Kalevala/Sång 21
< Kalevala
| ← Sång 20. |
|
Sång 22. → |
TJUGUFÖRSTA SÅNGEN.
Själva Pohjola-värdinnan,
Sariolas gamla kvinna,
Råkade sig ute röra,
Ombesörjde gårdens sysslor,
Hörde piskors ljud från kärret,
Slädars rasslande från stranden;
Vände blicken då mot väster,
Höjde huvudet mot solen,
Eftertänkte i sitt sinne:
10. »Vad är det för folk som nalkas
Mina stränder, o jag arma;
Är det kanske krigarskaror?»
Detta gick hon att betrakta,
Att på nära håll beskåda;
Icke var det krigarskaror,
Det var stora brudgumsföljet,
Mågen själv var mitt i hopen,
Mitt ibland den goda skaran.
Själva Pohjola-värdinnan,
20. Sariolas gamla kvinna,
Då hon såg sin svärson komma,
Yttrade ett ord och sade:
Sånger vid mågens ankomst
v. 23—226.
»Stormen ren jag trodde dåna,
Trodde någon vedrad ramla,
Havets vågor slå mot stranden
Eller markens stenar skramla;
Detta gick jag att betrakta,
Att på nära håll beskåda:
Icke var det dån av stormen,
30. Ingen vedrad hade ramlat,
Havet slog ej upp mot stranden,
Stenar skramlade ej heller;
Det är mågens folk som kommer,
Hundratal med honom följa.
»Varav känner jag min svärson,
Mågen i den stora mängden?
Lätt är mågen känd i mängden:
Känd bland andra träd är häggen,
Eken synlig är i småskog,
40. Månen märks bland himlens stjärnor.
»Mågen kör en kolsvart fåle,
Lik en varg, som bytet slukar,
Lik en korp, som flyr med rovet,
Lik en lärka, lättbevingad;
Gyllne siskor sex ses sitta
Sjungande på mågens loka,
Blåa fåglar sju ses flyga
Galande vid okets remtyg.»
Nu ett gny från tåget höres,
50. Slädarna vid brunnen rassla,
Mågen åker in på gården,
In på gården brudgumsföljet,
Själv är mågen mitt i hopen,
Mitt ibland det goda folket,
Icke just ibland de främsta,
Icke bland de allra sista.
»Ut I gossar, ut I kämpar,
Ut de längsta män på gården,
För att varje bröstrem lösa,
60. För att öppna varje draglänk,
Stängerna till marken sänka,
Föra mågen in i stugan!»
Mågens svarta fåle springer,
Slängande den granna släden,
Av och an kring bröllopsgarden;
Sade Pohjolas värdinna:
»Träl, som tjänar mot betalning,
Bäste legodräng i bygden!
Fasttag mågens unga fåle,
70. Hingsten där med bläs i pannan,
Lös den ur dess kopparrede,
Ur dess tennbeprydda bröstrem,
Ur dess vackra dyra dragrem,
Ur dess loka, gjord av vide;
Så du mågens hingst må föra,
Med försiktighet den leda
Vid dess silkessnodda tömmar,
Vid den silverprydda grimman
Ut, att vältra sig på fältet,
80. På vår mjuka, jämna gårdsplan,
I dess tunna, färska snöbädd,
På den rena, vita marken!
»Vattna mågens unga fåle
I den närbelägna källan,
Vilken oupphörligt flödar,
Kväller fram med söta vågor
Vid den gyllne granens rötter,
Under tallens rika krona!
»Giv åt mågens hingst till foder
90. Ur den gyllne fodervackan,
Utur asken, gjord av koppar,
Skrädat bröd och renad kornsäd,
Giv den kokat sommarvete,
Sommarråg, av stampen krossad!
»Led därefter mågens fåle
Till den allra bästa krubban,
Upp till den förnämsta platsen,
Allra längst i boskapsgården;
Fastbind mågens raska fåle
100. Med den sköna, gyllne kedjan
Vid den järnbesmidda kroken,
Invid stolpen, gjord av masur;
Ställ för mågens vackra fåle
Fram en rågad kappe havre,
Blomsterhö en annan kappe,
Och en tredje kappe agnar!
