Kalevala/Sång 19
< Kalevala
| ← Sång 18. |
|
Sång 20. → |
NITTONDE SÅNGEN.
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Skyndsamt själv i stugan stiger,
Träder under takets resning.
Nu en dryck av honing hämtas,
Mjöd uti en kanna räckes
Uti Ilmarinens händer;
Smeden yttrar då och säger:
»Ej, så länge tiden varar,
10. Medan gyllne månen strålar,
Vill jag denna drycken tömma,
Förrn jag sett min egen älskling!
Är den vän, jag väntat, färdig,
Färdig den, jag haft att vänta?»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Möda ger dig den du väntat,
Möda den, du haft att vänta!
Ena skon ej än är påklädd
20. Och den andra knappt till hälften:
Färdig bliver den du väntat,
Redo, den du hem skall föra,
När du upplöjt huggormsåkern,
Vänt det ormuppfyllda fältet,
Utan att din plog sig höjer,
Utan att dess billar darra,
Samma fält som Hiisi upplöjt,
Och där Lempo fåror ristat
Med av koppar smidda billar,
30. Med sitt eldigt vassa plogbett:
Städse har min son, den arme,
Lämnat åkern plöjd till hälften.»
Därpå smeden Ilmarinen
Träder in i jungfruburen,
Yttrar själv och tar till orda:
»Nattens mö, du skymningstärna!
Minns du väl ännu i tiden,
Då jag Sampo sammansmidde,
Hamrade det granna locket,
40. Hur du svor ett heligt löfte
Inför Gud, den uppenbare,
Inför hans, den högstes, anlet’,
Hur ett säkert hopp du gav mig,
Att du ville bli min maka,
Bli min livstidsvän för evigt,
Bli en duva vid min sida?
Nu vill ej din mor dig giva,
Vill ej skänka mig sin dotter
Förrn jag upplöjt huggormsåkern,
50. Vänt det ormuppfyllda fältet.»
Hjälp hos jungfrun nu han finner,
Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Du en hamrare evärdlig!
Forma dig en gyllne plogbill,
Gör den omsorgsfullt av silver;
Därmed kan du fältet plöja,
Därmed huggormsåkern vända.»
Det var smeden Ilmarinen,
60. Guld han kastade i ässjan,
Silver in i smideshärden:
Härav smidde han en guldplog,
Smidde sedan tvenne järnskor
Och av stål en benbeklädnad.
Dessa nu han på sig drager,
Fäster skenorna kring benen,
Kläder sig i kopparbrynja,
Spänner sig i stålsmitt bälte,
Pådrar järnbesmidda handskar,
70. Vantar, av två stenar gjorda,
Tar den eldigt snabbe fålen,
Spänner hästen uti redet,
Och går ut att åkern plöja,
Att på fältet fåror rista.
Ormar vimlade på åkern,
Huvud väste vilt vid huvud;
Smeden tager då till orda:
Ormbesvärjelse
v. 78—90.
»O du orm, som Gud har skapat!
Vem har lyftat upp ditt huvud,
80. Vem har väl befallt och bjudit,
Att din skalle skall stå upprätt,
Att din hals sig styv skall höja?
Gå med skyndsamhet ur vägen,
Smyg dig bort bland markens höstubb
Kryp, du lede, i en rishög,
Göm dig genast uti gräset!
Om du där ditt huvud höjer,
Skall av Ukko själv det krossas,
Av hans pilars vassa ståludd,
90. Av hans hagel, hårt som järnet!»
Huggormsåkern nu han plöjer,
Fårar fältet, fullt av ormar,
Lyfter ormar upp på tegen,
Den av plogen vända marken,
Säger, när han återkommit:
»Nu jag upplöjt huggormsåkern,
Vänt det ormuppfyllda fältet,
Dragit fåror på dess tegar:
Skall ej jungfrun nu mig givas,
100. Ej min älskling ren mig skänkas?»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Då skall dig min dotter givas,
Då skall jungfrun här dig skänkas,
När du Tuonis björn har fångat,
När du Manas ulv har betslat
Fjärran uti Tuoni-skogen,
Längst vid Manas landamären;
Flundra män dem gått att fånga,
110. Icke en har återkommit.»
Därpå smeden Ilmarinen
Träder in i jungfruburen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Åter är ett värv mig ålagt;
Manas ulvar skall jag betsla,
Tuonis björnar skall jag fånga
Fjärran uti Tuoni-skogen,
Längst vid Manas landamären!»
Hjälp hos jungfrun nu han finner,
120. Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig!
