Kameliadamen/Kapitel 10

←  Kapitel 9

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 10

Kapitel 11  →

10.

Rummet, dit hon tagit sin tillflykt, var endast upplyst av ett ljus, som stod på bordet. Hon låg bakåtlutad mot en soffa med klänningen uppknäppt, ena handen tryckt mot hjärtat och den andra slappt nedhängande. På bordet stod ett tvättfat av silver, till hälften fyllt med vatten, som var färgat av blodstrimmor.

Blek och med halvöppen mun, ansträngde sig Marguerite att återfå andan. Då och då höjdes hennes bröst av en lång suck, som tycktes bereda henne en smula lättnad och komma henne att känna sig bättre för några ögonblick.

Jag gick fram till henne, utan att hon gjorde en rörelse, satte mig och fattade den av hennes händer, som låg på soffan.

— Ah, är det ni? sade hon med ett leende.

Jag måtte ha sett helt förstörd ut, ty hon tillade:

— Är ni också sjuk?

— Nej; men ni, har ni mycket ont?

— Å nej; och hon torkade med näsduken bort tårarna, som framkallats av hostan; jag är van vid det numera.

— Ni tar livet av er, sade jag med upprörd stämma; jag skulle vilja vara er vän, er släkting, för att hindra er från att på detta sätt skada er själv.

— Å, det lönar verkligen icke mödan, att ni oroar er, svarade hon en smula bittert. Ni ser ju, att de andra icke bry sig om mig — det är, för att de veta, att det är ingenting att göra åt mitt onda.

Därmed steg hon upp, tog ljuset, som hon satte på kaminen, och såg sig i spegeln.

— Vad jag är blek! sade hon, i det hon knäppte igen sin klänning och med handen strök över sitt tillrufsade hår. Ah bah! Låt oss gå tillbaka till de andra. Kommer ni?

Men jag satt stilla och rörde mig icke.

Hon förstod, hur upprörd jag blivit, ty hon gick fram till mig, räckte mig handen och sade:

— Seså, kom!

Jag tog hennes hand, förde den till mina läppar och vätte den mot min vilja med två länge återhållna tårar.

— Å, ett sådant barn ni är! utbrast hon, sättande sig bredvid mig. Nu gråter ni ju också! Vad felas er?

— Jag förefaller er säkert bra enfaldig, men vad jag nyss såg, gjorde mig så ont.

— Ni är mycket god! Vad vill ni? Jag kan icke sova, jag måste väl förströ mig en smula. Och för övrigt sådana som jag, en mer eller mindre, vad gör det? Läkarna säga, att blodet, som jag hostar upp, kommer från luftrörets grenar; jag låtsas tro dem, det är allt, vad jag kan göra för dem.

— Hör på, Marguerite, sade jag med ett känsloutbrott, som jag icke kunde behärska, jag vet icke, vilket inflytande ni kommer att få över mitt liv, men vad jag vet, det är, att i denna stund finns det ingen, icke ens min syster, för vilken jag intresserar mig så som för er. Så har det varit allt ifrån första gången jag såg er. Nå väl, i himlens namn, sköt om er, och lev icke längre på detta sätt!

— Om jag skötte mig skulle jag dö. Vad som uppehåller mig, det är det feberaktiga liv jag för. För resten att sköta sig, det kan duga för en fin dam, som har familj och vänner; men sådana som vi — så snart vi icke längre kunna tillfredsställa våra älskares fåfänga eller njutningslystnad, överge de oss, och de långa dagarna efterföljas av långa aftnar. Jag vet det nog, jag som legat två månader till sängs; efter tre veckor kom ingen längre till mig.

— Det är sant, att jag icke är någonting för er, återtog jag, men om ni ville, skulle jag vårda er som en bror, jag skulle icke vika från er sida, och jag skulle göra er frisk. När ni då hade krafter igen, kunde ni återtaga det liv, ni för, ifall det roade er; men jag är säker på, att ni skulle föredraga en tillvaro i lugn och ro, som gjorde er lyckligare och bevarade er skönhet.

— Så tänker, ni i afton, därför att ni har melankoliskt ölsinne, men ni skulle icke ha det tålamod, ni berömmer er av.

— Tillåt mig påminna er, Marguerite, att ni låg sjuk i två månaders tid, och att jag under dessa två månader var dag kom och frågade efter ert hälsotillstånd.

— Det är sant; men varför kom ni icke upp?

— Därför att då kände jag er icke.

— Brukar man väl genera sig för en sådan som mig?

— Man generar sig alltid för ett fruntimmer — det är min åsikt åtminstone.

