Jane Eyre/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 9 ]

ANDRA KAPITLET.


Jag gjorde under hela vägen så mycket motstånd jag förmådde: någonting helt och hållet nytt för mig och derjemte en omständighet, som i betydlig mån tjenade till att stadfästa den dåliga tanke, Bessie och Abbot redan voro fallna för att hysa om mig. Verkliga förhållandet var det, att jag så att säga var alldeles utom mig: jag insåg att jag redan genom ett ögonblicks uppror hade blottställt mig för en sträng bestraffning, och likt andra upproriska slafvar, beslöt jag i min förtviflan att gå så långt som möjligt.

»Håll hennes armar, miss Abbot; hon är som en vildkatt.»

»Fy skam! Ni borde skämmas!» sade kammarjungfrun. »Hvilket opassande uppförande, miss Eyre, att slå en ung gentleman, er välgörarinnas son — er unga husbonde!»

[ 10 ]»Husbonde! Är han min husbonde? Är jag då en tjenare?»

»Nej, ni är sämre än en tjenare, ty ni gör inte rätt för hvad ni får. Sitt nu bara stilla och tänk öfver er elakhet.»

De hade under tiden fört mig in i det af mrs Reed anvisade rummet och satt mig ned på en stol: jag försökte i ögonblicket springa upp derifrån, men deras händer hejdade mig genast.

»Om ni inte sitter stilla, skola vi binda fast er,» sade Bessie. »Miss Abbot, låna mig edra strumpeband; mina skulle hon genast slita sönder.»

Miss Abbot vände sig om för att från ett af sina bastanta ben aflinda det nödiga bandet. Dessa förberedelser och den ökade skymf dessa bojor skulle föra med sig gjorde mig något lugnare.

»Tag inte af dem,» ropade jag; »jag ska inte röra mig ur stället.»

Till yttermera visshet höll jag mig med begge händerna fast vid stolen.

»Nå, kom ihåg att ni sitter stilla då,» sade Bessie.

Sedan hon förvissat sig om att jag verkligen var stilla och lugn, släppte hon sitt tag, och derpå stälde sig hon och miss Abbot framför mig med korslagda armar och sågo på mig med mörka och forskande blickar, som om de tviflade på att jag hade mitt förstånd i behåll.

»Hon har aldrig gjort så förut,» sade slutligen Bessie, vänd till kammarjungfrun.

»Ja, men det har alltid legat och grott i henne,» var svaret. »Jag har ofta sagt frun min tanke om barnet, och hon har alltid hållit med mig. Hon är en falsk unge, och jag har aldrig sett en flicka vid hennes år med så mycken förställningskonst.»

Bessie svarade icke, men vände sig strax derpå till mig och sade:

»Ni bör komma ihåg, miss, att ni står i stor förbindelse hos mrs Reed; hon föder er och har er i sitt hus, och om hon skulle taga sin hand ifrån er, så skulle ni komma på fattighuset.»

På dessa ord hade jag ingenting att svara; de voro ej nya för mig: från min spädaste barndom mindes jag [ 11 ]dylika vinkar. Dessa oupphörliga påminnelser om mitt beroende ljödo ständigt i mina öron likt en otydlig klagosång — smärtsam och förkrossande, om också blott till hälften förstådd. Miss Abbot inföll:

»Ja och ni bör inte anse er som jemlike med de unga fröknarna och unga herr Reed, derföre att nådig frun i sin godhet låter uppfostra er tillsammans med dem. De komma i en framtid att få mycket pengar, och ni får ingenting: det hör er till att vara ödmjuk och försöka att göra er behaglig för dem.»

»Hvad vi säga er, är för ert eget bästa,» tillade Bessie i en något mildare ton; »ni bör försöka att vara nyttig och behaglig för andra, ty då ska ni kanhända finna ett hem här; men om ni är så der vild och häftig, ska nådig frun säkert skicka bort er.»

