Kapten Grants barn/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På Atlanten
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

På Australiens kust
Till häst och i oxkärra  →


[ 127 ]

TOLVTE KAPITLET.
På Australiens kust.

John Mangles första omsorg blev att kasta ankar, och han fann, att bottnen var fast och säker. Havet kunde icke återtaga sitt rov. Räddningsarbetet var fullbordat, och lord Glenarvan tryckte hårt hans hand.

— Tack, John! sade han sakta.

Men varken lady Helena, Mary eller Robert anade, hur stor den fara varit, för vilken de varit utsatta.

Då kaptenen nu undersökte den plats, dit de kommit, fann han, att de lyckligtvis icke blivit kastade alltför långt ur sin kurs. De befunno sig knappast två grader norr om kap Bernouilli, och det beslöts därför, att Duncan, så fort stormen lagt sig, skulle sakta segla nedåt kusten för att söka upptäcka några spår efter Brittannias skeppsbrott. Ända till trettioåttonde breddgraden skulle de fortsätta sina efterforskningar.

[ 128 ]— Och om vi icke heller då finna några spår? framkastade Glenarvan, vänd mot Paganel.

Denne hade blivit allvarsam, som om han just i detsamma kommit att tänka på någon viktig omständighet.

— I det fallet, mina vänner, sade han, och i fall befolkningen vid kap Bernouilli icke heller har något att berätta om skeppsbrottet, återstår för oss ingenting annat än att återvända till Europa.

Mary brast ut i ett rop av oro, och Glenarvan bad honom förklara sig.

— Jo, sade geografen, som vi veta, är ostkusten av Australien tätt befolkad av civiliserade människor. Där har kapten Grant icke kunnat råka i infödingarnas händer. Det enda ställe, där han kunnat göra det, är här i trakten. Och finna vi något spår, som ger oss anledning att tro, det han blivit bortsläpad av de vilda stammarna, så måste vi naturligtvis söka honom i det inre av landet. Men utan ett sådant spår är det lönlös möda, ty vi kunna icke här som i Amerika förmoda, att buteljen blivit utkastad i någon flod, som burit den till havet. Den trakt av Australien, som genomskäres av den trettiosjunde breddgraden, är nämligen mycket fattig på större floder. Och de, som finnas, flyta icke som Rio-Colorado och Rio-Negro i Sydamerika genom öde landsträckor utan utmynna i liv[ 129 ]liga hamnar, där buteljen med dokumenten säkert skulle ha blivit observerad.

Dessa anmärkningar gjorde ett starkt intryck. Men icke desto mindre beredde man sig med gott mod att börja efterforskningarna. Redan samma afton lade sig stormen. Och som Duncans ena propelleraxel vid närmare undersökning visade sig vara bruten och skadan icke kunde repareras annat än vid varvet i Melbourne, skyndade man sig att sätta upp nya segel och ge sig av.

De följande dagarna strök jakten så tätt som möjligt intill kusten, under det man spejade efter minsta spillra, som kunde tyda på att ett skeppsbrott ägt rum. Slupen sattes ofta i land, för att man skulle kunna göra ännu noggrannare efterspaningar. Men icke en plankbit, icke en spira! Dock var det ju möjligt, att infödingarna undanskaffat och gjort sig nytta av vrakets lämningar.

Deras sista hopp stod nu till kap Bernouilli, dit de anlände den 20 december. Alla Duncans passagerare följde nu med slupen för att gå i land, och Marys och Roberts oro voro stegrade till sin höjd.

Lady Helena satt med armen om Marys liv och intalade henne hopp, och John Mangles betraktade henne varmt och deltagande.

— Ja, miss Mary, sade han, det är i det ögonblicket, då man icke längre tycker sig ha några [ 130 ]utsikter, som hjälpen är som närmast, och som försynen visar oss en ny utväg.

Gud give, ni hade rätt, herr John! svarade Mary.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 130.jpg

De resande stego i land på en ödslig och klippig strand. Men efter en stunds klättring uppåt branterna utropade Robert, som först nådde högsta toppen:

— En kvarn!

Det var ett gott tecken. Och snart påträffade de rikliga bevis på att trakten var befolkad, icke [ 131 ]blott av människor utan av civiliserade människor. Välskötta sädesfält och ängar, där boskap betade, utbredde sig för deras ögon. Längre fram upptäckte de uthus och ett solitt boningshus, omgivet av en präktig trädgård. Fyra hundar störtade skällande ut ur huset, och för att tysta dem steg därpå en femtio års man ut på trappar och gick vänligt emot vandrarna.

— Välkomna, främlingar, till Paddy O'Moores hus! sade han.

