Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 6
| ← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
VI
Något av det första som Kristin hade sett därhemma, var att alla de gamla karlhuvuden, som setat över vindskedernas[1] korsning på husgavlarna voro borta. I stället hade där kommit spiror med lövverk och fåglar och en förgylld väderflöjel på den nya byggnaden. Också de gamla högsätesstolparna i gammalstugan hade ersatts med nya. De gamla hade varit snidade som två män, fula nog, men de hade visst funnits där sedan huset byggdes, och de hade brukat smörja dem med fett och tvätta dem med öl till högtiderna. På de nya stolparna hade fadern skurit ut två män med korsmärkta hjälmar och sköldar. Det var icke Sankt Olav själv, sade han, ty det tycktes honom opassande att en syndig man hade bilder av de heliga i sitt hus, utom till att läsa sina böner framför — men det kunde liksom vara två kämpar av kung Olavs folk. Alla de gamla sniderierna hade Lavrans själv huggit sönder och bränt upp — tjänstekarlarna tordes ej göra det. Vidare var det nätt och jämnt att de numera fingo lov att bära ut mat på den stora stenen vid Jörunds hög om helgaftnarna — men Lavrans tyckte ändå det skulle vara synd att beröva högbon detta, som han varit van att få, så länge här bott folk på gården. Han var död långt innan kristendomen kom till Norge, så det var icke hans skuld att han var hedning.
Folk tyckte föga om dessa Lavrans Björgulfsons tilltag, Det gick väl an för honom, som hade råd att köpa sig trygghet på annat håll. Den syntes vara lika tillförlitlig, ty han hade samma goda årsväxtlycka som förr. Men det spordes väl om icke det där folket skulle komma att hämnas, när det satt en husbonde på gården som var mindre from och icke hade så öppen hand för allt som hörde kyrkan till. Och för småfolk föll det sig billigare att ge de gamla det som de voro vana att få än att börja strid med dem och hålla sig till prästerna.
För övrigt, så var det nog ovisst hur det skulle gå med vänskapen mellan Jörundgård och prästgården, när Sira Eirik en gång föll ifrån. Prästen hade blivit gammal och skröplig nu, så han hade måst skaffa sig en hjälppräst. Han hade först talat med biskopen om sin dotterson, Bentein Jonsson — men också Lavrans talade med biskopen, som var hans vän från förr i tiden. Folk fann detta obilligt. Troligen hade väl den unga prästen varit närgången mot Kristin Lavransdotter den där kvällen och kanske skrämt tösen — men det var inte så gott att veta om hon ej själv vållat att karlen blev fräck. Det hade då sedan visat sig att hon icke var så blyg som hon låtsat. Men Lavrans hade nu alltid trott så säkert på den dottern, burit henne på sina händer rentav, som hon skulle varit ett helgonskrin.
Därefter blev det kyligt en tid mellan Sira Eirik och Lavrans. Men så kom denne Sira Solmund, och han råkade strax i träta med sockenprästen om något jordområde, huruvida det hörde till prästbostället eller var Eiriks eget. Lavrans hade bäst av alla män i bygden reda på jordköp och slikt från längre tid tillbaka, och det blev hans vittnesbörd som gav utslaget. Sedan dess hade han och Sira Solmund icke varit vänner, men Sira Eirik och Audun, den gamle djäknen, bodde nu nästan vid Jörundgård, kunde man säga, ty de gingo dit varenda dag och sutto hos Lavrans, klagade över alla de oförrätter och obehag de måste tåla av den nye prästen, och blevo betjänade, som om de skulle varit biskopar rentav.
