Jenny Lind/4

←  3. I Sverige

Jenny Lind av Tobias Norlind 4. I Tyskland

5. I England  →

4. I TYSKLAND.

(1844—47.)

Den tyska konsten var i mycket olik den franska. I Paris gällde det att glänsa, berusa, att visa den tekniska färdigheten, den fina, odlade smaken. Den sångstil den franska huvudstaden lärt sig älska, var av italiensk skola med den hänförande, tekniskt fulländade bravuren. I Berlin rådde en annan smak. Där hatade man den yttre sinnesretningen, den håltomma effekten och visade öppet sitt misshag mot en Ole Bulls bländande bravurspel. Allt som stötte på humbug, reklam, hade man tydlig avsmak för och hyllade i gengäld det själfulla, genomandade spelet, där hjärtat talade. Där var idealet av en sångerska ej en Grisi eller Pasta utan Schröder-Devrient, den stora Dresdensångerskan med det lidelsefulla, tragiskt gripande och formfulländade spelet, där sängen ej uppträdde för sin egen skull utan som underlag för det dramatiska uttrycket. En annan själfull sångerska med äkta tyskt gemyt var Henriette Sontag. Hon var gift med en greve Rossi och levde i Berlin, ej längre som sångerska för den stora publiken, utan som uppburen medlem av den fina societeten, där hon angav den musikaliska tonen.

Wilhelmine Schröder-Devrient.

Wilhelmine Schröder-Devrient.

Den tyska sangen hade ej sin högsta form inom operan utan inom romansen, solosången vid piano. Teatern stod ej på samma sätt som i Paris i mittpunkten utan bildade blott ett led bland de andra i konstutövningen. Den kyrkliga tonkonsten med oratoriet och motetten hade i Berlin en hög odling, och körsången övades med särskild förkärlek. Berliner domkören hörde till Meyerbeers såväl som alla berlinerkompositörernas ögonstenar. Därjämte älskade man den rena symfona instrumentalmusiken och satte högt pris på en god symfoniorkester.

Den ledande mannen var, efter Spontinis avskedstagande 1842, Meyerbeer. Då han endast sällan själv dirigerade, hade han till hjälpare Wilhelm Taubert, vilken fick det egentliga musikövandet om hand. Han hade jämte operan även symfoniorkestern och komponerade då på den tiden omtyckta symfonier, ouverturer m. m. Till eftervärlden nådde mest hans romanser för solosång och piano samt en del barnsånger.

Bland Berlins musikkritiker stod Ludwig Rellstab högst i anseende. Hans recensioner i Berlinische Zeitung lästes med stort förtroende och ansågos för tongivande inom den bildade världen. Han var även en erkänd dramatisk författare. Av författarinnor levde i staden Goethes väninna och romantikens tolkarinna fru Bettina Arnim-Brentano samt den populära dramatiska författarinnan Charlotte Birch-Pfeiffer, vilken just vid den tid, då Jenny Lind kom till Berlin, vunnit erkännande i Stockholm med sina båda skådespel ”Ringaren i Notre-Dame” (med J. N. Ahlströms musik) och ”Natt och morgon”. I övrigt åtnjöto av bildade konstnärer bl. a. skulptören professor Ludwig Wichmann och Målaren Edward Magnus stort anseende. Wichmanns hem var en av samlingspunkterna för konstnärerna. Där träffade såväl de konstintresserade av den fina världen som konstnärerna samman.

Av musikerna var Mendelssohn själv berlinerbarn men bodde ej mera i staden, sedan han fått en verksamhet som dirigent för Gewandhausorkestern och blivit ledare av konservatoriet i Leipzig. Konung Fredrik Wilhelm önskade dock hans hjälp i Berlin särskilt för förnyandet av det grekiska dramat i musikalisk anda. Meyerbeer hade undandragit sig uppdraget att förse dessa antika skådespel med musik. Mendelssohn gjorde ej heller arbetet gärna men böjde sig för den kungliga viljan, och var därför ofta i Berlin, där han vid hovet och i societeten stod högt i anseende.

Om i Berlin ej rådde fullt så livaktigt musikliv som i Leipzig och Dresden, stod den preussiska huvudstaden dock ej utanför de moderna strömningarna utan bildade en medelpunkt för sig, måhända med något större dragning åt konservatism och officiell, akademisk formell, stil än de sachsiska städerna Leipzig — Mendelssohns stad, och Dresden — Wagners stad.

G. Meyerbeer.

G. Meyerbeer.

Då Jenny Lind i oktober 1844 kom till Berlin berodde det helt och hållet på, vad Meyerbeer kunde förmå, om hon skulle lyckas tränga igenom. Han var känd för att kunna väl utnyttja goda relationer, och hans erfarenhet i den vägen svek honom ej nu heller. Det gällde först att introducera henne vid hovet, sedan att skaffa henne goda relationer i de finare hemmen och då i första hand professor Wichmanns. Hos denne senare inbjöds hon d. 21 okt. till en soaré. Om sitt besök skrev hon dagen efter: ”I går afton var jag borta i ett mycket elegant och angenämt hus; där såg och talte jag med Mendelssohn-Bartholdy, och han var mot mig obeskrifligt vänlig och artig och talade om min stora talang. Jag blef litet förvånad och frågade honom, af hvad skäl han så talade. Jo, sade han, af det skäl, att alla, som hört er, ha blott ett omdöme, och det är något så sällsynt, att det bevisar tillräckligt, hvem ni är.”^[1]

Hon hade således kommit i rätta ögonblicket för att bli bekant med den tyska romantikens främste man. Vi skola se, att denna bekantskap hade till följd en innerlig och förtrolig vänskap mellan de två stora geniala personligheterna. Även till Wichmanns skulle hon sedan bli en gärna sedd gäst, och fru Wichmann tog sig moderligt an henne.

En annan beskyddarinna förvärvade hon i fru Charlotte Birch-Pfeiffer. Sina i Dresden begynta lektioner i tyska fortsatte hon i Berlin för henne, och fru Birch-Pfeiffer blev en hjälp ej blott då det gällde att tala och sjunga språket, instudera rollerna, utan även då en roll behövde omarbetas i noggrannare överensstämmelse med den dramatiska diktionen. Jenny Lind kallade henne sin ”moder” och vände sig alltid till henne med begäran om råd, innan hon företog sig något. Fru Birch-Pfeiffer hörde till dem, som hon först tänkte på under hela sin offentliga verksamhet. Vi skola i det följande få tillfälle att citera några av Jenny Linds brev till henne.

I slutet av nov. introducerade Meyerbeer Jenny Lind vid hovet. Han hade till dess lyckats få en stämning för henne, så att alla voro idel nyfikenhet att få höra den person själva Meyerbeer prisade så oförbehållsamt. Prinsessan Augusta hade soaré och till den var Berlins högaristokrati inbjuden. Engelska sändebudet lord Westmorelands gemål var närvarande, och hon har meddelat sin dotter sina intryck.^[2] ”Hon [lady Westmoreland] kom in mycket nyfiken; där satt vid pianot en blek, mager flicka med alldagligt utseende; hon såg förlägen och orolig ut och liknade en blyg skolflicka från landet. Hon kunde icke tro sina ögon, hon sade, att hon och de, som sutto bredvid henne — bland dem grefvinnan af Rossi (Henriette Sontag), hvars rykte som sångerska och skönhet då ännu var af färskt datum — började undra, om Meyerbeer tänkte spela dem ett spratt; och då han kom fram för att samtala med dem, frågade min moder honom, om det verkligen var hans allvarliga mening att låta detta förskräckta barn uppträda i hans opera. Han svarade endast: ’Vänta min fru.’ — Nu var stunden inne, då hon skulle sjunga — jag vet icke, hvad det var —, min moder brukade säga, att det var det utomordentligaste hon, efter hvad hon kunde minnas, någonsin erfarit. De underbara tonerna kommo så klockrent fram; men mer än allt detta var den underbara förklaring — något annat ord kunde icke vara nog betecknande —, som spred sig öfver hela hennes ansikte och gestalt, och upplyste dem med hennes snilles glöd och ädelhet. Intrycket på auditoriet var helt enkelt underbart; och så länge min moder lefde, brukade hon lifligt erinra sig denna tilldragelse och det intryck den på henne gjorde.”

