Kapten Grants barn/Kapitel 11
| ← I elementens våld |
|
På Australiens kust → |
ELVTE KAPITLET.
På Atlanten.
Då slupen närmade sig Duncan, stodo Lady Glenarvan, Mary och kapten Mangles på kommandobryggan och försökte urskilja de avhämtade från varandra. Marys hjärta klappade hårt av oro och förväntan.
— Min far är med! utropade hon gång på gång.
Hon tyckte sig se honom, och lady Helena understödde hennes förhoppningar. De sågo så lätt, vad de ville se. Men John Mangles teg. Hans vana sjömansöga hade snart upptäckt, att de återvändande icke hade några främlingar med sig. Men han hade icke hjärta att nedslå den unga flickans förhoppningar. Hennes glädje hade blivit hans glädje och hennes sorg hans sorg, ty under den tid, de tillsammans tillbragt på Duncan, hade han fått henne mycket kär, något som varken undgått henne själv eller deras omgivning. Men oaktat han hyste ett visst hopp om att hans böjelse var besvarad, hade han ännu icke yttrat ett ord till henne om sina känslor, ty hans samvetsgrannhet bjöd honom att först invänta återfinnandet av hennes far för att även kunna vinna hans bevågenhet.
Det dröjde emellertid icke länge, innan Marys egna ögon sade henne, att hon glatt sig förgäves, och det var med tårskymd blick hon omfamnade Robert, då denne kommit upp på däcket.
Men hennes sorg och lady Helenas och John Mangles förstämning skingrades, då Glenarvan skyndade sig att berätta om den nya tolkningen av dokumentet. Och då han sedan med de livligaste färger skildrade Roberts bedrifter, svällde Marys systershjärta av stolthet och fröjd, lady Glenarvan omfamnade varmt den duktige gossen, och besättningen hurrade för honom. Han och Paganel, som visat en så stor skarpsinnighet och lärdom, blevo dagens hjältar. Och i synnerhet njöt Paganel av denna popularitet. Han flög ur den ena famnen i den andra alldeles som biet från blomma till blomma.
Efter att de återkomna i sin tur hört historien om Duncans lyckliga men på äventyr fria resa och sedan på nytt satt sig in i det civiliserade livet ombord på Duncan och med välbehag smakat på hur det kändes att äta väl tillagade rätter vid dukat bord, sova i en ordentlig säng och gå klädda i torra och rena kläder, företogo de sig att på allvar diskutera frågan om vart färden nu skulle ställas.
Paganel bredde ut skeppskartorna på bordet i däcksalongen och visade de andra tydligt den väg, trettiosjunde breddgraden tog. Ingen kontinent låg i dess väg, förrän den vid kap Bernouilli stötte på Australiens västkust. Och det var således till kap Bernouilli de borde styra sin kosa.
— Vänta litet! sade den alltid betänksamma majoren. Vi ha redan ett par gånger misstagit oss om dokumentets tolkning. Låt oss nu tänka oss riktigt väl för, så att det icke upprepas ännu en gång.
— Förlåt, min vän, invände geografen, då jag kom i ert sällskap, hade ni redan er tolkning färdig, och det förledde mig. Men nu har jag bildat mig min egen mening …
— Gott. Vi få hoppas den är ofelbar. Men vill ni alla fall vara snäll och säga mig en sak.
De sista underrättelserna om kapten Grant datera sig från Callao den 30 maj 1862. Men hur skulle Brittannia åtta dagar efter att ha lämnat Perus kust kunna befinna sig i Indiska havet utanför Australiens västkust?
Paganel funderade några ögonblick och vände sig sedan till John Mangles.
— Är det inte möjligt, att ett gott fartyg på en månad kan göra den resan? frågade han.
— Jo, det finns till och med seglare, som ha gjort den på kortare tid.
Geografen vände sig strålande till Mac Nabb.
— Då är den orimlighet, ni påpekade, icke så svår att komma till rätta med, sade han. Vi behöva bara tänka oss, att framför sjuan stått en etta eller en tvåa, som liksom så mycket av den övriga skriften blivit utplånad, så blir det i stället för den 7 juni den 17 eller 27.
Ånyo hade Paganel givit ett prov på sin skarpsinnighet, och de andra, den misstrogne majoren inbegripen, kunde icke undgå att godkänna förklaringen. Det var åtminstone sannolikt, att den var riktig.