Kristin hade hört litet om detta av Borgar Trondsson från Sundbu; han hade fått sig hustru från Tröndelagen och hade gästat på Husaby flera gånger. Trond Gjesling hade dött för några år sedan; det tycktes ingen vara stor skada, ty han hade nu mest varit som en utbörding i den gamla ätten — girig, tvär och sjuklig. Lavrans ensam hade härdat ut med Trond, ty han tyckte synd om svågern och ännu mer om Gudrid, hans hustru. Nu voro de borta, och alla fyra sönerna bodde tillsamman på gården; det var lovande, dristiga och duktiga män, så folk tyckte det var gott byte. Det rådde stor vänskap mellan dem och deras »fasterman» på Jörundgård — han red till Sundbu ett par gånger varje år och följde med dem på jakt i västfjället, Men Borgar sade det var då alldeles orimligt så som Lavrans och Ragnfrid nu plågade sig med botgöring och gudaktighet. »Vatten bälger han i sig lika illa under fastetiderna, men han gör icke samma heder åt ölkannan som förr i tiden, far din», sade Borgar. Ingen kunde förstå sig på mannen — det var ju otänkbart att Lavrans skulle ha någon hemlig synd att sona, och såvitt som folk visste, måste då väl han ha levat så kristligt som något Adams barn, så när som på helgonen.
Djupt fördold i Kristins hjärta rörde sig en aning om varför hennes far strävade så att komma nära och alltjämt närmare Gud. Men hon vågade icke se klart.
Hon ville ej tillstå för sig själv att hon såg hur förändrad fadern var. Han hade ju icke åldrats så synnerligen mycket: han hade kvar sin smärta gestalt och förde sig med rak och vacker hållning. Håret var starkt grånat, men detta föll ej i ögonen, därför att han alltid varit så ljus. I alla fall — i hennes minne spökade bilden av den unge, strålande vackre mannen — kindernas friska rundning i det långsmala ansiktet, hudens skära rodnad under solbrännan, munnen röd och fyllig med starkt svängda läppar. Nu hade hans muskelfylliga kropp torkat in till bara knotor och senor, ansiktet var brunt och skarpt som skuret i trä, kinderna insjunkna och magra med en muskelknut vid var mungipa. Ja, men han var ju ingen ung man längre — fast han ej var så särskilt gammal heller.
Stillsam, besinningsfull och tänkande hade han alltid varit, och hon visste att han alltfrån barndomsdagarna med särskild iver hade följt kristendomens bud, haft sin lust i mässor och bönerna på romarspråket och troget gått i kyrkan, såsom det ställe där han fann sin bästa fröjd. Men alla hade känt att frimodighet och livsglädje böljade brett och lugnt i den stillsamme mannens håg. Nu var det som om något ebbat ut ur honom.
Hon hade ej sett honom drucken mer än en enda gång, sedan hon kom hem — en kväll under bröllopet på Formo. Då hade han raglat något och talat med tjock röst, men han hade inte varit vidare munter. Hon mindes från sin barndom — vid de stora ölgillena under högtiderna och vid gästabud — när fadern gapskrattade och slog sig på låren vid varje skämt, gav sig i dragkamp och brottning med alla män som voro namnkunniga för kroppsstyrka, prövade hästar och sprang i dans, men skrattade allra mest själv när han var osäker på foten, strödde ut gåvor och överflödade av välvilja och vänsällhet mot alla människor. Hon förstod att hennes far behövde det stora ruset till omväxling med det ständiga arbetet, de stränga fastor han iakttog och det stilla hemlivet med hans närmaste, som i honom sågo sin bästa vän och sitt stöd.
Hon förstod också att hennes man aldrig kände detta behov att berusa sig, därför att han så föga lade band på sig, om han än var aldrig så nykter — han följde ständigt sina hugskott utan att grubbla mycket över rätt och orätt eller vad folk räknade för gott skick och förståndigt folks sedvänja. Erlend var den måttligaste man i fråga om starka drycker som hon hade känt — han drack för att släcka törsten och för sällskaps skull, utan att bry sig vidare om det.
Nu hade Lavrans Björgulfson mistat den gamla goda glädjen vid ölbägaren. Han hade ej längre det inom sig som han behövde ge luft i ruset. Det hade aldrig fallit honom in att dränka sina sorger: i omåttligt drickande, och det föll honom ej in nu heller — för honom hade det tett sig så att med sin glädje skulle en man gå till dryckesbordet.
