Jenny Lind/3
| ← 2. I Paris |
|
4. I Tyskland → |
3. I SVERIGE.
(1842—44.)
Då Jenny Lind i aug. 1842 återvände till Stockholm,
var man självskrivet nyfiken på, vad hon
egentligen lärt under sitt studieår i Paris. Hon blev
ej svaret skyldig, ty med en nästan utfordrande
djärvhet valde hon d. 10 okt. till första roll densamma,
varmed hon d. 19 juni slutat, innan resan företogs.
Det stod således var och en fritt att göra sina
jämförelser. Det torde här vara på sin plats att
anföra en fackmans [Isidor Dannströms] omdöme: ”Då
Jenny Lind under åren 1838, 39 och 40 genom sitt
återgivande av Agathas, Paminas, Alices, Normas,
Lucies m. fl. partier hänförde Stockholms publik,
skedde detta egentligen endast på grund av hennes
medfödda, ovanliga förmåga att i musikaliskt och
dramatiskt avseende förläna sanning, värma och
poesi åt sin framställning. Rösten och dess tekniska
utbildning kunde däremot icke anses stå i tillräckligt
harmoniskt förhållande till intentionerna. — Ja, det
var t. o. m. ej ovanligt, att personer tyckte sig ha
anledning böra betvivla den ’klanglösa’, ’beslöjade’
röstens lämplighet för utveckling i mer omfattande
mening, ehuru de ej varit i tillfälle att höra Jenny Lind i mer fordrande partier än t. ex. Emilias i
Schweiziska familjen av Weigl — ett parti, som i
övrigt av henne utfördes på ett hänförande sätt. — Men
då Jenny Lind därefter återtog sin verksamhet inom
Stockholms opera, visade hon sig icke dess mindre ha
.jpg)
I. Dannström.
Efter en pennteckning i Musikhist. Museet.
förvärvat icke blott en välljudande, omfångsrik, för varje uttryck sig väl lämpande sopranröst utan även en förmåga att tekniskt behandla den, som inom sångkonstvärlden torde stå tämligen ensam i sitt slag. — Även skalor, drillar, staccato- och flautatipassager väckte, såväl hos den sakkunnige som hos publiken, både förvåning och beundran, allra helst det tydligt visade sig, att sångerskan förstod att använda dessa konstmedel endast i stilfullt, harmoniskt förhållande till frasens själsliga innehåll.”[1][2]
Av de nya roller hon under säsongen upptog, kan i främsta rummet nämnas Amina i Sömngångerskan 1 mars 1843. Denna roll skulle sedan bli en av hennes allra främsta, där hennes uppfattning allmänt vann erkännande. Detta parti var ej blott som skapat för hennes röst utan även för hela hennes temperament. Vi skola i ett senare kapitel återkomma till Jenny Linds Aminatolkning. En annan ny roll, vilken även den skulle göra henne särskilt namnkunnig, var Valentins i Hugenotterna. Bland de andra nya kunna slutligen nämnas: Amazilis i Spontinis Ferdinand Cortez, Grevinnan i Mozarts Figaros bröllop, Minette i La gazza ladra.
I Jenny Linds hemförhållanden hade föga förändring inträtt. Hon bodde vid sin återkomst hos Lindblads och var skild från föräldrarna. För att bereda dem någon ro och sig själv lugn, gav hon dem ett hem på landet. Själv måste hon då ställa sig under förmyndare, och hon vann en sådan i hovrättsrådet Henrik Mattias Munthe, en man med stort intresse för musik och en varm vän av hennes konst, villig till de största uppoffringar för hennes skull. Föga anade han väl, vilka stora krav, som skulle ställas på honom längre fram, då hennes givmildhet ökades i samma proportion som hennes inkomster. Den 30 jan. 1843 beviljade borgrätten hennes ansökan.
På våren 1843 erhöll hon tvenne nya roller, vilka visserligen i och för sig ej voro så stora, men som i alla fall på ett enastående sätt gåvo henne tillfälle att utveckla hennes egen speciella begåvning för det rent folkliga. Karl Johans 25-årsjubileum skulle firas på ett på samma gång fosterländskt och populärt som svenskt sätt. Carl Vilhelm Bottiger skrev ett nationaldivertissement med kupletter, körer och danser. Hovkapellmästaren J. F. Berwald sammanställde musiken ur svenska folkvisor och folkdanser. Jenny Lind spelade här ”en vingåkerflicka” på ett så älskligt och naturligt sätt, att man ej nog kunde höra detta lilla tillfällighetsstycke. Premiären var d. 6 febr., och i allt (med repriser 1846 och 1850) uppfördes det 39 gånger.
