Kameliadamen/Kapitel 17

17.

Morgonen därpå skickade Marguerite tidigt bort mig, sägande, att hertigen skulle komma, och lovade att skriva till mig, så fort han gått, för att bestämma aftonens möte.

Under dagens lopp fick jag också följande biljett:

”Jag far till Bougival med hertigen; var hos Prudence i afton klockan åtta.”

På den utsatta tiden var Marguerite tillbaka och kom för att träffa mig hos fru Duvernoy.

— Så ja, allt är arrangerat, sade hon, i det hon trädde in.

— Är villan hyrd? frågade Prudence.

— Ja, han samtyckte genast.

Jag kände icke hertigen, men jag blygdes över att bedraga honom så, som jag gjorde.

[ 159 ]— Men det är inte allt, återtog Marguerite.

— Vad är det mera då?

— Jag har bestyrt om bostad åt Armand också.

— I samma hus? frågade Prudence skrattande.

— Nej, men i Point-du-Jour, där vi åto frukost, hertigen och jag. Under det han såg på utsikten, frågade jag fru Arnould — ty det är ju fru Arnould hon heter, eller hur? — frågade jag henne, om hon hade en lämplig våning att hyra ut. Hon hade just en, med salong, tambur och sängkammare. Det är allt, vad som behövs, tänkte jag. Sextio francs i månaden. Det hela möblerat, så att det kan muntra upp en misantrop. Jag har tagit rummen. Gjorde jag rätt?

Jag omfamnade henne.

— Det kommer att bli förtjusande, fortsatte hon, ni får en nyckel till lilla porten, och jag har lovat hertigen en till stora grinden, som han nog icke tar emot, ty när han kommer, kommer han endast på dagen. Jag tror, oss emellan sagt, att han är förtjust över denna nyck, som avlägsnar mig från Paris för en tid och tystar munnen på hans familj en smula. Men han frågade likväl, hur jag, som tycker så mycket om Paris, kunde besluta mig för att begrava mig där på landet; jag svarade, att jag var klen och behövde vila mig. Han tycktes icke tro mig mer än till hälften. Den stackars gubben är alltid ängslig. Vi måste alltså vara mycket försiktiga, käre Armand, ty han kommer att låta övervaka mig där borta, och det är icke nog med, att han hyr en villa åt mig, utan han måste också betala mina skulder, ty jag har olyckligtvis några sådana. Passar det er, allt det här?

— Ja, svarade jag, i det jag försökte tysta ned de skrupler, som detta sätt att leva då och då väckte hos mig.

— Vi gingo igenom huset i minsta detalj — vi komma att få det utmärkt där. Hertigen tänkte [ 160 ]på allt. Ack, min vän, tillade den tokiga flickan och kysste mig, ni är inte att beklaga, det är en millionär, som bäddar åt er.

— Och när flyttar ni ut? frågade Prudence.

— Så snart som möjligt.

— Ni tar väl med er edra hästar och er vagn?

— Jag tar med mig allt, vad jag har. Ni får se om våningen under min frånvaro.

Åtta dagar senare hade Marguerite tagit lanthuset i besittning, och jag var installerad i Point-du-Jour.

Då började ett liv, som jag skulle ha mycket svårt att beskriva för dig.

I början av sin vistelse i Bougival hade Marguerite icke helt och hållet kunnat bryta med sina vanor, och som huset alltid var på festfot, kommo alla hennes väninnor och hälsade på henne; under en månad förgick icke en dag, utan att Marguerite hade åtta eller tio personer vid sitt bord. Prudence å sin sida tog med sig alla sina bekanta och gjorde les honneurs för dem, som om huset varit hennes.

Hertigens pengar betalade allt detta, som du väl kan förstå, och ändå hände det tid efter annan, att Prudence kom och bad mig om en tusenfrancssedel, som hon sade, för Marguerites räkning. Du vet, att jag vunnit litet på spel; alltså skyndade jag mig att lämna Prudence, vad Marguerite begärde genom henne, och rädd att hon skulle komma att behöva mer än jag hade, lånade jag i Paris en summa av samma storlek, som jag redan lånat förut en gång, och som jag mycket ordentligt betalat igen.

Jag fann mig då åter kunna förfoga över en tio tusen francs, utan att räkna min pension.