Med sina sorger hade han gått åt annat håll. Det var en bild som alltid skymtade halvt i dotterns minne — fadern den natten då kyrkan brann. Han stod under krucifixet, som han hade räddat, bärande korset och stödjande sig vid det. Utan att hon tänkte ut tanken fullt klart, anade Kristin likväl att ängslan för hennes och hennes barns framtid, med den man hon valt, och känslan av egen maktlöshet här, var något av det som hade förändrat Lavrans.
Denna vetskap gnagde i hemlighet på hennes hjärta. Och hon hade kommit till hemmet trött på den sista vinterns oro, på det lättsinne varmed hon själv slagit sig till ro inför Erlends sorgslöshet. Hon visste att han var och förblev slösaktig, icke hade förstånd att sköta ägodelar, de minskades under hans händer, långsamt och oavlåtligt. Ett och annat hade hon fått honom till att ordna efter hennes och Sira Eilivs råd — men hon förmådde inte tala med honom om sådant jämt och ständigt; det var frestande också att vara glad med honom nu. Hon var så trött på att strida och brottas med allting både utom och inom sig. Men hon var sådan att hon blev ängslig och medtagen av sorglöshet också.
Här hemma hade hon väntat sig att återfinna friden från sin barndom under faderns omvårdnad.
— Nej, hon kände sig så otrygg. Erlend hade goda inkomster nu såsom konungens syssloman, men så uppträdde han också med ännu större ståt, mera tjänstefolk och följe som en hövding. Och så hade han börjat hålla henne alldeles utanför allt i sitt liv som icke angick deras närmaste gemenskap. Hon förstod att han inte ville ha hennes vaksamma ögon över sitt handlingssätt. Med män talade han villigt nog om allt som han sett och upplevat norrut — inför henne nämnde han det aldrig. Och det var annat. Han hade sammanträffat med fru Ingeborg, kungamodern, och herr Knut Porse några gånger under dessa år; det hade aldrig lämpat sig så att hon kunnat vara med. Nu var herr Knut hertig i Danmark, och kung Håkons dotter hade bundit sig vid honom i äktenskap. Det hade väckt förbittring i många norska mäns sinne; det hade vidtagits mått och steg mot henne, vilka Kristin inte förstod. Och biskopen i Björgvin hade i hemlighet sänt några kistor till Husaby; de voro nu ombord på Margygran, och skeppet låg ute vid näset. Erlend hade fått skrivelser och skulle segla till Danmark frampå sommaren. Han ville äntligen ha henne med — men hon satte sig däremot. Hon förstod att Erlend umgicks med dessa förnäma som like och kär frände, och hon var ängslig; det var otryggt med en så oförsiktig man som Erlend. Men hon vågade ej fara med — inte skulle hon kunna råda honom något där, och hon ville ej utsätta sig för att komma i sällskap med folk i vars krets hon, en enkel husfru, inte skulle kunna hävda sig. Och så var hon rädd för sjön — sjösjukan stod för henne som något ändå värre än den svåraste förlossning.
Hon gick därför hemma på Jörundgård, skälvande orolig till sinnes,
En dag var hon med sin far nere på Skjenne. Och hon hade
återsett den märkvärdiga klenod som de hade där på gården. Det var en
sporre av purt guld, diger och gammaldags till sin form, med
underliga utsirningar. Hon, såväl som varje barn i bygden, visste var den
kommit ifrån.
Det var under den första tiden sedan Sankt Olav hade kristnat dalen som Audhild den fagra från Skjenne blev bergtagen. De förde kyrkklockan upp i fjället och ringde efter mön — tredje kvällen kom hon gående över ängen, så smyckad med guld att hon glänste som en stjärna. Då brast repet, klockan rullade ned över fjällsidan, och Audhild måste tillbaka in i berget.
Men många år efteråt kommo en natt tolv kämpar till prästen — det var den första prästen här i Sil. De hade guldhjälmar och silverbrynjor och redo på mörkbruna hingstar. Det var Audhilds söner med bergakungen, och de bådo att deras mor skulle få en kristen kvinnas jordafärd och grav i vigd mull. Hon hade försökt hävda sin tro och iakttaga kyrkans högtider därinne i berget, och hon hade bett så innerligt om detta. Men prästen nekade — folk sade att därför hade han nu själv ingen ro i graven, utan om höstnätterna hördes han gå i lunden norr om kyrkan och gråta av ånger över sin hårdhet. Samma natt hade Audhildsönerna visat sig på Skjenne och framfört sin mors hälsning till hennes gamla föräldrar. Då funno de guldsporren på tunet om morgonen. Och bergfolket fortfor nog att räkna släktskap med Skjennefolket, ty dessa hade alltid sällsynt god lycka i fjället.