»Borsta mågens vackra fåle
Med den vita valross-skraparn,
Utan att ett hår må krökas,
110. Eller vackra taglet lossna;
Övertäck min svärsons fåle
Med ett silversmyckat täcke,
Med det gyllne tygets vävnad,
Med den kopparprydda filten!
»Bygdens gossar, unga duvor,
Fören mågen in i stugan,
Tagen hattarna utav er,
Vantarna av edra händer!
»Nu jag vill min måg betrakta,
120. Se om mågen ryms i stugan,
Utan att man borttar dörren,
Bryter loss dess sidoposter,
Höjer upp den övre balken,
Sänker tröskeln lägre neder,
River väggen närmast dörren,
Flyttar lägsta bjälken undan!
»Mågen ryms ej under taket,
Goda gåvan ej i stugan,
Utan att man borttar dörren,
130. Bryter loss dess sidoposter,
Höjer upp den övre balken,
Sänker tröskeln lägre neder,
River väggen närmast dörren,
Flyttar lägsta bjälken undan:
Mågen är ett huvud högre,
Skjuter över med ett öra.
»Dörrens balk må då sig höja,
Utan att han mössan lyfter,
Trösklarna må ner sig sänka,
140. Utan att hans klack dem vidrör,
Sidoposterna må vidgas,
Alla dörrar upp sig låta,
När i stugan mågen stiger,
In den gode mannen träder!
»Prisad vare Gud, den sköne,
Mågen träder in i stugan!
»Nu jag stugan vill betrakta,
Taga den i ögnasikte,
Se, om alla bord man tvättat,
150. Sköljt med vatten alla bänkar,
Städat stugans släta tiljor,
Sopat golvets plankor rena!
»Denna stuga jag betraktar,
Men jag känner ej med visshet,
Av vad träd den blivit timrad,
Varifrån man huset hitfört,
Varav väggarna man upprest,
Sammanfogat golvets tiljor.
»En vägg är av igelkottben,
160. Utav renben är en annan,
Väggen invid dörrn av järvben,
Dörrens övre balk av lammben,
Sparrarna man gjort av apel,
Utav masur ugnens stolpe,
Murbeklädnaden av näckblad,
Takets valv av fjäll från braxen.
Smidd av järn är golvet; långbänk,
Väggens bänk av utländskt virke,
Bordet är med guld utsirat,
170. Golvet är belagt med siden,
Ugnens mur av koppar gjuten,
Härden byggd av hårda hällar,
Ugnens tak av utländsk stenart
Och dess främre del av rönnträd.»
Mågen stiger fram i stugan,
Träder under takets fogning,
Yttrar så ett ord och säger:
»Frid o Gud hit in förläna
Under vida frejdad takås,
180. Under takets sköna resning!»
Sade Pohjolas värdinna:
»Frid också med dig, som kommit
Hit i denna ringa stuga,
Trätt i denna låga hydda,
Detta hus, av furu timrat,
Detta bo, av tallar uppfört!
»Hör trälinna, du min tärna,
Bygdens lejda tjänsteflicka!
Frambär hastigt eld med näver,
190. Med en antänd tjärvedssticka,
Så jag mågen får beskåda,
Se vår gode brudgums ögon,
Om de äro blåa, röda,
Eller vita såsom linne.»
Det var Pohjas lilla tärna,
Bygdens lejda tjänsteflicka,
Frambar hastigt eld med näver,
Med en antänd tjärvedssticka.
»Elden sprakar starkt ur nävret
200. Sotig rök ur stickan stiger,
Kan min svärsons ögon svärta,
Sköna anletet besudla;
Tänd upp ljus, min lilla tärna,
Hämta eld på vita vaxljus!»
Lilla tärnan, hon, trälinnan,
Bygdens lejda tjänsteflicka,
Tände hastigt eld på ljusen,
Frambar eld på vita vaxljus.
