Ivanhoe/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tionde kapitlet: Gurths uppdrag
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Elfte kapitlet: Den svarte riddaren
Tolfte kapitlet: Bågskjutningen  →


[ 100–101 ]

XI.
DEN SVARTE RIDDAREN


Där var en riddare, en hedersman,
Som från den tid, då sporrarna han vann
Och drog i fält för ridderskapets ära,
För rätt och frihet sågs sitt vapen bära.
Högst ansedd i sin furstes här han var,
Och strövat kring han hade som en karl
I kristna länder och bland hednaskaror
Och rykte skördat under många faror.

Chaucer (C. R. Nybloms öv.)

Den följande dagen uppgick klar och strålande, och innan solen hunnit högt över horisonten, syntes de sysslolösaste eller ivrigaste av åskådarna på väg till tornerplatsen som till en gemensam medelpunkt. De ville försäkra sig om en god plats för att åse fortsättningen av tornerspelen.

Marskalkarna och deras medhjälpare uppenbarade sig sedan jämte härolderna för att anteckna de riddare, som ämnade bryta lans, och göra sig underrättade om, vilket parti var och en valde. Detta var ett nödvändigt försiktighetsmått för att de båda trupper, som skulle uppträda mot varandra, skulle bliva ungefär lika stora.

Enligt vedertaget bruk skulle den Arvlöse Riddaren betraktas såsom anförare för den ena truppen, medan Brian de [ 102–103 ]Bois-Guilbert, som ansågs hava varit den näst bäste dagen förut, förklarades för motpartiets ledare. De som deltagit i utmaningen slöto sig naturligtvis till hans parti med undantag endast av Rolf de Vipont, som genom sitt fall från hästen blivit urståndsatt att bära rustning. Det var ingen brist på framstående och utmärkta aspiranter å båda sidor.

Ja, ehuru den allmänna torneringen, i vilken alla riddare stredo på samma gång, var farligare än enskilda duster, deltogo likväl riddarna på den tiden hellre i denna. Många riddare, som icke hade nog förtroende till sin egen skicklighet för att utmana en enskild motståndare av stort rykte, ville dock visa sitt mannamod i den allmänna striden, där de kunde möta andra, med vilka de voro mera jämnstarka. Vid detta tillfälle voro omkring femtio riddare antecknade på varje sida, då marskalkarna till stor missräkning för många, som anmält sig för sent, tillkännagåvo, att inga flera kunde få tillträde.

Ungefär vid tiotiden var hela nejden full av ryttare, ryttarinnor och fotgängare, som skyndade till torneringen, och kort därefter tillkännagav en högljudd trumpetfanfar ankomsten av prins Johan och hans svit, till vilken flera riddare slutit sig, både sådana som ämnade deltaga i torneringen och sådana som icke hade denna avsikt.

Ungefär samtidigt anlände Cedric saxare och lady Rowena, denna gång dock icke åtföljd av Athelstane. Denne saxiske lord hade klätt sin resliga och starka gestalt i rustning för att uppträda bland de stridande och hade, till ej liten förvåning för Cedric, valt att ansluta sig till tempelherrens parti. Saxaren hade i själva verket allvarligt förehållit sin vän det olämpliga valet av parti, men han hade endast fått sådana svar, som man plägar få av dem som envist hålla på sin mening utan att kunna giva just några skäl för den.

Sitt förnämsta och icke enda skäl att sluta sig till Brian de Bois-Guilberts parti hade Athelstane haft klokheten behålla för sig själv. Ehuru hans naturliga slöhet hindrade honom från att taga några steg för att vinna lady Rowenas ynnest, var han icke desto mindre mycket känslig för hennes tjusning och ansåg sin förbindelse med henne vara en genom Cedrics och hennes övriga vänners bifall redan otvivelaktigt avgjord sak. Det hade därför varit med ett dämpat missnöje, som den stolte, ehuru tröge lorden av Coningsburgh sett den föregående dagens segrare utvälja Rowena till föremål för den hedersbevisning, som det blev hans rättighet att utdela. För att nu straffa honom för denna förmätenhet hade Athelstane, förtröstande på sin styrka och sin åtminstone enligt hans vänners utsago stora skicklighet i vapenlek, föresatt sig ej blott att beröva den Arvlöse Riddaren sin mäktiga hjälp, utan även, om något tillfälle skulle erbjuda sig, låta honom känna, hur tungt hans stridsyxa kunde drabba.