»Och dessutom,» sade miss Abbot, »ska Gud straffa henne: han ska låta henne dö midt under något anfall af hennes stygga och häftiga lynne, och hvart kommer hon då att ta vägen? Kom, Bessie, och låt oss lemna henne; jag ville inte för allt i verlden ha hennes hjerta. Läs nu edra böner, miss Eyre, när ni blir ensam; ty om ni inte ångrar er, så kommer den onde genom skorstenen och för er med sig bort.»

Derpå gingo de sin väg och stängde dörren efter sig.

Röda kammaren var ett stort rum, som mycket sällan, ja, jag kan nästan säga aldrig begagnades till sofrum, om icke händelsevis ett större tillopp af gäster vid Gateshead gjorde det nödvändigt att taga alla dess beqvämligheter i anspråk. Det var emellertid ett af de största och ståtligaste rummen i hela huset. I midten af rummet stod, likt ett tabernakel, en säng hvilande på massiva stolpar af mahogny, med omhängen af mörkrödt damast; draperier af samma tyg och färg undangömde till hälften med sina djupa veck de tvenne stora fönstren, för hvilka rullgardinerne alltid voro nedfälda; golfmattan var röd: nattduksbordet var belagdt med en karmosinfärgad duk; tapeterna voro blekröda, med strimmor här och der af rosenrödt: klädskåpet, toalettbordet, stolarna voro samtliga af mörk polerad mahogny. Midt igenom dessa djupa skuggor reste sig högt och spöklikt de i sängen uppstaplade madrasserna och kuddarna, betäckta af ett snöhvitt sängtäcke. Nästan [ 12 ]lika starkt framträdande var en stor med kuddar försedd länstol, som stod nära hufvudgärden, med en liten pall framför sig, och som i mina ögon föreföll lik en spöktron.

Detta rum var kallt, emedan det mycket sällan eldades; tyst och stilla, emedan det låg långt ifrån barnkammaren och köket, hemskt och högtidligt, emedan det så sällan beträddes. Endast huspigan kom dit om lördagarna för att ifrån speglarna och möblerna aftorka det dam, som under veckans lopp der hopat sig, och mrs Reed sjelf besökte det ibland, med långa mellanskof, för att öfverse innehållet af en viss lönnlåda i klädskåpet, der hon förvarade åtskilliga vigtiga papper, sitt juvelskrin och ett miniatur-porträtt af sin aflidne man. I dessa sista ord ligger den röda kammarens hemlighet, den förtrollning, som gjorde den så ödslig och obebodd, oaktadt dess storhet och ståtliga utseende.

Mr Reed hade dödt för tio år sedan, och det var just i detta rum som han utandades sin sista suck; här var det som han låg på sin paradsäng, och härifrån var det som hans kista bars till grafven; och allt sedan denna dag hade en ande af hemskhet och högtidlighet hvilat öfver detta hemlighetsfulla rum.

Bessie och den stränga miss Abbot hade lemnat mig på en låg soffa nära marmorspiseln; framför mig reste sig den stora sängen, till höger om mig stod det mörka klädskåpet med dess dunkelt skiftande mahogny, till venster hade jag fönstren med sina mörka draperier och mellan dem hängde en stor spegel, hvari liksängen och det stora dystra rummet ännu dystrare afspeglade sig. Jag var ej fullt säker, om de hade stängt dörren i lås efter sig; jag tog slutligen mod till mig och gick för att se åt. Ty värr var det så! Intet fängelse var någonsin mera säkert tillslutet. För att återkomma till min plats, måste jag gå förbi den stora spegeln; mot min vilja fästes min blick liksom af en förtrollning i dess mystiska djup. Allt såg der mycket mörkare och hemskare ut än i verkligheten, och den besynnerliga lilla gestalten, som ur spegeln stirrade på mig, med det bleka anletet och hvita armarna, som bjert afstucko mot den dunkla skymningen, samt de gnistrande, oroligt blinkande ögonen, hvilka rörde sig der hvarest allt annars var stilla som i grafven, förekom mig som ett [ 13 ]verkligt andeväsende och jag tyckte att den liknade ett af dessa blodlösa fantom, till hälften elfvor, till hälften tomtar, hvilka Bessie i sina sagor om qvällarna plägade beskrifva för mig, huru de på de ödsliga hedarna stundom framträda från någon af ljung och ormbunkar bevuxen dalklyfta och visa sig för nattliga resande. Jag återvände till min plats.