Det var en irländare, som med sin familj slagit sig ned i denna obebyggda del av Australien och från att ha börjat med tomma händer nu arbetat sig upp till välstånd. Hans hustru och barn hade även kommit ut, och de förenade sig med honom att be de främmande gästa deras hem. Med tacksamhet antogo också de senare den hjärtliga inbjudningen och stego in i det med gammaldags enkelhet och trevnad inredda huset. Då middagen serverades, samlades de tillika med värdfolket kring ett långt och rikt försett bord, där farmens alla arbetare, vilka betraktades som husbondefolkets likar, redan stodo väntande vid den nedre ändan.

Efter att värden läst en bordsbön, satte man sig. Och under måltiden berättade den öppenhjärtige irländaren sin historia, hur han svultit därhemma i Irland, och hur lycklig och rik han kände sig här. I utbyte mot detta förtroende omtalade [ 132 ]nu Glenarvan, vad som fört honom och hans kamrater till dessa trakter, beskrev de funna dokumenten och frågade, om någon visste något om Britannias skeppsbrott.

Mary och Roberts hjärtan klappade, och deras såväl som deras följeslagares ögon voro ångestfullt fästa på irländarens ansikte, medan de väntade på hans svar.

Då detta kom, nedslog det emellertid genast alla deras förhoppningar. På de två senaste åren, förklarade farmaren bestämt, hade intet skeppsbrott ägt rum utanför dessa kuster.

De båda barnen kunde icke behärska sig. Tårarna stego dem i ögonen, och i salen blev det för ett par ögonblick alldeles tyst. Kapten Grants ädelmodiga uppsökare försökte sätta sig in uti, att alla deras forskningar hade strandat och att deras färd nu nått sin slutpunkt.

Men plötsligt reste sig en man vid den nedre bordsändan.

— Prisa och tacka Gud, mylord! sade han vänd till Glenarvan. Om kapten Grant lever, måste han finnas på Australiens jord.

Den rörelse, dessa ord uppväckte, var obeskrivlig. Glenarvan hade sprungit upp från sin plats och stött tillbaka sin stol.

— Vem är det, som talar på detta sätt? frågade han.

[ 133 ]— Jag, svarade arbetaren med fast röst. Jag är skotte som ni, mylord. Och jag är en av de skeppsbrutna från Britannia.

Alla de resande störtade upp och fram till den talande, Robert i främsta ledet, Mary så gripen och darrande, att lady Glenarvan måste stöda henne. Men även irländaren var överraskad.

— Du, Ayrton, sade han. Det har du aldrig sagt mig.

Ayrton, som farmaren kallade honom, var en fyrtiofem års man, kraftfull, senig och med ett ansikte fullt av förstånd och viljekraft, ehuru det låg en viss hårdhet i uttrycket. Man såg strax på hans utmärglade, fastän härdade kropp, att han genomgått svåra lidanden Och han hade något imponerande i sitt väsen.

— Ni är således en av matroserna på Britannia? frågade Glenarvan.

— Ja, mylord, kapten Grants kvartermästare.

— Och räddades tillsammans med honom vid skeppsbrottet?

— Nej, mylord, jag är inte någon av de matroser, som nämnas i dokumentet. Jag spolades över bord av en sjö och kastades i land. Om dokumentet vet jag ingenting. Det måste kaptenen ha kastat ut, sedan jag var borta. Jag trodde, att både han och hela besättningen drunknat och att jag var den ende överlevande.

[ 134 ]— Men ni sade ju, att kapten Grant lever?

— Nej, jag sade, om han lever, så måste han finnas här i Australien.

— Var skedde skeppsbrottet då? frågade majoren äntligen, framställande det spörsmål, som borde gjorts först.

— När jag spolades bort från fördäcket, där jag höll på att hala ner focken, var Britannia icke mer än två kabellängder från Australiens kust, svarade Ayrton.

— På trettiosjunde breddgraden? frågade John Mangles.

— Ja, på trettiosjunde breddgraden.

— Vid västra kusten?

— Nej, vid den östra.

— Och vilken dag var det?

— Natten till den 27 juni 1862.

— Rätt, rätt! utbrast Glenarvan förtjust.

— Och ni inser således, jag hade skäl i att säga, att om kapten Grant lever, måste han sökas på Australiens jord, tillade Ayrton.

Ja, Glenarvan insåg det. Och nu. då de slutligen fått en ledtråd, skulle de söka honom med fördubblad iver! Robert var utom sig av glädje. Mary stod och höll en av Ayrtons händer i sina. Denne man var ju en av hennes fars kamrater.

— Å, herr Ayrton, sade hon, tala litet om vår far. Matrosen villfor hennes önskan, berättade om [ 135 ]hela Britannias resa och skildrade ofta händelser, vilka hon delvis kände till genom faderns brev. Dessutom anförde han smådrag hos kaptenen, som de bägge barnen kände igen. Och de själva voro honom väl bekanta. Han hade sett dem vid Britannias sista avresa från Glasgow och påminde dem om avskedsfrukosten ombord, och hur Robert plötsligt försvunnit men återfunnits högt upp i vanterna.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 135.jpg

— Det är sant, det är sant! ropade Robert.