Det nöje, Marguerite erfor över att se sina vänner hos sig, började emellertid minskas vid de kostnader, detta nöje ådrog henne, och i synnerhet av nödvändigheten att be mig om pengar ibland. Her[ 161 ]tigen, som hyrt villan för att Marguerite skulle vila sig där, visade sig icke mera, rädd att ständigt träffa på ett talrikt och muntert sällskap, varav han icke ville bli sedd. Detta kom sig egentligen därav, att då han en dag kom för att äta middag på tu man hand med Marguerite, råkade han mitt in i en frukost för femton personer, vilken ännu icke var slut vid den tid, då han ämnat sätta sig till middagsbordet. Då han utan att ana något öppnade dörren till matsalen, hälsades hans inträde av en allmän skrattsalva, och han var tvungen att skyndsamt taga till flykten för den näsvisa munterheten hos de damer, som befunno sig där.

Marguerite hade stigit upp från bordet, skyndat efter hertigen in i rummet bredvid och så mycket som möjligt bemödat sig att få honom att glömma tilldragelsen; men gubben hade blivit sårad i sin fåfänga och var stött. Han hade tämligen grymt förklarat för den stackars flickan, att han var trött på att betala hennes dårskaper, då hon icke förstod att skaffa honom aktning hemma hos sig, och så hade han avlägsnat sig mycket uppbragt.

Efter den dagen lät han icke vidare höra av sig, trots det att Marguerite avskedade sina gäster och förändrade sina vanor. Jag vann på det, att Marguerite mera fullständigt blev min, och att min dröm äntligen gick i fullbordan. Marguerite kunde icke längre vara mig förutan. Utan att bry sig om följderna visade hon öppet vårt förhållande, och det hade gått så långt, att jag nu bodde hos henne. Tjänstfolket kallade mig herrn och betraktade mig officiellt som sin husbonde.

Prudence hade hållit långa moralpredikningar för Marguerite med anledning av detta hennes nya levnadssätt; men denna hade svarat, att hon älskade mig, att hon icke kunde leva utan mig, och att hon, vad än följden måtte bliva, icke ville avstå från lyckan att ständigt ha mig hos sig, [ 162 ]varpå hon tillade, att alla, som icke tyckte om den saken, hade sin frihet att icke komma igen.

Det var, vad jag hört en dag, då Prudence sagt åt Marguerite, att hon hade något mycket viktigt att meddela henne, och då jag hade lyssnat vid dörren till det rum, där de stängt in sig.

Några dagar efteråt kom Prudence tillbaka.

Jag var längst bort i trädgården, när hon kom, och hon såg mig icke. Av det sätt, varpå Marguerite gick emot henne, anade jag, att ett samtal skulle följa, liknande det jag redan förut uppsnappat, och jag ville höra det liksom det förra.

De båda kvinnorna stängde in sig i en budoar, och jag ställde mig och lyssnade.

— Nå? frågade Marguerite.

— Jo, jag har träffat hertigen.

— Vad sade han?

— Att han gärna förlät er det första uppträdet, men att han fått höra, att ni levde offentligt tillsammans med herr Armand Duval, och att det förlät han er inte. Om Marguerite lämnar denne unge man, så skall jag liksom förut ge henne allt, vad hon vill, men i annat fall får hon avstå från att be mig om något, vad det vara må.

— Och ni svarade?

— Att jag skulle ge er del av hans beslut, och så lovade jag att tala förstånd med er. Betänk, mitt kära barn, den ställning ni förlorar, och som Armand aldrig skall kunna återge er. Han älskar er av hela sin själ, men han är inte förmögen nog att tillfredsställa alla edra behov, och ni måste ändå till sist en dag skiljas åt, då det är för sent, och då hertigen icke mer vill göra något för er. Vill ni, att jag skall tala med Armand?

Marguerite tycktes fundera, ty hon svarade icke. Mitt hjärta klappade våldsamt, under det jag väntade på hennes svar.

— Nej, återtog hon, jag vill icke lämna Armand [ 163 ]och jag vill inte gömma mig för att vara tillsammans med honom. Det är kanske en dårskap, men jag älskar honom! Vad vill ni, jag skall göra? Och dessutom har han blivit van vid att älska mig utan hinder; han skulle lida allt för mycket av att nödgas lämna mig, vore det också endast en timme om dagen. För övrigt har jag inte så mycken tid kvar att leva, att jag behöver göra mig olycklig och blint lyda en gammal gubbe, vars blotta åsyn kommer mig att åldras. Må han behålla sina pengar; jag bryr mig inte om dem.

— Men hur tänker ni bära er åt?

— Det vet jag inte.

Prudence ämnade troligen svara något, men jag rusade in och kastade mig för Marguerites fötter, fuktande hennes händer med tårar av glädje över att vara så högt älskad.

