Ivanhoe/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Åttonde kapitlet: Den arvlöse riddaren
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Nionde kapitlet: Kärlekens och skönhetens drottning
Tionde kapitlet: Gurths uppdrag  →


[ 82-83 ]

IX.
KÄRLEKENS OCH SKÖNHETENS DROTTNING

Liksom i skönhet främst hon måste kallas,
Var hennes prydnad ädlare än allas.
En drottnings glans åt hennes yttre skänkte
Den kronas guld, från hennes hjässa blänkte,
Och tecknet till den makt, hon hade, var
Den Agnus-Castus-kvist, i hand hon bar.

Blomman och bladet.

Vilhelm de Wyvil och Stefan de Martival, tornerspelets marskalkar, voro de första att lyckönska segraren. De bådo honom på samma gång låta snöra av sig hjälmen eller åtminstone lyfta sitt visir, innan de förde fram honom att ur prins Johans hand mottaga dagens pris. Den Arvlöse Riddaren avböjde med all ridderlig höviskhet deras framställning, förebärande att han av skäl som han angivit för härolderna vid inträdet på tornerbanan, denna gång icke kunde låta se sitt ansikte. Marskalkarna voro fullt tillfredsställda med detta svar, ty bland de många besynnerliga löften, varmed riddare under medeltiden plägade binda sig, var intet vanligare än det att förbliva inkognito under en viss tid eller tills någon särskild bragd blivit utförd. Marskalkarna forskade därför icke vidare i den hemlighet som omgav den Arvlöse Riddaren, utan meddelade prins Johan segrarens önskan att förbliva okänd och utbådo sig tillåtelse att få föra honom inför prinsen, så att han måtte få belöningen för sin tapperhet.

Johans nyfikenhet väcktes av den hemlighetsfullhet främlingen iakttog, och som han redan var missnöjd med utgången av torneringen, i vilken de av honom gynnade utmanarna blivit en efter en besegrade av en enda riddare, svarade han marskalkarna helt högdraget:

»Vid glorian kring den heliga Jungfruns panna, denne riddare måtte hava förlorat både sin hövlighet och sina gods eftersom han vill visa sig inför oss med betäckt ansikte. — Veta ni, mina herrar», fortfor han, vändande sig till sin svit, »vem denne junker kan vara, som har så stolta åthävor?»

»Jag kan icke gissa det», svarade De Bracy, »och jag hade icke trott att det mellan Britanniens fyra hav fanns en kämpe, som kunde besegra dessa fem riddare på en och samma dag. På min ära, jag skall aldrig glömma med vilken kraft han rände emot Vipont. Den stackars johanniten flög ur sadeln som en sten ur en slunga.»

»Skryt icke med det», sade en johanniterriddare som var närvarande. »Er store tempelherre hade inte bättre tur. Jag såg Bois-Guilbert rulla omkring tre gånger och var gång taga händerna fulla av sand.»

De Bracy, som hörde till tempelherrarnas anhang, ämnade svara, men hindrades av prins Johan.

»Tyst, mina herrar», sade denne, »vad är det för ett gagnlöst gräl vi här föra?»

»Segraren», sade De Wyvil, »väntar alltjämt på ers höghets befallning.»

»Det är vår befallning», svarade Johan, »att han så väntar tills vi erfara om det icke finnes någon som åtminstone kan gissa hans namn och stånd. Skulle han också få sitta där till i kväll, så har han haft arbete nog för att hålla sig varm.»

»Ers höghet», sade Valdemar Fitzurse, »ger ej segraren den heder som honom tillkommer, om ni nödgar honom att vänta tills vi säga ers höghet vad vi ej kunna veta. Åtminstone kan icke jag gissa på någon — så framt han icke är någon av de goda lansar som åtföljde kung Rickard till Palestina och nu vänt hemåt från det heliga landet.»

»Det kan vara greven av Salisbury», sade De Bracy, »han är ungefär av hans storlek.»

»Snarare då sir Tomas de Multon, riddaren av Gilsland», sade Fitzurse. »Salisbury är mera grovlemmad.» Det hördes en viskning bland de uppvaktande, men från vem den utgått kunde ej avgöras. »Det skulle kunna vara kungen, Rickard Lejonhjärta själv.»

»Det förbjude Gud!» utbrast prins Johan, blek som ett lik och ryggande tillbaka som bländad av en blixt. »Valdemar! De Bracy! Tappra riddare och herrar, kom ihåg edra löften och stå mig troget bi!»