Själv skrev Jenny Lind om aftonen till hovrättsrådet Munthe (sin förmyndare): ”Jag har sjungit på hofvet och haft den stora lyckan att högeligen behaga. Det låter väl något högmodigt, men jag nienar ej så. Grefvinnan Rossi (Sontag) var äfven där, och min modesti nästan förbjuder mig att omtala, hvacl hon lär ha yttrat. En obegriplig succés har jag, hvai jag är. Jag är mycket i societeten, ty det är första entréen i denna konstvärlden och — vet hr hofrättsrådet — jag är nu redan känd i hela Berlin, och man talar om mig med en så smickrande liflighet, att jag börjar på att tro, jag är i Stockholm.”

Om Meyerbeer hade hon idel gott att berätta.^[3] Josephson fick veta, att kungen och Meyerbeer voro hennes ”enda beskyddare”, och ”sannerligen förmår icke Meyerbeer i musikaliskt hänseende så mycket som en kung. Han är outsägligt god mot mig. Jag kan inte säga dig en gång, hur han är. Jag är nu som barn i deras hus och ett älskvärdt hus är det. Frun är en engel genom sin godhet och älskvärdhet; nya teatern är syperb, men ej synnerligen stor, men magnifik … Alla människor äro eljest så goda mot mig. Mendelssohn har jag råkat, och han var också mycket bra. Jag arbetar nu med Meyerbeer alla dagar på hans nya opera, och blir visst bra, åtminstone är flickans roll mycket bra. Eljest studerar jag språket för madame Birch Pfeiffer, du vet, skriftställarinnan.”

I nästa brev talar hon åter om Meyerbeer: ”Han är som min ömmaste far! Mer tycker jag ej jag kan säga”, och sist i brevet heter det: ”O! den Felix Mendelssohn! Hvad han har tjusat mig. Dock mer därom, då vi råkas.”

Jenny Lind som Norma. Efter en litografi i Kungl. bibl.

Jenny Lind som Norma.
Efter en litografi i Kungl. bibl.

Premiären av Meyerbeers nya opera Fältlägret i Schlesien blev ej den kompositören hade tänkt sig. Då Jenny Lind reste till kröningshögtidligheterna i Stockholm, blev man i Berlin rädd, att hon ej i tid skulle kunna hinna vara åter till premiären och lät därför teaterns egen primadonna, fröken Tuczek, inlära rollen. När sedan Jenny Lind kom tillbaka, ville hennes medtävlerska ej släppa rollen utan framtvingade att få uppträda i denna vid premiären. Jenny ansåg det fullt rättvist, att fröken Tuczek fick den först och trädde tillbaka trots Meyerbeers förtvivlan över, att ej den, för vilken han skrivit rollen, fick uppbära den. Den 7 dec. ägde invigningen rum i närvaro av hela den kungliga familjen. Det visade sig emellertid, att fröken Tuczek ej var partiet vuxen, och hela operan förlorade sin rätta verkan. Den gavs emellertid fem gånger med samma rollinnehavare, tills Jenny Lind äntligen d. 5 jan. 1845 uppträdde i Vielkas roll. Dessförinnan hade emellertid Jenny Lind firat sin debut d. 15 dec. i Norma och hemburit en glänsande seger.

Uppfattningen av Normas roll hade förut bestämts av Pasta och Grisi, vilka båda mest betonat den lidelsefulla sidan i den druidiska prästinnans väsen. Jenny Lind såg mera det veka draget, den lidande, älskande kvinnan och gav på detta sätt en mera idealiserad, romantisk bild av henne. I Berlin frapperades man först av det nya i denna uppfattning, men man erkände dock genast genialiteten i konstskapelsen. Vi skola se, att detta allestädes i Tyskland blev händelsen. Man gav henne överallt rätt, att rollen även kunde tolkas på detta sätt. Märkligt nog böjde man sig ej i England för den nya uppfattningen, och hon lyckades aldrig där helt slå igenom i denna roll.

Ludwig Rellstabs kritik om den betydelsefulla aftonen lyder i utdrag: ”Som skådespelerska är hon fullt lika utmärkt, särskildt med hänsyn till sina rörelsers elasticitet. Ett kvinnligt behag utmärker alla hennes rörelser, och detta gaf ett älskligt uttryck åt hennes röst, ehuruväl den icke på minsta sätt saknar vare sig karaktär, energi eller imponerande majestät. Af dessa allmänna drag af vår konstnärinnas bild kunde man med något skäl förmoda, att Norma, som behärskas af mörkrets makter, skulle förorsaka henne någon svårighet. Men det är just här, som fröken Linds uppfattning försoner oss med denna fruktansvärda karaktär. Hon grundar den allt igenom på kärleken, som en dag förvandlar denna stolta prästinna till en ödmjuk slafvinna, kärleken, som allt sedan öfvergjuter raseriets och hämndens mörka flammor med sina milda, rosenfärgade strålar. Pasta visar oss en Norma, inför hvilken vi darra — denna vår konstnärinna framställer en Norma, med hvilken vi darra. Den förras spelsätt är bredare, mera häpnadsväckande — den senares mildare och mera fängslande. Dessa väsentliga egendomligheter voro orsaken till, att intresset för rollen nu nådde sin höjdpunkt. Hitintills har aldrig någon sångerska sjungit cavatinan — Casta diva — så, som vi tro, att den bör sjungas. Vår konstnärinna är den första, hvilken på ett tillfredsställande sätt löst denna till utseendet lätta uppgift. Hon kläder melodien i detta bleka romantiska månskimmer, under hvars inflytande den uppsprang i konstnärens fantasi, och hon förstår så väl att bibehålla denna färg under alla de svåra tekniska passagerna — i och för sig själfva mindre vackra —, att den största triumfen af hennes till hjärtat trängande framställning vinnes genom det klara föredraget af de kromatiska löpningarna. Sångerskan fick här mottaga ett bevis på erkännande, som vi, så vidt vi kunna minnas, aldrig förut bevittnat — arian maste gifvas da capo, och konstnärinnan framkallades för öppen ridå. Må emellertid ett så barbariskt applåderande, som helt och hållet förstör arbetets dramatiska karaktär, aldrig bli naturaliseradt hos oss! Sångerskan själf tycktes fatta detta mycket riktigt, ty hennes sätt var så väl afpassadt, under det att applåderna fortgingo, att man å hennes sida ej kunde märka något störande afbrott.”^[4]

Efter Normatriumfen kunde hon vara säker om en god framtid i Tyskland, och hon kände sig också lycklig och glad i känslan av att på så sätt kunna bringa hjälp åt dem, som hon så gärna ville bispringa. Bland dem hon först tänkte på var Josephson, som nu i Leipzig och Dresden utbildat sig, men alltid tänkte på Italien såsom landet, där man bäst skulle lära förstå konsten. Jenny glömde ej heller sin vän. Hon skrev till honom: ”Jag har mycket att tala och språka med dig om. Välkommen så snart du kan.”^[5] Och han kom en dag före julafton. De firade en riktig svensk julafton samman och tänkte på tiden för 3 år sedan, då Jenny och Henriette Nissen i Paris firat en sådan också på svenskt vis i främmande land. Ett gott engagemang erbjöds henne just i juldagarna, och första tanken var på vännen. ”Du kan, när du vill, resa till Italien” — så lydde orden till den överlycklige musikern. Den allvarlige, känslige, djupt religiöse Josephson skriver i sin dagbok om den stunden: ”Hvarje dag visar mig nya sidor af hennes karaktär, och jag vet ej, om min tacksamhet eller min beundran är den större. Jag kommer allt mer och mer i ett innerligt broderligt förhällande till henne, och jag är därför också i stånd att med glad tacksamhet emottaga af henne, hvad af mången annan jag skulle emottaga med en viss sinnets betryckthet. Jag kan blott önska, att i hennes oroliga lif friden en gång behåller segern.”