Det andra nationella stycket var En majdag i Värend (samme förf, och komp.), även det med svenska folkmelodier och danser. Jenny Lind spelade här Märtas roll och uppträdde i Värendsdräkt. I en akt gjorde hon sin entré till häst, sjungande under det hon red framåt. Hon biträddes på ett utmärkt sätt av Belletti, vilken föreställde en kringvandrande italienare. Även detta stycke blev utomordentligt populärt och gavs 11⁄5 1843—10⁄2 44 21 gånger. Det hade väl gått ännu längre på scenen, om ej konungens död hade kommit emellan. De båda huvudpersonerna förevigades genom två bilder, vilka fingo en strykande åtgäng i huvudstaden (se vidfogade ill.).
Günther, som spelade med i dessa båda stycken, var själv förvånad över framgången och skrev till sin vän Josephson i Uppsala: ”Divertissementet af Bottiger och Berwald har slagit otroligt an, man hurrar och ropar da capo åt allting! Hvad tycks om människorna? Äro de ej gudomliga?”[3] Samme man, Jenny Linds lycklige motspelare, skrev något senare
.jpg)
G. Belletti i ”En majdag i Värend”.
(Musikhist. Museet.)
ett annat brev till Uppsalavännen, där han även talade om Amina: ”Hvad oss här i Stockholm beträffar, arbeta vi sedan d. 6 febr, som slafvar, men hvarje afton för fullt hus. Det förut af mig omnämnda nat.-divertissementet har gjort en otrolig lycka, hvilket du lätt bör kunna förstå, då jag säger dig, att det i afton gifves för 22:dra gången. — Därjämte har m:lle Lind såsom Amina i Sömngångerskan till den grad gjort furore, att publiken af pur förtjusning ej vet, om den är i himlen eller på jorden.
.jpg)
J. Lind i ”En majdag i Värend”.
(Musikhist. Museet.)
Äfven jag, hennes lycklige motspelare, måste bekänna, att jag aldrig vet mig ha blifvit så hänryckt, så elektriserad af någonting, som denna hennes framställning af Aminas parti. Sällan har jag varit så förtjust öfver någon omfamning som den, hvilken min roll föreskrifver i sista scenen af denna opera, sedan Amina uppvaknat, känt igen sin saknade omgifning och däröfver uttryckt sin glädje, hvilken allt vår gudomliga Jenny gör på ett sätt, att kallare människor än jag kunnat bli förryckta.”
Günthers förtjusning över Jenny Linds ”omfamning” i Sömngångerskan hade nog sina giltiga orsaker. Stackars gossen var redan svårt förälskad i sin motspel erska, och det blev ej bättre under sommaren, då de båda tillsammans företogo en konsertturné genom Sverige. Josephson träffade dem i Linköping, och det blev där nästan en riktig musikfest. Om sina intryck av den andra konserten meddelar Josephson: ”Jenny Linds egen konsert dagen därpå var såsom konsert så mycket inspirerande som möjligt. J. L. sjöng oöfverträffligt och med mer disposition, då det ej var så förfärligt hett som dagen förut. Hennes sätt att föredraga arian ur Pacinis Niobe var värdigt den stora fulländade artisten, som hon är. — Hvilken glans jämte den henne egendomliga storheten i föredraget! Hvilken energi och patos ända in i fioriturerna! Hvilken klassicitet i hennes cadenser! På konsert har jag knappt hört henne sådan! Günther sjöng cavatinan ur Årstiderna som vanligt mästerligt.”[4]
Jenny Lind hade före denna resa genom Sverige besökt Åbo och Hälsingfors och där mottagits med stor hänförelse. Efter Linköpingskonserterna for hon till Köpenhamn, där H. C. Andersen och balettmästare Bournonville mottogo henne med värme. Hon fick bo hos den senare och hade där ett gott hem. Bournonville sökte uppmana henne till att uppträda på operan, men hon tvekade, om hon skulle våga att spela för ett utländskt publikum. Hon hade ännu ej uppträtt på scenen utanför Stockholm. Emellertid gav hon till sist med sig och sjöng Alice i Robert. H. C. Andersen berättar därom i Mit lifs eventyr: ”Bournonvilles öfvertalningar bragte köpenhamnsborna en av de största njutningar de någonsin haft. Jenny Lind uppträdde som Alice i Robert.