Lavrans sade till dottern, när de redo hemåt i sommarnatten:
»Dessa Audhildsönerna läste upp de kristna bönerna, som de hade lärt av sin mor. Guds namn och Jesu namn kunde de icke uttala, men Fadervår och credo läste de så här: jag tror på den Allsmäktige, jag tror på den enfödde Sonen, jag tror på den starkaste Anden. Och så läste de: hell och säll, du Fru, som är den signade bland kvinnor — välsignad är ditt livs frukt, all världens tröst —»
Kristin såg skyggt upp i faderns magra, väderbitna ansikte. I den ljusa sommarnatten syntes det så härjat av sorger och grubbel som hon aldrig sett det förut.
»Detta haven I ej berättat mig förr», sade hon sakta.
»Har jag icke det? Åh nej, jag tänkte väl du kunde få tyngre tankar av det än du hade år till att bära. Sira Eirik säger det står skrivet hos Sankt Pål apostel att icke människovärlden allena suckar efter förlossning —»
En dag satt Kristin och sydde på översta steget i högloftstrappan, då Simon kom ridande in på gården och stannade nedanför där hon satt, men utan att se henne. Föräldrarna kommo ut båda två. Nej, Simon ville ej stiga av, Ramborg hade bara bett honom fråga, när han red härigenom — det fåret som hade varit hennes älsklingslamm — det hade de väl icke skickat till fjälls? Hon ville ha det till sig.
Kristin hörde hur hennes far kliade sig i håret. Ramborgs får, ja — Han skrattade uppsluppet. Detta var illa. Han hade hoppats att hon glömt det. För se, han hade givit sina två äldsta dottersöner en liten handyxa var. Och det första de nyttjat dessa till, var att slå ihjäl Ramborgs får.
Simon skrattade litet: »Ja, de Husabypiltarna, de voro några bovar —»
Kristin sprang nedför loftstrappan, lösgjorde sin silversax från bältekedjan:
»Denna skall du giva åt Ramborg, till bot för att mina söner dräpt hennes får. Jag vet hon har önskat sig den, alltsedan hon var liten. Ingen skall säga att mina söner —» Hon hade talat hetsigt, nu tystnade hon plötsligt. Hon hade sett sina föräldrars ansikten — de sågo missnöjt och häpet på henne.
Simon tog ej emot saxen, han tycktes förlägen. Då fick han syn på Björgulf och red bort till honom, lutade sig ned och lyfte upp pojken framför sig i sadeln:
»Jaså, du gör strandhugg här i bygden, du — nu är du min fånge, och i morgon kunna dina föräldrar komma över till mig, så skola vi dagtinga om lösepenning —»
Därmed hälsade han leende bakåt och red bort med gossen, som skrattade och sprattlade i hans armar. Simon hade blivit mäkta god vän med Erlendssönerna; Kristin mindes att barntycke hade han alltid haft, hennes småsystrar hade varit förtjusta i honom. Det väckte en underlig harm hos henne att han skulle vara så förtjust i barn och ha sådan förmåga att roa dem, då hennes man så föga gitte höra »ungarnas snack».
Dagen efter, då de voro på Formo, förstod hon för övrigt att Simon inte fått tack av sin hustru för att han haft denna gästen med sig hem.
»Ingen kan vänta att Ramborg skall bry sig stort om barn ännu», sade Ragnfrid, »hon är nätt och jämnt ur barndomen själv. Det blir nog annorlunda, när hon blir äldre.»
»Det gör väl det.» Simon och hans svärmor växlade en blick och ett helt litet leende. Nå, tänkte Kristin — ja, det var ju snart två månader efter bröllopet —.
