Karin Brandts dröm 1904/IV.
| ← III. |
|
V. → |
IV.
Vid godt humör kom Magnus Brandt denna morgon in till frukostbordet, åt två tallrikar rågmjölsgröt, en portion sill och potatis och drack kaffe därtill ur en stor kopp med guldrand, som ingen mer än brukspatronen själf fick begagna. Med döttrarna talade han föga, satt blott och såg nöjd ut med sin värld, i hemlighet njutande af, att flickorna ej gjorde några frågor.
Efter frukosten gjorde Magnus Brandt sin vanliga rond kring bruket och ägorna samt satt sedan hela förmiddagen instängd i sitt arbetsrum. Kontoret, som låg i inspektorsbyggnaden, fick sköta sig själft.
Samma eftermiddag hände det ovanliga, att Magnus Brandt skickade bud efter sina döttrar och lät säga, att han väntade dem i kabinettet. Kabinettet var ett litet rum, beläget mellan stora sängkammaren, som numera aldrig begagnades och till hvilken dörren var stängd, samt hvardagsrummet eller, som det oftast kallades, förmaket. Brukspatronen tålde icke ordet salong, emedan det klingade utländskt. De salonger, huset rymde, hade han dessutom själf stängt, och skulle rummet en gång användas, fick ordet sparas till andra tider.
Kabinettet stod alltid öppet, och allt, hvad där fanns, putsades och vårdades noga. Men genom en tyst öfverenskommelse gick sällan någon därin, och när familjen var samlad, satt man där aldrig. Här var mors rum, plägade flickorna säga till hvarandra. Här stod den raka, sirliga empiremöbeln, hvilken mor tyckt så mycket om, med soffan, som var afsågad, därför att den eljest icke fått plats. Här stod den dödas sybord, inlagdt med pärlemor, och det röda chagrinskrinet, där hon gömt sina nipper och brefven från förlofningstiden. Här stodo de hvita stakarna af alabaster med nya rena vaxljus, som aldrig tändes, potpourrikrukorna af kinesiskt porslin och den vackra, hvita pendylen. Härifrån såg man långt ut öfver sjön, och här mindes flickorna, att mor lekt med dem, läst för dem, sjungit och berättat sagor. Och när far kallade dem hit in, trampade de ovillkorligt golfvet med ohörbara steg. Allvarsam satt Magnus Brandt därinne före dem, och mildare var också hans ansiktsuttryck, än det plägade.
— Jag har tänkt på, hvad som skett, började han. Och jag vill gärna veta, hur det hela varit.
Systrarna sågo på hvarandra, där de sutto på hvar sin stol, och Karins hjärta klappade häftigt. Helst hade hon velat störta fram och falla fadern om halsen, men hon vågade icke.
— Jag menar, fortfor Brandt kort — har det, jag i går upptäckte, händt ofta?
— Ja, bröt Karin ut. Hon hatade mig.
Som om hon fruktat att ha sagt för hårda ord, rodnade hon och såg ned. Men Magnus Brandt fäste sig nu icke vid ord, han var upptänd af lust att få veta sanningen, och därför tvang han lugnt döttrarna att berätta. Småningom lyckades detta också, på så sätt, att Cecilia stillsamt började, och Karin fyllde i, när systern enligt hennes mening sade för litet. Nu fick Magnus Brandt höra sanningen. Han fick höra om scener, hvilka utspelats i hans eget hus och om hvilka han icke själf hade en aning. En småaktig grymhet, som gjorde uppfostran till tortyr. En hård, oböjlig stränghet, hvilken syntes utdela straff med glädje. En hel lång pinotid, som honom själf ovetande tryckt ned döttrarnas barndom och gjort dem rädda för honom själf. Och midt i allt detta föllo uttryck, hvilka för första gången kommo fadern att undra öfver, om icke döttrarna, så barn de voro, af det hela sett och förstått mera, än hvad han fann tillbörligt och nyttigt.