Den 5 jan. 1845 skedde sedan första uppträdandet i Fältlägret i Schlesien, och denna med mycken nyfikenhet efterlängtade dag blev en ny triumf för henne. ”Sången skön, spelet sant, lifligt och varmt, bifallet friskt och hänryckt”, skriver Josephson, som var på premiären. Själv omtalar hon för fru Lindblad, att hon kände sig så lycklig över Meyerbeers ”öfverdådiga belåtenhet” och kände en lättnad att ha kunnat förmå ge en relief åt hans opera, som genom m:lle Tuczeks ”slynaktiga” uppfattning höll på att gå i kvav. ”Jag nästan tror, att jag firade en större triumf än i Norma.”^[6]

Med Josephson var hon en afton hos fru Bettina Arnim och kunde ej begripa, ”hvart tiden tog vägen”, så roligt hade de. Gumman var, tyckte Jenny, ”gudomligt barnslig”, något som just slog an på en sådan natur som Jenny. Meyerbeer var med, och Jenny sjöng för honom några av Josephsons sånger. Alla hade varit förtjusta i dem, skrev kompositören.

Några dagar efter denna afton hände något ledsamt, som kom att kasta sin skugga över hennes liv nästan ända fram till den tid, då hon för alltid lämnade scenen. Jenny uppträdde för andra gången som Vielka d. 10 jan., då hon mellan akterna inbjöds till engelske ministerns loge. Entreprenören av Drury Laneteatern i London, Alfred Bunn, hade önskat tala vid henne för att få ett engagemang till stånd i och för sin teater. Ministern understödde hans förehavande, och utan att rätt besinna sig eller rådgöra med någon skrev hon under på ett kontrakt, vars villkor voro långt ifrån lysande. Hon ångrade sig också snart och bad Bunn återkalla kontraktet. Då han ej ville detta, och Jenny å andra sidan ej ansåg det förenligt med sin värdighet att uppträda å hans teater, utspann sig en högst obehaglig strid, som till sist gick till juridisk domstol. Ej förrän 23 febr. 1848 skedde utslag, där Jenny Lind dömdes att i skadestånd betala till Bunn 45,000 kronor. Bunn hade yrkat på 180,000 kr.^[7] De många årens pina och ängslan samt den nesliga utgången bidrog att hos Jenny Lind alstra en bitterhet mot alla teaterkontrakt, något som i sin mån påverkade hennes beslut att lämna scenen.

En ny betydelsefull roll fick hon d. 7 febr., i det att Euryanthe för att hedra Webers minne uppfördes. Genom Wagners energiska arbete hade Webers kvarlevor från London flyttats till Dresden. Man ville därjämte samla medel till ett monument över honom. Det var för att på sitt sätt bidraga till denna insamling teatern uppförde detta Webers andra mästerverk. Jenny Lind visade även här en ny, genial uppfattning, i det hon koncentrerade rollens huvudinnehåll i det övernaturliga, d. v. s. omkring berättelsen om Emmas uppenbarelse i första akten. Rellstab erkände genast denna tolkning som den riktiga. Hela operan erhöll härigenom en annan syftning och

Jenny Lind som Amina. Efter en färglitografi i Kungl. bibl.

Jenny Lind som Amina.
Efter en färglitografi i Kungl. bibl.

adlades på ett sätt, som ej förut varit fallet. Trots allt lovord kunde Rellstab ändock ej låta bli att sätta Schröder-Devrients återgivande av rollen såsom i vissa punkter bättre: ”Det som hon [J. L.] gifver oss, är vackert, kvinnligt, men icke ursprungligt — icke en passande klimax i den långa kedja af sköna ställen, som finnas i hennes roll.”

Nästa roll blev Aminas i Sömngångerskan d. 18 febr. Här var man mindre tveksam om hennes formgivning. Man erkände villigt strax, att hennes uppfattning innebar ett djupt inträngande i rollens inre liv. Rellstab var även färdig att denna gång utan varje förbehåll skänka henne sitt fulla erkännande. Som vi längre fram skola se, blev även Amina den roll, där hon mest skulle skörda bifall och där hon mest gav uttryck åt sitt eget väsen.

Den 11 mars slutade hennes berlinersäsong med samma roll, som hon börjat, med Norma. Det var den hon näst Aminas mest älskade, och trots den olika uppfattning man hade om hennes sätt att tolka den druidiska prästinnan, tvivlade hon själv ej ett ögonblick på, att hennes sätt att återgiva den var just det kompositören avsett. Framgången blev även exceptionell. Hon inropades flera gånger och man kastade blommor in till henne, så att scenen nästan alldeles betäcktes därmed. Man tog farväl av henne med en livlig önskan om, att hon snart måtte återkomma. ”Konstnärinnan uppträder i afton för sista gången. Hon lämnar oss — men vi skola se henne åter, och som vi hoppas i full besittning af sina talanger, ja, med deras vårliga blomsterlöften ännu friskare och rikare utvecklade. Och må denna vårens milda sol vara ett förebud till en lång, lång fortsättning” (Rellstab).^[8]

Om hon således slog fullständigt igenom å scenen, må vi dock ej tänka oss, att hon ej även som konsertsångerska vann glänsande framgångar. Den första gången var d. 13 febr. 1845. I kritiken om denna konsert heter det, att det syntes, som om konsertsångerskans lysande bravur t. o. m. övergick den dramatiska artistens, ”ehuru naturligtvis i en underordnad sfär”.

Den sista konserten var d. 13 mars och då för väl- görande ändamål. Även efter denna var avskedet ovanligt innerligt. Pressen gav uttryck åt publikens stämning i orden: ”Många hjärtliga välsignelser följa henne på hennes väg, där hon icke kan annat än erfara rik tillfredsställelse öfver att ha gjort så mycket och varit så uppriktigt värderad.”^[9] Ett lika vackert farväl, om ej vackrare, lär konungen av Preussen ha sagt: ”Om Ni reser, skola våra tårar beledsaga Er, men om Ni stannar kvar, skola de förvandlas till pärlor.”^[10]

Hon uppträdde under vintern även å talrika konserter vid hovet och sjöng för övrigt ofta och gärna i de konstnärliga hemmen. Av dessa senare blev efter hand professor Wichmanns henne allt kärare, och hon hade där i professorskan en ömmande moder, som i allt sökte bistå henne.

Vi skola i ett annat kapitel uppehålla oss vid hennes konsertsång, men vilja blott nämna, att hon vid konserterna mestadels sjöng arier ur operor. Detta var även i överensstämmelse med vid denna tid rådande mod. Tillfälligtvis kunde en och annan solosång insmyga sig men då nästan aldrig någon mera betydande romans utan en eller annan visa av enklare slag. De svenska folkvisorna sjöng hon vid denna tid ännu mera sällan offentligt, däremot dessa så mycket mera i hemmen och de slutna kretsarna. Hennes norska Fjällsång var ett omtyckt bravurnummer, likaså var I. Bergs Herdesång (”Fjärran i skog”) en stående sång vid soareerna. Någon gång kunde man även få höra en och annan sång av Lindblad eller Josephson, och hon lät härigenom dessa kompositörer bli kända i Tyskland. Av Lindblad utgav Breitkopf & Härtel ett litet häfte sånger och av Josephson trycktes hans flesta sånger å tyskt förlag (Breitk. & H.). Man erkände i Tyskland allmänt, att det var Jenny Linds sång, som låtit dem bli kända och sjungna i Tyskland. Hon bidrog på så sätt till den svenska musikens anseende i främmande land. Man talade fr. o. m. nu ej föraktligt om den svenska tonkonsten. De blivande svenska tonkonstnärer, som efter hand sökte sin utbildning i Tyskland, kunde vara förvissade om ett aktningsfullt bemötande — de kommo ju från ”den svenska näktergalens” land. Jenny Lind har själv många gånger i sina brev uttalat sin glädje över, att hon fått tjäna den inhemska tonkonsten och berett väg för förståelsen av den nordiska egenarten.