Gör dig nu av stål ett betsel,
Hamra dig av järn en grimma,
På en vågsköljd sten vid stranden,
Invid trenne forsars brusning;
Därmed fångas Tuonis björnar,
Därmed betslas Manas ulvar.»
Därpå smeden Ilmarinen,
130. Den evärdelige hamrarn,
Smider sig av stål ett betsel,
Hamrar sig av järn en grimma,
På en vågsköljd sten vid stranden,
Invid trenne forsars brusning.
Vandrar nu att djuren fånga,
Yttrar själv och tar till orda:
»Terhenetär, dimmans dotter!
Sålla töcken ner ur sållet,
Utströ hastigt täta dimmor
140. Där de vilda djuren ströva,
Att de mina steg ej höra,
Ej för mig till flykten taga!»
Ulven innan kort han betslar,
Fängslar björnen i sin järnked
Uppå Tuonis vida moar,
Djupt uti den blåa skogen,
Säger, när han återkommit:
»Giv mig, gumma, nu din dotter!
Jag har medfört Tuoni-björnen,
150. Betslad Manas ulv jag hitbragt.»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Då skall allan åt dig givas,
Då först blir din blåand färdig,
När du fått den stora gäddan,
Flodens flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga,
Utan att du not begagnar
160. Eller något handnät nyttjar;
Hundra gått att henne fänga,
Icke en har återkommit.»
Smeden gripes nu av oro,
Råkar i allt större trångmål,
Stiger in i jungfruburen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Åter är ett värv mig ålagt,
Annu bättre än de förra:
Att få upp den stora gäddan,
170. Flodens flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Manalas urgamla flöde,
Utan nät och utan dragnot,
Utan några andra redskap!»
Hjälp hos jungfrun nu han finner,
Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Var för ingen del bekymrad!
Hamra nu en eldfull havsörn,
180. En vitfärgad väldig fågel;
Den skall gripa stora gäddan,
Fånga feta, flinka fisken,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga.»
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Hamrar sig en eldig havsörn,
En vitfärgad, väldig fågel;
Örnens klor av järn han smider,
190. Formar utav stål dess fötter,
Vingarna av båtens sidor;
Själv på vingarna han stiger,
Upp på örnens vingbensspetsar.
Därpå talar han till örnen,
Råder så den starka fågeln:
»Du min örn, min egen fågel!
Flyg och ila, dit jag bjuder:
Till den svarta Tuoni-älven,
200. Ner till Manala, det låga,
Spänn dess stora, snabba gädda,
Grip dess flinka, feta fjällfisk!»
Örnen nu, den sköna fågeln,
Svävar fram med starka vingslag,
Ilar ut att gäddan fånga,
Fisken med de grymma tänder;
Flyger fram till Tuoni-älven,
Ner till Manala, det låga:
Ena vingen vidrör vattnet,
210. Upp till himlen når den andra,
Klorna uti vattnet gripa,
Näbben slår mot strandens klippor.
Därpå smeden Ilmarinen
Går att vattnet genomsöka
I den svarta Tuoni-älven;
Örnen vaktar vid hans sida.
Vetehinen steg ur vattnet,
Grep i smeden Ilmarinen;
Örnen flög då på hans nacke,
220. Omvred Vetehinens huvud,
Stötte ner det uti djupet,
Ner till bottnens mörka gyttja.
Tuonis gädda nu sig närmar,
Vattnets hund i bukter nalkas;
Ej är gäddan av de minsta,
Ej ibland de allra största:
Tvenne yxskaft lång är tungan,
Av ett räfsskafts längd var huggtand,
Trenne forsars vidd har gapet,
230. Och sju båtar lång är ryggen;
Gäddan vill i hamrarn hugga,
Söker sluka Ilmarinen.
Örnen flygande sig närmar,
Luftens fågel ner sig sänker;
Ej är örnen bland de minsta,
Icke bland de allra största:
Hundra famnar lång är näbben,
Av sex forsars vidd är gapet,
Av sex spjutskafts längd är tungan
240. Och dess klor fem liar långa;
Örnen varsnar stora gäddan,
Ser den flinka, feta fisken,
Slår då ner på denna gädda,
Griper i dess fjällbetäckning.
Nu den fjällbetäckta fisken,
Tuonis snabba, feta gädda,
Neddrar örnens starka vingben
Under vattnets klara yta;
Örnen då sig uppåt höjer,
250. Svävar åter upp mot himlen;
Svart ett grus med honom stiger
Upp till vattnets klara yta.
