Kalevala/Sång 22
< Kalevala
| ← Sång 21. |
|
Sång 23. → |
TJUGUANDRA SÅNGEN.
När nu bröllop nog man hållit,
Gästabud tillfyllest firat,
Bröllop uti Pohjas stugor,
Gästabud i Pimentola,
Sade Pohjolas värdinna
Till sin svärson Ilmarinen:
Sång vid brudens
överlämnande.
v. 7—124.
»Varför dröjer du, o brudgum,
Höge ättling, landets prydnad?
Dröjer du för värdens godhet,
10. Eller för värdinnans huldhet,
Vakar du för pörtets skimmer,
Eller bröllopsskarans fägring?
»Ej för värdens skull du dröjer,
Icke för värdinnans huldhet,
Vakar ej för pörtets skimmer
Eller bröllopsskarans fägring:
Nej, för jungfruns skull du dröjer,
För den unga brudens huldhet,
För din egen älsklings skönhet,
20. För den lockomhöljdas fägring.
»Brudgum, länge ren du bidat,
Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
Ej din livstidsvän i ordning:
Håret är till hälften flätat,
Hälften återstår att fläta.
»Brudgum, länge nog du bidat,
Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
30. Ej din livstidsvän i ordning:
Nyss är ena ärmen påträdd,
Återstår ännu den andra.
»Brudgum, länge nog du bidat,
Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
Ej din livstidsvän i ordning:
Nyss är ena foten påskodd,
Återstår ännu den andra.
»Brudgum, länge nog du bidat,
40. Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
Ej din livstidsvän i ordning:
Nyss är ena vanten påträdd,
Återstår ännu den andra.
»Brudgum, som så länge bidat,
Gode broder, som ej tröttnat!
Nu den väntade är färdig,
Nu din fågel är i ordning.
»Gå då nu, du köpta jungfru,
50. Följ då med, försålda duva!
Nu din bortgång är förhanden,
Avskedsstunden ren sig närmar:
Den dig bortför, står bredvid dig,
Den dig tager, står vid dörren,
Hingsten ren i betslet biter,
Släden väntar unga jungfrun.
»Du som pengar efterfikat,
Varit snar att räcka handen,
Snabb att ta emot en brudskänk,
60. Att på fingret ringen träda,
Må nu släden efterfika,
Snabbt i granna skrindan stiga,
Vara snar att utåt färdas,
Raskt begiva dig på resan!
»Unga flicka, ingalunda
Har du sett dig om för mycket,
Varit särdeles förståndig,
Om ett ångrat köp du slutit,
Som du evigt får begråta,
70. Som du år från år beklagar,
När ditt fadershem du lämnat,
Flyttat bort från fosterjorden,
Från din goda moders närhet,
Från din fostrarinnas gårdar.
»Huru lycklig var du icke
Hemma i din faders gårdar,
Växte, blomman lik vid vägen,
Lik ett smultron uppå sveden;
Smör dig gavs, så snart du vaknat,
80. Mjölk, när du ditt läger lämnat,
Vetebröd, när nog du vilat,
Kärnfärskt smör, när upp du stigit;
När du smör ej ville äta,
Fick du skära för dig skinka!
»Inga sorger då du hade,
Ej det ringaste bekymmer:
Skogens furor lät du sörja,
Gärdselstörarna bekymras,
Tallarna på kärret klaga,
90. Björkarna på öde sandmon;
Själv du svävade som lövet,
Fladdrade omkring som fjäriln,
Var ett bär på moderns marker,
Var ett hallon lik på fältet.
»Nu från denna gård du bortgår.
Till en annan gård du kommer,
Där en annan mor befaller
I ett nytt och okänt hushåll.
Där är annat, här är annat,
100. Annat är i nya hemmet,
Annorlunda hornen ljuda,
Annorlunda knarrar dörren,
Annorlunda öppnas grinden,
Annat ljud dess gångjärn giva;
Ej du kan dess dörrar öppna,
Ej i grindarna dig svänga
Så som gårdens egna döttrar;
Eld förstår du ej att tända,
Ugnen kan du icke värma
110. Så som gårdens värd det önskar.
»Har du trott, du unga jungfru,
Har du tänkt och har du menat,
Att du blott en natt blir borta,
Återvänder nästa morgon?
Icke för en natt du bortgår,
Ej för en och ej för tvenne,
Nej, för längre tid du vandrar,
Går för månader och dagar,
Från ditt fadershem för evigt,
120. För din livstid från din moder;
Gården är ett fotsteg längre
Tröskeln är ett stockvarv högre,
När en annan gång du kommer,
När härnäst du återvänder!»