Vidskepelsens ande öfverföll mig i detta ögonblick; men timmen för dess fullkomliga seger öfver mig hade ännu icke slagit; ännu flöt blodet varmt i mina ådror, ännu sjöd inom mig med vild häftighet den upproriska slafvens sinne; först måste den brusande strömmen af mina på det nyss förgångna riktade tankar hämmas, innan jag kunde duka under för stundens fasa.

Alla John Reeds grymma våldsamheter, all hans systrars högdragna likgiltighet, all hans moders ovilja och tjenstfolkets partiskhet hvälfde sig upp och ned i min förvirrade själ, likt flarnet i de upprörda vågorna. Hvarföre skulle jag alltid vara den lidande, den föraktade, den anklagade, den dömda? Hvarföre kunde jag aldrig behaga någon? Hvarföre var det ej värdt för mig att söka vinna någons ynnest? Elise, den styfsinta och sjelfviska Elise, visade man alltid aktning. Georgina, med sin nyckfullhet, sitt häftiga trots, sitt oblyga och öfvermodiga uppförande, blef dock af alla smekt och bortskämd. Hennes skönhet, hennes rosiga kinder och guldgula lockar tycktes förtjusa alla som sågo henne och förskaffa henne strafflöshet för hvarje fel. John blef aldrig motsagd och ännu mindre straffad, oaktadt han vred nacken af dufvorna, dödade de små påfogelungarna, hetsade hundarna på fåren, beröfvade vinstockarna i orangeriet deras frukter och afbröt blomknopparna på drifhusets utsöktaste växter; sin mor kallade han dessutom »gamla flickan,» smädade henne ibland för hennes mörka hy, som var lik hans egen; satte sig med uppenbart trots emot hennes önskningar, slet icke sällan sönder och förstörde hennes sidenklädningar och andra prydnader; och oaktadt allt detta var han »hennes egen älskling.» Jag deremot vågade aldrig begå något fel, jag sträfvade att uppfylla alla mina pligter och jag fick dock ständigt, från morgon till middag, från middag till qväll, höra att jag var elak och odräglig, trumpen och tvär.

[ 14 ]Mitt hufvud värkte ännu och blödde efter det slag, som jag fått i fallet; ingen hade förebrått John för att han slagit mig, och derföre att jag hade gjort honom motstånd för att undgå vidare våldsamheter, blef jag straffad och skymfad.

»Orättvist! — orättvist!» ropade mitt förstånd, som genom den lidna misshandlingen var stegradt till brådmogen, ehuru öfvergående styrka och med fast beslutsamhet började jag eftersinna någon utväg att undkomma detta olidliga förtryck — såsom att rymma min väg, eller, om detta icke kunde verkställas, att aldrig äta eller dricka mer, och på detta sätt öfverlemna mig åt döden.

Hvilken förvirring herskade icke i min själ denna förskräckliga afton! Hvilken förbittring i min yrande hjerna, hvilket vildt uppror i mitt hjerta! Och i hvilket mörker, i hvilken djup okunnighet utkämpades ej denna inre strid! Jag kunde ej besvara den fråga, som oupphörligt framstälde sig för mitt inre, — hvarföre jag led så. Nu, efter en mellantid af — jag vill ej säga huru många år, nu ser jag det tydligt.