Örnen av och an sig svingar,
Gör försök för andra gången;
Nu sin ena klo han hugger
I den grymma gäddans skuldror,
Uti vattenhundens revben,
Och sin andra klo han hugger
In uti en stålfast klippa,
260. Slår den mot en järnhård bergvägg,
Men hans klo mot klippan slinter,
Återstudsar ifrån berget;
Gäddan dyker då i vågen,
Vattnets odjur löst sig sliter
Utur örnens klor, den starkes,
Ur den stora fågelns grabbtag;
Sår hon bar vid sidobenen,
Djupa hål vid skulderbladen.
Örnen nu, med sina järnklor,
270. Gör försök för tredje gången;
Vita skimrade hans vingar,
Lågor sköto ur hans ögon.
Gäddan fattar han med klorna,
Griper tag i vattenhunden,
Lyfter nu den stora fisken,
Höjer slutligt vattnets odjur
Upp ur älvens djupa vågor,
Upp till vattnets klara yta.
Örnen så, med starka järnklor,
280. Denna tredje gång omsider
Fångade den stora gäddan,
Tuonis flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga;
Vattnet flöt ej mer som vatten
För de fjäll som fisken fällde;
Luften såsom luft ej kändes
För de fjädrar örnen mistat.
Örnen nu med sina järnklor
290. Bär den fjällbetäckta gäddan
Upp på ollonekens grenar,
Upp i tallens rika krona;
Här han smakar själv på fisken,
Gäddans mage upp han ristar,
Sliter därpå upp dess bröstben,
Lösgör slutligen dess huvud.
Sade smeden Ilmarinen:
»O du örn, du olycksdigre!
Säg vad är du för en fågel,
300. Vad slags kräk kan du väl vara,
Då på denna fisk du smakar,
Då du ristar upp dess mage,
Sliter upp jämväl dess bröstben
Och avskiljer gäddans huvud?»
Örnen, med de starka järnklor,
Vredgas högt och börjar flyga,
Höjer sig i luftens rymder,
Mot det länga molnets kanter;
Skyar skälva, himlar dåna,
310. Luftens lock i lutning bringas,
Ukkos båge sönderbrister,
Månens horn i stycken falla.
Därpå smeden Ilmarinen
Själv tar med sig gäddans huvud
Till en gåva åt sin svärmor,
Yttrar dessa ord och säger:
»Detta duga skall för evigt
Till en stol i Pohja-gården!»
Därpå tager han till orda,
320. Höjer själv sin röst och säger:
»Nu jag upplöjt huggormsåkern,
Ormuppfyllda fält jag uppvänt,
Manas ulvar har jag betslat,
Bundit Tuonis björn i kedja,
Fått den fjällbetäckta gäddan,
Fångat flinka, feta fisken
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga:
Skall ej jungfrun nu mig givas,
330. Skall ej tärnan här mig skänkas?»
Sade Pohjolas värdinna:
»Illa har du nu betett dig,
Då du avskilt gäddans huvud,
Då du ristat upp dess mage,
Slitit upp jämväl dess bröstben,
Och, därtill, på fisken smakat!»
Därpå smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
»Felfritt byte fångas sällan,
340. Icke ens på bättre ställen,
Mindre än i Tuoni-älven,
Uti Manala, det låga!
Är hon redo, den jag väntat,
Färdig, den jag haft att vänta?»
Sade Pohjolas värdinna,
Tog till orda själv och talte:
»Redo är hon, som du väntat,
Redo, den du haft att vänta!
Nu min dotter bort jag giver,
350. Nu min lilla and jag skänker
Här åt smeden Ilmarinen,
Att för alltid bli hans maka,
Bli hans livstidsvän för evigt,
Bli en duva vid hans sida!»
Satt ett barn på stugugolvet,
Barnet sjöng på stugugolvet:
»Nu till våra stugor lände,
Till vårt slott, en väldig fågel,
Nalkades en örn från öster,
360. Stor en hök från himlens rymder;
Ena vingen slog mot himlen,
Vägorna beströk den andra,
Stjärten snuddade vid havet,
Huvudet till molnen nådde.
Av och an han flög beständigt,
Såg sig om åt alla sidor,
Och till männens slott han nedflög,
Knackade därpå med näbben:
Männens slott, det hade järntak,
370. Ej ditin han kunde tränga.
»Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på kvinnoslottet,
Knackade därpå med näbben:
Slottet hade tak av koppar,
Ej ditin han kunde tränga.
Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på jungfruslottet,
380. Knackade därpå med näbben:
Jungfruslottet hade lärfttak,
Dit han lyckades sig tränga.
»Sänkte sig på slottets rökfång,
Nedflög därifrån på taket,
Undanstötte gluggens bräde,
Satte sig vid fönstergluggen,
Invid väggen, grönbevingad,
Hundrafjädrad, vid dess timring,
»Mönstrade de lockomhöljda,
390. Gårdens mör med rika flätor,
Sökte ut den allra bästa
I de lockomhöljdas skara,
Valde bland de pärlbeprydda
Den mest blomstrande och fagra.