Magnus Brandt kände svetten betäcka sin panna, och ehuru han visste svaret på förhand, frågade han kort:
— Hvarför har ingen af er sagt mig detta förut?
— Vi vågade icke, kom det från Cecilia. Hon skrämde oss.
Karin nickade ifrigt. Hela tiden lyste hennes ögon.
— Det är öfver nu, sade Magnus Brandt betänksamt. Och vi få vara glada, att allt slutat, som det gjort.
Han uttalade orden, som om han in i sista minuten betänkt sig på, hvad han ville säga. Och först efter en paus fortsatte han:
— Jag vill inte, att ni en gång till ska få en guvernant i huset. Jag har fått nog af det. Jag vill lefva här ensam med er. Länge blir det ju ändå icke.
Han log, när han yttrade detta och fick en min, som om han nu gick så långt i skämt, som det för unga flickors öron var möjligt och lämpligt.
— En efter en af er skall ju ändå förr eller senare bli gift, och då sitter jag här ensam. Ja, ja, det passar mig ock. Och jag beklagar mig inte. Lifvet har gifvit mig mycket nog. Det bästa, jag kan tänka mig, är att nu få lefva i ro med er och slippa en främmande, som stör oss. Men då skall ni också veta, hur jag vill, att allting här skall ställas. Då ska ni båda sköta mitt hus, jag vill kunna lita på er som ni på mig. Du, Cecilia, ska hjälpa din yngre syster och lära henne, hvad hon icke nu vet. Blir det litet mindre franska och klink, så kan det vara likgiltigt, bara hon förstår att sköta ett hus och i tukt och med heder glädjas åt ungdomen, så länge den varar, och åt arbetet, som dock är det bästa, lifvet ger. Du, Karin, ska lära af din äldre syster, hjälpa henne och lyda hennes ord, till dess du svarar för dig själf och gått fram för Herrans bord. Och båda skolen I lyda mig. Det vet jag, att ni alltid gjort, och därför tackar jag Gud. Men det kan komma en dag, när jag vill råda öfver er framtid och visa er en väg i lifvet, bättre än ni själfva förstår. Då vill jag, att ni ska lyda mig och handla efter min vilja. Ty ingen vill er bättre än jag, och ingen håller heller mera af er. Det vill jag, att ni ska lofva mig här, därför har jag kallat er in hit, där er mor, min saligen aflidna hustru, satt med er och med mig, när ni båda voro små. Lofvar ni mig det, kan jag lefva trygg, och vi kunna alla se med förtröstan mot framtiden.
Döttrarna sutto tysta, och först vågade ingen af dem se upp.
Slutligen sade Cecilia, i det hon vände sina lugna ögon mot fadern:
— I allt hvad jag kan och som mig möjligt är, lofvar jag att göra så.
Magnus Brandt såg forskande på dottern. Men innan han hann säga något, kände han Karins armar om sin hals och hennes kind mot sin.
— Allt hvad far vill, skall jag göra nu och alltid. Aldrig skall jag göra annat, aldrig vilja det ens.
Öfver hennes stämma, öfver hvarje hennes åtbörd låg en rörelse, så vibrerande stark, att fadern fick tårarna i ögonen. Han lade sin arm omkring dottern, och med hufvudet mot hans bröst grät Karin, emedan allt detta var så högtidligt, emedan det skett i mors rum, och emedan fadern sagt henne så mycket, som hon aldrig kunde glömma. Så öfverströmmande var hennes känsla, att det blef henne en lycka, att hon skulle få offra sig för okända mål, gifva allt, innan hon ens visste, hvad detta ord betydde. Magnus Brandt glömde det förbehåll, som ett ögonblick stött honom i den äldsta dotterns ord, och han fann att allt hvad han afsett med sina ord, hade han uppnått. Mildt sköt han den yngsta dottern från sig, hostade, snöt sig och sade med en röst, hvilken han försökte göra så karsk och hvardaglig som möjligt:
— Nu går jag in till mig ett par timmar. Ty i morgon går posten.