»Vit är röken av ett vaxljus,
210. Lugn och klar är ljusets låga,
Strålar på min svärsons ögon,
Lyser uppå mågens anlet;
Nu jag ser min svärsons ögon,
Ej de äro blå, ej röda,
Icke vita såsom linne,
Men som havets fradga ljusa,
Bruna, såsom säv vid stranden,
Vackra såsom vass i vattnet.
»Bygdens gossar, unga duvor!
220. Fören denne måg att sitta
På den allra bästa platsen,
Hedersrummet, där han vänder
Ryggen mot den blåa väggen,
Anletet mot röda bordet,
Mot de bjudna bröllopsgäster,
Gentemot det glada gillet!»
Bjöd nu Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt sina gäster,
Fägnade med feta rätter,
230. Mättade med gräddpiråger
Sina bjudna bröllopsgäster,
Mågen främst likväl av alla.
Lax på stora fat var framlagd,
Därbredvid den bästa skinka,
Riklig råga kärlen täckte,
Fatens kanter höjda blivit
Att de bjudna gäster mätta,
Mågen främst likväl av alla.
Sade Pohjolas värdinna:
240. »Hör mig, du min lilla tärna,
Hämta öl hit fram med kannan,
Stopet med sitt dubbla handtag,
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Men åt mågen främst av alla»
Gårdens lilla tjänsteflicka,
Lejd för pengar att arbeta,
Lät nu stopet nytta göra,
Fembandskärlet flitigt kringgå,
Humlens safter skägget skölja,
250. Vita skummet hakan hölja
Hos de bjudna bröllopsgäster,
Men hos mågen främst av alla.
Vad månn’ ölet härvid tänkte,
Vad månn’ fembandskärlet sade
När nu sångarn var tillstädes,
Den som kunde skickligt kväda,
När den gamle Väinämöinen,
Sångens stöd för alla tider,
Var bland sångarna den bäste,
260. Främst bland dem som kväda kunde?
Öl han först ur stopet tömmer,
Sedan yttrar han och säger:
»Öl, du bästa dryck bland drycker,
Låt oss ej förgäves dricka;
Liva männerna att sjunga,
Gyllne struparna att kväda!
Värdarna helt säkert undra,
Och värdinnorna de tänka:
Månne sången redan tystnat,
270. Glädjens stämmor ren förstummats,
Eller bryggdes ölet dåligt,
Har en usel dryck man tappat,
När ej våra skalder sjunga,
Goda sångarna ej kväda,
Våra gäster stumma sitta,
Glädjens fåglar ej sig fröjda!
»Vem skall här då sången sköta,
Vilken tunga ordet taga
Här vid detta Pohja-bröllop,
280. Detta lag i Sariola?
Bänkarna helt visst ej börja,
Om ej de, som på dem sitta;
Golven sjunga säkert icke,
Om ej de, som gå på golvet;
Fönstren fröjda sig ej heller,
Om ej fäderna vid fönstret;
Bordets kanter kväda icke,
Om ej de, som kring dem sitta;
Gluggen glammar ej i taket,
290. Om ej någon under gluggen.»
Satt ett litet barn på golvet,
Litet mjölkskägg närmast ugnen,
Barnet talade på golvet,
Pilten yttrade vid härden:
»Icke är jag alltför gammal,
Icke mycket stark till kroppen,
Men likväl och det oaktat,
Om ej andra feta sjunga,
Raske karlar rösten höja,
300. Starke män en sång uppstämma,
Vill jag magre gosse sjunga,
Börja, bleka barn, att kväda,
Sjunga, om jag ock är mager,
Trots min klena kropp begynna,
Denna kväll till fröjd och fägnad,
Denna högtidsdag till heder!»
Låg på ugnens mur en gubbe,
Denne talade och sade:
»Icke duger barnajoller,
310. Klagolåt av klena tungor!
Lögner äro barnens visor,
Flickors sånger tomma ord blott;
Låt den vise sången sköta,
Den som har en plats på bänken
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Finns väl här bland denna ungdom,
Här i detta stora släkte
Den, som lade hand i handen,
320. Likt en hake mot en annan,
Och med mig till orda toge,
Började att runor kväda,
Till ett glättigt slut på dagen,
Denna högtidskväll till heder?»
