Karin Brandts dröm 1904/III.
| ← II. |
|
IV. → |
III.
När Magnus Brandt kom hem, var det redan höst och arbetet på bruket gick långsamt. Väglaget var dåligt, och man klagade öfver, att snön icke kom, snön, som skulle göra skogsvägarna farbara, så att kolryssarna kunde föra bränslet hem och malmslädarna malmen bort. I december kom ändtligen snön, isen lade sig öfver Klefsjön, på vägarna klingade bjällror, och på bruket dunkade smälthammaren, medan stångjärnshamrarna smattrade på båda sidor om honom, så att bjälkarna i taket skakade och gnistorna från de glödgade järnen yrde omkring.
Denna vinter blef brukspatronens äldsta dotter Cecilia konfirmerad. Hon var högväxt och af en egendomlig allvarlig skönhet. När hon svartklädd och första gången med uppkammadt hår trädde fram för altaret, var det ingen i kyrkan, som såg på någon annan än den vackra herrgårdsdottern. Ödmjukt, men dock med en viss värdighet nalkades hon altarrunden och böjde knä längst bort till vänster. Det blef ett litet mellanrum mellan henne och folkets döttrar. Sådant kom af sig själft, emedan ingen hade mod att taga plats alldeles intill herrgårdsfröken, och kyrkoherdens vinkar, att ingen skillnad mellan hög och låg fick göras vid Herrens bord, syntes ingen märka.
Därför nalkades kyrkoherden Cecilia först, och medan orgelns toner fyllde hvalfven, räckte han den unga flickan brödet och vinet, uttalande de heliga orden. Därefter gick han två steg till vänster och gaf åt socknens öfriga ungdom samma delaktighet. En högtidlig stämning hvilade denna dag öfver hela gudstjänsten och meddelade sig åt församlingen. Ty en stor dag var det för socknen, emedan Magnus Brandts äldsta dotter gått fram. Alla kände sig taga del i det som skett, och när Cecilia, lugn och med en smula nedböjdt hufvud, gick tillbaka till herrgårdsbänken, där fadern, systern och mamsell Agda väntade henne, lade hela församlingen märke till, att bland alla de unga var hon den enda, som icke gråtit. Tankfull, snarare än upprörd, böjde hon hufvudet ned till bön och syntes icke höra, huru allmogens döttrar snyftade omkring henne.
Magnus Brandt var denna dag i själfva verket mera upprörd än dottern, och när han kom ut på kyrkbacken, hade han all möda att hålla sig korrekt, då traktens honoratiores trängdes omkring honom och döttrarna för att på öfligt sätt framföra sin diskreta lyckönskan. Brukspatron Fabian Skotte på Elfshammar kunde icke taga sina ögon från den unga mön, hvilken han aldrig förr sett i en fullväxt kvinnas dräkt. Ungdomlig och leende stod han mellan far och dotter, sökande förevändningar för att fördröja afskedet. Men Magnus Brandt vinkade helt kort åt sin kusk att köra fram och for efter ett hastigt afsked från kyrkan i den öppna landån, där han själf och Cecilia sutto rätt, medan mamsell Agda och den yngsta dottern åkte baklänges. Där vagnen åkte fram, togos alla hattar af, och kvinnoskarorna stodo nigande utmed vägen. Mekaniskt besvarade Magnus Brandt menighetens ödmjuka hälsningar. I detta ögonblick tänkte han blott på det stora, att ena hälften af hans plikt var fylld. Nu var hans äldsta dotter inom kort giftasvuxen och skulle lämna hemmet. Inom få år skulle den yngsta vara kommen lika långt. Och då behöfde han ej längre ensam bära det ansvar, som under åratal tyngt honom. Stark och framtidstrygg kände han sig, där han satt, och i allvarlig glädje blickade hans ögon ut öfver fälten, där höstrågen ensam stod grön, och de första lärkorna kvittrade högt uppe i luften.