»Och den stora örnen griper,
Höken hugger nu med styrka
I den bästa uti hopen,
Uti denna flock av änder;
Den mest ljuva, den mest fina,
400. Den mest röda, den mest vita,
Henne griper luftens fågel,
Fattar med de långa klorna
Den som högst sitt huvud burit,
Som är skönast växt av alla,
Och vars fina, mjuka fjädrar
Glänsa härligast i hopen.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade och tog till orda:
»Huru visste du, min älskling,
410. Var förnam du, gyllne äpple,
Att en sådan jungfru växte,
Att, ljuslockig, här hon levde?
Glänste kanske jungfruns silver,
Spordes hennes guld därborta,
Sken vår sol så långt i fjärran,
Lyste ända dit vår måne?»
Sade barnet uppå golvet,
Yttrade den späde gossen:
»Därav visste han, vår älskling,
420. Så fann lyckans mullvad vägen
Till den fagra flickans boning,
Jungfruns vittberömda hemgård:
Frejdad vitt är hennes fader
För det stora skepp han förer,
Än mer frejdad hennes moder
För de stora bröd hon bakar,
För de vetebröd hon gräddar
Att förpläga gårdens gäster.
»Därav visste han, vår älskling,
430. Den fullkomligt obekante,
Att den unga jungfrun växte,
Att hos oss en tärna uppsköt:
Då engång jag gick på gården,
Framskred nedom våra visthus,
Ännu tidigt, på en morgon,
Bittida vid dagens gryning,
Syntes röken lodrät stiga,
Tjock och sotig upp sig höja,
Ur det vittberömda hemmet,
440. Ur den unga jungfruns boning;
Själv höll jungfrun på att mala,
Svängde flitigt re’n sin handkvarn;
Kvarnen larmade likt göken,
Likt en gräsand stenens handtag,
Sikten ljöd likt siskans kvitter,
Stenen skramlade som pärlor.
»Då en annan gång jag utgick,
Vandrade på åkerrenen,
Sökte hon på fältet färggräs,
450. Lutad ner bland markens blommor,
Gjorde rödfärg där i grytor,
Kokade i kittlar gulfärg.
»Då en tredje gång jag utgick
Utanför vår ungmös fönster,
Hördes jungfrun flitigt väva,
Hördes hennes vävsked klappa;
Skytteln rördes fram och åter
Som en hermelin bland stenrös,
Skedens tenar hördes rassla
460. Som en hackspik uti trädet,
Bommen av och an sig rörde
Som bland trädens grenar ekorrn.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
»Ser du nu, min egen flicka,
Har jag icke alltid sagt dig:
Sjung ej jämt bland skogens granar,
Kväd ej visor uti dalen,
Lys ej med den smärta halsen,
470. Och med dina armars vithet,
Med den unga barmens skönhet,
Med den ståtliga gestalten!
»Hela hösten har jag yrkat,
Sagt det hela denna sommar
Och förklarat re’n i våras,
Re’n vid andra såningstiden:
Byggom här ett hemligt pörte
Med små undangömda fönster,
Där vår jungfru då kan väva,
480. Syssla jämt med sina vävskaft,
Obemärkt för Suomis fästmän,
Osedd av dess friarskara!»
Nu på golvet talte barnet,
Gossen, fjorton dagar gammal:
»Lättare en häst man döljer,
Aktar tagelprydda fålar,
Än man kan en jungfru dölja,
Än en lockig mö man aktar.
Om ett slott av sten du byggde
490. Mitt bland havets vida fjärdar
För att dölja dina döttrar,
Dina duvor där bevara,
Vore de dock ej så gömda,
Växte ej så undandolda,
Att ej höga fästmän komme,
Landets hela friarskara,
Män med högtuppresta hjälmar,
Hästar med stälhärda hovar.»
Själve gamle Väinämöinen,
500. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Färdas bort mot hemmet åter,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ve mig arme och försmådde,
Som ej insett har och funnit,
Att som ung man bör sig gifta,
Välja under skördetiden!
Allting måste den väl ångra,
Som ett tidigt gifte ångrar
Och att barn som ung han äger,
510. Hushåll i sin bästa ålder!»
Därpå varnar Väinämöinen,
Råder visligt äldre männer
Att till unga mör ej fria,
Ej de sköna eftersträva;
Varnar för att skrytsamt simma,
För att ro på vad på vattnet,
Och att tävla i att fria
Jämte andra yngre männer.