Sade gubben då på ugnen:
»Förr man icke här förnummit,
Ej förnummit eller skådat
I evärdeliga tider
Sångare, som bättre varit,
330. Någon mera kunnig konstnär,
Än jag fordom var att kväda,
Då jag sjöng i yngre dagar,
Kvad på vikens vida vatten,
Stämde upp på mon min visa,
Galade i varje granskog,
Sjöng i djupa ödemarker.
»Skön och stark var då min stämma,
Klingande och ren var rösten,
Flöt så lätt som flodens bölja,
340. Som den strida strömmens vågor,
Gick som skidan över drivan,
Som en segelbåt på vågen.
Men jag kan det ej förklara,
Ej jag vet och ej jag känner,
Vad min ljuva röst har rövat,
Vad som sänkt min starka stämma;
Ej som floden mer den flyter,
Vaggar icke mer som vågen,
Skrider som en harv på sveden,
350. Som en grenig tall på drivan,
Som på sandig strand en släde,
Som en båt på torra stenar.»
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Om då ingen annan kommer
Att med mig tillsammans sjunga,
Må jag ensam då begynna,
Reda mig att runor kväda!
Då till skald jag blivit skapad,
360. Sångare engång är vorden,
Vägen ej i byn jag frågar,
Visans början ej av andra.»
Nu den gamle Väinämöinen,
Sångens stöd i alla tider,
Satte sig till glada värvet,
Gick att sångens sysslor sköta;
Glädjesånger vid sin sida,
Ord i mängd till hands han hade.
Sjöng nu gamle Väinämöinen,
370. Skötte sången skönt och skickligt;
Icke tryta honom orden,
Sången ej hans sånger minskar;
Förr skall sten i klippan tryta,
Näckrosblad i insjön saknas.
Sjöng då gamle Väinämöinen,
Väckte glädje hela kvällen.
Kvinnoskaran under löje,
Männerna med muntert sinne
Hörde, grepos av förundran
380. Över Väinämöinens sångkonst;
Häpnad intog dem som hörde,
Häpnad dem som icke hörde.
Sade gamle Väinämöinen,
Slutade sin sång sålunda:
»Dock, vad torde jag väl duga
Uti sång och annan kunskap!
Litet kan jag åstadkomma,
Intet står i min förmåga;
Men om skaparn skulle sjunga,
390. Tala med sin ljuva tunga,
Skaparn skulle härligt kväda,
Skulle sången skickligt sköta.
»Haven sjönge han till honung
Och till ärter havets sandkorn,
Havets mull till malt han sjönge
Och till saltkorn havets småsten,
Vida lunderna till kornfält,
Svederna till veteåkrar,
Kullarna till sötmjölkskakor,
400. Kala klipporna till hönsägg.
»Skaparn skulle skickligt sjunga,
Skulle kväda, skulle skapa
Med sin sång, i denna gården
Alla skjul av kvigor fulla,
Alla tåg av sköna hjordar,
Svedjelunderna av mjölkkor,
Hundra nöt, med horn försedda,
Tusende med trinda juver.
»Skaparn skulle kunnigt kväda,
410. Med sin sång han skulle skapa
Åt vår värd en päls av loskinn,
Klädeskappa åt värdinnan,
Nya skor åt gårdens döttrar,
Röda skjortor åt dess söner.
»Giv, o Gud, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna,
Att på detta vis man lever,
Att man alltid så sig skickar,
Här vid dessa Pohja-fester,
420. Sariolas dryckesgillen,
Att i floder ölet flyter,
Mjödet rinner uti strömmar
Här i dessa Pohjas pörten,
Sariolas stora stugor,
Att här sjunges hela dagen,
Kvällarna i fröjd förnötas,
Under denna värdens livstid,
I värdinnans levnadsdagar!
»Må ock Gud belöning ställa,
430. Skaparn lämna vedergällning
Åt vår värd på bordets ända,
In i boden åt värdinnan,
Löna sönerna vid noten,
Döttrarna i deras vävstol,
Att de aldrig måtte ångra,
Nästa år sig ej beklaga
Över detta långa bröllop,
Stora skarans dryckesgille!»
