Klockaren i bygden vår (Sex norska folksagor och äfventyr)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Torrved-Hans, som fick Kungadottern till att skratta
Sex norska Folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Klockaren i bygden vår
Titelsida  →


[ 38 ]

Klockaren i bygden vår.

Det var en gång en klockare i bygden vår; han var galen i allt som var vackert och godt. Bygdefolket sade, [ 39 ]att han hade mesta vettet i buken, ty fast han likte vackra flickor och hustrur både godt och väl, så likte han fullt lika väl god mat och god dryck. “Ja, en lefver icke länge af älskog och sunnanvind,“ sade klockaren; det var ordstäfvet hans. Derföre höll han sig också helst till välmående hustrur, till dem som nyligen voro gifta, eller till vackra flickor, som skulle gifta sig till rikedom och täta hemmanssöner; der var det bästa både af vackert och läckert, mente klockaren. Det var icke alla, som tyckte det var rart att ha en sådan matfriare; men det fans också de som tyckte det vara förbålt rart; ty en klockare skulle kantänka vara litet förmer än en bonde.

Så var det en ung, rik flicka, som blef gift med kloekarens granne. Der smilade han sig in, gjorde sig till såt vän med mannen, och ändå såtare vän blef han med käringen. När mannen var hemma, så höll han sig väl med honom; men när han var vid qvarnen eller i skogen, på flottning eller till tings, så skickade käringen bud på klockaren, och så höllo de gästabud och bjudet lag, de två. Det var ingen som märkte detta, förrän tjenstegossen fick väder deraf; han tyckte att han borde tala om det för husbonden ändå, men det ville aldrig passa sig rätt, förr än en gång då de voro tillsammans i utängen på löftägt. Der pratade de både ditt och datt om flickor och käringar. Mannen tyckte sig ha friat väl, då han fick den rika, vackra hustrun, och så sade han:

“Gud ske lof och tack, att hon är både dygdig och duglig!“

“Åh, ja, ja, hvar och en blir salig på sin tro,“ sade gossen; “men kände I henne väl, så pratade I icke så der i vädret; fagra qvinfolk äro som vind i varmt sommarväder,“ sade gossen; “och älskog är ingen vilja, den faller än på en klockare och än på en lilja,“ sade han.

“Hvad är det du säger?“ sade mannen.

[ 40 ]“Jag har länge tänkt att jag skulle tala om, att det går en svart oxe klöf om klöf och horn om horn med den ljusbruna qvigan i hagen eran, jag husbond,“ sade gossen.

“En kan säga mycket på en sommarlång dag,“ sade mannen; “men icke vet jag hvarthän detta pekar,“ sade han.

“Jo, si det är så,“ sade gossen, “jag hade tänkt att tala om, att klockaren är ständigt och jemnt hemma hos mor, och der lefva de som om det vore bröllop hvar dag, och vi, vi få inte skofvorna af kalasmaten en gång,“ sade han.

“Den som vill smaka på allt, han får både surt och salt,“ sade mannen. “Jag tror inte ett ord af det du menar,“ sade han.

“Bet är ett underligt öra, som inte vill höra,“ sade gossen; “men det som en skåda må, det slipper en tvifla på, och vill du lyda mig, så skall jag gerna våga tio daler på att du skall få tron i händerna.“

Det ville han, tio daler ville han våga, ja om det också vore häst och gård och tio daler till.

Ja, det vadet skulle stå fast. “Men gammal räf är svår att fånga,“ sade gossen, derföre skulle husbonden göra och säga som gossen ville. När de kommo hem, skulle han säga, att de skulle resa till elfven och länsa timmer, och hon skulle laga till matsäck åt dem i rödaste rappet; det var bäst att passa på, medan det var godt väder; det kunde snart slå om. Ja, mannen sade så, och matsäcken var färdig på ögonblicket. Gossen spände hästen för timmerdraget och for, men icke längre än en half fjerdingsväg; då togo de in på en gård och lemnade hästarne qvar efter sig. Då de kommo hem, var dörren stängd.

“Nu ha vi honom; den är svår att vända från åkern, som till är van,“ sade gossen.

[ 41 ]Så gingo de källarvägen från trädgården upp igenom luckan i köket, tände ljus och gingo in och lyste på honom. Ja, klockaren hade ätit så grundligt, att han låg med näsan i vädret och snarkade, och käringen var icke vaken hon heller.

“Ser I nu, att här är syn för sågen, husbond?“ sade gossen.

“Gud tröste mig så visst; icke hade jag trott det, om tio hade sagt mig det,“ svarade mannen.

“Tyst! var tyst!“ sade gossen och tog honom med ut.

“Manslag är icke landslag; men med tukt kan man tämja sjelfva björnen. Har I något bly, husbond?“ sade gossen.