»Här är ingen överhängande fara», sade Valdemar Fitzurse. »Kommer ni så litet ihåg er faders sons jättelika lemmar att [ 84-85 ]ni tror de kunna rymmas i den där rustningen? — De Wyvil och Martival, ni göra prinsen den bästa tjänsten med att föra fram segraren till tronen och göra slut på ett misstag, som drivit allt blodet från hans kinder. — Betrakta honom närmare», fortfor han, »och ers höghet skall se att det fatta minst tre tum i kung Rickards längd och dubbelt så mycket i hans bredd över axlarna. Själva hästen, han rider, skull ej kunnat bära kung Rickards tyngd i en enda dust.»

Medan han ännu talade förde marskalkarna fram den Arvlöse Riddaren till foten av den trätrappa som från tornerplatsen ledde upp till prins Johans tron. Prinsen var alltjämt upprörd av tanken att hans djupt förorättade broder, till vilken han stod i så stor skuld, plötsligt anlänt till sitt fädernerike, och icke ens de olikheter, som Fitzurse påpekat, kunde helt och hållet skingra hans farhågor. Under det han med ett kort och förvirrat lovtal över den okändes tapperhet lät till honom överlämna den stridshäst, som skulle utgöra priset, darrade han av fruktan att från den stålklädda gestalten framför honom få höra Rickard Lejonhjärtas djupa och fruktansvärda stämma.

Men den Arvlöse Riddaren yttrade icke ett ord till svar på prinsens tilltal. Han endast gjorde en djup bugning.

Hästen, som leddes in på tornerbanan av två stallknektar i lysande dräkter, var försedd med den dyrbaraste stridsmundering, vilket dock för den sakkunnige knappast kunde öka det ädla djurets värde. Den Arvlöse Riddaren lade sin ena hand på sadelknappen och svängde sig upp på hästryggen utan att begagna sig av stigbyglarna. Med upplyft lans red han därefter två gånger kring banan, med en fulländad ryttares skicklighet framvisande hästens alla företräden.

Denna uppvisning skulle under andra omständigheter kunnat tydas som fåfänga, men nu kunde det ej annat än anses lämpligt att till det bästa framhålla den furstliga gåva, varmed han nyss blivit hedrad, och riddaren hälsades ånyo med hela församlingens bifallsrop.

Emellertid hade den beställsamme priorn av Jorvaulx med en viskning påmint Johan om att segraren nu måste visa sitt goda omdöme, liksom förut sin tapperhet, genom att bland de skönheter, som prydde läktaren, utvälja en dam som skulle intaga tronen såsom skönhetens och kärlekens drottning och följande dag utdela tornerspelets pris. Prinsen gjorde följaktligen ett tecken med sin kommandostav, när riddaren för andra gängen passerade runt banan. Riddaren vände sig mot tronen, och sänkande sin lans tills spetsen var två fot från marken, satt han orörlig och liksom avvaktande Johans befallningar; alla beundrade den skicklighet, varmed han ögonblickligt förvandlat sin eldiga springare från ett tillstånd av den största livlighet till en ryttarstatys orörlighet.

»Arvlöse Riddare», sade prins Johan, »eftersom detta är den enda titel, varmed jag kan tilltala dig — det är nu din plikt liksom din rättighet att nämna den sköna dam, vilken såsom ärans och kärlekens drottning skall presidera vid morgondagens fest. Om du såsom en främling i vårt land skulle behöva lita till andras omdöme, kunna vi endast säga att Alicia, dottern till vår tappre riddare Valdemar Fitzurse, länge vid vårt hov ansetts såsom den förnämsta både till skönhet och rang. Men det oaktat är det din otvivelaktiga rättighet att tilldela vem du vill denna krona, genom vars överlämnande till din utvalda dam morgondagens drottning må anses utkorad. Höj din lans!»

Riddaren lydde och prins Johan fäste på dess spets en krona av grönt siden, nedtill försedd med en kant av guld, medan den upptill slutade i med varandra omväxlande pilspetsar och hjärtan, liksom smultronbladen och kulorna på en hertiglig krona.