Flickan suckade, den arma,
Drog med suckar efter andan,
Sorg i hennes barm sig lade,
Tårar fyllde hennes ögon,
Själv hon talade och sade:
130. »Så jag tänkte, så jag trodde,
Så jag tyckte i min levnad,
Sade i min blomningsålder:
Icke är du än en jungfru
Under egen moders uppsikt,
På din egen faders marker,
I din gamla moders gårdar;
Då först vore du en jungfru,
När en make hem du följde,
Höll’ din ena fot på tröskeln
140. Och den andra i hans släde,
Då först sköte du i höjden,
Bleve du ett huvud högre!
»Sådant var mitt hopp i livet,
Var mitt mål i blomningsåldern,
Som ett bördigt år förväntat,
Motsett såsom sommarskörden.
Nu är ren mitt hopp besannat,
Nu är ren min bortgång nära,
Ena foten är på tröskeln
150. Och den andra ren i släden,
Men jag kan det ej förklara,
Vad som ändrat har mitt sinne:
Ej jag går med fröjd i hjärtat,
Icke skiljes jag med glädje
Från det gyllne hemmets gårdar,
Där jag suttit i min ungdom,
Från det hem, där upp jag vuxit,
Funnit bärgning hos min fader:
Med bekymmer far jag, späda,
160. Skiljer mig med saknad hädan,
Går mot famnen av en höstnatt,
Färdas ut på vårens halka,
Att ett spår ej syns på isen,
Ej ett fotsteg märks på halkan.
»Hurdant är väl andras sinne,
Huru andra brudars tankar?
Andra inga sorger känna,
Veta icke av bekymmer,
Såsom jag, beklagansvärda,
170. Jag, som dystra sorger närer
I ett hjärta, mörkt som kolet,
I ett sinne, svart som sotet!
Sådant är den sällas sinne,
Lynnet hos en lyckans gunstling,
Som en vårens morgonrodnad,
Som en sommarmorgon solljus;
Huru äro mina tankar,
Hur är väl mitt dystra inre?
Som den flacka insjöstranden,
180. Som en kant av mörka molnet,
Som en dunkel natt om hösten,
Som den mulna vinterdagen,
Mulnare ännu än denna,
Mera dyster än en höstnatt!»
Gårdens gamla tjänstekvinna,
Som för alltid där var bosatt,
Tog till orda nu och sade:
Sång för att bringa
brudet til tårar.
v. 188—382.
»Så det går, du unga jungfru!
Minns du icke, vad jag sagt dig,
190. Vad jag yttrat hundra gånger:
Bliv ej glad, om friarn kommer,
Ej åt friarns mun dig fägna,
Lita ej på ögats blickar,
Ej uppå hans stolta fotsteg,
Ljuvligt tal han för i munnen,
Tjusande hans öga blickar,
Om ock Lempo invid kinden,
Om vid munnen döden bodde!
»Så jag ständigt jungfrun rådde,
200. Lärde så min lilla syster:
När de store fästmän komma,
Landets främste till dig fria,
Bör ett sådant svar du giva,
Å din sida till dem säga,
Och med dessa ord dem svara,
Och på detta sätt dig yttra:
»Icke är jag, icke blir jag
Den, som låter mig behaga,
Att som hustru fjärran föras,
210. Hemifrån i träldom tagas!
Ej en flicka med mitt sinne
Kan som en trälinna leva,
Vill i allt sig fogligt skicka,
Vänja sig vid ständig tuktan.
Gåve någon mig ett ord blott,
Strax han finge två tillbaka;
Ryckte någon mig i håret,
Grepe tag i mina lockar,
Skulle honom bort jag jaga,
220. Hastigt honom undandriva!»
»Men du lydde ej min varning,
Hörde icke vad jag sade,
Självmant gick du in i elden,
Villigt i den heta tjäran,
Skyndade i rävens släde,
Ställde dig på björnens medar,
Att i rävens släde föras,
Att av björnen fjärran bringas
Bort till träldom hos din svärfar
230. Ständig träldom hos din svärmor.
»Till en skola nu du vandrar,
Från ditt hem du går att prövas;
Hård är skolan, dit du kommer,
Lång den prövning som dig möter,
Tömmar ren man köpt därborta,
Bojor finnas i beredskap,
Ämnade för ingen annan,
Än för dig, beklagansvärda.
Alltför snart du får försöka,
240. Lär dig, arma, nogsamt känna
Vassa käken hos din svärfar
Och din svärmors hårda tunga,
Svågerns kalla ord, och systerns
Spotska släktingar på nacken.
»Hör, O jungfru, vad jag säger,
Vad jag säger, vad jag talar!
Blomman lik du var i hemmet,
Glädjen lik på faderns gårdar;
Månljus nämnde dig din fader,
250. Och din mor sitt klara solsken,
Skimmer av en våg din broder,
Och sin blåa duk din syster;
Nu till annan gård du kommer,
Där en annan mor befaller.
Ingen likna kan ens moder,
Ingen främling fostrarinnan.
Ej med fog en främling rättar,
Ger en välment varning sällan;
Ruska nämns du av din svärfar,
260. Gammal släde av din svärmor,
Av din svåger tröskeltrappa,
Kvinnoutskott av hans syster.