Den evärdelige hamrarn,
Skyndsamt själv i stugan stiger,
Träder under takets resning.
Nu en dryck av honing hämtas,
Mjöd uti en kanna räckes
Uti Ilmarinens händer;
Smeden yttrar då och säger:
»Ej, så länge tiden varar,
10. Medan gyllne månen strålar,
Vill jag denna drycken tömma,
Förrn jag sett min egen älskling!
Är den vän, jag väntat, färdig,
Färdig den, jag haft att vänta?»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Möda ger dig den du väntat,
Möda den, du haft att vänta!
Ena skon ej än är påklädd
20. Och den andra knappt till hälften:
Färdig bliver den du väntat,
Redo, den du hem skall föra,
När du upplöjt huggormsåkern,
Vänt det ormuppfyllda fältet,
Utan att din plog sig höjer,
Utan att dess billar darra,
Samma fält som Hiisi upplöjt,
Och där Lempo fåror ristat
Med av koppar smidda billar,
30. Med sitt eldigt vassa plogbett:
Städse har min son, den arme,
Lämnat åkern plöjd till hälften.»
Därpå smeden Ilmarinen
Träder in i jungfruburen,
Yttrar själv och tar till orda:
»Nattens mö, du skymningstärna!
Minns du väl ännu i tiden,
Då jag Sampo sammansmidde,
Hamrade det granna locket,
40. Hur du svor ett heligt löfte
Inför Gud, den uppenbare,
Inför hans, den högstes, anlet’,
Hur ett säkert hopp du gav mig,
Att du ville bli min maka,
Bli min livstidsvän för evigt,
Bli en duva vid min sida?
Nu vill ej din mor dig giva,
Vill ej skänka mig sin dotter
Förrn jag upplöjt huggormsåkern,
50. Vänt det ormuppfyllda fältet.»
Hjälp hos jungfrun nu han finner,
Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Du en hamrare evärdlig!
Forma dig en gyllne plogbill,
Gör den omsorgsfullt av silver;
Därmed kan du fältet plöja,
Därmed huggormsåkern vända.»
Det var smeden Ilmarinen,
60. Guld han kastade i ässjan,
Silver in i smideshärden:
Härav smidde han en guldplog,
Smidde sedan tvenne järnskor
Och av stål en benbeklädnad.
Dessa nu han på sig drager,
Fäster skenorna kring benen,
Kläder sig i kopparbrynja,
Spänner sig i stålsmitt bälte,
Pådrar järnbesmidda handskar,
70. Vantar, av två stenar gjorda,
Tar den eldigt snabbe fålen,
Spänner hästen uti redet,
Och går ut att åkern plöja,
Att på fältet fåror rista.
Ormar vimlade på åkern,
Huvud väste vilt vid huvud;
Smeden tager då till orda:
Ormbesvärjelse
v. 78—90.
»O du orm, som Gud har skapat!
Vem har lyftat upp ditt huvud,
80. Vem har väl befallt och bjudit,
Att din skalle skall stå upprätt,
Att din hals sig styv skall höja?
Gå med skyndsamhet ur vägen,
Smyg dig bort bland markens höstubb
Kryp, du lede, i en rishög,
Göm dig genast uti gräset!
Om du där ditt huvud höjer,
Skall av Ukko själv det krossas,
Av hans pilars vassa ståludd,
90. Av hans hagel, hårt som järnet!»
Huggormsåkern nu han plöjer,
Fårar fältet, fullt av ormar,
Lyfter ormar upp på tegen,
Den av plogen vända marken,
Säger, när han återkommit:
»Nu jag upplöjt huggormsåkern,
Vänt det ormuppfyllda fältet,
Dragit fåror på dess tegar:
Skall ej jungfrun nu mig givas,
100. Ej min älskling ren mig skänkas?»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Då skall dig min dotter givas,
Då skall jungfrun här dig skänkas,
När du Tuonis björn har fångat,
När du Manas ulv har betslat
Fjärran uti Tuoni-skogen,
Längst vid Manas landamären;
Flundra män dem gått att fånga,
110. Icke en har återkommit.»
Därpå smeden Ilmarinen
Träder in i jungfruburen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Åter är ett värv mig ålagt;
Manas ulvar skall jag betsla,
Tuonis björnar skall jag fånga
Fjärran uti Tuoni-skogen,
Längst vid Manas landamären!»
Hjälp hos jungfrun nu han finner,
120. Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig!
Gör dig nu av stål ett betsel,
Hamra dig av järn en grimma,
På en vågsköljd sten vid stranden,
Invid trenne forsars brusning;
Därmed fångas Tuonis björnar,
Därmed betslas Manas ulvar.»