Från denna dag började Cecilia att föra spiran i kök och mjölkkammare på Skogaholm, och Magnus Brandt gladde sig åt, hur flinkt hon uträttade allt, och hur lätt och raskt hushållsmaskineriet arbetade under hennes händer. Karin åter led denna tid för första gången af, att just hon skulle vara den yngsta. Nu fick hon ensam läsa de tråkiga grammatikläxorna och räkna de svåra talen, som hon aldrig kunde lära sig att förstå. Ty sedan konfirmationen förvandlat barnet till en ung kvinna, fick Cecilia på lediga stunder söka sin bildning själf, där hon kunde finna den. Och hon begagnade sin frihet till mångahanda läsning, om hvilken hvarken fadern eller systern visste besked. Husligheten gick dock framför allt, och Magnus Brandt handlade i detta icke annorlunda än många andra af hans ståndsbröder och samtida. Mamsell Agda var för öfrigt under denna tid ej lätt att göra i lag. Genom Cecilias upphöjande till ung dam kom hon själf i andra planet, och hennes ställning i hemmet blef en annan, än hvad den förut varit. Vänlig hade hon aldrig varit, och Karin hade hon alltid behandlat med den yttersta stränghet, dels därför att den unga flickan i allt, som rörde skolämnen, hade svårare att fatta än systern, dels ock måhända af andra orsaker. Efter det att Cecilia tagit hushållets tyglar i sin hand, blef mamsell Agdas lynne ömtåligare än någonsin, och det tog sig ej sällan uttryck, hvarom ingen i hela huset utom Magnus Brandt själf var okunnig. Ensam som han vant sig att gå, var det ingen, som vågade öppna hans ögon. Och om han själf misstänkte något, hvilket stundom hände, teg han därmed af ren olust att bli störd i det ensamma tankelif, han mer och mer vant sig att föra.
Så mycket hade Magnus Brandt offrat, att han blifvit hård för världen omkring sig, på visst sätt äfven mot sina närmaste. Så mycket hade han gifvit bort af förhoppningar och lycka för sin egen person, att lifvet mer och mer för honom syntes vara en sträng skola, hvilken vi alla måste genomgå, men där ingen har rätt att vänta sig glädje. Ännu brände inom honom minnet af det vackra kvinnoansiktet med de öppna, goda ögonen, för hvilkas outgrundliga färg han aldrig kunde finna namn. Men när minnet däraf kom för honom, tryggade han sig till sin plikt. Att han fyllt sin plikt visste han med sig, men känslan af att han fullgjort den skänkte honom ingen lycka. Snarare var medvetandet därom bemängdt med en bismak af bitterhet, hvilken vände sig just mot samma barn, för hvilkas skull offret hade skett, och efter den långa resan blef Magnus Brandt sträfvare mot de sina och mera främmande än någonsin.
Då hände det en vårdag, några få veckor efter Cecilias konfirmation, att Magnus Brandt kom ensam öfver gårdsplanen och hvisslade på sin rapphönshund för att gå ut och se till sådden på storgärdet. Han tog vägen förbi kontorsflygeln, i hvilkens bortre ända väfkammaren fans. Då tyckte han sig därifrån höra ljud, som föreföll honom misstänkta, och som han visste, att någon väf just då ej var under arbete, och att alltså ingen där hade något att skaffa, gick han tyst fram till fönstret, som var till hälften doldt af nedhängande trädgrenar, och såg in. Först måste han gå baklänges och stå stilla en stund för att hämta andan och återfå herraväldet öfver sig själf. Innan Magnus Brandt visste ordet af, sköt blodet honom dock i ansiktet, för andra gången gick han rätt fram mot fönstret och slog med knuten hand in rutan.
Mamsell Agda stod därinne med ett hasselspö i handen och pryglade hans egen dotter. Vid det oväntade bullret, under hvilket Magnus Brandt tyckte sig se rödt och svart för ögonen på samma gång, ryggade mamsell Agda tillbaka och upphörde att slå. Hennes ansikte blef kallt och förvridet på samma gång, och hennes mun stod öppen. »Barnet!» mumlade Brandt. »Barnet!» Som en blixt slog det honom, att han genom sin öfverilade handling skrämt den stackars flickan i stället för att endast lugnt hjälpa henne. Så fort hans ben kunde bära honom, sprang brukspatronen flygeln rundt och trädde in i väfkammaren genom dörren. Där gick han fram mot Karin, lade med ovanlig ömhet sin arm om hennes skuldra och sade lågt, alldeles som om de två varit ensamma: »Gå upp till dig och var glad. Det här sker aldrig mer.» Fylld af en ovan, lycklig känsla smög sig dottern ut. När hon var borta, vände sig Magnus Brandt om och sade i sin skarpaste husbondeton utan att ens se sig tillbaka: »Mamsell kommer genast in till mig!»