»Då först vore du till nöjes,
Då, först då du skulle duga,
Om lik ångan ut du flöge,
Steg som röken ut på gården,
Svävade som lövet undan,
Svingade dig bort som gnistan.
»Ej du kan som fågeln flyga,
270. Ej som lövet undansväva,
Ej som gnistan bort dig svinga,
Ej som röken fly på gården.
»O, min egen unga syster!
Bytt du har, och bortbytt mycket,
Bytt du har din hulde fader
Mot en hård och vresig svärfar,
Bytt din egen, ömma moder
Mot en svärmor, sträng och hårdsint,
Bytt din egen gode broder
280. Mot en övermodig svåger,
Bytt din systers milda saktmod
Mot din makes systers spotskhet,
Bytt ditt lärftbeklädda läger
Mot en plats vid sotig stockeld,
Bortbytt dina klara sjöar
Mot en pöl, av gyttja uppfylld,
Bytt den sandbetäckta stranden
Mot en svart och dyfull botten
Bortbytt dina ljuva lunder
290. Mot av ljung betäckta hedar,
Dina bärbevuxna kullar
Mot förbrända, hårda sveder!
»Har du trott, du unga jungfru,
Tänkt och menat, späda duva:
»Sorgen upphör, mödan slutar,
När du suttit kvälln till ända;
Bort till ro du då skall föras,
Bort att ostörd vila njuta!»
»Ej till ro du bort skall föras,
300. Ej att ostörd vila njuta;
Nu först gäller det att vaka,
Nu, först nu begynner sorgen,
Väckas hos dig tunga tankar,
Förorsakas dig bekymmer.
»När du än ej gick med mössa,
Gick du glad och obekymrad,
När du än var utan slöja,
Var du även utan sorger:
Mössan först bekymmer bringar,
310. Huvan medför tunga tankar,
Linneduken dystert sinne,
Slöjan en oändlig oro.
»Hur är jungfruns liv i hemmet?
Så en jungfru är i hemmet,
Som uti sitt slott en konung —
Endast svärdet därvid saknas.
Annat är med unga hustrun,
Så hon är i nya hemmet,
Som en fånge, förd till Ryssland,
320. Endast vakten därvid saknas.
Flitig är hon hela dagen,
Böjer träget sina skuldror,
Svetten fuktar hennes anlet,
Fradga höljer hennes panna,
Men när vilotimmen stundar,
Bedes hon i elden draga,
Jagas undan, drivs i ugnen,
Önskas i den ondes händer.
Ȁga borde hon, den arma,
330. Den beklagansvärda flickan,
Laxens sinne, gärsens tunga,
Insjöabborrns hela klokhet,
Mörtens matlust, löjans hunger,
Aktsamhet utav en svartand.
»Ingen enda kan väl ana,
Icke nio ens förutse,
Bland den goda moderns döttrar,
Bland de barn, den gamla vårdat,
Varifrån den grymme kommer,
340. Var en vildsint make uppstår,
Arg och bitande som vargen,
En som griper tag i håret,
Skingrar lockarna i luften,
Giver dem till pris åt stormen!
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
Gråt rätt bittert, när du gråter,
Gråt nu nävtals dina tårar,
Supratals din saknads floder,
Droppar gråt på fostrarns gårdar,
350. Sjöar på din faders stuggolv,
Gråt så hela stugan flödar,
Vågor gå på golvets tiljor!
Gråter du ej nu tillfyllest,
Gråter du vid återkomsten,
När du detta hem besöker,
Finner där din gamle fader
Kvävd av röken i sin bastu,
Med en torkad kvast vid sidan.
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
360. Gråt rätt bittert, när du gråter!
Gråter du ej nu tillfyllest,
Gråter du vid återkomsten,
När du detta hem besöker,
Finner där din gamla moder
Livlös uti ladugården,
Död, med kärven än i famnen.
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
Gråt rätt bittert, när du gråter!
Gråter du ej nu tillfyllest,
370. Gråter du vid återkomsten,
När du detta hem besöker,
Finner där din raske broder
Sjunken livlös ned vid tåget,
Fallen död på hemmets gårdsplan.
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
Gråt rätt bittert, när du gråter!
Gråter du ej nu tillfyllest,
Gråter du vid återkomsten,
När du denna gård besöker,
380. Finner där din hulda syster
Död på vägen ner till stranden
Med sitt klappträd under armen.»
Djupt den arma flickan suckar,
Djupt hon suckar, hämtar andan,
Börjar slutligen att gråta,
Brister ut i bittra tårar.
Nävtals grät hon sina tårar,
Göpentals sin saknads floder
På sin faders rena gårdar,
390. Sjöar på sin faders stuggolv,
Därpå tog hon själv till orda,
Yttrade och sade slutligt:
»Mina systrar, ljuva siskor,
Mina forna ungdomsvänner,
I, som vuxit vid min sida,
Hören alla vad jag säger!