Mitt under all hänförelsen för hennes sång och all den vänlighet hon från alla håll fick röna, kunde hon dock ej låta bli att ständigt längta hem. Redan i februari skrev hon till sin förmyndare: ”Alla människor äro så goda mot mig, att det skall just fordras en sådan gränslös kärlek till hemmet, som jag har, för att ändå — mitt opp i all denna härlighet — längta själen ur mig efter Sverige. En obegriplig hemlandskänsla ligger i djupet af min själ, och jag skattar mig outsägligt lycklig, som äger den, ty det är en gudomligt upplyftande känsla att känna sä varmt för sitt fosterland.”^[11]

Hon ställde också nu kosan hemåt, så fort hon slutat i Berlin. Vägen gick dock ej direkt till Sverige utan först till Hannover, där hon gav Norma tvenne gånger, sedan till Hamburg. I denna stad vann hon snart många förstående vänner, och hon återvände gärna dit. Här hyllades hon redan efter första representationen (Norma) med en ovanligt rik blomstergård, och fick sedan serenad, fackeltåg, ja t. o. m. fyrverkeri sig till hugnad och båtnad. Sedan hon slutat med att biträda vid en konsert, for hon till Stockholm, där hon d. 16 maj utförde Norma. Att hon efter så mycket framgång i Tyskland skulle hedras på ett särskilt sätt i sin födelsestad var ju tydligt nog. Fröken Marie von Stedingk nämner om hennes ankomst: ”Ångbåten med den frejdade konstnärinnan ombord anlände icke förrän vid midnatt, men det oaktadt voro hamnen och de angränsande gatorna så fullpackade af folk, att jag blott med svårighet kunde på ett närliggande fartyg få en liten vrå för mig själf och min tjänsteflicka. En raket gaf signalen till de lifligaste glädjerop, och en båt med den vackraste musik ombord gick ut för att möta ångaren.”^[12]

Förutom flera av sina äldre roller gav hon nu i Stockholm för allra första gången Marie i Regementets dotter. Var hennes Norma och Amina för finsmakare och konstkännare hennes bästa roll, blev Marie hennes för den stora publiken mest omtyckta skapelse. Där nedlade hon hela sin barnsliga ursprunglighet. Där var hon det friska, aldrig grubblande naturbarnet, som kände sig som folkets, den enkla, okonstlade allmänhetens konstnärinna. Att ge glädje och vederkvickelse åt de arbetande och betungade hörde till de lyckligaste stunderna i hennes liv. Fru Birch-Pfeiffer fick efter första uppträdandet en beskrivning om händelsen: ”I går gavs Regementets dotter för idel officerare och soldater. Konungen hade inbjudit dem alla, och i hela mitt lif har jag aldrig haft så roligt. Alla voro glada och muntra. Soldaterna skrattade förskräckligt och gåvo mig så mycket applåder, att jag verkligen tyckte synd om deras händer. Allt var hänförande, och allt tog sig präktigt ut. Hela salongen var full af uniformer. Det var verkligen vackert.”

Änkedrottningen, som alltid varit så fästad vid henne, glömde hon ej utan sjöng även hos henne. I övrigt besökte hon sina gamla vänner, däribland familjen von Koch, som städse visat henne så mycken vänlighet. Även Gunther var naturligtvis glad att få sjunga tillsammans med henne på scenen. Han sjöng även en duett med henne på en konsert. Josephson var nu på hennes bekostnad i Rom och väntades ej hem på det året. Hon skrev emellertid regelbundet och underrättade honom om, hur hon hade det.

Vilan hemma blev dock ej långvarig. Konungen av Preussen hade bett henne komma till Rhen och sjunga för drottning Victoria av England i augusti månad. En stor Beethovenfest skulle firas i Bonn, och till denna väntade man alla berömda musiker från när och fjärran.

I slutet av juli 1845 for hon alltså ut igen. I Bonn avtäcktes d. 12 aug. i närvaro av konungen Fredrik Wilhelm IV av Preussen samt drottning Victoria en stor bronsstaty över Beethoven. Av närvarande musiker märktes: Meyerbeer, Spohr, Moscheles, Berlioz, Liszt, Lindpainter, Fétis, Rellstab. Av sångerskor voro bl. a. komna förutom Jenny Lind: Pauline Viardot-Garcia (syster till J. L:s lärare) och Sabilla Novello.^[13]

Jenny Lind sjöng ej direkt vid Bonnfesten men väl för de kungliga gästerna.

Drottning Desideria. Efter oljemålning av F. Westin. Litogr. av O. Cardon.

Drottning Desideria.
Efter oljemålning av F. Westin.
Litogr. av O. Cardon.

Av särskilt intresse är det att höra en fransk temperamentsfull musikers omdöme om Jenny Lind vid detta tillfälle. Hector Berlioz skriver om musikaftonen för de kungliga gästerna, sedan han först talat om fröken Tuczeks sång och Liszts spel: ”Vi hörde för första gången den så omtalade Jenny Lind, som i Berlin har förvridit hufvudena på alla. Hennes talang står verkligen också högt öfver allt, hvad man nu får höra på franska och tyska teatrar. Hennes stämma har en genomträngande metallklang, är mycket kraftig, otroligt böjlig och ägnar sig lika väl för det enkla föredraget som för lidelsefullt uttryck och för de finaste koloraturer. Man äger i henne en fullkomlig, präktig talang; därtill kommer ytterligare, att vi, efter utsago af tongifvande bedömare, som beundrat henne i Berlin, blott kunde skatta den ena sidan af hennes talang, som till sin fulla utveckling har behof af en lifgifvande scenstämning. Hon sjöng duetten ur tredje akten af Hugenotterna samman med Staudigl, finalen ur Euryanthe och en aria med körer med förtjusande originalitet och friskhet, rik på oväntade verkningar och pikanta växelsånger mellan kör och sopransolo, välklingande och förnämt harmoniserad och med behaglig och pikant melodi.”^[14]

Drottning Victoria visade henne en stor vänlighet och inbjöd henne till London. Så gärna hon än hade velat mottaga denna smickrande inbjudan, var hon dock ännu rädd för sitt kontrakt med Bunn, vilket var föremål för hennes ständiga oro, så mycket mera, som Bunn, ju mera tiden skred fram, blev allt brutalare mot henne och allt skymfligare betonade, att det blott var anbud från konkurrensteatern i London, som gjorde, att hon tvekade.

En kortare tid tillbragte hon i Frankfurt am Main, där hon bl. a. sammanträffade med Londonbankiren Grote och hans fru. Fru Grote var syster till hennes goda väninna fru von Koch i Stockholm. Mrs Grote lovade att hjälpa henne med Bunnkontraktet, och en livlig brevväxling utspann sig sedan mellan dem om denna sak. De kommo varandra på så sätt med tiden allt närmare, och då hon till sist övervann sin ovilja mot London, erhöll hon i den engelska huvudstaden den allra bästa hjälp av familjen Grote. Fru Grotes broder, doktor Edward Lewin, var god vän med Lumley, chefen för Bunns konkurrensteater Her Majestys Theatre, och på så sätt förbereddes hennes engagemang där. Om således Bunn längre fram fick rätt i, att man arbetade för hennes uppträdande å denna scen, var det dock ej med sanningen överensstämmande, att hon redan nu 1845 själv sökte ernå ett engagemang i London. Det skedde först längre fram och då i början utan hennes vetskap, och även, sedan hon fått kunskap därom, var det mot hennes egen önskan.