De Bracy och andra riddare, som voro prins Johan tillgivna, hade på en vink av denne, slutit sig till utmanarnas parti. Johan ville om möjligt tillförsäkra detta parti segern. Å andra sidan var det många riddare, både engelska och normandiska, infödda och främlingar, som slöto sig till den trupp, som skulle kämpa mot utmanarna, och detta desto hellre, som den skulle anföras av en så framstående kämpe som den Arvlöse Riddaren visat sig vara.

Så snart prins Johan såg, att den för dagen utsedda drottningen ankommit till stridsplatsen, antog han det höviska sätt, som passade honom så väl, när han behagade visa det, red henne till mötes, avtog sin barett, steg ned från sin häst och hjälpte lady Rowena ur sadeln, medan hans följeslagare samtidigt blottade sina huvuden och en av de förnämsta steg av hästen för att hålla hennes springare.

»Härmed», sade prins Johan, »giva vi ett tillbörligt exempel av hyllning åt kärlekens och skönhetens drottning, och vi skola själv föra henne till den tron, hon i dag skall intaga. — Mina damer», sade han, »uppvakten eder drottning så, som I önsken i er tur bliva hedrade vid ett liknande tillfälle!»

Med dessa ord förde prinsen Rowena till hennes hedersplats mitt emot hans tron, och de skönaste och förnämsta damerna följde efter för att få sig plats så nära sin tillfälliga drottning som möjligt.

Rowena hade icke väl satt sig, förrän musikens toner, som nästan drunknade i mängdens jubelrop, hälsade hennes nya värdighet. Hela tiden lyste solen klart på de fejade vapnen i båda de riddaretrupper, som samlade sig vid motsatta ändarna av tornerbanan under livligt samspråk om bästa sättet att uppställa sin stridsordning och föra kampen till ett lyckligt slut.

Riddarna ordnade sig slutligen å ömse sidor på två led. Deras långa lansar, som de höllo rakt upp, blänkte i solen, och de vimplar, varmed de voro prydda, fladdrade över hjälmbuskarna. Så sutto de, medan marskalkarna med yttersta [ 104–105 ]noggrannhet inspekterade deras led för att tillse, att intetdera partiet hade flera eller färre än som det var bestämt. Allt befanns riktigt. Därpå drogo sig marskalkarna undan från banan, och Vilhelm de Wyvil utropade med stentorsstämma det vanliga lystringsordet Laissez aller! Trumpeterna ljödo i detsamma, riddarnas lansar sänktes i anfallsställning, sporrarna sattes i hästarnas sidor, de båda frontleden sprängde mot varandra i full galopp och sammanstötte mitt på banan med ett sådant vapengny, att det hördes vida omkring. Det bakersta ledet å ömse sidor framryckte nu långsammare för att undsätta de sviktande och avgöra segern för de framgångsrika.

Resultatet av sammandrabbningen kunde ej genast fastställas, ty det damm, som uppvirvlats av så många hästhovar, förmörkade luften, och det dröjde en liten stund, innan man kunde urskilja de stridande. Då dammolnen skingrats, konstaterade man att hälften av riddarna på varje sida voro kastade ur sadeln, somliga genom motståndarens skickligt förda lans, andra genom de anstormandes överlägsna tyngd och styrka, som slungat både häst och ryttare till marken. Somliga lågo som skulle de aldrig mer resa sig, andra hade redan kommit på fötter igen och inläto sig i handgemäng med dem av motståndarna, som befunno sig i samma belägenhet, och å ömse sidor var det många, som, sårade och urståndsatta att fortsätta striden, sökte hämma blodflödet med sina skärp och draga sig ut ur stridsvimlet. De riddare, som ännu voro till häst och vilkas lansar nästan alla splittrats i den våldsamma sammanstötningen, stredo nu man mot man med svärden, upphävde sina stridsrop och utbytte rasande hugg i medvetandet att ära och liv berodde på stridens utgång.