Ej jag vet och ej jag känner
Vad det är, som hos mig kunnat
Förorsaka dessa sorger,
400. Uppväckt denna djupa oro,
Medfört dessa mörka tankar,
Åstadkommit denna ängslan.
»Annat tänkte, annat trodde,
Annat hoppades jag alltid:
Att som vårens gök få flyga,
Att på kullar glättigt sjunga,
När till dessa dar jag kommit,
När till detta mål jag hunnit.
Ej jag får som göken flyga
410. Ej på kullar glättigt sjunga,
Lik en and jag är på vågen,
Årtan lik på vida viken,
Simmande i kylig bölja,
Skälvande i isigt vatten.
»O min fader, o min moder,
O I älskade föräldrar!
Vartill gåven I mig livet,
Vartill fostrades jag arma? —
Blott att gråta dessa tårar,
420. Blott att bära dessa sorger,
Att av dessa kvalen kväljas,
Att av denna oro täras!
Förr du hade bort, o moder,
Sköna moder, som mig burit,
Ljuva du, vars barm mig närde,
Du min hulda fostrarinna,
Linda stubbar i din linda,
Tvätta stenar invid stranden,
Än du tvättat denna dotter,
430. Lindat in din fagra flicka
Här till dessa stora sorger,
Dessa tryckande bekymmer!
»Dock lär mången om mig säga,
Ganska många torde tänka:
Tanklöst barn har inga sorger,
Ej det ringaste bekymmer!
Sägen dock, I goda mänskor,
Sägen aldrig mera sådant!
Flera kval mitt hjärta gömmer
440. Än i forsen stenar finnas,
Än i dålig jordmån pilar,
Strån av ljung på torra heden:
Ej en häst dem orkar draga,
Skodda fålen ej dem släpar
Utan att dess loka sviktar,
Böjda trädet häftigt skakar,
För min smärta, min, den spädas,
Blott för mina svarta sorger.»
Sjöng ett litet barn på golvet,
450. Späde gossen närmast ugnen:
Tröstesång till bruden
v. 451—522.
»Varför gråter unga jungfrun,
Sörjer så uti sitt sinne?
Låt då hellre hästen sörja,
Svarta valacken sig ängsla,
Jämra, med sitt järn i munnen,
Sörja, med sitt stora huvud!
Hårt är huvudet hos hästen,
Hårt dess huvud, benen fasta,
Starkare är halsens krökning,
460. Hela kroppen mera kraftfull.
»Icke har du skäl att gråta,
Eller orsak till bekymmer;
Icke till ett kärr du föres,
Icke till en bäck du tages;
Föres från en fruktbar tuva
Till en vida mera fruktbar,
Från ett hem, där ölet flödar,
Till ett hem, än mera ölrikt.
»Om du vill åt sidan skåda
470. Om du blicka vill mot höger
Har du i ditt hägn en brudgum,
Starke mannen i din närhet.
God är mannen, god hans fåle,
Gott i allt är gårdens tillstånd;
Järpar ses med snabbhet flyga
Lekande omkring hans loka,
Trastar ses med glädje dröja
Sjungande vid okets remmar,
Gyllne gökar, sex till talet,
480. Ser man sväva kring hans bogträ,
Blåa fåglar sju ses sitta
Galande på slädens framkant.
»Var för ingen del bekymrad,
Frukt utav din moder, sörj ej!
Ej ditt läge skall försämras,
Bättre bliva skall ditt läge
Invid åkermannens sida,
Under raske plöjarns slädfäll,
Vid dens kind, som bröd dig bringar,
490. I den gode fiskarns armar,
Värmd utav en älgskytts närhet,
Av en björnskytts varma famntag.
»Du har fått en man, den bäste,
Fått den ypperste av kämpar!
Aldrig ses hans bågar vila,
Kogren kvar på knaggar hänga,
Ej hans hundar hemma ligga,
Ej på strå hans valpar vräkas.
Denna vår ren trenne gånger
500. Bittida vid dagens gryning
Har han vaknat vid en stockeld,
Uppstått från ett granrisläger;
Denna vår ren trenne gånger
Daggen fallit på hans anlet,
Trädens barr hans huvud borstat,
Torra kvistar kammat honom.
»Mannen sina hjordar ökar,
Sköter driftigt om sin boskap;
Hjordar äger denne brudgum,
510. Som i djupa skogar vandra,
Som vid åsens branter irra,
Tåga genom dalens botten,
Hundra nöt med horn i pannan,
Tusende med trinda juver.
Stackar stå invid hans svedland,
Vid var bäck ett sädesupplag;
Varje alskog är en åker,
Varje åbrädd är ett kornland,
Varje stenig fläck bär havre,
520. Varje strand är sådd med vete,
Mynt i varje stenrös finnes,
Penningar bland smärre stenar.»