Ja, han hade visst öfver sjuttio blykulor i schatullet sitt. Det var bra det. De togo en glödpanna, smälte blyet och stöpte det i halsen på klockaren.

“Hvar och en har sin smak, derför blir all mat äten,“ sade gossen, och det fräste i halsen på klockaren af den glödande blytappen.

Så gingo de ut samma väg som de hade kommit in och satte till att bulta och dundra på husdörren. Hustrun vaknade och frågade hvem det var.

“Det är jag; låt upp, säger jag!“ sade mannen.

Hon skakade på klockaren. “Det är far, det är far sjelf,“ sade hon. Nej, han låtsade om ingenting och rörde icke på sig en gång; så satte hon knäna i sidan på honom, spände ut honom på golfvet, hoppade så öfver, tog tag i klockarens byxor och släpade honom bort i vrån bakom spiseln; der gömde hon honom. Förr fick hon ej tid att öppna för mannen heller.

“Skulle du efter dopvatten först?“ frågade mannen.

“Åh, jag sof oroligt, och inte tänkte jag det var du heller,“ sade käringen.

“Nu får du sätta fram något till lifs åt mig och gossen,“ sade mannen; “svultne äro vi,“ sade han.

[ 42 ]“Jag har ingen mat färdig,“ sade käringen. “Kan du tänka slikt? — jag väntade dig hvarken i dag eller i morgon. Du skulle ju till elfven och länsa timmer,“ sade hon.

“En kan icke hänga käften på väggen; men sjelfhulpen är välhulpen; ska jag ta in matsäcken, husbond?“ sade gossen.

Ja, han fick väl göra det då; så satte de sig att spisa ur matsäcksskrinet och lade ett par vedträn på Spiseln; der låg kloekaren i spiselvrån.

“Hvad är detta för en,“ sade mannen.

“Åh, åh, det var en tiggare, som kom hit sent på qvällen och bad om herberge; han var lika nöjd, om han bara fick ligga i spiselvrån,“ sade käringen.

“Det var hin till tiggare det, han har sko med silfverspännen och silfverspännen vid knäna,“ sade mannen.

“Det är inte landstrykare som ha trasiga kläder,“ sade gossen. “Men det är ju klockaren i bygden vår,“ sade han.

“Hvad ville han här nu då, mor?“ frågade mannen och ruskade på honom och sparkade till honom. Klockaren hvarken rörde sig eller reste sig. Käringen stod och famlade och stammade och visste icke hvad hon skulle säga; hon bet sig bara i tummen, hon.

“Jag ser på ditt ansigte hvad du har gjort, mor,“ sade mannen; “men lifvet är surt att mista, och här ligger nu klockaren i bygden vår. Gjorde jag det som rätt var, så skulle jag skicka bud efter länsmannen.“

“För Guds skull skaffa bara bort klockaren!“ sade käringen.

“Det är din sak och inte min, det,“ sade mannen; “jag har hvarken bjudit honom eller budsändt honom,“ sade han; “men kan du få någon till att hjelpa dig att göra dig af med honom, skall det icke, vara mig emot.“

[ 43 ]Så tog hon gossen afsides och sade: “jag har lagat till vadmal åt mannen min, men det skall du få till kläder, om du kan få klockaren nedgräfd, så det hvarken blir hördt eller spordt,“ sade hon.

“Ingenting duger ofrestadt; den som är ute när det är halt, han får låta det gå undan med fart,“ sade gossen; “har I linor och tåg, husbond, så skall jag fresta om det är någon botvån,“ sade han. Ja, han slår rännsnaror om klockaren, kastar honom på ryggen, nappar med sig hatten hans och gnor i väg. Han hade icke gått innanför ängsledet, förrän han träffade på några hästar. En af dem tog han fast, snörade och band klockaren väl fast, satte på honom hatten och lade hans hand ned på låret, så att han satt och linkade sig framåt och red som en ryttare till häst.

“I otid skall troll dräpas,“ sade gossen, då han kom hem; “det vet ingen hvar den dödsstungne flackar; men han kommer ej igen, som i jorden är nedgräfd,“ sade han; “och den fågeln, som fallen är, han sjunger icke mer“

Hur det nu bar till, så gick en väg från ängen bort till en utlada, och dit hade de kört hö och spillt hö också. Framåt den vägen gick hästen och plockade upp höspillet. Men i utladan lågo två män, som skulle vakta höet för hötjufvar; det var ett klent foderår det året.

“Der kommer tjufven,“ sade de, då de hörde hästens steg; “nu ska vi knipa honom.“

“Hvem der?“ skreko de, så det dånade i skogen. Nej, det var ingen som svarade. Hästen aktade icke derpå, och klockaren ändå mindre.

“Svarar du inte, så skjuter jag en kula i planeten på dig, din hästtjuf,“ skreko de, och med detsamma small det. Hästen i språng så brådt, att klockaren gjorde ett kast åt sidan och damp i marken.