.jpg)
Program för konserten i Linköping.
(Ur Musikhist. Museets programsamling.)
Det var en uppenbarelse i konstens rike! Den ungdomsfriska sköna stämman trängde till allas hjärtan — här var sanning och natur, allt fick betydelse och klarhet. På en konsert sjöng hon sina svenska sånger. Det var något så egendomligt, så tjusande öfver dem; man tänkte inte på konsertsalen. Folkmelodierna öfvade sin makt, framburna af denna rena kvinnlighet med geniets odödliga märke. Det blef stor förtjusning i Köpenhamn. Jenny Lind blef den första konstnärinnan, som de danska studenterna gåfvo serenad för. Med Bournonvilles hade hon en eftermiddag gått på besök till instruktör Nielsen, som bodde i Frederiksbergs allé, och här öfverraskades hon i den skymmande aftonen af fackeltåg och säng — en af sångarna var af F. L. Höedt och en af mig. Hon uttalade sitt tack genom att sjunga ett par af sina egna sånger, och jag såg henne sedan skynda bort i den mörkaste vrån och gråta ut. ’Ja ja’, sade hon, ’jag skall arbeta, jag skall anstränga mig, jag skall vara dugligare än jag nu är, då jag återkommer till Köpenhamn!’ På scenen var hon den stora konstnärinna, som öfverstrålade hela sin omgifning, hemma hos sig var hon en blyg ung flicka med ett fromt, barnsligt sinne. Hennes uppträdande i Köpenhamn bildade en epok i vår operas historia; mig visade hon konsten i dess helighet — jag såg en af dess vestaler.”[5]
Under tiden Jenny Lind firade sina triumfer i den danska huvudstaden, hade Josephson och Günther företagit en konsertturné genom södra Sverige och till sist uttröttade hamnat i Västervik. Där mötte dem en överraskning, i det att de helt oväntat sammanträffade med Jenny Lind, som nu var på väg till en konsert i Norrköping. Josephson antecknade om aftonen i Västervik: ”Det gladde mig högt att åter se henne efter den lysande triumf hon firat i Köpenhamn. Hennes geniala anspråkslöshet har ingalunda förlorat genom dessa nya framgångar: hennes natur vinner ständigt mer och mer harmoni, och det är kanske därför nu mera jämnhet i hennes lynne och hjärtlighet, än det var före hennes utresa. Den som kommit i något närmare förhållande till henne, kan ej annat än hjärtligt hålla af henne.”[6]
Günther måste sedan resa till vintersäsongens början i Stockholm, och med svidande hjärta skilde han sig vid föremålet för sina ömma känslor. Josephson gjorde sina reflektioner och antecknade i sin dagbok: ”Günthers känslor för henne har antagit
.jpg)
J. A. Josephson.
karaktären af den innerligaste kärlek, och jag undrar verkligen, om hennes vänskap för honom ej däraf blir smittad. Jag skulle mycket deltaga i ett lyckligt gestaltande af gemensamma öden dem emellan … Själf tror han sig ha öfvervunnit de fiender, som hans forna lättsinne frammanat, han tror på sin kärleks renhet och varaktighet, och sådan den nu uppenbarar sig är där intet skäl att misstänka denna karaktär hos densamma. Tiden skall väl upplysa! Ett värdigt konstnärspar utgöra de, om också hennes snille är i så mycket öfver hans förmåga. Emellertid har han därför en ersättning i sin oförfalskade klassiska smak.”[7]
Josephson följde sedan med Jenny till Norrköping för att vara henne behjälplig vid konserten. Sedan begåvo de sig till huvudstaden, och Josephson fortsatte till Uppsala.
Jenny sjöng nu åter vid operan. Hennes uppträdande under den följande vintersäsongen omfattade 66 gånger i 15 olika roller, av vilka 5 voro alldeles nya för henne. Hon uppträdde för 60:de gången som Alice, för 49:de som Lucie, för 36:te som Agatha, för 26:te som Norma; för 18:de som Amina. En majdag i Värend gavs fortfarande, tills landssorgen efter konung Karl Johan inträffade, då teatern stängdes fr. d. 6 mars till d. 2 maj. Hennes nya roller voro Tyra i van Booms opera Näcken, Fiorilla i Rossinis Turken i Italien, Armida i Glucks opera, Anna Boleyn i Donizettis opera och Julie i Franz Berwalds Jag går i kloster.