Johan hade mer än ett skäl till den tydliga vink han lät undfalla sig beträffande Valdemar Fitzurses dotter, och de härledde sig alla från den sällsamma blandning av sorglöshet och förmätenhet, lågt svek och list, som var Johans karaktär. Han ville ur ridderskapets tankar bannlysa sitt eget ohöviska och illa upptagna skämt om judinnan Rebecka; han var angelägen att ställa sig in hos Alicias fader Valdemar, som han fruktade och vilken mer än en gång under dagens lopp visat sig missnöjd. Han hyste också en önskan att vinna denna dams bevågenhet, ty Johan var minst lika tygellös i sina nöjen som lastbar i sin ärelystnad. Men utom alla dessa skäl ville han skaffa den Arvlöse Riddaren, för vilken han redan fattat stark motvilja, en mäktig fiende i Valdemar Fitzurse, vilken han trodde skulle djupt känna den kränkning hans dotter fick lida i händelse segraren, vilket icke var uteslutet, träffade ett annat val.

Så blev det också, ty den Arvlöse Riddaren red förbi den [ 86-87 ]läktare i prinsens närhet, på vilken lady Alicia tronade helt stolt och segerviss, och fortsättande sin väg kring banan lika långsamt som han dittills ridit snabbt, tycktes han begagna sig av sin rättighet att granska de många vackra ansikten, han såg runt omkring sig.

Det var intressant att se, hur olika de skönheter betedde sig, vilka blevo föremål för denna granskning. Somliga rodnade, andra antogo en stolt och värdig min, andra sågo rakt framför sig och försökte se ut som om de voro omedvetna om vad som försiggick; somliga drogo sig undan med en förskräckelse som kanske var låtsad, andra försökte hålla sig allvarsamma, men måste dock le, och ett par, tre skrattade öppet. Det fanns också några som läto slöjorna hölja deras, behag, men som samtidiga författare påstå att dessa skönheter redan sett sina bästa dagar, får man antaga att de som fått sin fulla andel av sådan fåfänglighet nu voro villiga att avstå från sina anspråk och låta de nya skönheterna för dagen göra sig tillfullo gällande.

Slutligen stannade riddaren nedanför den läktare, på vilken lady Rowena satt, och åskådarnas spänning nådde sin höjdpunkt.

Det måste erkännas att om den Arvlöse Riddaren låtit muta sig av det intresse som visades för hans framgång, hade verkligen den del av åskådarläktarna, framför vilken han stannade, förtjänat företräde. Cedric saxare hade, utom sig av förtjusning över tempelherrens nederlag och kanske ännu mera över sina båda grannars, Front-de-Bœufs och Malvoisins, missöden, sträckt sig fram över balustraden och i varje sammandrabbning följt segraren icke blott med ögonen, utan med själ och hjärta. Lady Rowena hade lika uppmärksamt åsett dagens händelser, ehuru hon icke öppet förrådde samma livliga intresse. Till och med den tröge Athelstane visade tecken till att skaka av sig sin slöhet: han lät giva sig en stor bägare muskatvin, som han tömde i ett drag för den Arvlöse Riddarens välgång.

En annan grupp, som hade plats under den av saxarna besatta läktaren, hade visat ett ingalunda mindre intresse för utgången av dagens strid.

»Fader Abraham!» sade Isak av York, när den första dusten mellan tempelherren och den Arvlöse Riddaren va röver. »Vad den hedningen rider vilt! Ack, den goda hästen, som förts ända från Berberiet, den bryr han sig inte mer om än om den vore en vildåsnas fåle — och den härliga rustningen, som kostade så många sekiner hos Josef Pareira, vapensmeden i Milano, utom sjuttio procent i avans, den aktar han lika litet som om han hittat den på landsvägen.»

»Om han vågar sitt liv och sina lemmar, fader», sade Rebecka, »i en så fruktansvärd strid, kan man knappast vänta att han skall spara häst och rustning.»

»Barn», svarade Isak en smula het, »du vet inte vad du säger. Hans hals och hans lemmar äro hans egna, men hästen och rustningen äro — helige Jakob, vad höll jag på att säga! — Nåja, han är en präktig yngling. — Se, Rebecka, se, nu reder han sig åter till strid emot filistéen. — Bed, mitt barn, bed för den gode ynglingens liv — och för den snabba hästen och den dyrbara rustningen! — Mina fäders gud!» utropade han. »Han har segrat, och den oomskurne filistéen har fallit för hans lans — liksom Og, Basans konung, och Sihon, amoriternas konung, föllo för våra fäders svärd! — Förvisso skall han taga deras guld och deras silver och deras stridshästar och rustningar av koppar och stål till rov och byte.»