Jag var ett skärande missljud vid Gateshead-hall; jag liknade ingen der; jag egde ingenting som harmonierade med hvarken mrs Reed, hennes barn eller hennes underhafvande. Om de icke älskade mig, så älskade jag dem också i sjelfva verket lika litet. De hade ingen förbindelse att med tillgifvenhet omfatta en varelse, som icke kunde sympatisera med någon af dem, en varelse, som till lynne, till fallenhet och böjelser var deras raka motsats, en onyttig varelse, ur stånd att tjena deras intressen eller bidraga till deras nöjen, och som dertill kunde anses för farlig, så till vida som hon inom sig hyste harm och förbittring öfver deras behandlingssätt och förakt för deras omdömen. Jag vet, att om jag hade varit ett lifligt, artigt, sorglöst, vackert och lekfullt barn — om också i lika grad beroende och värnlöst — så skulle mrs Reed vida bättre tålt min närvaro; hennes barn skulle för mig hyst mera hjertlighet och sympati, och tjenstfolket varit mindre benäget att göra mig till syndabocken i barnkammaren.

Dagsljuset började nu lemna den röda kammaren; klockan var öfver fyra, och den mulna eftermiddagen började öfvergå till dyster skymning. Jag hörde huru regnet [ 15 ]oupphörligt slog mot fönstret i trappan och huru vinden tjöt i parken bakom bygningen; jag blef småningom kall som en sten, och modet började nu att sjunka. Min vanliga sinnesstämning af dyster nedslagenhet, af tvekan, af bitter förtviflan lade sig qväfvande öfver kolen af min vredes slocknande eld. Alla sade att jag var elak, och måhända var jag så äfven; hvad var det väl för en tanke, som jag just nyss hade fattat, att svälta mig till döds? Detta var helt säkert ett brott, och var jag väl beredd att dö? Eller var grafhvalfvet under högkoret i kyrkan vid Gateshead en så inbjudande hviloplats? I ett sådant hvalf låg, efter hvad jag hört, mr Reed begrafven. Af denna tanke leddes jag att försöka föreställa mig honom sjelf, och dröjde sedan vid denna föreställning med en fruktan, som allt mer och mer ökade sig. Jag kunde icke erinra mig honom, men jag visste, att han var min onkel — min mors broder — att han hade upptagit mig i sitt hus, då jag var ett fader- och moderlöst barn, och att han i sin sista stund hade tagit ett löfte af mrs Reed, att hon skulle vårda och uppfostra mig såsom ett af sina egna barn. Mrs Reed trodde förmodligen, att hon hade hållit detta löfte, och sanningen att säga hade hon det ock, så mycket som hennes natur tillät henne det; men huru kunde hon väl i hjertat älska en främling, som med henne hade ingenting gemensamt och som, efter hennes mans död, ej med några band var fästad vid henne? Det måste ha varit henne plågsamt att finna sig bunden af ett aftvunget löfte, att vara i moders ställe för ett underligt barn, som hon ej kunde älska, och att se en främmande, obeslägtad gren inympad på hennes eget familjeträd.