Sedan Jenny sjungit å Stolzenfels och i Brühl, i närheten av Bonn, uppträdde hon som Norma i Frankfurt (29⁄8) och vann så mycket bifall, att hon även där lät höra sig i Sömngångerskan, Lucia och Friskytten. En tidning skrev bl. a.: ”Det var öfverfullt hus, och t. o. m. kulissöppningarna voro fulla af åhörare, som gått miste om platser framför ridån. Det uppseende hon väckte som Amina kan endast jämföras med det, som brukade följa Malibrans uppträdanden i samma roll, och detta innebär för den svenska sirenen det allra högsta beröm.”^[15]

Ett engagemang vid Theater an der Wien avtalades redan nu i Frankfurt, men blev först längre fram en verklighet. Hon hade bundit sig för flera gästuppträdanden under vintersäsongen i Berlin och kunde tillsvidare ej yttra sig om andra större engagemang, helst hon ej var säker på sig själv och fruktade, att wienerpubliken var för kritisk.

I sept. 1845 uppträdde hon åter i Köpenhamn och hedrades som vanligt där. Bournonville var den mest älskvärde värd hon kunde få, H. C. Anderson var i sjunde himmeln, Oehlenschläger skrev beundrande verser till henne, och Köpenhamnarna i övrigt översållade henne med hyllningar och kärleksbetygelser av alla slag. Överskou yttrade bl. a.: ”Hennes Norma har icke den vilda, glödande passion, som de flesta sångerskor ge åt henne, utan där låg en djup känsla, en sådan energi i spelet såväl som i sången, en så flärdfri storhet, en så behaglig harmoni i blick och åtbörd, i plastik och uttryckssätt, att publiken hänfördes af det poetiska i framställningen, att efter första akten blef konstnärinnan under oändliga applåder inropad och hälsades med ett mildt regn af blommor. Vid representationens slut upprepades samma hyllning i ännu högre grad, och från teatern skyndade en mängd till hennes bostad för att hälsa henne med hurrarop, då hon återkom hem.”^[16]

Även fick man tillfälle höra hennes nya sätt att uppfatta Marie i Regementets dotter. ”Där fanns en sa innerlig och underbar förening af godmodig, poetisk känsla, af skämtsamt lynne och älsklig naivitet i framförandet af dialogen, att, hur oafsiktligt orden än tycktes komma fram, de dock alla i öfverensstämmelse med situationens kraf öfverflödade af en skalkaktig munterhet, hvarom hon själf tycktes alldeles omedveten. Verkan häraf var en storm af ständiga applåder, hvilkas omedelbarhet låg i öppen dag; och likväl var det förnämsta intresset fäst vid hennes sång, hvilken, vare sig uppgiften var allvarlig eller glad, inlade i hvarje den enklaste passage, i hvarje den minsta sirat såväl som i den briljantaste bravuraria en själfullhet och en teknisk fulländning, som i förening med den naturlighet, som präglade det hela, försatte publiken i en aldrig aftagande hänförelse.”

Efter att även ha sjungit å konserter, begav hon sig i slutet av oktober, nöjd och tillfredsställd med den hjärtliga hyllningen, till Berlin.

Här fick hon nu bo hos Wichmanns och kunde således känna sig vara i ett gott hem. Redan den 9 nov. var hennes första uppträdande, och intill 2⁄4 1846 sjöng hon sedan 28 gånger å scenen. Bland nya roller för Berlin kunna nämnas Donna Annas i Don Juan. Även här gjorde man de vanliga jämförelserna med Schröder-Devrient. Rellstab skrev: ”Jenny Lind öfvergjuter rollen med sin egen blygsamma renhet; ingen annan uppfattning skulle för henne vara begriplig.”^[17] Denna gång var också den makthavande kritikern alldeles ense med den svenska sångerskan om den rätta uppfattningen av rollen.

Den 30 nov. gavs Friskytten med Jenny Lind som Agatha för första gången i Berlin. Även nu var man i spänd förväntan på, hur hon skulle gestalta rollen. Här var det ej på Schröder-Devrient man tänkte utan på en annan stor sångerska, vars uppfattning blivit mönstret: ”Om den minnesvärda Nanette Schechner(-Waagen) med sina mäktiga toner framkallade hos åhörarna utbrott af en alltmer växande inre glädje — så gaf å andra sidan vår konstnärinnas framställningssätt, framsprunget ur själens innersta djup, helgd åt den jordiska kärlekens förhållanden och visste väl, huru det skulle fängsla åhöraren med sympatiens mäktigare hand.”^[18]

Under denna vinter trädde hon allt närmare Mendelssohn, som aldrig försummade att hälsa på hos Wichmanns under sina besök i Berlin. Konungen hade givit honom i uppdrag att sätta musik till Aischylos’ Oedipus i Kolonos, och han hade fullgjort uppdraget samt även vunnit erkännande av Berlinerpubliken.^[19]

Sedan hade han likaledes på högre befallning, tonsatt Racines Athalie. Den 1 dec. gavs denna med mycket bifall i Charlottenburg.

Vi kunna således förstå, att Mendelssohns närvaro i Berlin mer än vanligt krävdes denna höst. Jenny Lind säger även, att hon i november ”nästan dagligen” var tillsammans med honom hos Wichmanns. Där avtalades också ett uppträdande å en Gewandhauskonsert i Leipzig, och d. 3 dec. reste båda tillsammans dit. Konserten gick med glans, och Leipzigborna ansågo denna afton som den betydelsefullaste under hela säsongen. Bokförläggare Heinr. Brockhans, som hörde till Jenny Linds varma beundrare, skrev om aftonen i sin dagbok: ”Förväntningarna hos Leipzigerborna, hvilka yfvas litet öfver sin musikaliska smak och som ibland äro litet hyperkritiska — voro verkligen mycket höga; men den första arian ur Norma intog alla till sångerskans förmån; förtjusningen stegrades alltmera genom duetten med miss Dolby ur Romeo och Julia och genom recitativet och arian ur Don Juan, tills den slutligen genom några sånger av Mendelssohn och några svenska folkvisor nådde en utomordentlig höjd. Och detta med fullt skäl. Hon är en högst utomordentlig sångerska, en alltigenom musikalisk natur, som har de härligaste medel till sitt fulla förfogande och dessutom, då hon sjunger, är så genomträngd och hänförd af allt hvad hon föredrager, att en sång, sjungen af henne, går rakt till hjärtat.”^[20]

Hon gav även en konsert för välgörande ändamål och hyllades på ett ovanligt sätt av Leipzigs musiker med serenad och uppvaktning. Redan d. 6 dec. for hon åter till Berlin.

En liten episod, i vilken ej Jenny Lind utan hennes blivande man spelade huvudrollen, hände vid denna tid i Leipzig. Man hade på grund av tillströmningen efter biljetter tagit bort konservatorieelevernas friplatser. Dessa blevo missnöjda, hade ett litet sammanträde och utsågo deputerade att framföra klagomålen. Bland dessa utvalde var Otto Goldschmidt. Han fick sedan äran att åhöra första konserten och greps liksom de andra mäktigt av hennes sång. Ännu sammanträffade han ej personligen med den dyrkade sångerskan.

