Ivanhoe/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Nionde kapitlet: Kärlekens och skönhetens drottning
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Tionde kapitlet: Gurths uppdrag
Elfte kapitlet: Den svarte riddaren  →


[ 90-91 ]

X.
GURTHS UPPDRAG


Liksom en olyckskorp den sjukes dödsdom
Framkraxar dystert med den krökta näbben
Och i den tystnadstunga nattens dunkel
Nedskakar pest ur sina svarta vingar,
Så stackars Barrabas, förtvivlad, jäktad,
I hemska eder utfar mot de kristna.

Juden från Malta.

Så snart den Arvlöse Riddaren kom fram till sitt tält, skyndade väpnare och svenner i mängd att erbjuda honom sina tjänster för att avkläda honom rustningen, bära fram andra kläder och giva honom ett vederkvickande bad. Deras nit ökades kanske vid detta tillfälle av nyfikenheten, ty alla ville veta vem den riddare var som vunnit så många lagrar och likväl icke ens på prins Johans befallning kunnat förmås att slå upp sitt visir eller säga sitt namn. Men deras inställsamma frågvishet blev ej tillfredsställd. Den Arvlöse Riddaren av-böjde all annan hjälp än av sin egen väpnare eller livknekt, en enkel och torftig man, som insvept i en mörk filtkappa och med huvudet och ansiktet till hälften dolda i en svart, normandisk pälsmössa tycktes vara lika hågad för att bevara sitt inkognito som hans herre. Ingen annan än han fick komma in i tältet, och därinne befriade han sin herre från de [ 92-93 ]tyngre delarna av rustningen och framsatte åt honom mat och vin, som riddaren lät sig väl smaka.

Den Arvlöse Riddaren hade knappast slutat sin hastiga måltid, förrän hans tjänare anmälde att fem män, som ledde var sin stålklädda häst, önskade tala med honom. Riddaren hade utbytt sin rustning mot en lång rock, sådan som brukades av personer av hans stånd och vilken, kapuschongförsedd som den var, nästan lika fullständigt som ett hjälmvisir kunde dölja ansiktsdragen, när bäraren så önskade. Men skymningen, som nu föll allt tätare, skulle i och för sig hava gjort varje förklädnad överflödig, så framt det icke gällde personer, för vilka anletsdragen voro särskilt välbekanta.

Den Arvlöse Riddaren trädde därför dristigt fram i tältöppningen och fann framför sig utmanarnas vapendragare, vilka han lätt igenkände på deras bruna och svarta dräkter. Var och en av dem ledde sin herres stridshäst, lastad med den rustning, i vilken han den dagen kämpat.

»Enligt ridderskapets lagar», sade den främste av dessa män, »får jag, Baldwin de Oyley, väpnare hos den fruktade riddaren Brian de Bois-Guilbert, erbjuda dig, som för tillfället kallar dig den Arvlöse Riddaren, den häst och rustning som Brian de Bois-Guilbert begagnat i denna dags vapenlek, överlämnande åt din högsinthet att efter behag behålla eller till återköp erbjuda den, ty sådan är vapenlagen.»

De övriga väpnarna eftersade ungefär samma ord och avvaktade sedan den Arvlöse Riddarens beslut.

»Till er fyra», svarade riddaren vändande sig till dem som sist talat, »och till edra hedervärda och tappra herrar har jag ett och samma svar. Framför min hälsning till de ädla riddarna, edra herrar, och säg att jag skulle illa handla om jag berövade dem hästar och rustningar, vilka aldrig kunna brukas av tapprare riddare. Jag önskar jag kunde stanna vid detta, men emedan jag i sanning är den jag kallar mig, den Arvlöse, måste jag hemställa till edra herrar att de behagade återköpa sina hästar och rustningar, eftersom den rustning jag själv bär knappast kan kallas min egen.»

»Vi hava var och en bemyndigande», svarade Front-de-Bœufs väpnare, »att bjuda hundra sekiner i lösen för häst och rustning.»