Sariolas gamla kvinna,
Råkade sig ute röra,
Ombesörjde gårdens sysslor,
Hörde piskors ljud från kärret,
Slädars rasslande från stranden;
Vände blicken då mot väster,
Höjde huvudet mot solen,
Eftertänkte i sitt sinne:
10. »Vad är det för folk som nalkas
Mina stränder, o jag arma;
Är det kanske krigarskaror?»
Detta gick hon att betrakta,
Att på nära håll beskåda;
Icke var det krigarskaror,
Det var stora brudgumsföljet,
Mågen själv var mitt i hopen,
Mitt ibland den goda skaran.
Själva Pohjola-värdinnan,
20. Sariolas gamla kvinna,
Då hon såg sin svärson komma,
Yttrade ett ord och sade:
Sånger vid mågens ankomst
v. 23—226.
»Stormen ren jag trodde dåna,
Trodde någon vedrad ramla,
Havets vågor slå mot stranden
Eller markens stenar skramla;
Detta gick jag att betrakta,
Att på nära håll beskåda:
Icke var det dån av stormen,
30. Ingen vedrad hade ramlat,
Havet slog ej upp mot stranden,
Stenar skramlade ej heller;
Det är mågens folk som kommer,
Hundratal med honom följa.
»Varav känner jag min svärson,
Mågen i den stora mängden?
Lätt är mågen känd i mängden:
Känd bland andra träd är häggen,
Eken synlig är i småskog,
40. Månen märks bland himlens stjärnor.
»Mågen kör en kolsvart fåle,
Lik en varg, som bytet slukar,
Lik en korp, som flyr med rovet,
Lik en lärka, lättbevingad;
Gyllne siskor sex ses sitta
Sjungande på mågens loka,
Blåa fåglar sju ses flyga
Galande vid okets remtyg.»
Nu ett gny från tåget höres,
50. Slädarna vid brunnen rassla,
Mågen åker in på gården,
In på gården brudgumsföljet,
Själv är mågen mitt i hopen,
Mitt ibland det goda folket,
Icke just ibland de främsta,
Icke bland de allra sista.
»Ut I gossar, ut I kämpar,
Ut de längsta män på gården,
För att varje bröstrem lösa,
60. För att öppna varje draglänk,
Stängerna till marken sänka,
Föra mågen in i stugan!»
Mågens svarta fåle springer,
Slängande den granna släden,
Av och an kring bröllopsgarden;
Sade Pohjolas värdinna:
»Träl, som tjänar mot betalning,
Bäste legodräng i bygden!
Fasttag mågens unga fåle,
70. Hingsten där med bläs i pannan,
Lös den ur dess kopparrede,
Ur dess tennbeprydda bröstrem,
Ur dess vackra dyra dragrem,
Ur dess loka, gjord av vide;
Så du mågens hingst må föra,
Med försiktighet den leda
Vid dess silkessnodda tömmar,
Vid den silverprydda grimman
Ut, att vältra sig på fältet,
80. På vår mjuka, jämna gårdsplan,
I dess tunna, färska snöbädd,
På den rena, vita marken!
»Vattna mågens unga fåle
I den närbelägna källan,
Vilken oupphörligt flödar,
Kväller fram med söta vågor
Vid den gyllne granens rötter,
Under tallens rika krona!
»Giv åt mågens hingst till foder
90. Ur den gyllne fodervackan,
Utur asken, gjord av koppar,
Skrädat bröd och renad kornsäd,
Giv den kokat sommarvete,
Sommarråg, av stampen krossad!
»Led därefter mågens fåle
Till den allra bästa krubban,
Upp till den förnämsta platsen,
Allra längst i boskapsgården;
Fastbind mågens raska fåle
100. Med den sköna, gyllne kedjan
Vid den järnbesmidda kroken,
Invid stolpen, gjord av masur;
Ställ för mågens vackra fåle
Fram en rågad kappe havre,
Blomsterhö en annan kappe,
Och en tredje kappe agnar!