Uppriven och orolig till sinnes som Kristin nu var, så lät hon det
gå ut över Erlend. Han njöt denna vistelse vid hustruns fädernegård helt nöjd och belåten som en rättfärdig man. Han var god vän med
Ragnfrid och lade tydligt i dagen att han höll hjärtligt av sin
svärfar. Lavrans tycktes också vara nöjd med sin måg. Men så
ömtålig och misstänksamt vaken hade Kristin nu blivit att hon kände
att i hennes fars godhet mot Erlend fanns det mycket av den
överseende barmhärtighet Lavrans alltid haft för varje liv som tycktes
honom föga dugligt till att reda sig själv. Hans tillgivenhet för den
andra mågen var icke sådan — Simon bemötte han som en vän och
vederlike. Och fastän Erlend stod svärfadern mycket närmare i
ålder än Simon gjorde, så sade Simon och Lavrans du till varandra,
men alltsedan Erlend blivit Kristins fästman, hade Lavrans sagt du
till honom och Erlend I till fadern. Lavrans hade aldrig erbjudit
någon ändring i detta.
Också Simon och Erlend voro goda vänner, när de råkades, men de sökte icke varandras sällskap. Kristin fortfor att känna en hemlig skygghet för Simon Darre — för vad han visste om henne, och ännu mer emedan hon visste att den gången hade han stått där med heder och Erlend med skam. Det gjorde henne ursinnig, när hon tänkte på att till och med detta tycktes Erlend ha kunnat glömma. Följaktligen var hon ej alltid så älskvärd mot mannen. Var Erlend då vid sådant lynne att han tog hennes retlighet godmodigt och undfallande, så förargade det henne att han ej lade vid sig hennes ord. En annan dag kunde det hända att hans tålamod var mycket kort, och då blev han häftig, men hon svarade kärvt och kallt.
En kväll sutto de på Jörundgård i den gamla arenstugan.[2] Lavrans trivdes fortfarande bäst i detta huset särskilt vid regnväder och tung luft som i dag, ty i storstugan under högloftet var det platt tak, och där blev röken från eldstaden plågsam, men i arenstugan drog sig röken upp under ryggåsen, om de också måste stänga ljuren för vädrets skull.
Kristin satt vid härden och sydde; hon var vid dåligt lynne och hade tråkigt. Mittemot henne halvsov Margret över sin sömnad och gäspade alltemellanåt; hennes egna barn väsnades och bråkade i stugan. Ragnfrid var på Formo, och de flesta av tjänarna voro ute. Lavrans satt i sitt högsäte och Erlend överst på ytterbänken; de hade schackbrädet mellan sig och flyttade brickorna under tystnad och med mycken eftertanke. En gång då Ivar och Skule höllo på att slita en valp i två stycken mellan sig, steg Lavrans upp och tog det gnällande lilla kräket ifrån dem; han sade ingenting, utan satte sig till spelet igen med hunden i knät.
Kristin gick bort till dem, stod med ena handen på sin mans axel och såg på. Erlend var mycket mindre skicklig schackspelare än svärfadern, så han förlorade oftast, när de spelade tavel om kvällarna, men dylikt bar han med lugn och jämnmod. Denna kväll spelade han särskilt illa. Kristin stod och anmärkte på honom — inte alltför blitt och älskvärt. Då sade Lavrans till sist, något barskt:
»Icke kan väl Erlend hålla sina tankar vid leken, när du står och oroar honom. Vad vill du här, Kristin — tavellek har du aldrig haft förstånd på!»
»Nej, er synes visst att jag icke har förstånd på något —»
»Ett ser jag att du icke har förstånd på», svarade fadern skarpt, »och det är hur det höves en hustru att tala till sin husbonde. Det vore bättre du ginge bort och lugnade ungarna dina — de larma värre än vilda jakten —»
Kristin gick bort och satte sina barn i en rad på bänken och sig själv bredvid dem.
»Varen stilla nu, sönerna mina», sade hon, »er morfar vill icke att I skolen leka och skämta härinne.»