Därpå smeden Ilmarinen,
130. Den evärdelige hamrarn,
Smider sig av stål ett betsel,
Hamrar sig av järn en grimma,
På en vågsköljd sten vid stranden,
Invid trenne forsars brusning.
Vandrar nu att djuren fånga,
Yttrar själv och tar till orda:
»Terhenetär, dimmans dotter!
Sålla töcken ner ur sållet,
Utströ hastigt täta dimmor
140. Där de vilda djuren ströva,
Att de mina steg ej höra,
Ej för mig till flykten taga!»
Ulven innan kort han betslar,
Fängslar björnen i sin järnked
Uppå Tuonis vida moar,
Djupt uti den blåa skogen,
Säger, när han återkommit:
»Giv mig, gumma, nu din dotter!
Jag har medfört Tuoni-björnen,
150. Betslad Manas ulv jag hitbragt.»
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Då skall allan åt dig givas,
Då först blir din blåand färdig,
När du fått den stora gäddan,
Flodens flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga,
Utan att du not begagnar
160. Eller något handnät nyttjar;
Hundra gått att henne fänga,
Icke en har återkommit.»
Smeden gripes nu av oro,
Råkar i allt större trångmål,
Stiger in i jungfruburen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Åter är ett värv mig ålagt,
Annu bättre än de förra:
Att få upp den stora gäddan,
170. Flodens flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Manalas urgamla flöde,
Utan nät och utan dragnot,
Utan några andra redskap!»
Hjälp hos jungfrun nu han finner,
Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Var för ingen del bekymrad!
Hamra nu en eldfull havsörn,
180. En vitfärgad väldig fågel;
Den skall gripa stora gäddan,
Fånga feta, flinka fisken,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga.»
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Hamrar sig en eldig havsörn,
En vitfärgad, väldig fågel;
Örnens klor av järn han smider,
190. Formar utav stål dess fötter,
Vingarna av båtens sidor;
Själv på vingarna han stiger,
Upp på örnens vingbensspetsar.
Därpå talar han till örnen,
Råder så den starka fågeln:
»Du min örn, min egen fågel!
Flyg och ila, dit jag bjuder:
Till den svarta Tuoni-älven,
200. Ner till Manala, det låga,
Spänn dess stora, snabba gädda,
Grip dess flinka, feta fjällfisk!»
Örnen nu, den sköna fågeln,
Svävar fram med starka vingslag,
Ilar ut att gäddan fånga,
Fisken med de grymma tänder;
Flyger fram till Tuoni-älven,
Ner till Manala, det låga:
Ena vingen vidrör vattnet,
210. Upp till himlen når den andra,
Klorna uti vattnet gripa,
Näbben slår mot strandens klippor.
Därpå smeden Ilmarinen
Går att vattnet genomsöka
I den svarta Tuoni-älven;
Örnen vaktar vid hans sida.
Vetehinen steg ur vattnet,
Grep i smeden Ilmarinen;
Örnen flög då på hans nacke,
220. Omvred Vetehinens huvud,
Stötte ner det uti djupet,
Ner till bottnens mörka gyttja.
Tuonis gädda nu sig närmar,
Vattnets hund i bukter nalkas;
Ej är gäddan av de minsta,
Ej ibland de allra största:
Tvenne yxskaft lång är tungan,
Av ett räfsskafts längd var huggtand,
Trenne forsars vidd har gapet,
230. Och sju båtar lång är ryggen;
Gäddan vill i hamrarn hugga,
Söker sluka Ilmarinen.
Örnen flygande sig närmar,
Luftens fågel ner sig sänker;
Ej är örnen bland de minsta,
Icke bland de allra största:
Hundra famnar lång är näbben,
Av sex forsars vidd är gapet,
Av sex spjutskafts längd är tungan
240. Och dess klor fem liar långa;
Örnen varsnar stora gäddan,
Ser den flinka, feta fisken,
Slår då ner på denna gädda,
Griper i dess fjällbetäckning.
Nu den fjällbetäckta fisken,
Tuonis snabba, feta gädda,
Neddrar örnens starka vingben
Under vattnets klara yta;
Örnen då sig uppåt höjer,
250. Svävar åter upp mot himlen;
Svart ett grus med honom stiger
Upp till vattnets klara yta.
Örnen av och an sig svingar,
Gör försök för andra gången;
Nu sin ena klo han hugger
I den grymma gäddans skuldror,
Uti vattenhundens revben,
Och sin andra klo han hugger
In uti en stålfast klippa,
260. Slår den mot en järnhård bergvägg,
Men hans klo mot klippan slinter,
Återstudsar ifrån berget;
Gäddan dyker då i vågen,
Vattnets odjur löst sig sliter
Utur örnens klor, den starkes,
Ur den stora fågelns grabbtag;
Sår hon bar vid sidobenen,
Djupa hål vid skulderbladen.