»Borsta mågens vackra fåle
Med den vita valross-skraparn,
Utan att ett hår må krökas,
110. Eller vackra taglet lossna;
Övertäck min svärsons fåle
Med ett silversmyckat täcke,
Med det gyllne tygets vävnad,
Med den kopparprydda filten!
»Bygdens gossar, unga duvor,
Fören mågen in i stugan,
Tagen hattarna utav er,
Vantarna av edra händer!
»Nu jag vill min måg betrakta,
120. Se om mågen ryms i stugan,
Utan att man borttar dörren,
Bryter loss dess sidoposter,
Höjer upp den övre balken,
Sänker tröskeln lägre neder,
River väggen närmast dörren,
Flyttar lägsta bjälken undan!
»Mågen ryms ej under taket,
Goda gåvan ej i stugan,
Utan att man borttar dörren,
130. Bryter loss dess sidoposter,
Höjer upp den övre balken,
Sänker tröskeln lägre neder,
River väggen närmast dörren,
Flyttar lägsta bjälken undan:
Mågen är ett huvud högre,
Skjuter över med ett öra.
»Dörrens balk må då sig höja,
Utan att han mössan lyfter,
Trösklarna må ner sig sänka,
140. Utan att hans klack dem vidrör,
Sidoposterna må vidgas,
Alla dörrar upp sig låta,
När i stugan mågen stiger,
In den gode mannen träder!
»Prisad vare Gud, den sköne,
Mågen träder in i stugan!
»Nu jag stugan vill betrakta,
Taga den i ögnasikte,
Se, om alla bord man tvättat,
150. Sköljt med vatten alla bänkar,
Städat stugans släta tiljor,
Sopat golvets plankor rena!
»Denna stuga jag betraktar,
Men jag känner ej med visshet,
Av vad träd den blivit timrad,
Varifrån man huset hitfört,
Varav väggarna man upprest,
Sammanfogat golvets tiljor.
»En vägg är av igelkottben,
160. Utav renben är en annan,
Väggen invid dörrn av järvben,
Dörrens övre balk av lammben,
Sparrarna man gjort av apel,
Utav masur ugnens stolpe,
Murbeklädnaden av näckblad,
Takets valv av fjäll från braxen.
Smidd av järn är golvet; långbänk,
Väggens bänk av utländskt virke,
Bordet är med guld utsirat,
170. Golvet är belagt med siden,
Ugnens mur av koppar gjuten,
Härden byggd av hårda hällar,
Ugnens tak av utländsk stenart
Och dess främre del av rönnträd.»
Mågen stiger fram i stugan,
Träder under takets fogning,
Yttrar så ett ord och säger:
»Frid o Gud hit in förläna
Under vida frejdad takås,
180. Under takets sköna resning!»
Sade Pohjolas värdinna:
»Frid också med dig, som kommit
Hit i denna ringa stuga,
Trätt i denna låga hydda,
Detta hus, av furu timrat,
Detta bo, av tallar uppfört!
»Hör trälinna, du min tärna,
Bygdens lejda tjänsteflicka!
Frambär hastigt eld med näver,
190. Med en antänd tjärvedssticka,
Så jag mågen får beskåda,
Se vår gode brudgums ögon,
Om de äro blåa, röda,
Eller vita såsom linne.»
Det var Pohjas lilla tärna,
Bygdens lejda tjänsteflicka,
Frambar hastigt eld med näver,
Med en antänd tjärvedssticka.
»Elden sprakar starkt ur nävret
200. Sotig rök ur stickan stiger,
Kan min svärsons ögon svärta,
Sköna anletet besudla;
Tänd upp ljus, min lilla tärna,
Hämta eld på vita vaxljus!»
Lilla tärnan, hon, trälinnan,
Bygdens lejda tjänsteflicka,
Tände hastigt eld på ljusen,
Frambar eld på vita vaxljus.
»Vit är röken av ett vaxljus,
210. Lugn och klar är ljusets låga,
Strålar på min svärsons ögon,
Lyser uppå mågens anlet;
Nu jag ser min svärsons ögon,
Ej de äro blå, ej röda,
Icke vita såsom linne,
Men som havets fradga ljusa,
Bruna, såsom säv vid stranden,
Vackra såsom vass i vattnet.