— Således skulle ni vårda mig?

— Ja.

— Ni skulle stanna hela dagarna hos mig?

— Ja.

— Och hela nätterna med?

— Så länge jag icke tråkade ut er.

— Vad kallar ni detta?

— Tillgivenhet.

— Och varav härleder sig denna tillgivenhet?

— Av en oemotståndlig sympati, som jag hyser för er.

— Ni är alltså kär i mig? — Säg det så gärna genast, det är mycket enklare.

— Det är möjligt; men om jag en dag skall säga er det, så blir det icke i dag.

— Ni gjorde bäst i att aldrig säga det.

— Varför det?

— Därför att denna bekännelse endast kan leda till två ting.

— Vilka då?

— Antingen till att jag icke vill veta av er, och då blir ni ond på mig, eller till att jag svarar ja, och då får ni en ledsam älskarinna; en nervös, sjuklig kvinna, som antingen är nedstämd eller munter på ett sätt, som är sorgligare än all nedstämdhet, en kvinna som hostar blod och förslösar hundra tusen francs om året — det kan vara bra för en gammal rik gubbe som hertigen, men det är mycket ledsamt för en ung man som ni, och beviset härpå, det är, att alla de unga älskare, jag haft, mycket snart lämnat mig.

Jag svarade ingenting — jag endast hörde på. Denna öppenhjärtighet, som närmade sig en bikt, denna plågsamma tillvaro, som jag skymtade under den gyllene slöja, som höljde den, och vars verklighet den stackars flickan sökte undfly i utsvävningar, rus och sömnlöshet, allt detta gjorde ett så starkt intryck på mig, att jag icke fann ett enda ord.

— Seså, vi prata idel barnsligheter, fortsatte Marguerite. Bjud mig armen, och låt oss gå ut i matsalen igen. Man bör icke få reda på orsaken till vår frånvaro.

— Gå ni in, om ni vill, men jag ber om tillåtelse att få stanna här.

— Varför det?

— Därför att er munterhet plågar mig allt för mycket.

— Nå, jag skall vara ledsen i stället.

— Hör nu, Marguerite, låt mig säga er något, som man nog ofta sagt er, och som ni är så van att höra, att ni kanske icke sätter tro till det, men som icke dess mindre är sant, och som jag aldrig mera skall upprepa tör er.

— Och det är?… frågade hon med samma leende, som en ung mor tar på sig för att lyssna till sitt barns oförståndiga prat.

— Det är, att från det jag första gången såg er, har ni, utan att jag vet hur eller varför, intagit en plats i mitt liv, det är, att hur mycket jag än försökt förjaga er bild ur mina tankar, har den likväl ständigt trängt sig på mig, det är, att sedan jag i dag träffat er efter att icke ha sett er på två år, ni fått en ännu större makt över mitt hjärta och sinne, det är slutligen, att nu när ni tagit emot mig, när jag känner er, när jag kommit underfund med allt det sällsamma hos er, nu har ni blivit mig oundgänglig, och jag blir tokig, om ni icke älskar mig — ja, till och med om ni icke vill, att jag skall älska er!

— Men, olycklige, jag säger som fru D… sade — ni är då mycket rik! Vet ni då icke, att jag ger ut en sex, sju tusen francs i månaden, och att jag icke kan leva utan att ge ut så mycket? Vet ni då icke, min stackars vän, att jag skulle ruinera er i en handvändning, och att er familj skulle sätta er under förmyndare för att lära er att leva tillsammans med en varelse som mig. Älska mig gärna som en god vän, men icke annorlunda. Kom och hälsa på mig, vi skola skratta och prata, men ha icke för höga tankar om mig, ty jag är icke mycket värd. Ni har ett gott hjärta, ni har behov av kärlek, ni är allt för ung och allt för känslig för att leva i våra kretsar. Tag er en gift kvinna till älskarinna. Ni ser, att jag är en beskedlig flicka och talar uppriktigt med er.

— Vad katten göra ni där? ropade Prudence som vi icke hört komma, och som nu visade sig på tröskeln med håret halvt nedfallet och klänningen öppen. Jag skönjde i denna oordning spåren av Gastons hand.

— Vi tala förnuft, sade Marguerite, låt oss vara i fred en liten stund, vi komma strax in till er.

— Gott, gott, prata ni, mina barn, sade Prudence, i det hon gick sin väg och stängde dörren, liksom för att ge ytterligare eftertryck åt den ton, varmed hon sagt de sista orden.