Under stridens växlande gång sökte allas ögon efter de båda partiernas anförare, vilka blandade sig i det tätaste vimlet och uppmuntrade sina stridskamrater både med ord och exempel. Båda visade lysande tapperhet, och varken Bois-Guilbert eller den Arvlöse Riddaren fann bland sina motståndare någon, som kunde sägas vara honom fullt vuxen. Drivna av ett ömsesidigt hat och medvetna om att endera anförarens fall skulle betraktas som avgörande för segern, sökte de flera gånger att möta varandra. Så stor var emellertid villervallan, att deras ansträngningar i detta avseende under förra delen av striden voro helt och hållet förgäves. Jämt och samt skildes de åt av sina ivriga medkämpar, som alla voro angelägna att vinna ära genom att mäta sig med motpartiets anförare.

Men när de stridandes flock hade glesnat därigenom att många på båda sidor erkänt sig besegrade, drivits till utkanterna av banan eller eljest urståndsatts att fortsätta kampen, kommo slutligen tempelherren och den Arvlöse Riddaren i handgemäng med varandra. De drabbade samman med allt det raseri, som en dödlig fiendskap i förening med tävlan om krigaräran kunde ingiva, och så stor var bådas skicklighet i att parera och hugga, att åskådarna med enstämmiga och oåterhålleliga bifallsrop uttryckte sin förtjusning och beundran.

Men i detta ögonblick var den Arvlöse Riddarens parti nära att svikta, ty Front-de-Bœufs jättestarka arm på ena sidan och Athelstanes tunga kraft på den andra nedslogo och skingrade alla som de mötte. Då dessa båda riddare för tillfället sågo sig fria från motståndare, tycktes de samtidigt hava kommit på den tanken, att de skulle förskaffa sitt parti den mest avgörande fördelen, om de hjälpte tempelherren mot hans rival. De svängde därför i samma ögonblick om sina hästar och sprängde mot den Arvlöse Riddaren, normanden från den ena sidan och saxaren från den andra. Det skulle varit alldeles omöjligt för den Arvlöse att motstå detta oväntade anfall av övermakten, om han icke varnats av ett samfällt rop från åskådarna, vilka icke kunde annat än intressera sig för den som var i så ojämn strid.

»Akta dig, akta dig, Arvlöse Riddare!» ropades det så allmänt, att riddaren varseblev sin fara, och måttande ett ursinnigt hugg åt tempelherren, strök han i detsamma tillbaka sin häst för att undvika Athelstanes och Front-de-Bœufs anfall. Dessa riddare, som sågo sig på detta sätt besvikna på sitt mål, sprängde därför från motsatta håll in mellan den Arvlöse Riddaren och tempelherren och rände nästan mot varandra, innan de kunde hejda sig. Men sedan de åter fått makt med sina hästar, svängde de om dem och fullföljde alla tre sin gemensamma avsikt att kasta den Arvlöse Riddaren till marken.

Ingenting skulle kunnat rädda honom, om icke den häst, han föregående dag vunnit, varit så utomordentligt stark och vig.

Detta kom honom så mycket bättre till pass, som Bois-Guilberts häst var sårad och Front-de-Bœufs och Athelstanes [ 106–107 ]båda voro uttröttade av sina jättelika, järnklädda herrars tyngd och av dagens föregående ansträngningar. Den Arvlöse Riddarens skicklighet som ryttare och snabbheten hos det ädla djur, han red, satte honom i stånd att några minuter hålla sina tre angripare från livet. Han svängde och vände som en falk i luften, höll sina fiender så långt åtskilda han kunde och sprängde emot än den ene än den andre, utdelande väldiga hugg med sitt svärd utan att vänta och taga emot dem som mattades åt honom tillbaka.

Men ehuru hela tornerplatsen genljöd av jubel över hans skicklighet, var det tydligt, att han slutligen måste duka under för övermakten, och de ädlingar, som omgåvo prins Johan, bådo honom enstämmigt att kasta ned sin kommandostav och rädda en så tapper riddare från vanäran att bliva besegrad av övermakten.

»Nej, vid himmelens ljus», svarade prins Johan, »denne samme junker, som döljer sitt namn och försmår vår erbjudna gästfrihet, har redan vunnit ett pris, och det kan väl nu vara andras tur.»

Medan han så talade, inträffade en oväntad händelse, som gjorde stridens utgång till en annan än man väntat.