»Det är nog», sade den Arvlöse Riddaren. »Hälften av denna summa tvingar mig mitt närvarande nödläge att mottaga; av det återstående må ni själva taga ena hälften och fördela det andra mellan härolderna, underhärolderna, musikanterna och tjänarna.»

Med mössan i handen och under djupa bugningar uttryckte väpnarna sin djupa erkänsla för en artighet och frikostighet, som åtminstone i denna utsträckning var mycket sällsynt. Den Arvlöse Riddaren vände sig sedan till Baldwin, Brian de Bois-Guilberts väpnare.

»Av din herre», sade han, »vill jag inte mottaga varken vapen eller lösepenning. Hälsa honom ifrån mig att vår strid icke är slut — icke förrän vi hava kämpat både med svärd och lans — såväl till fots som till häst. Till denna kamp på liv och död har han själv utmanat mig, och jag skall icke glömma utmaningen. Må han till dess vara förvissad att jag ej betraktar honom såsom jag betraktar hans vapenbröder, med vilka jag kan med nöje utbyta artigheter, utan såsom en svuren fiende.»

»Min herre», svarade Baldwin, »vet att möta förakt med förakt och hugg med hugg, liksom artighet med artighet. Eftersom du försmår att av honom mottaga någon del av den lösen, du bestämt för de andra riddarnas rustningar, måste jag lämna hans rustning och häst här, ty jag är förvissad att han aldrig skall värdigas begagna någondera av dem.»

»Du har talat väl, min gode väpnare», sade den Arvlöse Riddaren, »väl och oförfärat, såsom det höves den som för sin frånvarande herres talan. Lämna dock icke häst och rustning här! Återställ dem till din herre, och om han försmår att mottaga dem, så behåll dem för egen räkning, min vän! I den mån de äro mina, skänker jag dig dem!»

Baldwin bugade sig djupt och drog sig tillbaka med sina följeslagare. Den Arvlöse Riddaren gick in i sitt tält.

»Hittills, min käre Gurth», sade han till sin tjänare, »har det engelska ridderskapets anseende icke lidit något avbräck genom mig.»

»Och för att vara en saxisk svinherde», sade Gurth, »har jag inte så illa spelat min roll av normandisk väpnare.»

»Åhnej», svarade den Arvlöse Riddaren, »men du har hela tiden hållit mig i ängslan att dina bondaktiga fasoner skulle förråda dig.»

»Asch», sade Gurth, »jag är inte rädd att någon skall känna igen mig, om inte möjligen Wamba, gycklaren. Jag har [ 94-95 ]aldrig kommit underfund med om han är mest skälm eller narr. Men jag kunde inte annat än skratta, när min gamle husbonde gick alldeles förbi mig och hela tiden trodde att Gurth gick och vaktade hans svin många mil härifrån i Rotherwoods snår och träsk. Om jag blir upptäckt —»

»Du vet vad jag lovat», sade den Arvlöse Riddaren.

»Nåja, vad den saken angår», sade Gurth, »skall jag aldrig svika min vän av fruktan för hudflängning. Jag har tjock hud, som står emot både kniv och piska lika bra som någon svinhud.»

»Lita på att jag skall vedergälla dig för den risk du löper för min skull, Gurth», sade riddaren. »Här skall du få dessa tio guldmynt så länge.»

»Jag är rikare», sade Gurth och stoppade mynten i sin pung, »än någon svinherde eller träl någonsin varit.»

»Gå sedan med denna guldpåse till Ashby», fortsatte hans herre, »sök upp Isak av York och låt honom göra sig betald för hästen och rustningen, som jag fick på hans kredit!»

»Nej, vid Sankt Dunstan», svarade Gurth, »det gör jag inte.»

»Vad, din skälm», utbrast hans herre, »vill du inte lyda mina befallningar?»

»Om det är hederliga, förnuftiga och kristliga befallningar», svarade Gurth, »men det är inte denna. Att låta juden själv ta betalt vore ohederligt, ty det vore att bedraga min herre, och oförnuftigt, ty endast en dåre kunde handla så, och okristligt, ty det vore att plundra en rättrogen för att rikta en otrogen.»

