veta, att de måste dela de främsta platserna i synagogan med dem som synagogan rätteligen tillhör.»

De, till vilka dessa förolämpande och ohövliga ord riktades, voro Cedric saxare och hans bundsförvant och släkting Athelstane av Coningsburgh, en man, som på grund av sin härkomst från de sista saxiska monarkerna hölls i högsta vördnad av alla saxare i norra England. Men Athelstane hade med denna gamla konungaätts blod ärft många av dess svagheter. Han såg bra ut, var stark och grovlemmad och just nu i sina bästa år, men han var själlös i sitt uttryck, slö i blicken, tungsint, slapp och trög i allt vad han företog och så långsam i sitt beslut, att ett av hans förfäders öknamn blivit honom tillagt och han allmänt kallades Athelstane den Senfärdige. Hans vänner, och han hade många, vilka i likhet med Cedric voro honom lidelsefullt tillgivna, försäkrade, att detta tröga lynne icke härledde sig från brist på mod, utan endast från brist på beslutsamhet. Andra påstodo, att hans medfödda benägenhet för starka drycker hade omtöcknat hans själsförmögenheter, vilka aldrig varit synnerligen framstående, och att det passiva mod och den beskedliga godsinthet, som blivit kvar, endast voro dräggen av en karaktär, som kanske kunnat tillvinna sig lovord, men vars alla värdefulla beståndsdelar gått förlorade genom långvariga och råa utsvävningar.

Det var till denne man, som prinsen riktade sin brutala befallning att lämna plats åt Isak och Rebecka. Ytterst bestört över en befallning som tidens seder och tänkesätt gjorde så djupt förolämpande, obenägen att lyda och dock oviss om sättet att göra motstånd, satte Athelstane endast sin naturliga tröghet mot Johans vilja. Utan att röra sig ur stället eller göra den minsta min av att lyda slog han upp sina stora, grå ögon och stirrade på prinsen med en häpenhet, som verkade ytterst löjlig. Men den häftige Johan såg icke saken från den komiska sidan.

»Det saxiska svinet», sade han, »antingen sover eller bryr sig inte om, vad jag säger. Stick honom med din lans, De Bracy», vände han sig till en riddare, som red bredvid honom och var anförare för en trupp kondottieri, d. v. s. legosoldater som icke tillhörde någon särskild nation, men tjänade den [ 70–71 ]förste bäste, som betalade dem väl. Det blev ett sorl till och med bland prins Johans följe, men De Bracy, vars ställning befriade honom från alla betänkligheter, utsträckte sin långa lans mot läktaren och skulle hava utfört prinsens befallning, innan Athelstane den Senfärdige hämtat sig så mycket, att han kunde draga sig undan vapnet, om icke Cedric, lika snabb som hans följeslagare var långsam, med blixtens hastighet dragit det korta svärd, han bar, och med ett enda hugg skilt lansspetsen ifrån skaftet. Prins Johan blev eldröd i ansiktet. Han svor en av sina grövsta eder och stod i begrepp att uttala någon häftig hotelse, då han avhölls därifrån dels av sina egna följeslagare, som samlade sig omkring honom och besvuro honom att vara lugn, dels av ett samfällt rop från folkmassan, som uttryckte sitt högljudda gillande av Cedrics behjärtade handling. Prinsen kastade vredgade blickar åt alla håll, liksom sökte han ett lätt och ofarligt offer, och då han råkade möta en fast blick från den redan omnämnde bågskytten, som tycktes fortfara att giva sitt bifall tillkänna trots prinsens hotfulla uppsyn, frågade han honom, varför han skrek så där.

»Jag jublar alltid», sade bonden, »när jag ser ett lyckat skott eller ett tappert svärdslag.»

»Säger du det?» svarade prinsen. »Då kan du väl skjuta själv, kan jag tro?»

»Vanliga jägaremål kan jag träffa på vanliga jägarehåll», svarade bonden.