Det fanns bland den Arvlöse Riddarens leder en i svart rustning klädd krigare, som red på en svart häst, stor och hög och av allt att döma lika kraftfull och stark som sin ryttare. Denne riddare, som ej förde någon devis i sin sköld, hade dittills visat föga intresse för stridens utgång. Han tillbakaslog mycket lätt dem som angrepo honom, men han varken fullföljde sina fördelar eller sågs själv anfalla någon. Med ett ord, han hade dittills uppträtt mera som åskådare än som deltagare i torneringen, en omständighet som bland åskådarna förskaffat honom namnet den Svarte Lättingen.

När denne riddare nu såg sitt partis anförare så hårt ansatt, tycktes han plötsligt bortlägga sin tröghet, ty han sporrade sin häst, som var alldeles utvilad, och ilade som en blixt till undsättning, i det han med en röst som en trumpetstöt utropade: »Arvlöse, jag kommer!» Det var också hög tid, ty medan den Arvlöse Riddaren ansatte tempelherren, hade Front-de-Bœuf närmat sig honom med lyftat svärd. Innan emellertid hugget hann falla, gav den svarte riddaren honom ett slag på huvudet med sitt svärd, som träffade den blanka hjälmen och med knappast förminskad styrka därifrån gled ned på hästens halsharnesk. Front-de-Bœuf störtade till marken och både häst och ryttare voro bedövade av det våldsamma slaget. Den Svarte Lättingen vände sedan sin häst mot Athelstane av Coningsburgh, och som hans svärd gått av vid anfallet på Front-de-Bœuf ryckte han från den väldige saxaren den stridsyxa denne svängde, och med en skicklighet, som vittnade om förtrogenhet med detta vapens användning, tilldelade han honom ett sådant hugg på hjälmkammen, att även Athelstane störtade sanslös till marken. Efter att hava utfört denna dubbla bragd, för vilken han skördade desto mera bifall, som man alls icke tilltrott honom den, tycktes han återtaga sin vanliga tröghet och återvände lugnt till norra delen av banan, lämnande sin anförare att reda sig så gott han kunde med Brian de Bois-Guilbert. Detta var ej längre någon så svår sak som förut. Tempelherrens häst hade blött mycket och sviktade under den Arvlöse Riddarens anfall. Brian de Bois-Guilbert rullade på marken, intrasslad i stigbygeln, ur vilken han icke kunde frigöra sin fot. Hans motståndare sprang av hästen, svängde sitt svärd över hans huvud och befallde honom att giva sig. Prins Johan, som var mera bevekt av tempelherrens farliga belägenhet än han förut varit av hans medtävlares, räddade honom då från förödmjukelsen att erkänna sig besegrad genom att fälla sin kommandostav och göra slut på striden.

Nu var det i själva verket blott några bränder av striden, som ännu glödde, ty av de få riddare, som ännu uppehöllo sig på banan, hade de flesta genom tyst överenskommelse på en stund avhållit sig från vapenskifte, överlämnande åt sina anförare att avgöra striden.

Väpnarna, som funnit det både farligt och svårt att under själva drabbningen bistå sina herrar, stormade nu in på banan för att ägna sina tjänster åt de sårade, vilka med den största försiktighet och omsorg buros bort till de närbelägna tälten eller till de kvarter, som voro beställda för dem i den angränsande byn.

Så slutade den minnesvärda torneringen i Ashby-de-la-Zouche, en av de tapprast utkämpade från den tiden, ty ehuru endast fyra riddare, bland dem en som blivit kvävd genom tyngden av sin rustning, hade fått sätta livet till, voro dock över trettio svårt sårade, och fyra eller fem av dessa komma sig aldrig. Många andra blevo lytta för livstiden, och de som [ 108–109 ]kommo mest helskinnade undan buro under sina återstående dagar märke efter striden. Därför omnämnes den alltid i de gamla krönikorna såsom »den ädla och lustiga vapenleken i Ashby».

Det var nu prins Johans sak att nämna den kämpe, som förhållit sig manligast, och han beslöt, att dagens heder skulle tillerkännas den riddare, som folket kallade den Svarte Lättingen. Man framhöll för prinsen, gent emot detta utslag, att segern i själva verket vunnits av den Arvlöse Riddaren, som under dagens lopp med egen hand besegrat sex kämpar, och slutligen slagit motpartiets ledare till marken. Men prins Johan vidhöll sin mening på den grund att den Arvlöse Riddaren och hans parti skulle förlorat, om icke den svarte riddaren så kraftigt bistått dem. Han vidhöll därför, att denne borde hava priset.