»Laga att han blir belåten i alla fall, din tjurskalle», sade den Arvlöse Riddaren.

»Det skall jag», sade Gurth, tog påsen under sin kappa och redde sig till att gå. »Och det skall stå hårt på», mumlade han, »om jag inte skall få honom att nöja sig med hälften av vad han själv begär.» Med dessa ord gick han och lämnade den Arvlöse Riddaren åt sina egna häpna funderingar som i flera hänseenden än det nu är möjligt att meddela läsaren voro synnerligen oroande och smärtsamma.


Asterisk.svg


Vi måste nu i tanken förflytta oss till byn Ashby eller rättare till en i dess grannskap belägen lantgård, tillhörig en rik israelit, hos vilken Isak, hans dotter och deras följe hade tagit in. Judarna voro som bekant lika gästfria och välgörande mot sina egna stamfränder som de påstodos vara ogina och njugga mot dem de kallade hedningar. Dessa behandlade dock i sanning icke judarna så att de kunde påräkna någon gästfrihet från deras sida.

I ett ganska litet, men i österländsk smak rikt dekorerat rum satt Rebecka på en hop broderade dynor, vilka, uppstaplade utmed en låg upphöjning, som gick runt omkring rummet, i likhet med spanjorernas estrada, gjorde tjänst i stället för stolar och pallar. Hon följde med en blick av orolig och barnslig ömhet sin far, där han med nedslagen min och häftiga steg gick av och an på golvet, än slående ihop händerna, än kastande sina blickar uppåt taket likt en människa som är rov för stor sinnesoro.

»O, Jakob!» utropade han. »O, vår stams alla tolv heliga fäder! Vilken förlust är icke detta för en som troget hållit varje bokstav av Mose lag! Femtio sekiner ryckta från mig i ett enda tag och av en sådan tyrann!»

»Men, fader», sade Rebecka, »du tycktes godvilligt lämna prins Johan guldet.»

»Godvilligt? Må den egyptiska pesten ta honom! Godvilligt, sade du? Ja, lika godvilligt som jag i Lionbukten kastade mina varor överbord för att lätta skeppet, när det kämpade med stormen — beklädde de sjudande vågorna med. mina finaste sidentyger — parfymerade deras skummiga kammar med myrra och aloe — sänkte mina dyrbara guld- och silverarbeten i deras djup! Var icke det en stund av outsägligt elände, fast mina egna händer utförde offret?»

»Men det var ett offer, som himlen krävde för att rädda vårt liv», svarade Rebecka, »och våra fäders Gud har sedan välsignat dina varor och dina inkomster.»

»Ja», svarade Isak, »men om tyrannen rycker dem till sig som i dag och tvingar mig att le, medan han bestjäl mig? O, min dotter, vi äro fosterlandslösa och kringvandrande, men det värsta för vår stam är dock att när vi förorättas och utplundras skratta alla, och vi tvingas att hålla inne med vår harm över oförrätten och småle helt beskedligt, när vi skulle vilja hatfullt hämnas.»

»Tag det icke så, fader», sade Rebecka, »vi ha också många fördelar. Hur grymma och tyranniska dessa hedningar än äro, bero de dock i viss mån av Sions förskingrade barn, [ 96-97 ]som de förakta och förfölja. Utan hjälp av vår rikedom skulle de varken kunna utrusta sina härar i krig eller ägna sig åt fredens värv, och det guld vi låna dem återvänder med ränta till våra kassakistor. Vi äro som gräset, som frodas mest, när det mest förtrampas. Icke ens det lysande skådespelet i dag skulle kunnat hållas utan samtycke av de föraktade judarna, som anskaffade medlen.»