Men Mac Nabbs hade flera frågor att göra. Han tyckte, det skulle vara skada, om de måste vända om och fara tillbaka samma väg de kommit, därför ville han vara säker på att det icke fanns någon plats på trettiosjunde breddgraden mellan Amerika och Australien, där man möjligen kunde söka kapten Grant. Man skulle inte fästa sig vid ordet kontinent. Detta kunde möjligen också ha fått en oriktig tolkning.
Man lutade sig åter över kartorna. Men det ådagalades blott med ännu större visshet, att det förhöll sig så, som Paganel sagt, nämligen att endast de små ögrupperna Tristan d'Acunha och Amsterdam lågo på trettiosjunde breddgradens lopp från Amerika till Australien. Och som båda dessa ösamlingar voro bebodda av euroéer, kunde icke kapten Grant ha kastats i land på dem utan att ha blivit återbördad till sitt land igen. De voro således ställda utom räkningen, och man kom överens om, att skulle kapten Grant finnas någonstädes på jorden, så måste det vara i Australien.
Kursen sattes därför dit, och den trettiosjunde breddgraden följdes så noga som möjligt. Västanvinden gynnade överfärden, och det såg ut, som om den skulle komma att försiggå särdeles snabbt och lyckligt. Men när man befann sig ungefär fyra dagars resa från kap Bernouilli, mojnade vinden, och det uppstod snart fullkomlig stiltje.
John Mangles blev orolig för kolförrådet. Om man icke kunde taga seglen till hjälp, var det fara värt, att de återstående kolen icke skulle vara tillräckliga för att mata maskinen och föra fartyget i land, i synnerhet om det blev motvind. Dag efter dag förflöt emellertid, utan att man, som sjömännen sade, “fick så mycket vind, att det kunde fylla en hatt”. Och kaptenens ansikte mulnade så synbart, att Glenarvan, en gång, då de voro ensamma på kommandobryggan, frågade, om han gick och bar på några nya farhågor.
— Ja, mylord, svarade John, så är det, fastän jag inte velat säga något för att inte oroa damerna. Men till er kan jag nämna det. Barometern har under flera dagar fallit säkert och oavbrutet, och det är ett dåligt tecken, i synnerhet i sammanhang med stiltje.
— Ja, jag vet det. Vi måste vara beredda, sade lorden.
Han visste, att det betydde våldsam storm. Och en sådan kom också snart nog. Redan på kvällen blev himlen mörk och hotande, och vid midnatt blåste det upp. Det knakade i master och tåg. Det suckade i skrovet. Och lady Helena och Mary, som icke kunde sova för bullret och fartygets häftiga kastningar, begåvo sig upp på kommandobryggan. Men så fort John Mangles märkte dem, bad han dem genast gå ned igen. Sjöarna kunde i nästa ögonblick skölja över bryggan.
De hade även knappast hunnit nedför trappan, förrän orkanen bröt ut i fullt raseri. Masterna veko sig under seglens pressning, och jakten tycktes lyfta sig över vågorna.
— Bärga focken! skrek John Mangles.
Matroserna störtade sig till sina poster. Skoten släcktes, focken halades ned med ett dån, som för ett ögonblick överröstade stormens, skorstenen utstötte moln av svart rök, och båten krängde så våldsamt, att propellrarna oupphörligt arbetade i luften.
Glenarvan, majoren, Paganel och Robert höllo sig krampaktigt fast vid räcket, under det de med en med förfäran blandad beundran åskådade Duncans kamp mot vågorna.
Plötsligt hördes emellertid en gäll alarmsignal. Ångan rusade ut ur ångpannans säkerhetsventiler. En fruktansvärd stöt skakade hela jakten, och Wilson, som stod vid rodret, kastades omkull av en oväntad störtsjö. Duncan vände sig med vinden och drev för vågorna.
— Vad är det? skrek John Mangles, i det han rusade emot maskinisten, som hade sprungit upp på däck.
— Maskinen, maskinen! skrek denne.
Kaptenen störtade ned i maskinrummet, som var fyllt av vit ånga. Pistonerna stodo orörliga. Maskineriet hade stannat. Propellrarna voro sannolikt bräckta. Och för närvarande fanns det ingen möjlighet att tänka på reparation.