Samma ängslan visade den hedervärde juden för varje ny sammandrabbning, och sällan underlät han att göra en hastig kalkyl över värdet av den häst och rustning, som vid varje ny framgång tillföll hans hjälte. Det var därför icke litet intresse, som visats den Arvlöse Riddaren av åskådarna på de platser, framför vilka han nu stannade.

Vare sig av obeslutsamhet eller någon annan anledning till tvekan satt dagens hjälte orörlig på sin häst i mer än en minut, medan alla betraktade honom under tystnad. Sedan sänkte han sakta och behagfullt lansspetsen och nedlade den lilla kronan framför den sköna Rowenas fötter. Genast ljödo trumpeterna, och härolderna utropade lady Rowena till skönhetens och kärlekens drottning för den följande dagen, hotande med särskilda straff dem som icke underkastade sig hennes spira. Sedan ropade de flera gånger »largesse» (frikostighet), vartill Cedric i sin stora glädje svarade med en ansenlig gåva; till denna lade Athelstane efter en stunds fundering en lika stor.

Det hördes en smula mummel bland de normandiska [ 88-89 ]damerna, vilka voro lika ovana vid att se företrädet givas åt en saxisk skönhet, som de normandiska ädlingarna voro att lide nederlag i de ridderliga idrotter de själva hade infört. Men dessa uttryck av missnöje överröstades av folkets rop: »Leve lady Rowena, kärlekens och skönhetens utkorade och rättmätiga drottning!» Härtill lade många på de nedre bänkarna: »Leve den saxiska prinsessan! Leve den odödlige Alfreds ätt!»

Huru misshagliga dessa leverop än voro för prins Johan och hans omgivning, såg han sig dock tvungen att bekräfta segrarens val. Följaktligen gav han befallning om att stiga till häst och lämnade sin tron. Han satt upp på sin lilla spanska klippare och red åtföljd av sin svit åter in på tornerbanan. Prinsen stannade ett ögonblick nedanför den läktare, där lady Alicia satt. Han betygade denna dam sin vördnad och yttrade samtidigt till sina följeslagare:

»Vid min salighet, go' herrar, om riddarens vapenbragder hava visat att han har muskler och senor, så har hans val icke desto mindre ådagalagt att hans ögon icke höra till de klarsyntaste.»

Det var vid detta tillfälle liksom alltid Johans olycka att han icke fullt förstod dem han önskade vinna på sin sida. Valdemar Fitzurse kände sig mera kränkt än tilltalad av att prinsen så öppet fäste uppmärksamheten på att hans dotter blivit förbigången.

»Jag känner ingen dyrbarare eller okränkbarare ridderlig rättighet», sade han, »än att varje fri riddare får välja sitt hjärtas dam efter sitt eget tycke. Min dotter traktar icke efter utmärkelse av någon, och i sin egen krets skall hon aldrig komma att sakna den hyllning som tillkommer henne.»

Prins Johan svarade icke, men han satte sporrarna i sin häst liksom för att giva luft åt sin förargelse och galopperade bort till den läktare, där Rowena alltjämt satt med kronan vid sina fötter.

»Mottag, sköna dam», sade han, »tecknet till eder överhöghet, vilken ingen kan mera uppriktigt hylla än vi, Johan av Anjou, och om det behagar eder att i dag med er ädle anförvant och edra vänner hedra vår fest på Ashby slott, få vi lära känna den härskarinna, åt vars tjänst vi ägna morgondagen.»

Rowena satt tyst, men Cedric svarade för henne på sitt saxiska modersmål:

»Lady Rowena», sade han, »är ej mäktig det språk, på vilket det höves att besvara eder artighet och kan därför ej heller deltaga i festen. Även jag och den ädle Athelstane av Coningsburgh tala endast våra fäders språk och hava endast deras enkla seder. Vi avböja därför tacksamt eders höghets artiga inbjudning till festmåltiden. I morgon skall lady Rowena mottaga det uppdrag, vartill hon kallats genom den segerrike riddarens fria val.»

Så sägande tog han upp den lilla kronan och satte den på Rowenas huvud, till tecken att hon mottog den värdighet som för tillfället tilldelades henne.

»Vad säger han?» sade prins Johan, låtsande att ej förstå det saxiska språket, varmed han dock var ganska förtrogen. Innehållet av Cedrics ord återgavs för honom på franska.