Hela denna eftermiddag gick Karin omkring i en underligt upprörd sinnesstämning. Att hon upplefvat något så vackert, att hon kunde ha så mycket att lefva för, som endast fyllde henne med glädje, att fadern kunde vara så god, och att han älskade henne så högt — allt detta var mer, än hon tyckte sig kunna fatta. När hon höll armarna om faderns hals, hade Magnus Brandt dessutom kysst dottern på kinden. Icke som när han hvar morgon och kväll kysste henne på pannan till god morgon eller godnatt. Utan på helt annat sätt. Allt detta var så mycken glädje på en gång, att Karin icke kunde stanna inne. Ensam gick hon ut och tog vägen, som förde genom lilla grinden på trädgårdsbacken ut i björkhagen. Där gick hon långt bort, så att hon ingenting annat såg än björkarnas hvita stammar, de veka grenarnas bristande knoppar, stenarnas mossa och sjöns vattenspegel, som krusades af vårblåsten. Där satte hon sig ned på en sten och följde med ögonen de hvita molnen, som seglade fram öfver den klarblå himmelen.
Stilla satt hon där och drömde om, hur vackert lifvet var. När hon kom hem, kunde hon inte fatta, att allt var sig likt, som det alltid varit. Vid trappan stannade hon och såg sig omkring, som om hon i ögonblickets öfversvallande lycksalighet väntat något nytt, och blifvit besviken öfver att ingenting sådant fanns. Först när hon på aftonen sade fadern godnatt och kände hans läppar på sin panna, var hon åter lugn och glad, ännu fylld af den underbara helgkänsla, som hela dagen följt henne.
Karin gick tidigt upp till sig, endast och allenast för att få vara ensam. Det föreföll henne, som om de andras närvaro på något sätt störde henne, gjorde allt, hvad hon kände så stort, liksom mindre. I det öppna fönstret stod hon och såg tankfull ut i skymningen. När hon hörde systern komma, vände hon sig icke om, utan blef stående vid sin plats i fönstret, glömsk af allt annat än denna nya känsla, hvilken behärskade henne så helt.
Cecilia gjorde emellertid ingenting för att störa systern. Äfven i hennes rum blef det stilla, så stilla, att själfva tystnaden till sist kom Karin att lyssna.
I det hon vände sig om mot systerns rum, sade hon:
— Hvad menade du, med det du sade åt pappa: »i allt hvad jag kan, och som mig möjligt är?»
— Mer kan ingen människa lofva, svarade Cecilia undvikande.
— Det förstår jag inte, svarade Karin. Mindre än allt kan man ju hvarken lofva eller ge.
Åter vände sig Karin bort och såg ut genom fönstret. Systerns ord skorrade i hennes öron som något tomt och smått, hvilket liksom kylde, det hon själf kände så varmt. Ett moln gled förbi på vårhimmelen, ett ljust moln, hvilket tycktes klyfvas i tu mot den gamla almens grenar framför henne. Men som hon stod där, föreföll det Karin som om hon hört, hur systerns röst klingat så underligt hård och bitter, när hon svarade nyss, och i det hon liksom vaknade åter till verkligheten, vände Karin sig om och gick långsamt in i systerns rum.
Där såg hon, att Cecilia satt framför sitt fönster, också hon. Men hon blickade icke ut. Nedhukad satt hon i skymningen. Och när Karin kom närmare, märkte hon att systern grät. Häpen utbrast hon:
— Gråter du i dag?
Då reste sig Cecilia upp, torkade tårarna ur sina ögon och svarade med sin vanliga, lugna röst:
— Det är ingenting. Det går snart öfver. Du är ett barn ännu och förstår ingenting.
Sårad gick Karin in till sig och började kläda af sig. I själfva verket förstod hon ingenting af systerns ord. De hade blott verkat på henne så, att hon kände sig besviken för andra gången denna dag, då allt blef henne högtidligt och vackert som på en fest. Hvarför fick allt, som hon drömt och känt, icke vara så vackert och ostördt som nyss?