Till allas förvåning stod emellertid denne riddare ingenstädes att finna. Han hade lämnat tornerplatsen så snart striden var avblåst, och några av åskådarna hade sett honom rida inåt en skogsglänta med samma långsamhet och likgiltighet, som förskaffat honom hans öknamn. Sedan han två gånger blivit kallad genom trumpetstötar och häroldernas rop, blev det nödvändigt att nämna en annan riddare till att mottaga de hedersbevisningar, som eljest skulle tillkommit honom. Prins Johan kunde nu ej längre motsätta sig den Arvlöse Riddarens anspråk, och denne blev därför utnämnd till dagens hjälte.

Över en valplats slipprig av blod och översållad med sönderslagna vapen och dödade eller sårade hästar förde marskalkarna åter segraren fram till prins Johans tron.

»Arvlöse Riddare», sade prins Johan, »eftersom du endast genom denna titel vill vara känd för oss, tillerkänna vi dig för andra gången detta tornerspels hederspris och giva dig rätt att ur skönhetsdrottningens händer mottaga den hederskrans, som din tapperhet rättvisligen förtjänat.»

Riddaren bugade sig djupt och behagfullt men svarade intet.

Medan trumpeterna smattrade och härolderna förkunnade heder åt de tappra och ära åt segervinnaren, medan damerna viftade med sina silkesdukar och broderade slöjor och alla instämde i skallande jubelrop, förde marskalkarna den Arvlöse Riddaren tvärs över banan till foten av den hederstron, som innehades av lady Rowena.

Den unge riddaren fick böja knä på det nedersta trappsteget till denna tron. Sedan striden slutat, tycktes i själva verket allt vad han gjorde snarare ske genom hans omgivnings impuls än genom hans egen fria vilja, och man såg, att han vacklade, när han för andra gången fördes över banan. Då nu lady Rowena, värdigt och behagfullt, steg ned från sin plats och stod i begrepp att lägga den krans, hon höll i handen på riddarens hjälm, ropade marskalkarna med en mun: »Nej, det går inte an — hans huvud måste vara blottat». Riddaren mumlade med svag röst några ord, som förlorade sig i hjälmen, men deras mening tycktes vara en önskan, att hjälmen icke skulle avtagas.

Vare sig marskalkarna höllo på det formella eller det var av nyfikenhet — alltnog, de fäste intet avseende vid hans uttryck av obenägenhet, utan avtogo honom hjälmen genom att avskära läderremmarna och lossa halskragen. Då hjälmen var avlyft, såg man en omkring tjugufemårig ung mans vackra, men solbrända ansikte, omgivet av kort, ljust hår. Detta ansikte var dödsblekt, och på ett par ställen syntes blodstrimmor.

Rowena hade icke väl kastat en blick på honom, förrän hon utstötte ett svagt rop. Hon samlade emellertid strax all sin kraft, och tvingande sig till att fortsätta, fastän hon darrade i hela kroppen av den häftiga sinnesrörelsen, krönte hon segrarens huvud med den härliga krans, som var segerlönen, och sade med klar och tydlig röst: »Riddare, jag giver dig denna krans såsom tapperhetsgärd åt dagens segrare». Här gjorde hon ett uppehåll, varefter hon med fast stämma tillade: »Och en värdigare panna kan riddarekransen aldrig kröna!»

Riddaren böjde sitt huvud och kysste den älskliga skönhetsdrottningens hand, ur vilken han mottagit sin tapperhets lön. Sedan sjönk han ännu djupare framåt och föll ned vid hennes fötter.

Det blev allmän bestörtning. Cedric, som stått stum av häpnad, då han plötsligt igenkände sin bannlyste son, rusade nu fram liksom för att skilja honom från Rowena. Men marskalkarna, som gissat anledningen till Ivanhoes vanmakt, hade redan lyft upp honom och skyndade att avtaga hans rustning. De funno då, att en lansspets trängt genom bröstharnesket och tillfogat honom ett sår i sidan.