Om Armida skrev hon till sin förmyndare d. 17⁄2 1844: ”Jag hoppas, att musiken till Armida skall skänka herr hofrättsrådet all möjlig njutning. Den äfvensom hela pjesen är för stor för att ej komma min litenhet att framträda i sin fulla dager. Men jag är så uppvärmd för den gudomliga andan i musiken, att jag ställer gärna mitt obetydliga jag i bakgrunden.”
Jenny Lind hade i början av denna vintersäsong haft en svår tävlan att utstå med ingen mindre än sin egen studiekamrat från Paris, Henriette Nissen. Denna sångerska hade från triumfer i Paris kommit till sitt hemland och hälsades där med allmän förtjusning. Det var i början svårt nog för Jenny Lind att uthärda en jämförelse med den firade rivalen. Hon hade intet europeiskt rykte, hade aldrig uppträtt utanför Sverige, och man visste ju, att hennes försök att bli engagerad i Paris slagit fel. Henriette Nissen däremot hade mottagits med förtjusning i den franska huvudstaden. Hon hade haft höga honorar och kunde få engagement, var hon ville. Den 8 aug. 1843 gav H. Nissen en konsert i Ladugårdslandskyrkan, som besöktes av 2—3,000 personer. Vad man mest ville höra, var duetten ur Norma, där J. L. skulle ha Normas parti och H. N. Adalgisas. Efter denna konsert stodo i alla stockholmstidningar att läsa långa jämförelser mellan de två. Vem var störst? ’Allehanda’ sammanfattar sitt omdöme på följande sätt: ”Det var svårt om icke omöjligt att säga, åt hvilkendera man här skulle gifva företrädet, åt den starka jämna, genom sin klara och tillika djupa klang utmärkta rösten hos konsertgifverskan, i förening med hennes väl utbildade, med den mest noggranna sorgfällighet afrundade föredrag, eller åt denna själfulla värma och hänförelse, hvari genom m:lle Lind i vissa ögonblick med ett slags magisk kraft elektricerar publiken. Man kunde blott säga med visshet, att därom voro alla öfverens, att aldrig en skönare duett förr varit hörd här i Norden, aldrig en vackrare mera intagande täflan mellan tvenne utmärkta konstnärer, båda tillhörande vårt fädernesland.”
Tidskriften Freja avslutar sin jämförelse så här: ”M:ll Nissen har tillegnat sig den utländska konsten och låtit främlingarna höra, att äfven det kalla Sverige kan alstra en näktergal. Lefve Henriette Nissen! Jenny Lind är svenska, en äkta trohjärtad, frisk liffull svenska, helt och hållet i rösten, i blicken, i åtbörden, i sitt lillfinger — svenska i hvar tum, skulle Shakespeare ha sagt. Hon sjunger ej blott med rösten utan ock med hjärtat, och hvarje svenskt hjärta flyger henne till mötes, ty hon sjunger det svenska hjärtats språk, det rena, hemliga, som Nordens Gudar, efter Ragnarök, skola återfinna på Idavallen, ristadt i gyllene taflor. Lefve Jenny Lind!”
Det blev Jenny Lind, som till sist erhöll segerpalmen, och då Henriette Nissen 1844 återkom, var det ej någon sensation längre, och någon jämförelse mellan de båda stora sångerskorna ägde ej rum.[8]
Günther kände sig emellertid ej rätt i stämning denna vinter och var ej klar om sig själv och sin tillbedda. Vännen i Uppsala fick veta, huru han kände det (br. 10⁄10 43): ”Hvad hjärtats angelägenheter beträffa, stå de ännu på samma punkt, som då vi skildes, blott med den skillnaden, att ett förverkligande af mina innerligaste önskningar synes mig om möjligt ännu mera aflägset än förut. Orsakerna härtill kan jag knappt själf uppge, ty på det hela har ingen förändring föregått i något afseende … Hur går det med resan? Har något vidare och bestämdare försports? … I musikväg tiger min penna helt och hållet. Sömngångerskan och Kärleksdrycken äro de operor, hvari jag hittills sjungit. Jag har varit så illa disponerad, att jag har haft föga eller intet godt af det påräknade nöjet af det förra. Jenny Lind har emellertid i fullkomlighet och tjusningskraft varit sig lik.”[9]
.jpg)
Julius Günther.
Efter en teckning av Maria Röhl 1842. Kungl. bibl.