En sällsam tanke vaknade i detta ögonblick i min själ. Jag tviflade icke, hade aldrig tviflat, att om mr Reed hade lefvat, skulle han hafva behandlat mig vänligt; och då jag nu satt och stirrade på den hvita bädden och de mörka väggarna och stundom äfven kastade en förvirrad blick mot den dunkelt glimmande spegeln, började jag att återkalla i mitt minne hvad jag hade hört om döda menniskor — huru de, oroade i sina grafvar genom kränkandet af deras sista önskningar, åter besöka jorden för att straffa menedaren och hämnas den förtryckte, och jag trodde, att mr Reeds ande, plågad af den grymma och orättvisa behandling, som [ 16 ]hans systers barn måste lida, skulle lemna sin boning — vare sig i grafhvalfvet eller i de dödas okända verld — och visa sig för mig i detta rum. Jag aftorkade mina tårar och qväfde mina snyftningar, fruktande att något tecken till häftig sorg skulle uppväcka någon öfvernaturlig röst att trösta mig, eller ur mörkret framkalla något ljusomstråladt ansigte, som med sällsamt medlidande skulle luta sig öfver mig. Denna tanke, så tröstande den än var i teorien, kände jag skola blifva förfärlig, om den öfverginge till verklighet. Med all makt försökte jag derföre att bekämpa den — att fatta mod. Jag skakade håret ur mitt ansigte, jag lyfte mitt hufvud och försökte modigt se mig omkring i det mörka rummet: i detta ögonblick glindrade en ljusstråle på väggen. Var det väl, frågade jag mig sjelf, en stråle af månen, som trängde sig in genom någon öppning på gardinen? Nej, månljuset var stilla, och detta rörde sig; under det jag stirrade derpå, gled det upp mot taket och darrade öfver mitt hufvud. Jag kan nu efteråt lätteligen gissa, att denna ljusstrimma enligt all sannolikhet var ett sken från någon lykta, som man bar öfver gården; men då, med sinnet öppet för vidskepelsens fasor och i ett tillstånd af högsta nervspänning, trodde jag, att den darrande ljusstrålen var ett förebud för någon kommande uppenbarelse från en annan verld. Mitt hjerta slog våldsamt, mina pulsar flögo, ljudet af susande vingar fylde mina öron; någonting tycktes närma sig mig; andedrägten stockades, jag var nära att qväfvas; jag kunde icke längre uthärda, jag rusade mot dörren och skakade den med förtviflans ansträngningar. Steg hördes i den yttre korridoren; nyckeln vreds om, och Bessie och Abbot inträdde.

»Hur är det, miss Eyre? är ni sjuk?» sade Bessie.

»Hvilket förskräckligt skri! Det gick riktigt genom märg och ben på mig!» utropade Abbot.

»Släpp mig ut! Låt mig få komma till barnkammaren!» ropade jag under snyftningar.

»Hvad är det? Har ni gjort er illa? Har ni sett någonting?» frågade åter Bessie.

»O! Jag såg ett sken, och jag trodde att ett spöke skulle komma.»

Jag hade nu fattat tag i Bessies hand, och hon tog den ej från mig.

[ 17 ]»Hon har skrikit med fullt uppsåt,» förklarade Abbot med förtrytelse. »Och hvilket skrik sedan! Om hon hade gjort sig illa, kunde det ha varit ursäktligt, men hon bara ville narra hit oss allesammans; jag känner till hennes elaka streck.»

»Hvad vill detta säga?» frågade en annan stämma, och mrs Reed kom skyndsamt genom korridoren, med vildt fladdrande mössa och klädningen flygande liksom för en stormvind. »Abbot och Bessie, jag vill minnas, att jag gaf befallning att Jane Eyre skulle lemnas ensam här i röda kammaren, till dess jag sjelf kom till henne.»

»Miss Jane skrek så högt, nådig fru,» sade Bessie ursäktande.

»Låt henne vara,» var svaret. »Släpp Bessies hand, barn; på detta sätt får du ej din vilja fram, derom kan du vara säker. Jag afskyr all list, i synnerhet hos barn. Det är min pligt att visa dig, att dylika konster inte tjena till någonting. Du får nu stanna här en timme längre och endast på det vilkor, att du är fullkomligt stilla och undergifven, skall jag då befria dig.»

»Ack, tant, haf förbarmande! Förlåt mig! Jag kan inte uthärda längre — straffa mig på något annat sätt! Jag dör om —»

»Tyst! Denna din häftighet är i högsta grad motbjudande.»

Så tyckte hon äfven utan tvifvel. Jag var i hennes ögon en brådmogen aktris; hon betraktade mig som en sammansättning af vilda passioner, falskhet och lågsinthet.

Bessie och Abbot hade gått bort. Otålig öfver min, förnyade vilda ångest och mina konvulsiviska snyftningar, knuffade mig mrs Reed häftigt tillbaka och stängde åter in mig utan vidare omständigheter. Jag hörde ljudet af hennes steg försvinna. Strax efter sedan hon var gången förmodar jag, att jag fick ett anfall af svindel; jag förlorade sansen och mins intet mera.