Jorden rundt på åttio dagar/28
| ← Tjugusjunde kapitlet |
|
Tjugunionde kapitlet → |
Tjuguåttonde kapitlet.
Passepartout lyckas ej begripa förnuftigt språk.
Då tåget lemnade stora Saltsjön och stationen
Ogden, gick det under en hel timme mot norr ända till
Weberfloden och hade sålunda tillryggalagt omkring
niohundra mil sedan det lemnade San Francisco. Från
nämnde punkt tog det en vestlig riktning genom
Wahsatch-bergens brutna mark. Denna del af territoriet,
d. v. s. mellan nämnde berg och Klippbergen, har
utgjort en mycket svår pröfvosten för de amerikanska
ingeniörernas skicklighet. Också har på denna sträcka
unionsregeringens subvention stigit till fyrtioåtta tusen
dollars pr mil, under det subventionen utgjorde blott
sexton tusen dollars för slät mark; men ingeniörerne
hafva icke, såsom förut är sagdt, begått våld på
naturen, de ha blott brukat list mot den, de ha kringgått
svårigheterna, och för att komma till den stora
bassinen ha de konstruerat blott en enda tunnel om fjorton
tusen fots längd under hela den sträcka som jernvägen
upptager.
Det var just vid Saltsjön som jernvägens högsta punkt var belägen. Vid denna punkt beskref den en vidsträckt båge, sänkande sig mot Bitter Creeks floddal för att sedan stiga upp igen till den punkt, som ligger midt emellan Atlanten och Stilla Oceanen. Floderna voro mycket talrika i denna bergiga region. Man måste på träbroar passera Muddy, Green och andra floder. Passepartout, som blifvit oroligare allt efter som han närmade sig målet, skulle önskat sig redan vara ur detta land, som var så kinkigt att befara. Han fruktade för dröjsmål, han var rädd för att någon olyckshändelse skulle tillstöta och hans otålighet kontrasterade sällsamt mot husbondens orubbliga lugn. Fix tog saken som en filosof, fullt medveten af att hans byte ej vidare kunde komma ur hans händer.
Klockan tio på qvällen stadnade tåget vid stationen Fort Bridger, som det efter ett kort uppehåll lemnade, och tjugo mil längre bort gick det in i staten Wyoming — förut Dacota — följande hela Bitter Creeks floddal, ur hvilken flyter en del af de vatten, som bilda Colorados hydrografiska system.
Dagen derpå, den 7 december, var en fjerdedels timmes uppehåll vid stationen Green River. Snö hade under natten fallit i riklig mängd, men som den var blandad med regn, så kunde den ej uppehålla tåget i dess gång. Men det dåliga vädret oroade dock Passepartout, ty om snön ökades och derigenom hindrade vagnarnes hjul i deras kringsvängningar, så blefve resans lyckliga utgång satt på spel.
— Men hvilken idé också af min husbonde, sade han, att resa på vintern! Hade han icke kunnat invänta den vackra årstiden, så hade hans utsigter varit bättre.
Men i detta ögonblick, då den hederlige karlen ej sysselsatte sig med något annat än himmelens utseende och temperaturens fallande, var mrs Aouda intagen af liflig oro, framkallad af en helt annan anledning.
Några af de resande hade stigit ur waggonerna och promenerade på platformen vid Green River, afvaktande tågets afgång. Genom fönsterrutan kände den unga qvinnan igen bland dessa öfverste Stamp Proctor, amerikanaren som betett sig så oförskämdt mot Phileas Fogg på meetinget i San Francisco. Mrs Aouda, som ej ville bli sedd, lutade sig bakåt i waggonen.
Denna omständighet oroade lifligt den unga qvinnan. Hon hade fäst sig vid den man, som skänkte henne hvarje dag, så kyligt det än skedde, bevis på sin tillgifvenhet. Hon fattade icke, utan tvifvel, hela djupet af den känsla, som hennes räddare ingaf henne och åt denna känsla gaf hon ännu blott namnet tacksamhet, men henne ovetande var det mer än tacksamhet. Också blef hon mycket beklämd då hon kände igen den råa karlen, hvilken mr Fogg förr eller senare skulle affordra förklaring öfver hans handlingssätt. Tydligen var det blott slumpen som fogat så, att öfverste Proctor var med på detta tåg, men han var der och det var alldeles nödvändigt att förekomma, att Phileas Fogg fick syn på sin motståndare.
Då tåget skulle sätta sig i gång igen, begagnade sig mrs Aouda ett ögonblick då mr Fogg slumrade in för att göra Fix och Passepartout bekanta med situationen.