Här talas även om en resa, vilken Josephson länge planerat. Han ville bli musiker och utbilda sig i Tyskland men saknade medel därtill. Günther och Jenny Lind hade under vintern överläggningar om bästa sättet att skaffa penningar till vännen. Till sist trodde de, att de funnit ut ett sätt. Den 12 jan. 1844 skrev Jenny till Uppsala, att hon och Günther ville ge en konsert i huvudstaden till hans förmån. Mot slutet av april ändrades planen, och man beslöt i stället, att konserten skulle äga rum i Uppsala annandag pingst. Den blev en lysande framgång, och Josephson kunde lycklig skriva: ”En så gynnsam utgång af företaget hade hvarken tillställarne sjelfva eller jag ens kunnat ana. Min resasföretagande är försäkradt — alla ha på det lifligaste deltagit — och resultatet är med Guds nåd vordet ett lyckosamt. Günthers och mina systrars bref äro fulla af genljud efter den lifliga entusiasm, hvarmed min sak i Upsala blifvit omfattad — konstvännerna ha beredt min konststräfvan en seger, som af mig fordrar alla möjliga ansträngningar. Om jag förut blott mera särskildt tillhört konsten, är jag numera allmänt uppfordrad att verka för den heliga saken — det allmänna har intresserat sig för mig, och jag står i verldens vida krets, tilltalad af allvarliga anspråk.”[10]
.jpg)
J. Lind.
Efter en teckning av Maria Röhl 1838. Kungl. bibl.
Konserten hade mer än en betydelse för Josephson. Han hade i det tysta kämpat en liknande kamp som Gunther. I dagboken skrev han: ”Ack sist jag såg tårar i ett kvinnoöga var det ej ett uppskrämt barnasinne, som föranledde dem, det var den härligaste kvinnlighet i allvarets heliga stund — jag såg vännen gråta öfver en af lifvets viktigaste frågor — hvar och en af dessa tårar var värd skatter, som ej kunna betalas — de föllo visserligen brännande på min själ, men hvilken oändligt rik frukt har ej deraf uppsprungit. Vördna den för den storsinnade kvinnan helgade min kärlek sedan dess
.jpg)
J. Lind.
Efter en teckning av Maria Röhl 1848. Kungl. bibl.
— och går jag icke så rik ut i verlden? … Jag har vakat öfver bilder af sorg och smärta, som voro i sin art för heliga att kunna utplånas — besynnerligt, vid allt detta känner jag mig dock nu i allmänhet så lugnad och resignerad, oaktadt den sista tiden i X. var tecknad af förfärliga strider, de der voro nära att krossa allt mitt mod. Men kanske derför, att jag då led och kämpade med förtviflans ångest, har allt det sorgliga i mitt förhållande nu omsider vikit fjärran, och jag nu med frimodighet och förtröstan blott skådar framför mig mot en i verksamhet lyckosam, om än till irrande dömd, framtid. Jag måste ju offra min kärleks smärtor och glädja mig åt det skydd, som minnet af densamma alltid kan lämna mig; och jag får dock alltid i sikte behålla den vink min Genius aldrig lär tröttna att gifva mig. — Må jag blott aldrig glömma bönen om en helgad kärlek.”[11]
Vi förnimma något av samma religiösa stämning i Jenny Linds brev till H. C. Andersen (19⁄3 1844): ”Vet, min gode broder, jag har så trefligt hos mig! Glada, solljusa rum, en näktergal och en grönsiska; den sistnämnda är likväl sin beryktade kamrat vida öfverlägsen i att sjunga; ty under det den förstnämnda sitter ruggig och tyst på sin pinne, hoppar den andra i sin bur och ser så vänlig och lefnadsglad ut … Sedan sjunger han en sång — så hög — så djup — så älskvärd och klingande, att jag sätter mig bredvid honom och inom mig uppstämmer en ohörbar lofsång till Den, som ’mäktar så mycket i de svaga’. Ack! det är gudomligt att känna sig riktigt god till sinnes! Min gode, bäste broder! Jag finner mig nu så lycklig. Jag är, som komme jag från ett stormigt haf in i en fredlig koja. Många strider hafva lugnat sig, många tankar klarnat! mången stjärna tindrat upp igen! Och — jag böjer knä inför nådens tron och utropar: Ske Guds vilja i allt!”[12]
Mitt under all denna lycka och frid i sinnet kom dock snart meddelanden, som visade hän på en annan framtid. Balettmästaren vid K. teatern i Berlin Paul Taglioni hade i sept. 1843 gästat Stockholm och där uppträtt å K. teatern. Vid sin hemkomst träffade han samman med Meyerbeer, som nu fått fast fot i den preussiska huvudstaden. Hans inflytande vid hovet var i musikaliskt hänseende oinskränkt. Just vid den tid Taglioni var i Stockholm hade hovteatern brunnit ned, och konungen hade beslutat att uppbygga den ännu ståtligare än förut. Till den stora invigningsfesten, som hösten 1844 skulle äga rum, hade Meyerbeer fått i uppdrag att skriva en ny opera. Han hade härtill valt en episod ur Fredrik den stores liv, och för denna opera önskade han Jenny Lind i huvudrollen. Operan kallades Fältlägret i Schlesien, och texten var utarbetad av den berömde musikkritikern och författaren Ludwig Rellstab. Jenny skulle spela lantflicka, något som hennes oskuldsfulla, rena väsen alltid bäst passade till. Jenny fick halvt besked om den tilltänkta rollen och for därför, så snart hon d. 5 juli 1844 avslutat sin säsong i Stockholm, till Dresden för att där flitigt studera tyska språket, något som hon alldeles saknade kännedom i.