»Och Wat Tyrrels mål på hundra yard», sade en röst bakom dem, men varifrån den kom, kunde ingen urskilja.

Denna hänsyftning på Vilhelm den rödhåriges öde på en gång uppretade och oroade prins Johan. Han åtnöjde sig emellertid med att, pekande på bonden, befalla de soldater, som stodo uppställda kring tornerplatsen, att »hålla ett öga på skrävlaren».

»Vid den heliga Griselda», tillade han, »vi skola se, hur skicklig den är, som är så redo att skänka sitt bifall åt andras bedrifter.»

»Jag skall icke undandraga mig provet», sade bonden med det lugn, som utmärkte hela hans uppträdande.

»Stig nu emellertid upp, era saxiska lymlar», sade den häftige prinsen, »ty, vid Gud, eftersom jag sagt det, skall juden sitta bland er.»

»Nej, för ingen del, ers nåd, det tillkommer icke sådana som oss att sitta bland landets herrar», sade juden, vars ärelystnad visserligen hade förlett honom att tvista om företrädet med Montdidierernas avsigkomne och fattige ättling, men ingalunda sträckte sig ända till att förmå honom göra intrång på de rika saxarnas företrädesrättigheter.

»Upp med dig, otrogne hund, när jag befaller dig», sade prins Johan, »annars låter jag flå av dig din svarta hud och garva den till seltyg.»

Så kraftigt uppmanad, började juden stiga uppför den branta och smala trappa, som ledde till läktaren.

»Jag vill se», sade prinsen, »vem som vågar hindra honom. Och han spände ögonen i Cedric, som såg ut, som om han tänkte kasta juden på huvudet ned för trappan.

Katastrofen förekoms av narren Wamba, som sprang emellan sin herre och Isak och till svar på prinsens utmaning skrek: »Det gör jag!» och i detsamma höll fram mitt för näsan på juden ett stycke fläsk, som han dragit fram under sin kappa och varmed han utan tvivel försett sig för den händelse torneringen skulle räcka längre än det stod i hans förmåga att vara utan mat. När juden fann det som var hans stams avsky mitt för sin näsa och narren på samma gång svängde sitt träsvärd över hans huvud, ryggade han tillbaka, förlorade fotfästet och rullade ned för trappan, till stor förnöjelse för åskådarna, som utbrusto i ett skallande skratt, vari prins Johan och hans följe icke kunde låta bli att instämma.

»Tilldela mig priset, kusin prins», sade Wamba. »Jag har besegrat min fiende i ärlig strid med svärd och sköld», tillade han, svängande fläskbiten i den ena handen och träsvärdet i den andra.

»Vem och vad är du, ädle kämpe?» sade Johan, alltjämt skrattande.

»En narr i kraft av min börd», svarade gycklaren. »Jag är Wamba, son till Vettlös, som var son till Fårskalle, som var son till en ålderman.»

»Giv juden plats på nedersta bänken», sade prins Johan, måhända ganska glad att hava funnit en anledning att avstå från sin ursprungliga avsikt. »Det är icke tillbörligt att sätta den besegrade bredvid segraren.»

»Skälmen över narren vore värre», svarade Wamba, »och juden över fläskskinkan värst av allt.»

[ 72–73 ]»Stor tack, min vän!» utropade prins Johan. »Du behagar mig. — Hör du, Isak, låna mig en handfull byzantiner.»

Medan juden, häpen över denna begäran, rädd att avslå och obenägen att efterkomma den, trevade i den skinnpåse, som hängde vid hans gördel, och kanske sökte göra klart för sig, huru få mynt som kunde gälla för en handfull, böjde prinsen sig ned från sin spanska häst och gjorde slut på Isaks tvekan genom att rycka till sig hans penningpung. Han kastade till Wamba ett par av de guldstycken, den innehöll, och red vidare runt om tornerplatsen, lämnande juden åt de kringståendes löje och själv skördande lika mycket bifall av åskådarna, som om han utfört någon hedersam och ärofull handling.