Örnen nu, med sina järnklor,
270. Gör försök för tredje gången;
Vita skimrade hans vingar,
Lågor sköto ur hans ögon.
Gäddan fattar han med klorna,
Griper tag i vattenhunden,
Lyfter nu den stora fisken,
Höjer slutligt vattnets odjur
Upp ur älvens djupa vågor,
Upp till vattnets klara yta.
Örnen så, med starka järnklor,
280. Denna tredje gång omsider
Fångade den stora gäddan,
Tuonis flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga;
Vattnet flöt ej mer som vatten
För de fjäll som fisken fällde;
Luften såsom luft ej kändes
För de fjädrar örnen mistat.
Örnen nu med sina järnklor
290. Bär den fjällbetäckta gäddan
Upp på ollonekens grenar,
Upp i tallens rika krona;
Här han smakar själv på fisken,
Gäddans mage upp han ristar,
Sliter därpå upp dess bröstben,
Lösgör slutligen dess huvud.
Sade smeden Ilmarinen:
»O du örn, du olycksdigre!
Säg vad är du för en fågel,
300. Vad slags kräk kan du väl vara,
Då på denna fisk du smakar,
Då du ristar upp dess mage,
Sliter upp jämväl dess bröstben
Och avskiljer gäddans huvud?»
Örnen, med de starka järnklor,
Vredgas högt och börjar flyga,
Höjer sig i luftens rymder,
Mot det länga molnets kanter;
Skyar skälva, himlar dåna,
310. Luftens lock i lutning bringas,
Ukkos båge sönderbrister,
Månens horn i stycken falla.
Därpå smeden Ilmarinen
Själv tar med sig gäddans huvud
Till en gåva åt sin svärmor,
Yttrar dessa ord och säger:
»Detta duga skall för evigt
Till en stol i Pohja-gården!»
Därpå tager han till orda,
320. Höjer själv sin röst och säger:
»Nu jag upplöjt huggormsåkern,
Ormuppfyllda fält jag uppvänt,
Manas ulvar har jag betslat,
Bundit Tuonis björn i kedja,
Fått den fjällbetäckta gäddan,
Fångat flinka, feta fisken
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga:
Skall ej jungfrun nu mig givas,
330. Skall ej tärnan här mig skänkas?»
Sade Pohjolas värdinna:
»Illa har du nu betett dig,
Då du avskilt gäddans huvud,
Då du ristat upp dess mage,
Slitit upp jämväl dess bröstben,
Och, därtill, på fisken smakat!»
Därpå smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
»Felfritt byte fångas sällan,
340. Icke ens på bättre ställen,
Mindre än i Tuoni-älven,
Uti Manala, det låga!
Är hon redo, den jag väntat,
Färdig, den jag haft att vänta?»
Sade Pohjolas värdinna,
Tog till orda själv och talte:
»Redo är hon, som du väntat,
Redo, den du haft att vänta!
Nu min dotter bort jag giver,
350. Nu min lilla and jag skänker
Här åt smeden Ilmarinen,
Att för alltid bli hans maka,
Bli hans livstidsvän för evigt,
Bli en duva vid hans sida!»
Satt ett barn på stugugolvet,
Barnet sjöng på stugugolvet:
»Nu till våra stugor lände,
Till vårt slott, en väldig fågel,
Nalkades en örn från öster,
360. Stor en hök från himlens rymder;
Ena vingen slog mot himlen,
Vägorna beströk den andra,
Stjärten snuddade vid havet,
Huvudet till molnen nådde.
Av och an han flög beständigt,
Såg sig om åt alla sidor,
Och till männens slott han nedflög,
Knackade därpå med näbben:
Männens slott, det hade järntak,
370. Ej ditin han kunde tränga.
»Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på kvinnoslottet,
Knackade därpå med näbben:
Slottet hade tak av koppar,
Ej ditin han kunde tränga.
Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på jungfruslottet,
380. Knackade därpå med näbben:
Jungfruslottet hade lärfttak,
Dit han lyckades sig tränga.
»Sänkte sig på slottets rökfång,
Nedflög därifrån på taket,
Undanstötte gluggens bräde,
Satte sig vid fönstergluggen,
Invid väggen, grönbevingad,
Hundrafjädrad, vid dess timring,
»Mönstrade de lockomhöljda,
390. Gårdens mör med rika flätor,
Sökte ut den allra bästa
I de lockomhöljdas skara,
Valde bland de pärlbeprydda
Den mest blomstrande och fagra.