Gästabud tillfyllest firat,
Bröllop uti Pohjas stugor,
Gästabud i Pimentola,
Sade Pohjolas värdinna
Till sin svärson Ilmarinen:
Sång vid brudens
överlämnande.
v. 7—124.
»Varför dröjer du, o brudgum,
Höge ättling, landets prydnad?
Dröjer du för värdens godhet,
10. Eller för värdinnans huldhet,
Vakar du för pörtets skimmer,
Eller bröllopsskarans fägring?
»Ej för värdens skull du dröjer,
Icke för värdinnans huldhet,
Vakar ej för pörtets skimmer
Eller bröllopsskarans fägring:
Nej, för jungfruns skull du dröjer,
För den unga brudens huldhet,
För din egen älsklings skönhet,
20. För den lockomhöljdas fägring.
»Brudgum, länge ren du bidat,
Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
Ej din livstidsvän i ordning:
Håret är till hälften flätat,
Hälften återstår att fläta.
»Brudgum, länge nog du bidat,
Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
30. Ej din livstidsvän i ordning:
Nyss är ena ärmen påträdd,
Återstår ännu den andra.
»Brudgum, länge nog du bidat,
Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
Ej din livstidsvän i ordning:
Nyss är ena foten påskodd,
Återstår ännu den andra.
»Brudgum, länge nog du bidat,
40. Bida än, min gode broder!
Än är ej din älskling färdig,
Ej din livstidsvän i ordning:
Nyss är ena vanten påträdd,
Återstår ännu den andra.
»Brudgum, som så länge bidat,
Gode broder, som ej tröttnat!
Nu den väntade är färdig,
Nu din fågel är i ordning.
»Gå då nu, du köpta jungfru,
50. Följ då med, försålda duva!
Nu din bortgång är förhanden,
Avskedsstunden ren sig närmar:
Den dig bortför, står bredvid dig,
Den dig tager, står vid dörren,
Hingsten ren i betslet biter,
Släden väntar unga jungfrun.
»Du som pengar efterfikat,
Varit snar att räcka handen,
Snabb att ta emot en brudskänk,
60. Att på fingret ringen träda,
Må nu släden efterfika,
Snabbt i granna skrindan stiga,
Vara snar att utåt färdas,
Raskt begiva dig på resan!
»Unga flicka, ingalunda
Har du sett dig om för mycket,
Varit särdeles förståndig,
Om ett ångrat köp du slutit,
Som du evigt får begråta,
70. Som du år från år beklagar,
När ditt fadershem du lämnat,
Flyttat bort från fosterjorden,
Från din goda moders närhet,
Från din fostrarinnas gårdar.
»Huru lycklig var du icke
Hemma i din faders gårdar,
Växte, blomman lik vid vägen,
Lik ett smultron uppå sveden;
Smör dig gavs, så snart du vaknat,
80. Mjölk, när du ditt läger lämnat,
Vetebröd, när nog du vilat,
Kärnfärskt smör, när upp du stigit;
När du smör ej ville äta,
Fick du skära för dig skinka!
»Inga sorger då du hade,
Ej det ringaste bekymmer:
Skogens furor lät du sörja,
Gärdselstörarna bekymras,
Tallarna på kärret klaga,
90. Björkarna på öde sandmon;
Själv du svävade som lövet,
Fladdrade omkring som fjäriln,
Var ett bär på moderns marker,
Var ett hallon lik på fältet.
»Nu från denna gård du bortgår.
Till en annan gård du kommer,
Där en annan mor befaller
I ett nytt och okänt hushåll.
Där är annat, här är annat,
100. Annat är i nya hemmet,
Annorlunda hornen ljuda,
Annorlunda knarrar dörren,
Annorlunda öppnas grinden,
Annat ljud dess gångjärn giva;
Ej du kan dess dörrar öppna,
Ej i grindarna dig svänga
Så som gårdens egna döttrar;
Eld förstår du ej att tända,
Ugnen kan du icke värma
110. Så som gårdens värd det önskar.
»Har du trott, du unga jungfru,
Har du tänkt och har du menat,
Att du blott en natt blir borta,
Återvänder nästa morgon?
Icke för en natt du bortgår,
Ej för en och ej för tvenne,
Nej, för längre tid du vandrar,
Går för månader och dagar,
Från ditt fadershem för evigt,
120. För din livstid från din moder;
Gården är ett fotsteg längre
Tröskeln är ett stockvarv högre,
När en annan gång du kommer,
När härnäst du återvänder!»
Flickan suckade, den arma,
Drog med suckar efter andan,
Sorg i hennes barm sig lade,
Tårar fyllde hennes ögon,
Själv hon talade och sade:
130. »Så jag tänkte, så jag trodde,
Så jag tyckte i min levnad,
Sade i min blomningsålder:
Icke är du än en jungfru
Under egen moders uppsikt,
På din egen faders marker,
I din gamla moders gårdar;
Då först vore du en jungfru,
När en make hem du följde,
Höll’ din ena fot på tröskeln
140. Och den andra i hans släde,
Då först sköte du i höjden,
Bleve du ett huvud högre!