Darrande af en mångfald känslor, som han icke kunde reda, gick Magnus Brandt in i sitt rum, hvars dörr han lät stå öppen. Hvit i ansiktet och med munnen ännu öppen af skräck följde honom mamsell Agda.
— Stäng dörren! befallde Brandt.
Och mamsell Agda lydde honom.
Magnus Brandt såg på den lilla kvinnan med de skarpa dragen och de egendomligt vinklade ögonen, och han fick en känsla af blygsel, öfver att han aldrig förstått sig på detta ansikte förr än nu.
— Hvarför slår mamsell flickan? frågade han.
Vreden växte genom själfva känslan af den förödmjukelse, som behärskade honom, förödmjukelsen, att tre år kunnat förgå, under hvilka han varit blind och döf för den kvinna, han gifvit makt i sitt eget hus.
— Hon kunde icke sin läxa, svarade mamsell Agda lågt.
— Var det alltsammans?
— Jag vet inte.
Orden kommo lågt, hemlighetsfullt, osäkert. Nu blef det Brandts tur att å sin sida erfara ett slags känsla af skräck som inför något hemskt, hvilket var honom oförklarligt. Ofrivilligt tog han två steg tillbaka och ställde sig bakom skrifbordet.
— Mamsell flyttar naturligtvis i morgon, sade han med så lugn stämma som möjligt.
Då satte mamsell Agda båda händerna för ansiktet och började gråta. Icke ett ljud hördes, men hela hennes magra kropp skakade konvulsiviskt. Och under det denna tysta gråt fortfor, vaknade mannens instinkt inom Magnus Brandt. På något honom själf oförklarligt sätt förstod han, att denna gråt gällde honom själf. Och med en ton af uppriktig afsky bröt han ut:
— Gå och låt mig slippa det här.
Då tog den lilla kvinnan händerna från sitt ansikte, och Brandt såg, att hennes ögon voro torra. I stället för att gå, stod hon stilla och började tala. I en enda ton talade hon, om allt hvad hon lidit, om hur hon älskade hans barn, hur hon städse gjort sitt bästa, hur hon tyst och stilla gått sin väg, och hur hennes lott varit den att alltid jagas misskänd bort.
Magnus Brandt stod och hörde på mamsell Agdas tal, och hans vedervilja växte. Ur hela detta ordsvall kom en bön om nåd, och i försvarstalet blandades ord af ömhet och tillbedjan för honom själf, ord, som han uppfattade men icke ville förstå. Till sist stod den lilla kvinnan stilla och väntade med nedslagna ögon på svar.
Tystnaden, som följde på det långa talet, kändes blott som något otäckt, hvilket icke kunde få fortfara, och Magnus Brandt visste icke, hur han skulle förklara den serie af upptäckter, han i ett nu tyckte sig hafva gjort. Blott ett visste han, att han ville få ett slut på det hela. Därpå tog han än en gång sin skarpaste ton till hjälp och utbrast:
— Vill mamsell gå nu, eller vill hon inte?
Då tog mamsell Agda två steg fram öfver golfvet, räckte ödmjukt brukspatronen sin hand och sade:
— Får jag lof att tacka för all godhet först?
Magnus Brandt svor till af upphetsning, grep den lilla kvinnan i båda axlarna, så att han svängde henne rundt, stampade af vrede i golfvet och röt:
— Marsch!
Tyst och stilla gick mamsell Agda ut genom dörren.
Som en löpeld spridde sig nyheten genom huset, att mamsell Agda måste flytta. Den fördes af huspigan ut i köket, från köket till drängkammaren, från drängkammaren ut öfver hela bruket.