Den 30 dec. uppbar Jenny Julias roll i Spontinis Vestalen. Rellstab tänkte naturligtvis strax på Schröder-Devrient och Schechner-Waagen: ”Stora minnen, konstnärligt rika, lefde upp inom oss vid tanken på detta verk och på de forna tolkarna af rollen, hvilka uppnått konstens sublimaste höjder. Den satte kronan på det hänförande och öfverlägsna behag, hvarmed Nanette Schechner — denna så lysande och så snart slocknande stjärna på konstens himmel — fängslade sina förvånade åhörare med en oemotståndlig trollkraft. Vilhelmina Schröder-Devrient utmejslade i Julias roll en af sina präktigaste konstskapelser, alla glödande af snillets eld. Kort sagdt, verket betecknade under många år höjdpunkten för vår ädlaste dramatiska styrka på en tid, då naturen presentationen, och han brukade vara pedantiskt noggrann med allt. Flera primadonnor hade han nästan alldeles uttröttat med sina fordringar på distinkt uttryck.

Som alltid stack man fram med, vad Schröder-Devrient gjort av rollen, och satte sedan Jenny Linds spel upp mot detta ideal av tysk dramatisk konst: ”Såsom man kunde vänta af en konstnärinna, så rik på skapande förmåga, hade Jenny Lind själf bildat sig en alldeles originell uppfattning af sin roll, och hon tryckte prägeln där af på det tydligaste sätt på rollen och fyllde oss med förvåning öfver den rika omväxlingen af hennes andliga resurser. Hennes tredje akt var en rörande bön till hennes hårda öde; hennes fjärde akt en häftig strid däremot; hennes femte akt en lysande seger däröfver. Hon sjöng den sista scenen med den sannaste trosingifvelse … Vi ha alltid funnit, att konstnärinnan tränger allt djupare in i kärnan af sin uppgift vid hvarje förnyadt uppträdande och löser den med allt större lätthet. Må vi därför i detta fall, liksom i alla andra, se framåt mot en ännu högre fulländning. Dock kunna vi inför en sådan rikedom af ädlaste skatter nästan fråga: Hvad behöfves mera?”^[21]

När Hugenotterna kommit till andra aftonen, hände en liten olyckshändelse. Hon vrickade sin fot och fick vara stilla hemma en tid. Mendelssohn skrev ett brev för att muntra upp henne. Det är ett det trevligaste familjebrev man kan tänka sig, och vi kunna ej neka oss nöjet att citera små interiörer därur. Han berättar först om sina barns förtjusning över den ”svenska tanten”: ”Skall jag berätta om Marie? Hon talar med mig hela dagarna om fröken Lind presentationen, och han brukade vara pedantiskt noggrann med allt. Flera primadonnor hade han nästan alldeles uttröttat med sina fordringar på distinkt uttryck.

Som alltid stack man fram med, vad Schröder-Devrient gjort av rollen, och satte sedan Jenny Linds spel upp mot detta ideal av tysk dramatisk konst: ”Såsom man kunde vänta af en konstnärinna, så rik på skapande förmåga, hade Jenny Lind själf bildat sig en alldeles originell uppfattning af sin roll, och hon tryckte prägeln där af på det tydligaste sätt på rollen och fyllde oss med förvåning öfver den rika omväxlingen af hennes andliga resurser. Hennes tredje akt var en rörande bön till hennes hårda öde; hennes fjärde akt en häftig strid däremot; hennes femte akt en lysande seger däröfver. Hon sjöng den sista scenen med den sannaste trosingifvelse … Vi ha alltid funnit, att konstnärinnan tränger allt djupare in i kärnan af sin uppgift vid hvarje förnyadt uppträdande och löser den med allt större lätthet. Må vi därför i detta fall, liksom i alla andra, se framåt mot en ännu högre fulländning. Dock kunna vi inför en sådan rikedom af ädlaste skatter nästan fråga: Hvad behöfves mera?”^[22]

När Hugenotterna kommit till andra aftonen, hände en liten olyckshändelse. Hon vrickade sin fot och fick vara stilla hemma en tid. Mendelssohn skrev ett brev för att muntra upp henne. Det är ett det trevligaste familjebrev man kan tänka sig, och vi kunna ej neka oss nöjet att citera små interiörer därur. Han berättar först om sina barns förtjusning över den ”svenska tanten”: ”Skall jag berätta om Marie? Hon talar med mig hela dagarna om fröken Lind och om hur vänlig hon var emot henne; och då jag i går gick in till barnen i barnkammaren och fann lille tjocke Paul skrifva på ett pappersark, såg, att han hade skrifvit ’Snälla fröken Lind’ öfver hela sidan åtminstone tio gånger. I dag har han slutat ett helt bref, och jag måste lofva att sända det till er — jag var alldeles tvungen att lofva det. Marie önskade få skicka sitt bref först, men jag förklarade, att ett bref skulle vara tillräckligt, och hon var nöjd med att få skrifva sitt namn under det. Karl sade, att han ej kunde underteckna det, då det ej var hans bref. — Någonting lustigt hände oss den aftonen. Cecilia [fru M.] sade: ’Det var längesedan vi hade något svenskt bröd; hvad det är tråkigt!’ Marie sade: ’Men Paul har redan skrifvit till fröken Lind i dag!’ Jag bad att få se brefvet — de vackra kråkfötter jag här innesluter —, och då Paul kom in med sitt bref genom den ena dörren, kom tjänsteflickan in med eder gåfva af svenskt bröd genom den andra dörren. — Barnen tänka dagligen och stundligen på eder, och så göra deras föräldrar också.”

Brevet slutar: ”Jag hoppas att snart få höra, att Ni kan gå, springa, stå, hoppa, dansa, spela biljard, sjunga på Ries’ konsert och uppträda i Proserpinas och Valentines roller och att ni blifvit kvitt alla vidare efterforskningar.”^[23]

Den långa ”fångenskapen” hade emellertid ett gott med sig. Professor Wichmann modellerade ett medaljongporträtt av henne, som ger en förträfflig föreställning om, hur hon såg ut i ”vardagslag” vid den tiden. Såväl före som efter fotvrickningen satt hon själv i allan hemlighet modell för målaren Edvard Magnus, vilken därav gjorde en praktfull tavla. Denna överlämnades till professor Wichmann som tack för all vänlighet. De båda bilderna, Wichmanns och Magnus’, ha således tillkommit alldeles samtidigt. De komplettera varandra på ett märkligt sätt.

Professor Wichmanns medaljong av J. Lind.

Professor Wichmanns medaljong av J. Lind.
Efter en avgjutning frän skriftställaren N. V. Hagströms original, i Musikhist. Museet, Sthlm.

Wichmann ger oss det enkla, barnsliga, oskuldsfulla i hennes väsen, Magnus den idealiserade bilden, sådan hon syntes med hela strålglansen av sin hänförelse, då hon gav sig själv i sin sång. Det är svårt att säga, vilken bild som är vackrast. Wichmanns betager med sin charm av omedelbar innerlighet, Magnus’ med sin geniala blick, ädla renhet och heliga upphöjdhet.

Som komplettering kan anföras följande beskrivning på hennes utseende i ”Frankfurtkorrespondenten”, sept. 1845: ”Jenny Lind är något öfver medellängd, smärt och med ovanligt behagligt utseende och sätt. Hon är mycket vacker med rika kastanjebruna flätor; men det är förnämligast i ögonens uttryck, som man igenkänner den verkligt stora konstnärinnan; känslan och intelligensen i dessa strålande ögon kan man ej taga miste på.”^[24]

Var Jenny Lind vacker? Meningarna ha varit delade. Då man såg henne sitta tyst för sig själv med en butter uppsyn, munnen sluten och trubbnäsan rakt fram — då tyckte man det var ett alldagligt utseende utan genialitet. Men då man såg henne i hänförelsens stund, då hela hennes rika inre strålade ut — då var hon vacker som en ängel.