[ 44 ]“Jag tror du sköt honom stendöd,“ sade den ene och sprang bort för att se efter om han kände igen honom. “Åh, Gud hjelpe mig, det är klockaren i bygden vår! Du skulle ha sigtat på låret och inte dräpt honom.“

“Gjordt är gjordt, och det låter sig icke ändra,“ sade den andre; “den första skadan är bäst att bota; vi få hålla öronen styfva och gräfva ner honom i högolfvet så länge.“

Ja, de gjorde så, och då de hade gjort det, lade de sig att hvila. Om en stund kommer der en pustande och stampande, så att det sjöng i marken. De knuffade på hvarandra, de två som lågo i höet, menande att det var tjufvar igen. Tätt vid laduväggen låg en saltsten; på den satte han sig med bördan sin och pratade för sig sjelf. Han hade slagtat svin i en gård för några dagar sedan, men tyckte sig ha fått för litet för det, för klent traktamente och för litet slagtemat, derföre hade han nu varit åstad och stulit det största svinet. “Den som skall skifta med björnen får inte lika lotter; derföre är det bäst att förhjelpa sig till rätten sjelf,“ sade han; “bättre är en liten beta än en lång träta. Men, anfäkta, glömde jag inte nu igen vantarna mina; hitta de dem, sa veta de hvem det är som har ärft grisen,“ sade han och begaf sig tillbaka efter vantarna.

De två, som voro i höladan, lågo och lyssnade på detta.

“Den som gillrar för andra, kommer i gillret sjelf,“ sade den ene.

“Det är ledt att stjäla från en tjuf; men det blir icke andra hängda än de som icke stjäla rätt,“ sade den andre; “det skulle inte vara dumt att bli klockaren qvitt på ett behändigt sätt och få till skänks en gödgris; jag tror vi byta, jag, min gosse,“ sade han. Den andre [ 45 ]gapskrattade. Så vrängde de säcken af grisen, körde klockaren med hatten på hufvudstupa ned i den och knöto väl till säckbandet.

Rätt som det var, kom tjufven löpande med vantarna, högg tag i säcken och fort i väg hem. Der kastade han in den på golfvet till käringen.

“Här har jag en kulting, mor,“ skrek han.

“Det var galant,“ sade käringen. “Ingenting är godt i ögonen, men icke i munnen; maten kan ingen undvara, ty den är mannens makt; Gud ske lof, vi få mat i huset,“ sade hon, “nu ska vi lefva flott en tid.“

“Jag tog den största, jag,“ sade mannen, satte sig upp i högsätet, pustade och torkade svetten ur pannan; “han hade både byxor och buk,“ sade han; han mente att grisen var välgödd och slagtfet. “Har du någon mat, käring?“ sade han.

“Nej, jag har ingen mat,“ sade hon; “hvar skulle jag ha fått den ifrån?“

“Så gör upp eld då, hvässa knifven, skär fläsk och strö salt på och stek en fläskskifva.“

Hon gjorde som han sade, ryckte upp säckbandet och skulle till att skära fläsk.

“Hvad vill det här säga? — han har ju klöfvarna på,“ sade hon, då hon fick se skorna. “Svart är han också.“

“Vet du inte, att i mörkret äro alla kattor grå och alla svin svarta?“ sade mannen.

“Joho, men hvit i svart är alltid bjert, och det är skilnad på sviskon och tranbär,“ sade käringen. “Men den här grisen har byxor,“ sade hon.

“Ja, pina dö, har han icke fläskbyxor på låret, det har jag fått känna på; jag har burit på honom, så jag är både het och svett,“ sade mannen.

“Nej, nej!“ sade käringen, “han har sko med silfverspännen och silfverspännen vid knäna. Det är ju klockaren i bygden vår!“ skrek hon.

[ 46 ]“Det var gödgrisen, jag tog,“ sade mannen. Så kom han fram och skulle se. Jo, det var syn för sägen; det var klockaren, både med sko och spännen; men det var det största svinet han hade stoppat i säcken, det vidblef han. Det var gjordt som gjordt var, “Sjelf är bästa dräng, men hjelp är också god, så när som i grötfatet; väck Maja, käring,“ sade mannen. Sagdt och gjordt, — de hade en dotter, som var både flink och handfast; hon hade karlstyrka och visste råd mot all oråd. Hon skulle taga klockaren och gräfva ned honom i en afsides dal, så att han aldrig mera kom i dagen, och för det skulle hon få en ny ylleklädning, som mor sjelf skulle haft. Flickan tog klockaren om lifvet, slängde honom på nacken och begaf sig å väg, och hatten tog hon med. Men då hon kom ett stycke på väg, hörde hon dansmusik, och det var danstillställning på en gård; dit lurade hon sig in och satte klockaren på andra trappsteget. Han satt och höll hatten i båda händerna, som om han ville bedja om något för barmhertighets skull, och lutade sig mot väggen. Så kom der en flicka dansande uppför trappan.