— Så, denne Proctor är med på tåget! sade Fix, var lugn, mrs, innan han får göra med Fogg, mr Fogg, skall han få att göra med mig. Jag skulle tro att det var jag, som vid det tillfället blef värst förolämpad.
— Ja, sade Passepartout, jag skall nog behandla honom jag, så öfverste han är!
— Mr Fix, återtog mrs Aouda, mr Fogg skall icke öfverlåta åt någon omsorgen att utkräfva hämnd. Han ämnar återvända till Amerika, har han sagt, för att söka upp den fräcka karlen. Om han nu får se öfverste Proctor, så kunna vi ej förhindra en duell, som kunde framkalla ett sorgligt resultat. Han får således ej på några vilkor se honom.
— Ni har alldeles rätt, svarade Fix, en duell skulle kunna förstöra alltsammans. Segrare eller besegrad skulle mr Fogg bli uppehållen, och...
— Jo, tillade Passepartout, det vore just att sätta hela spelet i händerna på herrarne i Reformklubben. Om fyra dagar äro vi i Newyork! Om min husbonde inte under dessa fyra dagar går ut ur vagnen, så kan man hoppas att ödet icke skall föra honom ansigte mot ansigte med denna fördömda amerikanare, som f—n måtte taga. Åh, vi skola nog hindra honom från...
Samtalet afbröts. Mr Fogg hade vaknat och betraktade landskapet genom vagnsrutan, på hvilken den våta snön piskade. En stund derefter frågade Passepartout polisagenten, utan att hans husbonde eller mrs Aouda hörde det:
— Är det verkligen sannt, att ni skulle vilja slåss för honom?
— Jag skall göra allt för att han skall komma lefvande till Europa, svarade Fix i en ton, som antydde en okuflig vilja.
Passepartout kände liksom en frossbrytning fara genom kroppen på sig; men hans öfvertygelse beträffande sin husbonde försvagades icke.
Men hur skulle man nu bära sig åt för att hålla mr Fogg qvar i kupén, så att något krakel icke skulle uppstå mellan öfversten och honom? Det kunde dock ej bli svårt, ty denne gentleman var ej fallen för att röra mycket på sig och nyfiken var han heller icke. Fix trodde sig ha funnit sättet, ty några ögonblick derefter yttrade han till Phileas Fogg:
— Det är långa och tråkiga timmar det här, som man tillbringar på jernväg.
— Ja, verkligen, svarade gentlemannen, men de slinka undan ändå.
— Ombord på paketångarne, återtog polisagenten brukade ni ju att taga ert parti whist?
— Ja, men här skulle det bli svårt. Jag har inga kort och inga medspelare.
— Åh, kort finnas nog att köpa här, sådana finnas till salu i alla amerikanska waggoner. Hvad angår medspelare, så kanske att mrs...
— Jo, bevars, svarade den unga qvinnan lifligt, jag kan spela whist. Det spelet ingår högst väsendtligt i en engelsk uppfostran...
— Och jag, sade Fix, har också anspråk på att kunna spela det spelet. Vi kunna ju taga en träkarlswhist?
— Ja må göra, mr, svarade Phileas Fogg, förtjust att få ett parti till och med på jernväg.
Passepartout skickades för att söka upp stewarten och återkom snart med två kortlekar, jettonlådor och ett bord. Ingenting fattades. Spelet började, mrs Aouda var mycket hemma i whist och hon fick till och med några komplimanger af den mycket stränge Phileas Fogg. Hvad polisagenten beträffar, så var han en skarp spelare och fullt vuxen vår gentleman.
— Nu ha vi honom fast, sade Passepartout för sig sjelf, nu skall han icke röra sig ur fläcken.
Klockan elfva på förmiddagen hade tåget uppnått midtpunkten mellan de båda oceanernas vatten. Man var i Passe-Bridger på sju tusen femhundratjugofyra engelska fots höjd öfver hafvets yta, en af de högsta punkter på denna väg genom Klippbergen. Ytterligare två tusen mil omkring, och passagerarne skulle ändtligen befinna sig på dessa ofantliga slätter, som sträcka sig ända till Atlanten och som naturen gjort så tjenliga för byggandet af en jernväg.
På sluttningen mot den atlantiska bassinen utvecklade sig redan tillflödena och bifloderna åt North-Plattefloden. Hela norra och östra horisonten var betäckt af denna ofantliga, halfcirkelformiga vägg, som bildar norra delen af Klippbergen, dominerade af Laramie-toppen. Mellan denna krökning och jernbanan sträckte sig vidsträckta slätter, rikligt vattnade. Till höger om jernvägen lågo de första afsatserna af den bergmassa, som åt söder tornade upp sig ända så långt som till Arkansas-flodens källor, en af de vattensamlingar som lemna sitt vatten åt Missouri.