En liten anekdot från 1845 ger oss en präktig föreställning om hennes egen blygsamhet i detta hänseende: En liten hänförd tysk kommer bort till henne och säger naivt: ”Finns det verkligen så vackra kvinnor i Sverige?” — ”Ja visst, svenskorna äro vackra allesammans, sällan finner man någon, som är lik mig.”^[25]

Till slut var benet läkt och prövotiden över, och Jenny kunde ånyo uppträda som Valentine d. 29 mars. Man hade i Berlin med stort deltagande tänkt på henne hela tiden, och när hon till sist ånyo visade sig, var man idel hänryckning över att återse henne. Endast två gånger till uppträdde hon i Berlin: d. 31 mars som Vielka och d. 2 april som Amina. Sedan gick färden åter ut i vida världen. Rellstab

Edv. Magnus’ oljemålning av J. Lind. Efter en reprod. i Kungl. bibl., Sthlm.

Edv. Magnus’ oljemålning av J. Lind.
Efter en reprod. i Kungl. bibl., Sthlm.

tolkade känslorna vid avskedet på följande sätt: ”En stämning genomgår alla hennes konstskapelser — en anda af fromhet, en förklaringsakt, som framgår ur den renaste vördnad för konsten, ur den fullkomligaste frihet från alla underordnade syften och sträfvanden. Och däri ligger allt, som förlänar åt hennes konstnärliga uppträdande denna ideella lyftning, som vi en gång hörde ett fruntimmer så vackert teckna i följande ord — visserligen enkla men dock fulla av esprit — ’Man blir bättre af att se henne.’ Och därför är det, som man öfverallt talar om konstnärinnan med förundran såväl som med en känsla af tacksamhet; därför är det, som hon följes af tusendes och åter tusendes önskningar, att lifvets skönaste välsignelser må öka den skatt af de ädlaste konstnärsgåfvor, hvilka hon besitter. Obestämda rykten hviska, att hon snart skall försvinna från scenen och från oss för alltid! Måtte de befinnas vara falska! Vi kunna endast uttrycka den förhoppningen, i hvilken säkerligen alla förena sig med oss, att hon måtte tillhöra konsten, lika länge som konsten tillhör henne, och att hennes önskan att återföra den tillbaka hit till oss må gå i fullbordan lika visst, som att hon då skall här välkomnas.”

Från Berlin reste Jenny Lind först till Leipzig, där hon bodde hos Brockhaus. Den 8 april antecknade den berömde förläggaren i sin dagbok: ”Hemma fann jag allt godt och gladt med anledning af en älskvärd gäst — fröken Lind — hvilken tidigt i morse uppfyllde ett gammalt löfte att komma och vistas hos oss. Jag blef hjärtligt glad öfver att ännu en gång få se den älskvärda, okonstlade flickan, hvars naturliga enkelhet parar sig så vackert med konstnärinnans storhet. Hon var treflig och glad under hela aftonen, som ännu mer upplifvades genom Mendelssohns närvaro.”^[26]

F. Mendelssohn-Bartholdy. Efter en oljemålning av Edv. Magnus.

F. Mendelssohn-Bartholdy.
Efter en oljemålning av Edv. Magnus.^[27]

Hur hon själv kände det i Leipzig framgår av ett brev till fru Wichmann: ”Jag har för första gången i mitt lif känt, som om jag smakat hemmets sällhet.”

Konserten blev en särskild tilldragelse också därigenom, att Clara Schumann^[28] kom från Dresden till Leipzig, och att Mendelssohn på själva konserten gick bort till hennes plats, där hon satt i reskläder, och beledsagade henne upp på estraden, där hon fick spela. Publiken, som i Clara Schumann dyrkade en av sin samtids främsta pianister, var naturligtvis särskilt förtjust över detta artiga sätt av Mendelssohn, som själv strax innan utfört Beethovens Cissmollsonat. Jenny Lind sjöng hänförande en del ”lieder”, däribland dock ingen av Schumann.

Genom Mendelssohn fick hon alltmera sin uppmärksamhet riktad på solosången vid piano och hon upptog fr. o. m. nu allt oftare sånger av de tyska romanskompositörerna. Tills vidare blev det mest Mendelssohn och Taubert, som representerades, men sedan hon lämnat scenen för alltid, blev det allt mera Schumann och Schubert, som kommo att stå hennes hjärta nära.

Wien hade allt sedan förra hösten ej släppt tanken på att få henne till sig, så mycket hon än tvekade, om hon skulle våga uppträda inför en så skolad publik. Hon kom dit i april och nu följde samma spända förväntan på, huru hon skulle uppträda. Hon fick ett gott hem hos en läkare d:r Vivanot och bodde där mitt i hjärtat av staden: ”Am Graben.”

Det var ej så lätt att veta riktigt, hur man skulle taga henne — ängslig och försagd, som hon alltid var bland idel främmande människor. Fru BirchPfeiffer hade skrivit, och Mendelssohn även, till vänner för att riktigt förbereda dem på det rätta ”greppet” — men ändå lyckades man ej bättre, än att hon av idel oro för teaterns storhet nekade att uppträda. Teaterchefen, hr Pokorny, var alldeles förtvivlad. Ingen övertalning hjälpte. Till sist tänkte man på bassångaren Franz Hauser, vilken av Mendelssohn ”instruerats”, huru den stackars darrande sångerskan skulle tagas. Han kom och lyckades. Snart var hon på scenen, repetitionen gick förträffligt och framgången var given. Till Hauser hyste hon sedan det största förtroende, och då han kort därefter kallades till direktör vid konservatoriet i München, blev han henne även ett gott stöd vid debuten i denna stad.

Det var åter Norma hon valt till debutroll. Man ställde sig här ej så mästrande inför hennes uppfattning och tänkte ej så mycket på föregångarna. En tidningskritiker avslutar sitt omdöme om första aftonen på följande sätt: ”Hon är typen af den ädlaste kvinnlighet och har genom sina konstnärliga syften och sin högst fulländade konstnärsbildning i förening med sina stora och mångsidiga talanger redan vid sitt första uppträdande vunnit hela publikens sympati så som få sångerskor före henne. Jag räknar ögonblicken vid hennes debut till de njutningsrikaste konstnöjen jag hittills någonsin haft och längtar ifrigt efter hennes nästa uppträdande.”^[29]

Själv var hon tacksam och tillika förvånad över framgången. Fru Birch-Pfeiffer fick ett brev, där det heter: ”Men denna publik! Då det var slut, inropades jag 16 gånger och 12 eller 14 gånger förut. Räkna tillsammans det! Och detta mottagande! Jag blef alldeles häpen!”

I slutet av maj 1846 lämnade hon staden med löfte om att återkomma till vintern. Det som nu förestod henne blev epok i hennes liv, så litet hon än anade något därom. Hon skulle för första gången på kontinenten sjunga i oratorium.

Det hade under de två åren i Tyskland försiggått en inre utveckling hos henne, som hon visserligen ej ännu själv var medveten om, men som i alla fall tydligt kunde skönjas. Vi ha talat om, huru hon på konserterna allt mera upptagit visan, lieden och romansen på sitt program. Den hänförelse man visade måste göra klart för henne, att här fanns ett fält för hennes personlighet att utveckla och kultivera. Ju mera hennes väsen mognade och fick det djupa allvaret, ju mera hon började fatta konstens helighet och upphöjdhet, dess mera måste hon känna en motvilja för teatern, där ej samma tillfälle till utveckling av det rent musikaliska fanns. Just då hon stod villrådig om, huruvida hon skulle draga sig alldeles tillbaka ej blott från scenen utan från hela det offentliga livet, kom oratoriet i hennes väg.^[30]

Hon hade åtagit sig att sjunga på den nederrhenska musikfesten i Aachen under Mendelssohn i slutet av maj. Ej mindre än två oratorier skulle uppföras: Haydns Skapelsen och Händels Alexandersfest. Hon fyllde sin uppgift på ett sådant sätt, att denna musikfest blev en av de minnesrikaste man någonsin haft. Själv kände hon också, att hon nu funnit ett nytt verksamhetsfält. Det blev av så mycket större betydelse, som Mendelssohn just då höll på med ett nytt oratorium, där sopranpartiet var tänkt för henne.