— Således är det överenskommet, återtog Marguerite, när vi blivit ensamma igen, att ni icke skall älska mig längre.

— Jag reser.

— Är det så långt gånget?

Jag hade verkligen gått för långt för att nu vända tillbaka, och dessutom gjorde hon mig alldeles yr i huvudet. Denna blandning av glättighet, bedrövelse, oskuld och sedefördärv, själva denna sjuklighet, som skärpte känsligheten i hennes intryck, liksom den ökade retligheten hos hennes nerver — allt lät mig förstå, att om jag icke redan första gången skaffade mig makt över denna glömska och nyckfulla natur, skulle hon vara förlorad för mig.

— Seså, är det verkligen ert allvar, vad ni säger? frågade hon.

— Mitt fulla allvar.

— Men varför har ni icke sagt mig det förut?

— När skulle jag gjort det?

— Dagen efter den, då ni blev presenterad för mig på Opéra-Comique.

— Jag tror, att ni skulle tagit mycket illa emot mig, ifall jag kommit.

— Varför det?

— Därför att jag varit dum kvällen förut.

— Det är sant. Men ändå älskade ni mig redan den tiden?

— Ja.

— Vilket icke hindrade er att lugnt krypa till kojs och somna efter spektaklet. Den där heta kärleken känner man till.

— Därvidlag tar ni fel. Vet ni, vad jag gjorde den där aftonen på Opéra-Comique?

— Nej.

— Jag väntade på er utanför café Anglais. Jag följde efter vagnen, som förde bort er och edra tre vänner, och när jag såg er ensam stiga ur och ensam gå upp till er, kände jag mig mycket lycklig.

Marguerite brast i skratt.

— Vad skrattar ni åt?

— Åt ingenting.

— Jag besvär er, säg mig det, annars tror jag, att ni gör narr av mig.

— Lovar ni att icke bli ond?

— Vad skulle jag ha för rättighet till det?

— Nåväl, det fanns ett utmärkt skäl, för att jag gick upp ensam.

— Vilket?

— Man väntade mig här.

Om hon gett mig ett knivhugg, skulle hon icke gjort mig mera ont. Jag steg upp och räckte henne handen.

— Farväl, sade jag.

— Jag visste väl, att ni skulle bli ond, sade hon. Karlarna ha en mani att vilja veta, vad som smärtar dem.

— Men jag försäkrar er, inföll jag kallt, som om jag velat bevisa, att jag var för alltid botad för min lidelse, jag försäkrar er, att jag icke är ond. Det var helt naturligt, att någon väntade på er, liksom det är helt naturligt, att jag avlägsnar mig klockan tre på morgonen.

— Har ni också någon, som väntar på er hemma?

— Nej, men jag måste gå.

— Adjö då.

— Ni avskedar mig?

— Visst icke,

— Varför vill ni plåga mig?

— Vad har jag plågat er med?

— Ni sade, att det var någon, som väntade på er.

— Jag kunde icke låta bli att skratta vid tanken, att ni var så lycklig över, att se mig gå in ensam, då det fanns ett sådant giltigt skäl därför.

— Man gläder sig ofta åt en barnslighet, och det är elakt att förstöra denna glädje, då man, genom att låta den fortfara, kan göra en annan lycklig.

— Men vem tror ni er då ha att göra med? Jag är varken en oskyldig ung flicka eller en hertiginna. Jag har icke känt er förr än i dag och är icke skyldig er räkenskap för mina handlingar. Antaget att jag en dag skulle bli er älskarinna, så måste ni ha klart för er, att jag haft andra älskare före er. Om ni redan ställer till scener av svartsjuka på förhand, hur skall det då bli efteråt — ifall något efteråt kommer att inträffa! Jag har väl aldrig sett maken till människa!

— Det är därför, att ingen någonsin älskat er såsom jag.

— Seså, uppriktigt sagt, älskar ni mig då så mycket?

— Så mycket det är möjligt att älska, tror jag.

— Och det har varat allt sedan…?

— Allt sedan en dag då jag såg er stiga ur vagnen och gå in i Susses butik, för tre år sedan.

— Vet ni, att det är sannerligen vackert! Och vad skall jag göra för att belöna så mycken kärlek?

— Ni skall älska mig en smula, sade jag med en hjärtklappning, som nästan hindrade mig att tala; ty trots de halvt gäckande småleenden, varmed hon ledsagat hela detta samtal, föreföll det mig, som om Marguerite började dela min förvirring, och som om jag nalkades den så länge efterlängtade stunden.

— Nå, och hertigen då?

— Vilken hertig?