Klockan mellan 12 och 1 fingo de resande ett ögonblick se fort Halleck, som beherrskar denna trakt. Ännu några timmar och färden genom Klippbergen skulle vara fullbordad. Man kunde således nu hoppas, att ingen olyckshändelse skulle hindra tåget från att passera genom dessa svåra trakter. Det snöade ej mer. Det började bli kallt, stora foglar flögo sin väg, uppskrämda af lokomotivet. Ingen varg eller björn syntes till på slätten. Det var öknen i dess ofantliga kalhet.
Efter en präktig frukost, som serverades i kupén, började mr Fogg och hans medspelare sin evinnerliga whist, då plötsligt skarpa hvisslingar hördes. Tåget stannade.
Passepartout tittade ut genom dörren, men kunde ej se hvad det var som förorsakade detta uppehåll. Någon station såg han heller icke till.
Mrs Aouda och Fix fruktade ett ögonblick, att mr Fogg funderade på att gå ut ur vagnen. Men denne gentleman nöjde sig med att säga till sin betjent:
— Se då efter hvad det är!
Passepartout hoppade ur vagnen. Omkring fyratio af passagerarne hade stigit ur och bland dem öfverste Stamp Proctor.
Trainen hade stadnat framför en lykta med rödt. sken. Lokomotivföraren och konduktören hade stigit af och samtalade lifligt med en banvakt, som af stationsinspektoren på Medicine-Bow, stationen näst intill, blifvit skickad trainen till mötes. De resande hade gått fram till dem och deltogo i diskussionen, bland andra också öfverste Proctor, som hojtade och gestikulerade.
Passepartout, som slutit sig till gruppen, hörde banvakten säga:
— Det finns inte någon utväg att komma fram. Bron vid Medicine-Bow har satt sig och kan ej bära trainens tyngd.
Den ifrågavarande bron var en hängbro, som ledde öfver en fors, på en mils afstånd från det ställe der tåget stadnat. Efter banvaktens utsago var bron nästan färdig att ramla, flera af förbindningarna hade brustit och det var lifsfarligt att våga sig öfver den. Banvakten öfverdref således icke då han sade, att man icke kunde komma fram. Och då amerikanarne någon gång göra ett undantag från sin verldsbekanta bekymmerslöshet och drapera sig i försigtighetens mantel, skulle det vara en galenskap att sätta sig på tvären mot dem.
Passepartout, som icke vågade gå och förbereda sin husbonde härpå, lyssnade, med hopknipta tänder och orörlig som en staty.
— Såå, skrek öfverste Proctor, vi komma inte från stället, utan här skola vi bli stående i snön!
— Öfverste, svarade konduktören, man har telegraferat till stationen Omaha för att begära en train, men det är inte antagligt att den ankommer till Medicine-Bow före kl. sex.
— Sex! utbrast Passepartuot.
— Jo, så är det, svarade konduktören, och den tiden går åt för att till fots komma till stationen.
— Men den ligger ju blott en mil härifrån, sade en af passagerarne.
— Ja, en mil, ja, men på andra sidan strömmen.
— Men denna ström kan man väl komma öfver på båt? frågade öfversten.
— Omöjligt! strömmen har stigit genom regnandet, den är en skummande fors nu och vi måste göra en omväg på tio mil norrut för att finna ett grundt ställe, som kan öfvervadas.
Öfversten lade för en mustig kötted, han svor öfver bolaget, han svor öfver konduktören, och Passepartout var nära att instämma, så ursinnig var han. Här låg ett materielt hinder i vägen, hvilket husbondens alla banknoter ej skulle kunna aflägsna.
Missnöjet bland passagerarne var allmänt, ty utan att räkna dröjsmålet sågo de sig tvungna att företaga en femton mils vandring öfver slätten, som var betäckt af snö. Också väsnades de förskräckligt, deras utrop och svordomar skulle också säkerligen ha väckt Phileas Foggs uppmärksamhet, om denne gentleman ej varit uteslutande upptagen af sitt spelparti.
Emellertid blef det nödvändigt för Passepartout att omtala för honom hvad som hade inträffat och nedslagen styrde han sina steg till waggonen, då lokomotivföraren, en riktig yankee vid namn Forster, skrek med hög röst:
— Kanske finns det ändå ett medel att komma fram!