Ayrton omtalade även, hur det gått till vid Britannias skeppsbrott. Tre veckor efter sedan fartyget lämnat Callao och var på hemväg till Europa, råkade det ut för en häftig storm, [ 136 ]som övergick till orkan. Nära australiska kusten sprang det läck, och strax därpå spolades Ayrton över bord och kastades i land av vågorna. När han sedan kom till medvetande, befann han sig i händerna på de infödda, som släpade honom till det inre av landet. Hos dem hade han under nära två år uthärdat en svår fångenskap men slutligen fått tillfälle att rymma, länge försmäktande irrat omkring i ödemarken och slutligen haft den turen att komma hit till Paddy O'Moores farm, där han tillbringat två lyckliga månader.

— Och om Ayrton känt sig tillfreds här hos mig, sade irländaren, så har jag också varit nöjd med honom. Jag är glad, så länge jag får behålla honom.

Detta husbondens goda intyg tycktes väl knappast behövas. Ayrton hade ju givit en mängd faktiska bevis på sanningsenligheten av vad han sagt, och på alla frågor hade han svarat tillfredsställande. Men hur stort och allmänt förtroende han än tillvunnit sig, var det dock en, som ännu icke såg riktigt övertygad ut, nämligen den kritiske majoren.

— Så-å, ni var kvartermästare ombord på Britannia? sade han.

— Ja, svarade Ayrton utan att tveka.

Men som om han känt sig utsatt för ett visst misstroende, tillade han:

[ 137 ]— Jag har för övrigt räddat mitt kontrakt.

Han gick strax ut för att söka reda på papperet, och under hans frånvaro försäkrade Paddy O'Moore ännu en gång, att han satte högt värde på honom. Hans historia hade han hört förut med undantag av namnet på det förolyckade fartyget och dess kapten.

Då matrosen efter ett par ögonblick återvände, bredde han ut kontraktet framför de resande. Var och en kunde själv läsa om hans uppgörelse med kapten Grant, och Mary kände till och med igen sin fars handstil. Det fanns intet tvivel mer. Han var den, han gav sig ut för att vara.

— Och vad är nu att göra? frågade Glenarvan. Vad råder ni oss till, Ayrton?

— Jag tänker som ni, mylord, att kapten Grant och de två matroserna liksom jag själv blivit tillfångatagna av infödingarna och bortsläpade inåt landet. För att finna dem måste man därför börja sökandet från den plats, där skeppsbrottet ägde rum, vilket måste ha varit i närheten av det ställe, där jag blev kastad i land, det vill säga i Twofoldsviken. I ert ställe skulle jag gå ombord på Duncan och bege mig dit.

— Ja, om Duncan blott vore i gott stånd, sade Glenarvan.

Och han berättade för Ayrton, huru Duncans maskin blivit obrukbar, och att den måste repa[ 138 ]reras i Melbourne. Visserligen kunde man ju använda seglen, men finge man motvind, så kunde kringseglingen draga en oberäkneligt lång tid, och båten måste ändock tillbaka till Melbourne.

— Nå, så låt den gå till Melbourne, sade Paganel. Vi resa utan den genom Australien, liksom vi rest igenom Amerika längs med trettiosjunde breddgraden.

— Men Duncan då? frågade Ayrton med en egendomlig iver.

— Duncan möter oss, eller vi möta Duncan. Finna vi kapten Grant på vår väg, fara vi med honom till Melbourne. Varom icke träffa vi Duncan på motsatta kusten.

Förslaget vann bifall, i synnerhet som geografen förklarade, att resan knappt skulle räcka en månad, ungefär lika lång tid, som Duncan behövde för att reparera, och att den skulle erbjuda så få besvärligheter, att han till och med röstade för att lady Helena och Mary skulle följa med. Landet var på den sträcka, över vilken de skulle fara, till stor del engelskt och hade banade vägar, ja flerstädes till och med järnvägar. Inga faror, inga vilddjur, inga vildar, eller åtminstone inga grymma vildar, sådana som funnos på Nya Zeeland.

— Men straffångarna då, anmärkte Glenarvan.

— Det finns inga straffångar i provinsen Vic[ 139 ]toria, som vi skola fara igenom. Straffångskolonierna ligga här i öster.

Denna utsago bekräftades av både irländaren och Ayrton. Den senare sade sig icke under hela sin vistelse i Australien ha sett till någon straffånge.

Glenarvan såg på sin hustru och frågade, vad hon tänkte.

— Detsamma som ni alla tänka, svarade hon. Att vi måste bege oss av så fort som möjligt.