John Mangles gick upp igen och underrättade Glenarvan med några ord om förhållandet, i det han på samma gång bad honom att lämna däcket tillsammans med de övriga passagerarna. Sjöarna kunde när som helst sopa bort dem från kommandobryggan.
— Men kunna vi inte på något sätt vara till nytta? frågade lorden, protesterande mot uppmaningen att gå ned.
— Det finns omständigheter, mylord, svarade kaptenen med fast röst, under vilka jag är absolut herre ombord. Jag måste vara ensam med mitt folk. Gå nu ned! Jag vill det.
För att John Mangles skulle uttrycka sig på detta sätt, måste faran vara stor, och han blev också strax åtlydd.
Det gällde nu att rädda fartyget ur den svåra belägenhet, vari det skadade maskineriet försatt det. John Mangles behöll storseglet uppe, brassade de övriga seglen och satte jakten upp mot vågorna. Den flög som en pil över vattnet. Men skulle seglen hålla? Det var frågan. Så länge master och vanter stodo bi, måste man dock låta det gå, som det gick. Det fanns intet val.
Natten förflöt utan någon förändring till det bättre. Kaptenen hade hoppats, att stormen skulle sakta sig mot morgonen. Men tvärtom tilltog den då i styrka. Fartyget darrade i alla fogar, masttopparna piskade vågorna. Det fanns ögonblick, då besättningen trodde, att jakten icke skulle resa sig igen. Och redan stodo matroserna färdiga att kapa vanterna på stormasten, då seglen ryckte sig lösa från sina fästen och flögo bort som jättelika fåglar.
Duncan hade nu intet värn mot vågorna. Den kastades omkring som en boll, och masterna voro nära att brytas. Det enda John Mangles hade att göra var att försöka sätta upp ett stormsegel, vilket också lyckades efter flera timmars arbete. Medelst denna lilla duk flög fartyget framåt med otrolig fart mot den australiska kusten, och dess kapten, som icke för ett. ögonblick lämnade sin post varken för att vila eller smaka föda, fäste oavvänt sitt öga på dimmorna i norr.
Vad han fruktade var, att de skulle dölja skär, mot vilka jakten när som hälst kunde krossas. Och slutligen gick han och sökte upp Glenarvan för att underrätta honom om faran.
Om icke försynen själv ledde dem fram genom bränningarna sade han, hade de att frukta det värsta.
— Gott, John, genmälde Glenarvan, jag skall försöka rädda min hustru. Vill du ta hand om Mary Grant?
— Ja, mylord, svarade kaptenen med fuktiga ögon.
De övriga passagerarna blevo nu kallade upp på däck, för att de icke skulle vara instängda, om något skulle inträffa. Och medvetna om stundens allvar stodo de tysta och betraktade det upprörda havet. Bakom de skymtande skären och sandbankarna tyckte sig emellertid John Mangles upptäcka liksom en bassäng med lugnare vatten. Om stormen saktat sig, kunde man kanske tagit sig fram ditin. Men det fanns ingen möjlighet därtill, då de ofantliga vågorna lyfte och slungade fartyget på detta sätt.
Nu voro de icke mer än några kabellängder från de oundvikliga sandbankarna. Fanns det då intet medel att lugna vågorna?
— Olja, olja! utbrast John Mangles plötsligt.
Det gällde att försöka ett medel, som understundom lyckas. Om man häller ut en tillräcklig mängd olja på vågorna, flyter denna ut över dem och dämpar dem genast. Men denna verkan är snart övergående, och olyckligt det fartyg, som åter kommit ut ur oljans glänsande krets. Med fördubblat ursinne störta sig då de hämmade vågorna över det.
Matroserna skyndade sig efter de två kaggarna, som innehöllo jaktens oljeförråd, slogo bottnen ur dem och inväntade, stående vid bogsprötet, kaptenens kommandoord.
— Låt gå! skrek denne, då jakten var mitt för ingången till bassängen.
Kaggarna hängdes ut, en på vardera sidan om stäven, och välvdes om. Och ögonblickligen smektes havets skummande yta slät av den utflytande oljan.
Duncan gled fram över det lugnade vattnet och befann sig snart i bassängens skydd, under det vågorna, som inom kort frigjort sig från sitt hinder, svallade bakom fartyget i vanmäktigt raseri.