»Sådant var mitt hopp i livet,
Var mitt mål i blomningsåldern,
Som ett bördigt år förväntat,
Motsett såsom sommarskörden.
Nu är ren mitt hopp besannat,
Nu är ren min bortgång nära,
Ena foten är på tröskeln
150. Och den andra ren i släden,
Men jag kan det ej förklara,
Vad som ändrat har mitt sinne:
Ej jag går med fröjd i hjärtat,
Icke skiljes jag med glädje
Från det gyllne hemmets gårdar,
Där jag suttit i min ungdom,
Från det hem, där upp jag vuxit,
Funnit bärgning hos min fader:
Med bekymmer far jag, späda,
160. Skiljer mig med saknad hädan,
Går mot famnen av en höstnatt,
Färdas ut på vårens halka,
Att ett spår ej syns på isen,
Ej ett fotsteg märks på halkan.
»Hurdant är väl andras sinne,
Huru andra brudars tankar?
Andra inga sorger känna,
Veta icke av bekymmer,
Såsom jag, beklagansvärda,
170. Jag, som dystra sorger närer
I ett hjärta, mörkt som kolet,
I ett sinne, svart som sotet!
Sådant är den sällas sinne,
Lynnet hos en lyckans gunstling,
Som en vårens morgonrodnad,
Som en sommarmorgon solljus;
Huru äro mina tankar,
Hur är väl mitt dystra inre?
Som den flacka insjöstranden,
180. Som en kant av mörka molnet,
Som en dunkel natt om hösten,
Som den mulna vinterdagen,
Mulnare ännu än denna,
Mera dyster än en höstnatt!»
Gårdens gamla tjänstekvinna,
Som för alltid där var bosatt,
Tog till orda nu och sade:
Sång för att bringa
brudet til tårar.
v. 188—382.
»Så det går, du unga jungfru!
Minns du icke, vad jag sagt dig,
190. Vad jag yttrat hundra gånger:
Bliv ej glad, om friarn kommer,
Ej åt friarns mun dig fägna,
Lita ej på ögats blickar,
Ej uppå hans stolta fotsteg,
Ljuvligt tal han för i munnen,
Tjusande hans öga blickar,
Om ock Lempo invid kinden,
Om vid munnen döden bodde!
»Så jag ständigt jungfrun rådde,
200. Lärde så min lilla syster:
När de store fästmän komma,
Landets främste till dig fria,
Bör ett sådant svar du giva,
Å din sida till dem säga,
Och med dessa ord dem svara,
Och på detta sätt dig yttra:
»Icke är jag, icke blir jag
Den, som låter mig behaga,
Att som hustru fjärran föras,
210. Hemifrån i träldom tagas!
Ej en flicka med mitt sinne
Kan som en trälinna leva,
Vill i allt sig fogligt skicka,
Vänja sig vid ständig tuktan.
Gåve någon mig ett ord blott,
Strax han finge två tillbaka;
Ryckte någon mig i håret,
Grepe tag i mina lockar,
Skulle honom bort jag jaga,
220. Hastigt honom undandriva!»
»Men du lydde ej min varning,
Hörde icke vad jag sade,
Självmant gick du in i elden,
Villigt i den heta tjäran,
Skyndade i rävens släde,
Ställde dig på björnens medar,
Att i rävens släde föras,
Att av björnen fjärran bringas
Bort till träldom hos din svärfar
230. Ständig träldom hos din svärmor.
»Till en skola nu du vandrar,
Från ditt hem du går att prövas;
Hård är skolan, dit du kommer,
Lång den prövning som dig möter,
Tömmar ren man köpt därborta,
Bojor finnas i beredskap,
Ämnade för ingen annan,
Än för dig, beklagansvärda.
Alltför snart du får försöka,
240. Lär dig, arma, nogsamt känna
Vassa käken hos din svärfar
Och din svärmors hårda tunga,
Svågerns kalla ord, och systerns
Spotska släktingar på nacken.
»Hör, O jungfru, vad jag säger,
Vad jag säger, vad jag talar!
Blomman lik du var i hemmet,
Glädjen lik på faderns gårdar;
Månljus nämnde dig din fader,
250. Och din mor sitt klara solsken,
Skimmer av en våg din broder,
Och sin blåa duk din syster;
Nu till annan gård du kommer,
Där en annan mor befaller.
Ingen likna kan ens moder,
Ingen främling fostrarinnan.
Ej med fog en främling rättar,
Ger en välment varning sällan;
Ruska nämns du av din svärfar,
260. Gammal släde av din svärmor,
Av din svåger tröskeltrappa,
Kvinnoutskott av hans syster.