»Dotter», sade Isak, »du anslår en annan sorgens sträng. Den präktiga hästen och den dyrbara rustningen, som motsvara hela vinsten av min affär med vår Kirjath Jairam från Leicester — det är också ren förlust — en förlust som tar lika mycket som man förtjänar på en hel vecka, från den ena sabbaten till den andra — och dock kan det sluta bättre än jag nu tror, ty det är en god yngling.»

»Helt visst», sade Rebecka, »skall du inte behöva ångra att du vedergällde den tjänst som den främmande riddaren gjorde dig.»

»Jag hoppas det, min dotter», sade Isak, »och jag hoppas också på Sions återuppbyggande. Men lika litet som jag förväntar att med mina egna lekamliga ögon få skåda det nya templets murar och tinnar, lika litet tror jag att jag får se en kristen, vore det också den allra bästa, betala en skuld till en jude, med mindre han fruktar för domare och fångknektar.»

Så sägande återtog han sin rastlösa vandring genom rummet, och Rebecka, som såg att varje försök att trösta honom endast framkallade nya anledningar till bekymmer, avstod förståndigt nog från sina fruktlösa bemödanden — ett klokt handlingssätt, som vi rekommendera alla tröstare och rådgivare att under liknande omständigheter följa.

Det började nu skymma alltmer. En judisk tjänare kom in och ställde på bordet två silverlampor, fyllda med välluktande olja. De kostbaraste viner och de läckraste förfriskningar framsattes samtidigt av en annan israelitisk tjänare på ett litet med silver inlagt ebenholtsbord, ty i sina hem sågo judarna icke på vad de kostade på sig. Tjänaren underrättade på samma gång Isak att en nazaren — så kallade de sinsemellan de kristna — begärde att få tala med honom. Den som vill leva på affärer måste ständigt stå till deras tjänst som vilja göra affärer med honom. Isak satte genast ned på bordet det orörda glas grekiskt vin som han just stått i begrepp att föra till sina läppar, och med ett hastigt: »Rebecka, beslöja dig», befallde han att främlingen skulle föras in.

Just som Rebecka över sitt vackra ansikte dragit ned en slöja av silvergas, som räckte ända till fötterna, öppnades dörren och Gurth trädde in, höljd i sin veckrika normandiska mantel. Hans utseende var snarare misstänkt än förtroendeingivande, helst som han i stället för att avtaga sin mössa drog den ännu djupare över sin rynkiga panna.

»Är du juden Isak från York?» sade Gurth på saxiska.

»Det är jag», svarade Isak på samma språk, ty hans affärsförbindelser hade gjort honom förtrogen med de olika språk som talades i England. »Och vem är du?»

»Det hör inte hit», svarade Gurth.

»Lika mycket som mitt namn», svarade Isak, »ty huru skall jag kunna tala med dig om jag inte vet ditt namn?»

»Det går mycket lätt», svarade Gurth. »Jag, som kommer för att betala pengar, måste veta att jag lämnar dem till rätt person; du, som skall mottaga dem, tänker jag inte bryr dig så mycket om genom vem du får dem.»

»Åhå», sade juden, »du kommer för att betala pengar? Helige fader Abraham! Det förändrar ju förhållandet oss emellan. Och från vem kommer du?»

»Från den Arvlöse Riddaren», sade Gurth, »han som blev segrare vid dagens tornering. Jag skall betala för den rustning som Kirjath Jairam från Leicester lämnade honom på din rekommendation. Hästen har jag satt in i ditt stall. Och nu vill jag veta hur mycket jag skall betala för rustningen.»

»Jag sade att det var en god yngling!» utropade Isak i glatt jubel. »En bägare vin skall icke skada dig», tillade han, i det han slog upp och räckte svinherden en kostligare dryck än Gurth någonsin i sitt liv smakat. »Och hur mycket pengar», fortfor Isak, »har du med dig?»

»Heliga Jungfru», sade Gurth, i det han satte ned bägaren, »vilken himmelsk nektar dessa otrogna hundar dricka, medan goda kristna få hålla tillgodo med öl som är lika rörigt och tjockt som det drav vi ge svinen! — Hur mycket pengar jag har med mig?» fortfor saxaren efter detta oartiga utrop. »Bara en obetydlig summa, litet på hand att börja med. Seså, Isak, nu måste du vara resonlig, fastän du är jude.»