— Mitt liv tillhör dig, Marguerite, du behöver inte längre den där mannen — jag finns ju här! Skulle jag väl någonsin kunna överge dig, och hur skulle jag kunna återgälda den lycka du skänker mig? Intet tvång längre, min Marguerite — vi älska varandra! Vad bry vi oss om allt det andra?

— Ack ja, jag älskar dig, min Armand! mumlade hon och slingrade sina armar om min hals, jag älskar dig så som jag aldrig trodde, att jag skulle kunna älska. Vi skola bli lyckliga, vi skola leva i stillhet, och jag skall säga ett evigt farväl åt det liv, jag nu rodnar över. Aldrig skall du ju förebrå mig det förflutna, inte sant?

Tårarna kvävde min röst. Jag kunde icke svara annat än genom att trycka Marguerite mot mitt hjärta.

— Seså, sade hon, vändande sig till Prudence med upprörd stämma, tala om för hertigen, vad ni nu sett och tillägg, att vi inte behöva honom.

Allt ifrån den dagen var det icke mera fråga om hertigen. Marguerite var icke längre den glädje[ 164 ]flicka jag lärt känna. Hon undvek allt, som kunnat påminna mig om det liv, vari jag först träffat henne. Aldrig hade en hustru, en syster, för sin make eller en bror den kärlek och de omsorger, hon ägnade mig. Hennes sjukliga natur var öppen för alla intryck, tillgänglig för alla känslor. Hon hade brutit med sina väninnor som med sina vanor, med sitt forna språk som med sin forna slösaktighet. När man såg oss gå ut för att företaga en roddtur i en liten näpen båt, som jag köpt, skulle man aldrig kunnat tro, att denna kvinna i sin vita klänning, stora halmhatt och med den enkla sidenmantiljen på armen till skydd mot svalkan på floden var samma Marguerite Gautier, som fyra månader förut väckt uppseende med sin lyx och sina skandaler.

Ack! Vi hade brått med att vara lyckliga, som om vi anat, att vi icke skulle få förbli det länge.

På två månader hade vi icke ens farit in till Paris. Ingen kom och hälsade på oss, utom Prudence och den där Julie Duprat, som jag redan talat med dig om, och till vilken Marguerite längre fram skulle lämna den rörande berättelse, jag har här.

Jag tillbragte hela dagar vid min älskarinnas fötter. Vi öppnade fönstren, som vette åt trädgården, och i det vi sågo sommaren muntert skalkas i trädens skugga med blommorna, som den alstrat, inandades vi sida vid sida det verkliga livet, som varken Marguerite eller jag dittills hade förstått.

Hon visade ett barns förvåning över de minsta ting. Det fanns dagar, då hon sprang omkring i trädgården som en tio års flickunge efter en fjäril eller en trollslända. Denna kurtisan, som på buketter förslösat mera pengar än vad en hel familj behöver för att leva gott, satte sig stundom för en [ 165 ]hel timme på gräsplanen för att undersöka den enkla blomma, vars namn hon bar.

Det var under denna tid, som hon så ofta läste Manon Lescaut. Jag överraskade henne många gånger, görande anteckningar i boken, och hon sade alltid, att då en kvinna älskar, kan hon icke göra, vad Manon gjorde.

Två eller tre gånger skrev hertigen till henne. Hon kände igen stilen och gav mig breven utan att läsa dem.

Ibland lockade ordalagen i dessa brev tårar i ögonen på mig.

Han hade trott, att han, genom att tillsluta sin börs för Marguerite, skulle återföra henne till sig; men då han såg gagnlösheten av dessa medel, hade han icke kunnat härda ut längre. Han skrev och bad liksom förr att få tillstånd att komma tillbaka på vilka villkor som helst.

Jag hade alltså läst dessa enträgna och upprepade brev och rivit sönder dem, utan att tala om för Marguerite, vad de innehöllo, och utan att råda henne till att återse gubben, fastän en känsla av medlidande för den arme mannens sorg drev mig därtill. Men jag var rädd att hon i detta råd skulle se en önskan att låta hertigen, på samma gång han återtog sina förra besök, också återtaga utgifterna för hushållningen, och mer än allt annat fruktade jag, att hon skulle tro mig i stånd till att förneka, det jag vore ansvarig för alla de följder, som hennes kärlek till mig kunde bringa över henne.

Detta ledde till, att då hertigen icke fick något svar, slutade han att skriva, och Marguerite och jag fortforo att leva tillsammans utan att bekymra oss om framtiden.