En glad överraskning var det för Jenny, att Geijer med familj kom till festen, och hon där fick föreställa honom för Mendelssohn. Det blev minnesrika aftnar för den gamle professorn, som alltid beundrat Jennys genialitet. Även Mendelssohn, som genom Lindblad hört mycket talas om Geijer, var glad över mötet och inbjöd professorn till sitt hem i Leipzig. Längre fram på sommaren for han även dit och tillbragte angenäma aftnar hos honom. Mendelssohn blev så förtjust, att han började fundera på, om han ej till nästa år skulle resa till Sverige för att träffa Lindblad, sin studiekamrat i Berlin på 20-talet, och då se Uppsala och Geijers hem. Resan skulle ej bli av. Redan nästa höst skulle de båda stora männen, Geijer och Mendelssohn, ej längre vara bland de levandes antal.

Jenny Lind reste från Rhen till Hannover, där hon hos dåvarande kronprinsen och hans gemål (sedermera konung Georg V) erhöll ett varmt mottagande. Särskilt kronprinsessan Marie blev hennes stora beundrarinna, vilken betraktade det som de lyckligaste stunderna i sitt liv, då Jenny Lind var hos henne och sjöng. Sedan Jenny utfört Norma, Amina, Agatha och Lucia, reste hon till Hamburg, där hon redan förut funnit varma vänner och i konsul Arnemanns’ hem känt den rätta förståelsen. Här sjöng hon för första gången i Tyskland Marie i Regementets dotter och vann den stora publikens ynnest. Den hänförelse hon väckte hade emellertid en obehaglig sida, i det att den vilda berusningen övergick till ren ”Lindmani”, något som i sin tur hade till följd en satirisk bitterhet hos ett fåtal, som ansåg hänförelsen mindre äkta. Man begynte förlöjliga henne såväl i tal som skrift. En av dessa satiriska skrifter var ett dramatiskt skämt: ”Jenny Lind und die Hamburger”, som trycktes och fick en strykande åtgång och naturligtvis fick skrattarna på sin sida.

Om detta var litet malört i glädjebägaren, fanns det även något annat ledsamt, som blev av så mycket mera genomgripande betydelse. Hon hade ansträngt sina krafter över förmåga, och kroppen ville ej längre göra tjänst. Första gången förmärktes det avtagande i kraft, som sedan skulle tvinga henne till den största försiktighet och till sist bringa bitterhet över hela hennes liv. Det kroppsliga lidandet skulle aldrig släppa henne sedan. Ungdomskrafterna begynte avtaga och det tunga allvaret komma med dess grubbel och tvivel. Hon kände äckel för scenen och hela det offentliga livet och längtade efter ett hem — den frid, som Josephson redan 1844 så aningsfullt önskat ned över henne.

Fru Wichmann träffade samman med henne och ville, att hon skulle följa med dem till Schweiz och vila sig där. Ej ens till detta kände hon sig ha krafter, och fru Wichmann erhöll kort efter sin avresa ett dystert brev från den fordom så glada sångerskan med barnahjärtat: ”Jag känner mig mycket nedslagen. Dessa förskräckliga ansträngningar komma dock efter; jag känner, att jag icke är nog stark att företaga en sådan resa utan att skada min hälsa. Jag måste sjunga här några gånger till — det kan inte hjälpas. Jag har rådfrågat en läkare, ty den nervkramp, hvaraf jag lider, gjorde det oundvikligt. Han säger, att det är alldeles nödvändigt för mig att fara till en badort. Mina nerver äro, säger han, allvarligt angripna, och jag borde ha gjort det långt före detta. Jag vet, att läkarna i Sverige ordinerade detta för 4 år sedan, men det var mig då icke möjligt att göra det. Jag är nu fast besluten, att nästa sommar, allra senast nästa höst, lämna scenen. Jag vill därför göra det bästa möjliga bruk af tiden, och som jag redan arrangerat för den kommande säsongen, är det förnuftigare att skaffa mig tillräcklig styrka till nästa vinter.”^[31]

Titelsidan til pamfletten mot J. Lind i Hamburg 1845.

Titelsidan till pamfletten mot J. Lind i Hamburg 1845.

Mendelssohn skrev till henne och ville trösta. Hon fick veta, att Geijers varit hos honom, och att han blivit bjuden ”till Sverige på renstek”.

Hon levde i Nienstädten utanför Hamburg och badade för att stärka sina krafter. Hon ville ha ro, men det var svårt nog för en så eftersökt sångerska som hon. Mest gingo hennes tankar till London, där Bunn aldrig upphörde att bråka och irritera henne. Till sist kom chefen för Her Majesty’s theatre, Benjamin Lumley, och bad henne direkt mottaga engagemang för nästa år. Hennes vänner rådde henne att mottaga anbudet och ej minst familjen Grote i London, som alltsedan sammanträffandet i Frankfurt för ett år sedan, skött hennes sak med Bunn. Jenny Lind var naturligtvis rädd för att komma till London, till på köpet för att sjunga vid själva konkurrensteatern, och Bunn hade hotat med, att hon skulle kastas i fängelse, så snart hon beträdde Englands jord. Till sist lovade Lumley att övertaga Bunnkontraktet och ansvara för, att intet ont skulle vederfaras henne. Hon var trött på scenen och ville ej sjunga mera, men engagemanget var mycket förmånligt och kanske skulle hon, om hon mottog det, få så mycket över, att hon sedan kunde leva ett bekymmersfritt liv i tillbakadragenhet. Till sist föll hon till föga och skrev under. Därmed begynte en ny period i hennes konstnärsliv, och för henne själv hade längtan till ro och frid till sist fått fast form: en kort tid i England och så — vilan och friden långt borta från stora världen. Den tjugusexåriga världsberömda sångerskan kände sin ungdomstid förnött. Hon hade blivit gammal och trött i förtid.

---

1. 1) HR I, 194.
2. 1) HR I, 191.
3. 3) DJ 168 ff.
4. 4) HR I, 204.
5. 5) DJ 170.
6. 6) HR I, 215.
7. 7) HR II, 177.
8. 8) HR I, 240.
9. 9) HR I, 244.
10. 10) LL 268.
11. 11) HR II, 357.
12. 12) HR II, 359.
13. Syster till den berömda oratoriesångerskan Clara Anast. Novello.
14. 13) DOB 12.
15. 14) HR I, 261.
16. 15) HR I, 267.
17. 16) HR I, 291.
18. 17) HR I, 295.
19. Verket uppfördes i nya palatset i Potsdam 1⁄11 1845.
20. 18) HR I, 309.
21. 20) HR I, 333 ff.
22. 20) HR I, 333 ff.
23. 21) HR I, 337.
24. 22) HR I, 261.
25. 23) LL 268.
26. 24) HR I, 350.
27. Denna målning utfördes vid ungefär samma tid som Jenny Lindtavlan och skänktes till den svenska sångerskan, vilken hade den i sitt hem till sin död. Tavlan överlämnades sedan till Mendelssohns anhöriga i Berlin.
28. Robert Schumanns hustru.
29. 25) HR I, 362.
30. 26) J. L. hade redan under Stockholmstiden sjungit i oratorium, dock utan att man vidare fästat sig vid denna sida av hennes konstnärsskap. Helt säkert tänkte hon då ej heller själv på, att oratoriet en gång skulle bli hennes främsta verksamhetsfält. Redan 1839 hade hon sjungit i Årstiderna och i Skapelsen (bl. a. 1843, långfred.). Se härom LL 22, 87 m. fl. st.
31. 27) HR I, 395.