»Åhja», sade Isak, »men din herre har vunnit präktiga [ 98-99 ]hästar och dyrbara rustningar med sin lans och sin högra hands styrka — men det är en god yngling — juden tar dem i betalning nu så länge och ger honom tillbaka vad som blir över.»

»Min herre har redan gjort sig av med dem», sade Gurth.

»Aj, aj, det var orätt handlat», sade juden, »det var att handla som en dåre. Inga kristna här skulle kunna köpa så många hästar och rustningar — ingen jude utom jag själ skulle betala honom halva värdet. Men du har hundra sekiner med dig i den där påsen», sade Isak, tittande in under Gurths kappa, »den är tung så det förslår.»

»Jag har pilspetsar i den», sade Gurth genast.

»Nåja», sade Isak, flämtande och tvekande mellan sitt vanliga vinstbegär och en nyvaknad önskan att vara generös vi detta tillfälle, »om jag skulle säga åttio sekiner för den goda hästen och den dyrbara rustningen, vilket ej ger mig en enda styvers förtjänst, har du då pengar att betala mig?»

»Knappast», sade Gurth, ehuru den begärda summan var mindre än han väntat, »och då får min herre nästan ingenting kvar. Men om det är ditt yttersta pris, får jag väl finna mig i det.»

»Fyll dig ännu en bägare av vinet», sade juden. »Ack, åttio sekiner är för litet. Det blir ingen förtjänst, och dessutom kan den goda hästen ha tagit skada vid torneringen dag. Åh, det var en häftig och farlig kamp! Man och häst rusade mot varandra likt Basans vilda tjurar! Hästen kan ej annat än hava tagit skada!»

»Och jag säger dig», sade Gurth, »att han är frisk till lungor och lemmar, och du kan gå och se honom nu i ditt stall. Och jag säger dig att sjuttio sekiner är nog för rustningen. Jag hoppas en kristens ord är lika gott som en judes. Vill du inte ta sjuttio, så går jag tillbaka till min herre med den här påsen» — och han skakade den, så att guldet klingade.

»Nej, nej», sade Isak, »räkna upp talenterna — siklarna —de åttio sekinerna, och du skall få se att jag skall vara frikostig mot dig.»

Gurth gav slutligen efter, och sedan han räknat upp åttio sekiner på bordet, gav juden honom kvitto på hästen och rustningen. Judens hand darrade av glädje, när han stoppade ned de första sjuttio guldmynten. De sista tio räknade han mycket eftertänksamt, i det han gjorde ett uppehåll och sade något för sig själv för vart mynt som han tog från bordet och släppte ned i sin börs. Det tycktes som om hans girighet stred med hans bättre natur och tvang honom att stoppa ned sekin efter sekin, under det att hans ädelmod manade honom att återställa åtminstone en del till sin välgörare eller därmed belöna hans ombud. Ungefär så här lät det han sade:

»Sjuttien — sjuttitvå; din herre är en god yngling — sjuttitre, en förträfflig ung man — sjuttifyra — det myntet är klippt inom ringen — sjuttifem — och det här förefaller bra lätt — sjuttisex — när din herre behöver pengar kan han komma till Isak av York — sjuttisju — d. v. s. mot antaglig säkerhet.» Här gjorde han en lång paus och Gurth hade gott hopp om att de sista tre mynten skulle undgå sina kamraters öde. Men räkningen fortsattes. »Sjuttiåtta — du är en hygglig karl — sjuttinio — och förtjänar något för ditt besvär —»

Här gjorde juden åter ett uppehåll och tittade på den sista sekinen, utan tvivel i avsikt att skänka den till Gurth. Han vägde den på fingerspetsen och lät den klingande falla på bordet. Hade den låtit för matt eller känts ett grand för lätt, skulle hans ädelmod avgått med segern, men till Gurths olycka var klangen full och ren, sekinen nypräglad och fullviktig. Isak kunde icke förmå sig att skiljas ifrån den och släppte därför ned den i sin börs liksom i tankarna, i det han sade:

»Åttio och jämnt. Jag är säker på att din herre ger dig hederliga drickspengar. Säkert», fortfor han och såg allvarsamt på Gurths påse, »har du mera pengar i den där?»