Hon hade ej väl kommit dit d. 25 juli, förrän hon helt oväntat sammanträffade med Josephson, som nyss kommit till Tyskland för att studera musik. Han hade sett Wagner dirigera en orkesterkonsert, varit på operan och kom just hem med ångbåten från en tur i Sachsiska Schweiz, då han på hemvägen mötte en mängd vagnar, som förde passagerare från Leipziger Eisenbahn. I en av dessa fick han se Jenny Lind och hennes följeslagerska, m:lle Lindskog. ”Jag anropade dem genast. Droskan höll. Sedan jag, trängd mellan så många resande, hunnit hälsa på dem och kommit öfverens att efter en liten stund uppsöka dem i hotellet, lät jag dem fara.” Snart var den överlycklige Josephson på hotellet.” Jag hade ju Jenny just att tacka, för att jag sjelf nu befann mig på utrikes ort, det var således mycket att säga henne, men dels ville hon ej mycket höra på det örat, dels ock visste jag ej mycket att säga om saken. Emellan gamla, goda vänner hehöfvas också inte många ord.”[13]
Josephson studerade sedan flitigt musik för Schneider, och Jenny tog sina lektioner i tyska. De arbetade flitigt var på sitt håll, men dessemellan hörde de musik tillsammans. Bland de stora händelserna var en konsert av Henriette Nissen. Josephson var ej rätt belåten med henne. ”Hennes sätt att sjunga är den studerade sångerskans, allt gör hon med lätthet men äfven med köld. Sången är ren och klangfull, men där är ej grace i högre bemärkelse, ej värme eller passion.” Helt annorlunda blev det, när de båda svenska sångerskorna sjöngo samman. Josephson fick höra dem en afton hos Kaskells. ”De båda sångerskorna alternerade. M:lle Nissen sjöng först en tysk sång, men denna tog sig särdeles väl ut. Sedan Andanten ur Puritanerna. Här sjöng hon förträffligt, rösten fick mera glans, uttrycket blef fullare och effekten var vida större än föregående afton på konserten. Jenny Lind hade nyss förut sjungit ”Fjärran i skog” på sitt vanliga hänförande sätt (möjligen ett fiss för starkt) och därmed elektriserat hela församlingen. Jag undrar ej på, att m:lle Nissen på en gång känt i luften en andehviskning om känsla och varmt musikaliskt intryck och däraf äfven lät sin påföljande sång bära prägel.”
Mitt under studierna kallades Jenny Lind tillbaka till Stockholm för att i sept. medverka vid festligheterna med anledning av konung Oskar I:s kröning. Sedan hon fullgjort detta uppdrag och även sjungit några gånger å operan, ställdes färden ånyo till Tyskland, där hon skulle gå oanade triumfer till mötes.
- ↑ 1) HR I, 148 f.
- ↑ I. Dannström hörde till de lycklige, som voro hennes motspelare å kungl. scenen kort efter hennes återkomst till Stockholm. I sina Minnesanteckningar har han utförligt skildrat sina intryck av J. L:s sång och spel.
- ↑ 2) DJ 124.
- ↑ 3) DJ 129.
- ↑ 4) HR I, 117.
- ↑ 5) HR I, 137.
- ↑ 6) HR I, 32.
- ↑ 7) LL 104 f.
- ↑ 8) DJ 135.
- ↑ 9) Ö 124.
- ↑ 10) Ö 120 f.
- ↑ 11) HR I, 172 f.
- ↑ 12) DJ 159.