»Bygdens gossar, unga duvor!
220. Fören denne måg att sitta
På den allra bästa platsen,
Hedersrummet, där han vänder
Ryggen mot den blåa väggen,
Anletet mot röda bordet,
Mot de bjudna bröllopsgäster,
Gentemot det glada gillet!»
Bjöd nu Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt sina gäster,
Fägnade med feta rätter,
230. Mättade med gräddpiråger
Sina bjudna bröllopsgäster,
Mågen främst likväl av alla.
Lax på stora fat var framlagd,
Därbredvid den bästa skinka,
Riklig råga kärlen täckte,
Fatens kanter höjda blivit
Att de bjudna gäster mätta,
Mågen främst likväl av alla.
Sade Pohjolas värdinna:
240. »Hör mig, du min lilla tärna,
Hämta öl hit fram med kannan,
Stopet med sitt dubbla handtag,
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Men åt mågen främst av alla»
Gårdens lilla tjänsteflicka,
Lejd för pengar att arbeta,
Lät nu stopet nytta göra,
Fembandskärlet flitigt kringgå,
Humlens safter skägget skölja,
250. Vita skummet hakan hölja
Hos de bjudna bröllopsgäster,
Men hos mågen främst av alla.
Vad månn’ ölet härvid tänkte,
Vad månn’ fembandskärlet sade
När nu sångarn var tillstädes,
Den som kunde skickligt kväda,
När den gamle Väinämöinen,
Sångens stöd för alla tider,
Var bland sångarna den bäste,
260. Främst bland dem som kväda kunde?
Öl han först ur stopet tömmer,
Sedan yttrar han och säger:
»Öl, du bästa dryck bland drycker,
Låt oss ej förgäves dricka;
Liva männerna att sjunga,
Gyllne struparna att kväda!
Värdarna helt säkert undra,
Och värdinnorna de tänka:
Månne sången redan tystnat,
270. Glädjens stämmor ren förstummats,
Eller bryggdes ölet dåligt,
Har en usel dryck man tappat,
När ej våra skalder sjunga,
Goda sångarna ej kväda,
Våra gäster stumma sitta,
Glädjens fåglar ej sig fröjda!
»Vem skall här då sången sköta,
Vilken tunga ordet taga
Här vid detta Pohja-bröllop,
280. Detta lag i Sariola?
Bänkarna helt visst ej börja,
Om ej de, som på dem sitta;
Golven sjunga säkert icke,
Om ej de, som gå på golvet;
Fönstren fröjda sig ej heller,
Om ej fäderna vid fönstret;
Bordets kanter kväda icke,
Om ej de, som kring dem sitta;
Gluggen glammar ej i taket,
290. Om ej någon under gluggen.»
Satt ett litet barn på golvet,
Litet mjölkskägg närmast ugnen,
Barnet talade på golvet,
Pilten yttrade vid härden:
»Icke är jag alltför gammal,
Icke mycket stark till kroppen,
Men likväl och det oaktat,
Om ej andra feta sjunga,
Raske karlar rösten höja,
300. Starke män en sång uppstämma,
Vill jag magre gosse sjunga,
Börja, bleka barn, att kväda,
Sjunga, om jag ock är mager,
Trots min klena kropp begynna,
Denna kväll till fröjd och fägnad,
Denna högtidsdag till heder!»
Låg på ugnens mur en gubbe,
Denne talade och sade:
»Icke duger barnajoller,
310. Klagolåt av klena tungor!
Lögner äro barnens visor,
Flickors sånger tomma ord blott;
Låt den vise sången sköta,
Den som har en plats på bänken
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Finns väl här bland denna ungdom,
Här i detta stora släkte
Den, som lade hand i handen,
320. Likt en hake mot en annan,
Och med mig till orda toge,
Började att runor kväda,
Till ett glättigt slut på dagen,
Denna högtidskväll till heder?»