Gurth grinade, vilket för honom var nästan detsamma som att skratta.

»Ungefär lika mycket som du nu så noga räknat in», svarade han. Därpå vek han ihop kvittot, stack in det under sin mössa och tillade: »Gud nåde ditt skägg, jude, om du icke håller detta för full och riklig betalning!» Objuden drack han en tredje bägare vin och lämnade rummet utan ceremonier.

»Rebecka», sade juden, »den där ismaeliten var nästan slugare än jag. Men hans herre är en god yngling — ja, jag är glad att han vunnit guldsiklar och silversiklar genom sin [ 100-101 ]hästs snabbhet och styrkan hos sin lans, vilken lik Goliats, filistéens, kunde tävla med en vävares bom.»

Då han vände sig om för att höra Rebeckas svar, märkte han att hon under samtalet med Gurth obemärkt lämnat rummet.

Under tiden hade Gurth gått nedför trappan, och när han kommit ned i det mörka förrummet eller hallen höll han just på att treva sig fram till utgången, då en vit gestalt med en liten silverlampa i handen vinkade honom in i ett sidorum. Gurth var ganska obenägen att hörsamma kallelsen. Vild och obändig som ett vildsvin, där han blott hade jordiska makter att frukta, hade han den för alla saxare utmärkande fasan för hjortkalvar, skogsrån, vita fruar och allt annat skrock, som hans förfäder fört med sig från Tysklands vildmarker. Han erinrade sig dessutom att han var i en judes hus och att judarna utom allt annat obehagligt, som folkmeningen tillskrev dem, ansågos för stora svartkonstnärer och trollkarlar. Efter ett ögonblicks tvekan lydde han likväl den vita uppenbarelsens maning och följde henne in i det rum, dit hon visade vägen. Där fann han till sin glada överraskning att hans ledsagerska var den vackra judinna som han sett vid torneringen och även upppfångat en skymt av i hennes fars rum. Hon ville veta närmare om hans samtal med Isak, och han redogjorde i detalj för detsamma.

»Min far endast skämtade med dig, min vän», sade Rebecka. »Han står i större förbindelse till din herre än som kan gäldas med en häst och en rustning, om de också voro värda tio gånger så mycket. Hur mycket betalade du min far?»

»Åttio sekiner», sade Gurth, förvånad över frågan.

»I denna börs», sade Rebecka, »skall du finna hundra. Återställ till din herre det som honom tillkommer och behåll själv det övriga. Skynda dig nu härifrån — du behöver inte tacka mig — och se dig väl för, när du går genom denna folkrika stad, där du lätt kan förlora både pengar och liv! — Ruben», tillade hon och klappade i händerna, »lys den här främlingen ut, och glöm inte att stänga med både regel och bom efter honom!»

Ruben, en mörklagd, svartmuskig israelit, utförde hennes befallning med en fackla i handen, öppnade husdörren, förde Gurth över en stenlagd gård och släppte ut honom genom en gångport i stora inkörsporten, varefter han stängde med så många reglar och kedjor som om det varit ett fängelse.

»Vid den helige Dunstan», sade Gurth, när han snubblade fram genom den mörka allén, »detta är ingen judinna utan en himmelens ängel! Tio sekiner av min tappre unge herre — tjugu av denna Sions pärla! Åh, vilken lycklig dag! En sådan till, Gurth, skall friköpa dig från din träldom och göra dig till en fri människa som de andra. Då nedlägger jag mitt vallhorn och min herdestav, fattar den frie mannens svärd och sköld och följer min unge herre, så länge jag lever utan att dölja varken mitt ansikte eller mitt namn.»