— Min gamle svartsjuke beskyddare.

— Han får icke veta det.

— Men om han skulle få det?

— Så förlåter han er nog.

— Å nej! Han överger mig, och vad skall det bli av mig?

— Ni riskerar ju detta för en annan.

— Hur vet ni det?

— Av er tillsägelse att icke släppa in någon i natt.

— Det är sant; men han är en vän på allvar, han.

— Som ni dock icke tycks bry er mycket om, efter ni stänger er dörr för honom vid en sådan tid.

— Det tillkommer icke er att förebrå mig det, då det var för att taga emot er och er vän.

Jag hade småningom närmat mig Marguerite, lagt armarna kring hennes liv, och jag kände hennes smidiga kropp lätt stödja sig mot mina hopknäppta händer.

— Om ni visste, vad jag älskar er! viskade jag till henne.

— Verkligen?

— Jag svär det.

— Nåväl, om ni lovar att göra allt, vad jag vill, utan att säga ett ord, utan att göra en anmärkning, utan att fråga mig något, skall jag kanske älska er.

— Allt vad ni vill!

— Men jag förbereder er på, att jag vill vara fri att göra, vad mig lyster, utan att lämna er minsta enskildheter om mitt liv. Jag har länge sökt en ung, medgörlig älskare, kär utan misstroende och älskad utan rättigheter. Jag har aldrig kunnat finna någon. I stället för att tillfredsställas av, att man länge beviljar dem, vad de knappast vågat hoppas en gång, avfordra männen sin älskarinna räkenskap för hennes närvarande, förflutna och även tillkommande liv. Allt eftersom de vänja sig vid henne, vilja de behärska henne, och de bll så mycket mer fordrande, i samma mån man skänker dem allt, vad de vilja. Om jag besluter mig för att nu taga en ny älskare, vill jag, att han skall ha tre mycket sällsynta egenskaper — att han skall vara förtroendefull, lydig och grannlaga.

— Nåväl, jag skall vara allt, vad ni vill.

— Vi få väl se.

— Och när få vi se?

— Längre fram.

— Varför det?

— Därför, sade Marguerite, i det hon lösgjorde sig ur mina armar och ur en stor bukett röda kamelior tog en blomma, som hon satte i mitt knapphål, därför att man icke alltid kan verkställa ett fördrag samma dag, man undertecknar det. Det är ju icke svårt att förstå.

— Och när får jag återse er? frågade jag, slutande henne i mina armar.

— När den där kamelian ändrar färg.

— Och när ändrar den färg?

— I morgon kväll mellan elva och tolv. Är ni nöjd?

— Och det frågar ni!

— Icke ett ord härom åt er vän eller Prudence eller någon som helst annan.

— Det lovar jag er.

— Seså, kyss mig nu, och låt oss gå in i matsalen igen.

Hon räckte mig sina läppar, slätade på nytt sitt hår, och vi lämnade rummet, hon sjungande, jag halvt förryckt.

I salongen stannade hon och sade med låg röst:

— Det måste förefalla er underligt, att jag genast är färdig att säga ja till er — vet ni hur det kommer sig?

— Det kommer sig därav, fortsatte hon, i det hon tog min hand och tryckte den mot sitt hjärta, så att jag kände dess häftiga, oregelbundna slag, det kommer sig därav, att eftersom mitt liv skall bli kortare än andras, jag lovat mig själv att leva så mycket fortare.

— Tala icke så där, jag besvär er.

— Å, trösta er, inföll hon skrattande, hur kort tid jag än har att leva, kommer jag alltid att leva längre, än vad ni kommer att älska mig.

Och hon trädde sjungande in i matsalen.

— Var är Nanine? frågade hon, då hon såg Gaston och Prudence ensamma.

— Hon har somnat inne i er sängkammare under väntan på, att ni skall gå och lägga er, svarade Prudence.

— Den stackaren! Jag tar livet av henne! Seså, mina herrar, det är tid för er att gå.

Tio minuter senare avlägsnade vi oss, Gaston och jag. Marguerite tryckte min hand, då hon sade adjö, och blev ensam med Prudence.

— Nå, frågade Gaston, när vi kommit ut, vad säger du om Marguerite?

— Hon är en ängel, och jag är tokig i henne.

— Jag kunde tro det! Har du sagt henne det?

— Ja.

— Och lovade hon att tro dig?

— Nej.

— Det är icke som Prudence.

— Har hon lovat dig något då?

— Mer än så, kära du! Man skulle icke tro, att hon är så väl bibehållen, den tjocka Duvernoy!