På sin kammare satt Karin i tankar och såg solen spela genom de små rutorna på sängen med dess hvita förhänge och på golfvets smala trasmattor. Hennes hjärta var fullt af fröjd, som om världen plötsligt blifvit lätt att lefva och alla människor goda. Det rödblonda, lena håret, som, hängande i en lång yppig fläta, omslöt hennes smala, fina ansikte, där kinderna i lyste röda efter den häftiga skräcken och glädjen, som kom så plötslig, så ofattbar. Karin satt och tänkte på, hur outsägligt hon älskade sin far, och hur ingen i världen var som han. Därför var hon i uppror och lycklig på samma gång, och de gråblå ögonen, hvilka hon eljest plägade dölja, som vore hon rädd att låta andra se sina tankar, tindrade och lyste som två solstrålar.
Dagen förgick i andlös spänning. Ett oväder låg öfver hela huset, och ingen visste, om det skulle bryta ut eller tyst gå öfver. Magnus Brandt gick bister in till sig efter måltiderna. Med all makt måste han fasthålla inför sig själf den tanke, på hvilken han lefde: att han dock endast gjort sin plikt, när han icke skaffat sina flickor en styfmor. Han kunde blott icke förlika sig med, att en strängt uppfylld plikt skulle straffas så hårdt. Ett tvifvel på, om han icke missförstått sin plikt, stod på lur i hans hjärta, och brukspatronen måste anstränga all sin själfbehärskning för att mana demonen bort. Dock kunde han icke hindra, att när han sent på aftonen satt ensam i sitt rum, just det minne, som han fruktade, besökte honom. »Kanske har jag misstagit mig,» tänkte han. »Kanske hade flickorna i henne fått en mor och en vän.»
Så oväntad var honom denna tanke, att han icke ens fattade, hur något sådant kunde falla honom in. Och emedan majmånen föll öfver backen och gjorde en ljusväg långt bort öfver den tysta sjön, skrattade Magnus Brandt som en man åt sig själf och dessa orimliga tankar samt gick till sängs, i det han undrade öfver, att han för månskenssvärmerierna glömt till och med vreden mot mamsell Agda.
Uppe i flickornas kammare sken också månen in, och klädda i långa hvita linnen sutto de båda systrarna på Cecilias sängkant med armarna om hvarandra. Halfhögt för att intet ljud skulle röja dem, sutto de där och talade om allt som var och allt det, som nu skulle komma. Cecilia högväxt och fyllig, Karin liten och späd, men med redan hvälfda höfter och begynnande rundad barm. Ända till midnatt sutto de båda systrarna så, och medan timmarna gingo, flyttade sig månstrimman öfver tröskeln, försvann åter och blänkte till sist fram öfver golfvet i det inre rummet, där Karins sängomhänge lyste hvitt i månskenet. Då märkte Karin, att hon frös, kysste systern till godnatt, gled lätt öfver tröskeln och kröp huttrande ned i sin bädd. Snart sofvo de båda systrarna djupt och lugnt. Rundt om den tysta byggnaden hördes endast det entoniga ljudet af hamrarna och de tunga fjäten af brukets nattvakt, hvilken en gång i timman gjorde sin rond kring gården.
Den enda, som inte kunde sofva, var mamsell Agda. Förgrämd och rasande låg hon halft påklädd på sin soffa och såg med öppna ögon skymningen bytas i mörker och mörkret i ljus. När huspigan kom in med kaffebrickan, stod hon resklädd och färdig i sitt rum och besvarade tjänsteflickans knappa hälsning med sin vänligaste röst. På brickan låg ett kuvert med brukspatronens handstil, och på mamsell Agdas läppar kom ett spotskt leende, när hon upptäckte detta. Kuvertet innehöll hennes lön, uträknad på månader, vecka och dagar. Icke ett runstycke för mycket eller för litet. Ej en skrifven rad medföljde.
En stund senare steg mamsell Agda obesväradt utför stentrappan, och när hon såg, att kusken väntade henne med inspektorstrillan, förspänd med en häst, bet hon hop tänderna för att dölja sin förödmjukelse, men förändrade eljest icke en min. När fotsacken knäpptes omkring henne, lade hon till huspigans häpnad en tvåa banko i dennas öppna hand.
Så körde mamsell Agda bort öfver gården. Magnus Brandt stod framför sin rakspegel och hörde vagnsbullret försvinna vid alléns krök. Knifven förde han med säker hand, och blott ett ögonblick måste han hålla inne, emedan hans läppar ofrivilligt drogo sig till ett belätet löje.