“Jag kan just undra hvad detta är för en!“ sade hon; “bonden är grå som en gås, men denne är svart som en korp. Hör du, hvarför har du satt dig der? En kan ju knapt komma förbi dig!“

Klockaren svarade icke ett ord.

“Är du fattig? ber du om en skilling af barmhertiga menniskor? Ack, stackare dig, der har du två skilling,“ sade hon och lade dem i hatten. Klockaren sade ingenting. Hon väntade litet, ty hon trodde att han skulle tacka, men klockaren var icke den som nickade på hufvudet en gång.

“Jag har då aldrig sett maken till tiggare, som den som sitter i trappan här ute,“ sade flickan då hon kom in; “han svarar inte och tackar inte och rör inte så [ 47 ]mycket som på ett finger en gång, ehuru jag gaf honom två skilling.“

“Det är då det minsta man kan begära, att tiggaren tackar,“ sade en ungersven som var med i laget; “det skulle väl vara en underligt skapad menniska, om jag inte skulle få honom till att svara; jag har lossat tungbandet både på tjufvar och. skälmar förr, jag,“ sade han, gick ut på trappan och skrek ända in i örat på klockaren, ty han trodde att han var döf: “Hvarför sitter du här, du?“ — Nej, icke ett ord. “Är du fattig? tigger du?“

Nej, klockaren sade ingenting. Så tar han upp en half daler och kastar i hatten: “der har du den!“ Klockaren teg och rörde icke på sig. Då han icke fick någon tack, slog han klockaren en örfil, det kraftigaste han förmådde, så att klockaren rullade som ett klot utför trappan. Då skyndade flickan fram till honom.

“Är I svimnad eller är I död, far?“ skrek hon, och till att klaga och jämra sig. “Fattigmans fred finnes ingenstädes,“ sade hon, “men jag har hvarken hört eller sport, att man brukar få slå ihjäl fattigt folk.“

“Tyst! för icke något väsen!“ sade ungersvennen; “der har du tio daler, håll nu käften på dig och skaffa honom ur vägen; jag kom bara till att ge honom ett svimmeslag.“

Ja, det var hon nöjd med. Pengar draga pengar, tänkte hon; för goda ord och pengar, får en allt hvad en behöfver, och det är ingen nöd för matsäck, när en har pengar i pungen. Så tog hon klockaren på nacken och gick till närmaste granngården, der lade hon honom tvärs öfver brunnskanten. Då flickan kom hem, sade hon att hon hade burit honom till skogs och gräft ned honom väl långt borta i en afsides dal.

“Gud ske lof, att vi lyckligt och väl blefvo honom qvitt; du skall få det jag har lofvat, och mera till; det är säkert det,“ sade käringen.

[ 48 ]Der låg klockaren som om han tittade ned i brunnen, tills i morgongryningen, då tjenstpojken kom åkande.

“Hvad ligger du der och glor efter? Undan med dig! jag skall ha vatten,“ sade gossen.

Nej, han rörde sig icke. Gossen knuffade till honom, så det sade plums! — och der låg klockaren i brunnen. Så måste gossen skaffa hjelp; han visste sig ingen råd, förrän torparen kom med en båtshake och drog upp honom.

“Det är klockaren i bygden vår!“ ropade de och trodde, att han hade förplägat sig så väl i gästabudsgården, att han hade somnat på brunnskanten. Men då mannen på gården kom och fick se klockaren och hörde huru det hade gått till, sade han:

“Skadan vakar medan mannen sofver; men manskadan är mesta skadan. När den ena krukan stöter emot den andra, så gå begge sönder. Tag sadeln och lägg på blacken och far efter länsmannen, pojke,“ sade han, “så vi inte komma i olycka för klockarens skull. En olycka kommer sällan ensam, men hårdt är att drunkna på torra landet,“ sade han.

Ja, gossen red efter länsmannen, och när tiden kom, så kom länsmannen också. Men för mycken hast är ofta till last, och brådgjordt verk varar sällan. Det drog om innan de fingo dit doktor och besigtningsmän. Vi äro alla Vår Herre en död skyldige; men nu blef det uppdagadt, att klockaren var dräpt tre gånger, innan han föll i brunnen. Först hade blytappen tagit andedrägten ifrån honom, så hade han fått en kula för pannan, och för det tredje och sista var nackbenet bräckt. Han var ordentligt dödsstungen, der han for fram. Det är icke godt att veta, huru det är ryktadt och utspridt; men en är ofta på ordet, fast en icke är på bordet, och ordet står uppe när mannen ligger i mullen.