»Då först vore du till nöjes,
Då, först då du skulle duga,
Om lik ångan ut du flöge,
Steg som röken ut på gården,
Svävade som lövet undan,
Svingade dig bort som gnistan.
»Ej du kan som fågeln flyga,
270. Ej som lövet undansväva,
Ej som gnistan bort dig svinga,
Ej som röken fly på gården.
»O, min egen unga syster!
Bytt du har, och bortbytt mycket,
Bytt du har din hulde fader
Mot en hård och vresig svärfar,
Bytt din egen, ömma moder
Mot en svärmor, sträng och hårdsint,
Bytt din egen gode broder
280. Mot en övermodig svåger,
Bytt din systers milda saktmod
Mot din makes systers spotskhet,
Bytt ditt lärftbeklädda läger
Mot en plats vid sotig stockeld,
Bortbytt dina klara sjöar
Mot en pöl, av gyttja uppfylld,
Bytt den sandbetäckta stranden
Mot en svart och dyfull botten
Bortbytt dina ljuva lunder
290. Mot av ljung betäckta hedar,
Dina bärbevuxna kullar
Mot förbrända, hårda sveder!
»Har du trott, du unga jungfru,
Tänkt och menat, späda duva:
»Sorgen upphör, mödan slutar,
När du suttit kvälln till ända;
Bort till ro du då skall föras,
Bort att ostörd vila njuta!»
»Ej till ro du bort skall föras,
300. Ej att ostörd vila njuta;
Nu först gäller det att vaka,
Nu, först nu begynner sorgen,
Väckas hos dig tunga tankar,
Förorsakas dig bekymmer.
»När du än ej gick med mössa,
Gick du glad och obekymrad,
När du än var utan slöja,
Var du även utan sorger:
Mössan först bekymmer bringar,
310. Huvan medför tunga tankar,
Linneduken dystert sinne,
Slöjan en oändlig oro.
»Hur är jungfruns liv i hemmet?
Så en jungfru är i hemmet,
Som uti sitt slott en konung —
Endast svärdet därvid saknas.
Annat är med unga hustrun,
Så hon är i nya hemmet,
Som en fånge, förd till Ryssland,
320. Endast vakten därvid saknas.
Flitig är hon hela dagen,
Böjer träget sina skuldror,
Svetten fuktar hennes anlet,
Fradga höljer hennes panna,
Men när vilotimmen stundar,
Bedes hon i elden draga,
Jagas undan, drivs i ugnen,
Önskas i den ondes händer.
Ȁga borde hon, den arma,
330. Den beklagansvärda flickan,
Laxens sinne, gärsens tunga,
Insjöabborrns hela klokhet,
Mörtens matlust, löjans hunger,
Aktsamhet utav en svartand.
»Ingen enda kan väl ana,
Icke nio ens förutse,
Bland den goda moderns döttrar,
Bland de barn, den gamla vårdat,
Varifrån den grymme kommer,
340. Var en vildsint make uppstår,
Arg och bitande som vargen,
En som griper tag i håret,
Skingrar lockarna i luften,
Giver dem till pris åt stormen!
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
Gråt rätt bittert, när du gråter,
Gråt nu nävtals dina tårar,
Supratals din saknads floder,
Droppar gråt på fostrarns gårdar,
350. Sjöar på din faders stuggolv,
Gråt så hela stugan flödar,
Vågor gå på golvets tiljor!
Gråter du ej nu tillfyllest,
Gråter du vid återkomsten,
När du detta hem besöker,
Finner där din gamle fader
Kvävd av röken i sin bastu,
Med en torkad kvast vid sidan.
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
360. Gråt rätt bittert, när du gråter!
Gråter du ej nu tillfyllest,
Gråter du vid återkomsten,
När du detta hem besöker,
Finner där din gamla moder
Livlös uti ladugården,
Död, med kärven än i famnen.
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
Gråt rätt bittert, när du gråter!
Gråter du ej nu tillfyllest,
370. Gråter du vid återkomsten,
När du detta hem besöker,
Finner där din raske broder
Sjunken livlös ned vid tåget,
Fallen död på hemmets gårdsplan.
»Gråt, o gråt, du unga jungfru,
Gråt rätt bittert, när du gråter!
Gråter du ej nu tillfyllest,
Gråter du vid återkomsten,
När du denna gård besöker,
380. Finner där din hulda syster
Död på vägen ner till stranden
Med sitt klappträd under armen.»
Djupt den arma flickan suckar,
Djupt hon suckar, hämtar andan,
Börjar slutligen att gråta,
Brister ut i bittra tårar.
Nävtals grät hon sina tårar,
Göpentals sin saknads floder
På sin faders rena gårdar,
390. Sjöar på sin faders stuggolv,
Därpå tog hon själv till orda,
Yttrade och sade slutligt:
»Mina systrar, ljuva siskor,
Mina forna ungdomsvänner,
I, som vuxit vid min sida,
Hören alla vad jag säger!