»Gott», sade han, »i morgon skola vi själva föra denna stumma härskarinna till hennes tron. — Du åtminstone, unge riddare», tillade han, vändande sig till segraren, som fortfarande uppehöll sig i närheten av läktaren, »kommer väl till vår fest i dag?»

Riddaren, som nu talade för första gången, ursäktade sig med låg och otydlig röst. Han förebar trötthet och nödvändigheten att vila sig till morgondagens strid.

»Gott, gott», sade prins Johan högdraget, »fastän vi icke äro vana vid dylika avslag, skola vi försöka smälta vår festmåltid så gott vi kunna, om den också icke hedras av den lyckligaste kämpen och hans utvalda skönhetsdrottning.»

Härmed redde han sig till att lämna tornerbanan med sitt lysande följe, och när han i denna avsikt kastade om sin häst, blev det signalen för åskådarna att bryta upp och skingra sig.

Men Johan hade icke ridit långt förrän han med den hämndgirighet, som utmärker det sårade högmodet, i synnerhet då det är förenat med en medveten brist på förtjänst, åter kastade om sin häst, fäste en vredgad blick på den bondeman, som tidigare på dagen ådragit sig hans missnöje, och utdelade sina befallningar till de knektar som stodo i närheten.

»Vid ert liv», sade han, »låt den där karlen icke undkomma!»

[ 90-91 ]Bonden uthärdade prinsens vredgade ögonkast med samma orubbliga lugn som utmärkt hans förra uppträdande och sade med ett leende:

»Jag ämnar inte lämna Ashby förrän i övermorgon. Jag måste se hur Staffordshire och Leicestershire kunna spänna sina bågar. Needwoods och Charnwoods skogar måste fostra goda skyttar.»

»Och jag», sade prins Johan till sin uppvaktning, men icke som ett direkt svar, »vill se hur han själv sköter sin båge, och ve honom om ej hans skicklighet i någon mån kan ursäkta hans oförskämdhet!»

»Det är hög tid», sade De Bracy, »att dessa bönders fräckhet stävjas genom något påtagligt exempel.»

Valdemar Fitzurse, som sannolikt tyckte att hans herre ej valde den genaste vägen till folkgunst, ryckte på axlarna och teg. Prins Johan fullföljde sin avsikt att lämna tornerplatsen och mängden började allmänt skingras.

På skilda vägar, alltefter de olika trakter varifrån de kommit, och i större eller mindre grupper sågos åskådarna vandra bort över slätten. De allra flesta gingo i riktning mot staden Ashby, där många av de förnämare erhållit bostad på slottet och andra funnit kvarter i själva staden. Bland dessa befunno sig de flesta av de riddare som redan uppträtt vid torneringen eller som ämnade deltaga i den under morgondagen och vilka, när de långsamt redo vägen fram, samspråkande om dagens händelser, hälsades med höga rop av folket. Samma hyllningsrop ägnades prins Johan, ehuru de mera gällde prakten i hans yttre uppträdande än hans inre värde.

En uppriktigare och allmännare liksom även mera välförtjänt hyllning ägnades dagens segervinnare, tills han, för att undandraga sig folkets uppmärksamhet, höll till godo med ett av de tält som voro uppslagna längst bort på tornerplatsen och som marskalkarna artigt ställt till hans förfogande. När han gick in i sitt tält, avlägsnade sig många som dröjt kvar på tornerplatsen för att titta på honom och försöka sig på allehanda gissningar om honom.

Sorlet av den nyss på en plats hopträngda, av samma intresse besjälade folkmassan hade nu efterträtts av ett avlägset ljud av röster från de skilda grupper som vandrade bort åt alla håll. Slutligen bortdogo dessa röster, och man hörde ej andra ljud än när tjänarna borttogo dynor och draperier från läktarna för att sätta dem i säkerhet över natten och grälade sinsemellan om de halvurdruckna vinflaskorna och återstoderna av de förfriskningar som kringburits bland åskådarna.

Utanför skrankorna voro flera smedjor uppförda, och dessa började nu glimma genom skymningen. Det var vapensmederna som börjat sitt arbete, och de skulle fortsätta hela natten för att laga eller ändra de rustningar, vilka ånyo skulle begagnas dagen därpå.

En stark avdelning knektar, som avlöstes varannan timme, omgav tornerplatsen och höll vakt hela natten.