— På bron? frågade en af passagerarne.
— På bron.
— Med vårt tåg? frågade öfversten.
— Med vårt tåg.
— Passepartout hade stadnat och höll öronen styfva då han hörde hvad lokomotivföraren sade.
— Men bron hotar ju att ramla, anmärkte konduktören.
— Gör ingenting, svarade Forster. Jag tror, att om jag knäpper till med den största hastighet som kan erhållas, så finns det verkligen någon utsigt att komma öfver.
— Anamma det! sade Passepartout.
Några bland passagerarne hade strax blifvit lockade af förslaget. Isynnerhet tyckte öfverste Proctor om det. Han ansåg detsamma vara ganska utförbart. Han omtalade till och med, att några ingeniörer hade haft den tanken att passera öfver floder utan någon bro, med blotta trainerna, framdrifna med maximum af hastighet o. s. v. Slutet på affären blef, att alla i frågan intresserade gingo in på lokomotivförarens förslag.
— Vi ha femtio sannolikheter för att vi komma öfver, sade en.
— Sextio, sade en annan.
— Åttio, ja nittio af hundra!
Passepartout blef alldeles yr i hufvudet, ehuru han var beredd att uppbjuda allt för att komma öfver Medicine-strömmen; men försöket tyckte han dock vara något för mycket »amerikanskt.»
— Men, tänkte han, det finns ännu en sak, som kan göras och det tänker ingen på... hör nu, sade han till en af passagerarne, den utväg som är föreslagen af lokomotivföraren är väl ändå bra vågad, utan... — Åttio sannolikheter! svarade passageraren och vände honom ryggen.
— Det vet jag nog, sade Passepartout, i det han vände sig till en annan gentleman, blott en enkel reflektion...
— Inga reflektioner, de tjena till ingenting, svarade amerikanaren till hvilken han vändt sig och ryckte på axlarna, lokomotivföraren ansvarar ju för att vi skola komma öfver.
— Ja, visst ja, återtog Passepartout, man kommer öfver, men skulle det kanske inte vara klokare ...
— Hvad för slag? klokare? röt öfverste Proctor, som hört detta ord och blef riktigt arg. Med största möjliga hastighet, har ni hört! Begriper ni? Med största möjliga hastighet! Hvaba?
— Jo, jag vet, jag begriper nog... upprepade Passepartout, som ej fick säga ut hvad han ämnade. Men det skulle vara, om icke klokare, efter det ordet förtörnar er, så dock naturligare, att...
— Hvad? Hvilket? Hvad menar han med sitt naturligare? ... skrek man från alla håll.
Den stackars karlen visste inte hur han skulle kunna göra sig förstådd.
— Jaså, ni är rädd af er kanske? frågade öfverste Proctor.
— Jag rädd! tänkte Passepartout. Nej, pass! Jag skall visa de der jag, att en fransman kan vara lika amerikansk som de.
— I vagnarna, i vagnarna! ropade konduktören.
— Ja, ja, upp i vagnarna, upprepade Passepartout, och det bums sedan! men man skall inte kunna hindra mig från att ha min tro för mig, att det skulle ha varit naturligare att låta oss först gå öfver bron, vi passagerare, och sedan trainen.
Men ingen hörde denna förståndiga reflektion och ingen skulle heller ha velat erkänna det rätta deri.
Passagerarne hade åter stigit upp i vagnarna. Passepartout intog sin plats, utan att yttra ett ord om hvad som hade händt. Spelarne voro alldeles fördjupade i sitt whistparti.
Lokomotivet hvisslade skarpt. Lokomotivföraren backade nära en half mil — han tog fart som en voltigeur för att kunna hoppa med mera ansats.
Nu hördes åter en hvissling, gåendet framåt började, sedan påskyndades marschen; snart blef farten förfärande; man hörde blott det starka dånet från lokomotivet; pistonerna gjorde tjugo slag i sekunden; smörjan på hjulaxlarna fräste och röken hvirflade fram. Man kände, om man så får säga, att hela trainen, som flög åstad med en hastighet af hundra mil i timmen, ej tyngde på rälerna! Snabbheten neutraliserade tyngden.
Man kom också öfver! Det gick som en blixt! Man såg ingenting af bron. Trainen hoppade, det kan man säga, från den ena stranden till den andra och lokomotivföraren kunde ej stadna lokomotivet förr än fem mil bortom stationen.
Men knappt hade trainen kommit öfver strömmen förrän bron störtade med ett brak ned i den forssande Medicine-Bow.