Ej jag vet och ej jag känner
Vad det är, som hos mig kunnat
Förorsaka dessa sorger,
400. Uppväckt denna djupa oro,
Medfört dessa mörka tankar,
Åstadkommit denna ängslan.
»Annat tänkte, annat trodde,
Annat hoppades jag alltid:
Att som vårens gök få flyga,
Att på kullar glättigt sjunga,
När till dessa dar jag kommit,
När till detta mål jag hunnit.
Ej jag får som göken flyga
410. Ej på kullar glättigt sjunga,
Lik en and jag är på vågen,
Årtan lik på vida viken,
Simmande i kylig bölja,
Skälvande i isigt vatten.
»O min fader, o min moder,
O I älskade föräldrar!
Vartill gåven I mig livet,
Vartill fostrades jag arma? —
Blott att gråta dessa tårar,
420. Blott att bära dessa sorger,
Att av dessa kvalen kväljas,
Att av denna oro täras!
Förr du hade bort, o moder,
Sköna moder, som mig burit,
Ljuva du, vars barm mig närde,
Du min hulda fostrarinna,
Linda stubbar i din linda,
Tvätta stenar invid stranden,
Än du tvättat denna dotter,
430. Lindat in din fagra flicka
Här till dessa stora sorger,
Dessa tryckande bekymmer!
»Dock lär mången om mig säga,
Ganska många torde tänka:
Tanklöst barn har inga sorger,
Ej det ringaste bekymmer!
Sägen dock, I goda mänskor,
Sägen aldrig mera sådant!
Flera kval mitt hjärta gömmer
440. Än i forsen stenar finnas,
Än i dålig jordmån pilar,
Strån av ljung på torra heden:
Ej en häst dem orkar draga,
Skodda fålen ej dem släpar
Utan att dess loka sviktar,
Böjda trädet häftigt skakar,
För min smärta, min, den spädas,
Blott för mina svarta sorger.»
Sjöng ett litet barn på golvet,
450. Späde gossen närmast ugnen:
Tröstesång till bruden
v. 451—522.
»Varför gråter unga jungfrun,
Sörjer så uti sitt sinne?
Låt då hellre hästen sörja,
Svarta valacken sig ängsla,
Jämra, med sitt järn i munnen,
Sörja, med sitt stora huvud!
Hårt är huvudet hos hästen,
Hårt dess huvud, benen fasta,
Starkare är halsens krökning,
460. Hela kroppen mera kraftfull.
»Icke har du skäl att gråta,
Eller orsak till bekymmer;
Icke till ett kärr du föres,
Icke till en bäck du tages;
Föres från en fruktbar tuva
Till en vida mera fruktbar,
Från ett hem, där ölet flödar,
Till ett hem, än mera ölrikt.
»Om du vill åt sidan skåda
470. Om du blicka vill mot höger
Har du i ditt hägn en brudgum,
Starke mannen i din närhet.
God är mannen, god hans fåle,
Gott i allt är gårdens tillstånd;
Järpar ses med snabbhet flyga
Lekande omkring hans loka,
Trastar ses med glädje dröja
Sjungande vid okets remmar,
Gyllne gökar, sex till talet,
480. Ser man sväva kring hans bogträ,
Blåa fåglar sju ses sitta
Galande på slädens framkant.
»Var för ingen del bekymrad,
Frukt utav din moder, sörj ej!
Ej ditt läge skall försämras,
Bättre bliva skall ditt läge
Invid åkermannens sida,
Under raske plöjarns slädfäll,
Vid dens kind, som bröd dig bringar,
490. I den gode fiskarns armar,
Värmd utav en älgskytts närhet,
Av en björnskytts varma famntag.
»Du har fått en man, den bäste,
Fått den ypperste av kämpar!
Aldrig ses hans bågar vila,
Kogren kvar på knaggar hänga,
Ej hans hundar hemma ligga,
Ej på strå hans valpar vräkas.
Denna vår ren trenne gånger
500. Bittida vid dagens gryning
Har han vaknat vid en stockeld,
Uppstått från ett granrisläger;
Denna vår ren trenne gånger
Daggen fallit på hans anlet,
Trädens barr hans huvud borstat,
Torra kvistar kammat honom.
»Mannen sina hjordar ökar,
Sköter driftigt om sin boskap;
Hjordar äger denne brudgum,
510. Som i djupa skogar vandra,
Som vid åsens branter irra,
Tåga genom dalens botten,
Hundra nöt med horn i pannan,
Tusende med trinda juver.
Stackar stå invid hans svedland,
Vid var bäck ett sädesupplag;
Varje alskog är en åker,
Varje åbrädd är ett kornland,
Varje stenig fläck bär havre,
520. Varje strand är sådd med vete,
Mynt i varje stenrös finnes,
Penningar bland smärre stenar.»
| ← Sång 21. | Upp till början av sidan. | Sång 23. → |