»Och den stora örnen griper,
Höken hugger nu med styrka
I den bästa uti hopen,
Uti denna flock av änder;
Den mest ljuva, den mest fina,
400. Den mest röda, den mest vita,
Henne griper luftens fågel,
Fattar med de långa klorna
Den som högst sitt huvud burit,
Som är skönast växt av alla,
Och vars fina, mjuka fjädrar
Glänsa härligast i hopen.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade och tog till orda:
»Huru visste du, min älskling,
410. Var förnam du, gyllne äpple,
Att en sådan jungfru växte,
Att, ljuslockig, här hon levde?
Glänste kanske jungfruns silver,
Spordes hennes guld därborta,
Sken vår sol så långt i fjärran,
Lyste ända dit vår måne?»
Sade barnet uppå golvet,
Yttrade den späde gossen:
»Därav visste han, vår älskling,
420. Så fann lyckans mullvad vägen
Till den fagra flickans boning,
Jungfruns vittberömda hemgård:
Frejdad vitt är hennes fader
För det stora skepp han förer,
Än mer frejdad hennes moder
För de stora bröd hon bakar,
För de vetebröd hon gräddar
Att förpläga gårdens gäster.
»Därav visste han, vår älskling,
430. Den fullkomligt obekante,
Att den unga jungfrun växte,
Att hos oss en tärna uppsköt:
Då engång jag gick på gården,
Framskred nedom våra visthus,
Ännu tidigt, på en morgon,
Bittida vid dagens gryning,
Syntes röken lodrät stiga,
Tjock och sotig upp sig höja,
Ur det vittberömda hemmet,
440. Ur den unga jungfruns boning;
Själv höll jungfrun på att mala,
Svängde flitigt re’n sin handkvarn;
Kvarnen larmade likt göken,
Likt en gräsand stenens handtag,
Sikten ljöd likt siskans kvitter,
Stenen skramlade som pärlor.
»Då en annan gång jag utgick,
Vandrade på åkerrenen,
Sökte hon på fältet färggräs,
450. Lutad ner bland markens blommor,
Gjorde rödfärg där i grytor,
Kokade i kittlar gulfärg.
»Då en tredje gång jag utgick
Utanför vår ungmös fönster,
Hördes jungfrun flitigt väva,
Hördes hennes vävsked klappa;
Skytteln rördes fram och åter
Som en hermelin bland stenrös,
Skedens tenar hördes rassla
460. Som en hackspik uti trädet,
Bommen av och an sig rörde
Som bland trädens grenar ekorrn.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
»Ser du nu, min egen flicka,
Har jag icke alltid sagt dig:
Sjung ej jämt bland skogens granar,
Kväd ej visor uti dalen,
Lys ej med den smärta halsen,
470. Och med dina armars vithet,
Med den unga barmens skönhet,
Med den ståtliga gestalten!
»Hela hösten har jag yrkat,
Sagt det hela denna sommar
Och förklarat re’n i våras,
Re’n vid andra såningstiden:
Byggom här ett hemligt pörte
Med små undangömda fönster,
Där vår jungfru då kan väva,
480. Syssla jämt med sina vävskaft,
Obemärkt för Suomis fästmän,
Osedd av dess friarskara!»
Nu på golvet talte barnet,
Gossen, fjorton dagar gammal:
»Lättare en häst man döljer,
Aktar tagelprydda fålar,
Än man kan en jungfru dölja,
Än en lockig mö man aktar.
Om ett slott av sten du byggde
490. Mitt bland havets vida fjärdar
För att dölja dina döttrar,
Dina duvor där bevara,
Vore de dock ej så gömda,
Växte ej så undandolda,
Att ej höga fästmän komme,
Landets hela friarskara,
Män med högtuppresta hjälmar,
Hästar med stälhärda hovar.»
Själve gamle Väinämöinen,
500. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Färdas bort mot hemmet åter,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ve mig arme och försmådde,
Som ej insett har och funnit,
Att som ung man bör sig gifta,
Välja under skördetiden!
Allting måste den väl ångra,
Som ett tidigt gifte ångrar
Och att barn som ung han äger,
510. Hushåll i sin bästa ålder!»
Därpå varnar Väinämöinen,
Råder visligt äldre männer
Att till unga mör ej fria,
Ej de sköna eftersträva;
Varnar för att skrytsamt simma,
För att ro på vad på vattnet,
Och att tävla i att fria
Jämte andra yngre männer.
| ← Sång 18. | Upp till början av sidan. | Sång 20. → |