Sade gubben då på ugnen:
»Förr man icke här förnummit,
Ej förnummit eller skådat
I evärdeliga tider
Sångare, som bättre varit,
330. Någon mera kunnig konstnär,
Än jag fordom var att kväda,
Då jag sjöng i yngre dagar,
Kvad på vikens vida vatten,
Stämde upp på mon min visa,
Galade i varje granskog,
Sjöng i djupa ödemarker.
»Skön och stark var då min stämma,
Klingande och ren var rösten,
Flöt så lätt som flodens bölja,
340. Som den strida strömmens vågor,
Gick som skidan över drivan,
Som en segelbåt på vågen.
Men jag kan det ej förklara,
Ej jag vet och ej jag känner,
Vad min ljuva röst har rövat,
Vad som sänkt min starka stämma;
Ej som floden mer den flyter,
Vaggar icke mer som vågen,
Skrider som en harv på sveden,
350. Som en grenig tall på drivan,
Som på sandig strand en släde,
Som en båt på torra stenar.»
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Om då ingen annan kommer
Att med mig tillsammans sjunga,
Må jag ensam då begynna,
Reda mig att runor kväda!
Då till skald jag blivit skapad,
360. Sångare engång är vorden,
Vägen ej i byn jag frågar,
Visans början ej av andra.»
Nu den gamle Väinämöinen,
Sångens stöd i alla tider,
Satte sig till glada värvet,
Gick att sångens sysslor sköta;
Glädjesånger vid sin sida,
Ord i mängd till hands han hade.
Sjöng nu gamle Väinämöinen,
370. Skötte sången skönt och skickligt;
Icke tryta honom orden,
Sången ej hans sånger minskar;
Förr skall sten i klippan tryta,
Näckrosblad i insjön saknas.
Sjöng då gamle Väinämöinen,
Väckte glädje hela kvällen.
Kvinnoskaran under löje,
Männerna med muntert sinne
Hörde, grepos av förundran
380. Över Väinämöinens sångkonst;
Häpnad intog dem som hörde,
Häpnad dem som icke hörde.
Sade gamle Väinämöinen,
Slutade sin sång sålunda:
»Dock, vad torde jag väl duga
Uti sång och annan kunskap!
Litet kan jag åstadkomma,
Intet står i min förmåga;
Men om skaparn skulle sjunga,
390. Tala med sin ljuva tunga,
Skaparn skulle härligt kväda,
Skulle sången skickligt sköta.
»Haven sjönge han till honung
Och till ärter havets sandkorn,
Havets mull till malt han sjönge
Och till saltkorn havets småsten,
Vida lunderna till kornfält,
Svederna till veteåkrar,
Kullarna till sötmjölkskakor,
400. Kala klipporna till hönsägg.
»Skaparn skulle skickligt sjunga,
Skulle kväda, skulle skapa
Med sin sång, i denna gården
Alla skjul av kvigor fulla,
Alla tåg av sköna hjordar,
Svedjelunderna av mjölkkor,
Hundra nöt, med horn försedda,
Tusende med trinda juver.
»Skaparn skulle kunnigt kväda,
410. Med sin sång han skulle skapa
Åt vår värd en päls av loskinn,
Klädeskappa åt värdinnan,
Nya skor åt gårdens döttrar,
Röda skjortor åt dess söner.
»Giv, o Gud, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna,
Att på detta vis man lever,
Att man alltid så sig skickar,
Här vid dessa Pohja-fester,
420. Sariolas dryckesgillen,
Att i floder ölet flyter,
Mjödet rinner uti strömmar
Här i dessa Pohjas pörten,
Sariolas stora stugor,
Att här sjunges hela dagen,
Kvällarna i fröjd förnötas,
Under denna värdens livstid,
I värdinnans levnadsdagar!
»Må ock Gud belöning ställa,
430. Skaparn lämna vedergällning
Åt vår värd på bordets ända,
In i boden åt värdinnan,
Löna sönerna vid noten,
Döttrarna i deras vävstol,
Att de aldrig måtte ångra,
Nästa år sig ej beklaga
Över detta långa bröllop,
Stora skarans dryckesgille!»
| ← Sång 20. | Upp till början av sidan. | Sång 22. → |