Lavrans såg bort på dottern men teg. En stund efter kommo »fostermödrarna» in, och Kristin, tärnorna och Margret gingo med barnen för att lägga dem. Erlend sade, när han och svärfadern blivit ensamma:
»Jag skulle önskat, svärfar, att I icke haden tillrättavisat Kristin så. Kan det trösta henne att hacka på mig, när hon är vid dåligt lynne så — tala med henne gagnar ingenting till, och hon tål ej att någon säger ett ord om hennes barn —»
»Än du då?» frågade Lavrans. »ärnar du tåla att sönerna dina växa upp så otuktade? Var hålla tärnorna till, som skola taga vara på och sköta barnen?»
»I eder drängstuga, tänker jag», sade Erlend skrattande och sträckte på sig. »Men icke törs jag säga ett ord till Kristin om hennes tjänstemör — då blir hon storvred, och så låter hon mig höra att icke har hon och jag varit något föredöme för folk —»
Dagen därefter gick Kristin och plockade smultron utmed en äng
söderom gården; då ropade hennes far på henne från smedjans dörr
och bad henne komma in till honom.
Kristin gick, något ovillig. Det var väl Nåkkve igen — i morse hade han lämnat en grind öppen, och de hemmavarande korna hade gått in i en kornåker.
Fadern tog ett glödande järn från ässjan och lade på städet. Dottern satt och väntade, och länge hördes intet ljud utom hammarslagen på det gnistrande smidesämnet, en blivande grytkrok, och städets sjungande svar. Till sist frågade Kristin vad han ville henne.
Järnet var nu kallt. Lavrans satte från sig tång och slägga och kom bort till henne. Med sot i ansiktet och hår, svart på kläder och händer och med det stora förskinnet framför sig, såg han strängare ut än han brukade.
»Jag kallade dig till mig, dotter min, för att jag ville säga dig detta: Här i min gård får du visa din laglige husbonde slik vördnad som det höves en hustru. Jag vill icke höra min dotter svara bonden sin så som du svarade Erlend och talade till honom i går.»
»Det är något nytt, far, att I menen Erlend vara en man som folk skall visa vördnad.»
»Han är din man», sade Lavrans. »Jag övade icke våld mot dig för att få det giftermålet till stånd. Det får du minnas.»
»I ären så varma vänner nu», svarade Kristin. »Haden känt honom då som I kännen honom nu, så haden I visst gärna gjort det.»
Fadern såg på henne, allvarlig och bedrövad:
»Nu talar du överilat, Kristin, och säger det som du vet vara osant. Jag försökte icke tvinga dig, när du ville kasta från dig din laglige fästman, ehuru du vet att jag hade Simon hjärteligen kär —
»Nej — men Simon ville nu icke ha mig heller, så —.»
»Åh! Han var för högsint för att vilja hålla hårt på sin rätt, när du var ovillig. Men jag vet icke om han hade haft så mycket emot det i sitt hjärta, hade jag gjort som Andres Darre ville — att vi icke skulle akta på lösa hugskott av eder båda unga. Och snart vet jag icke, om ej riddaren hade rätt — nu när jag ser att du icke kan leva höviskt med den husbonde som du trotsade dig till att få —»
Kristin skrattade högt och bittert:
»Simon! Aldrig haden I kunnat förmå Simon att äkta den kvinna han funnit med en annan man i ett slikt hus —»
Lavrans drog flämtande efter andan, — »Hus —?» sade han ofrivilligt.
»Ja — slikt som I män kallen porthus. Hon som ägde det, det var Munans frilla, hon själv varnade mig för att gå dit. Jag sade att jag skulle möta min frände — jag visste icke att han var hennes frände —», hon skrattade igen, vilt och otäckt —.
»Tig!» sade fadern.
Han stod en stund. En skälvning gick över hans drag — ett leende som var som ett bleknande. Hon kom att tänka på lövliden uppåt fjället — hur den vitnar, då stormilen vänder varje blad — en glittrande och blek ljusning.
»Den får mycket veta som intet frågar —»
Kristin föll ihop, där hon satt på bänken, stödde sig på ena armbågen och höll upp den andra handen för sina ögon. För första gången i sitt liv var hon rädd för sin far, dödligt rädd.
Han vände sig från henne, gick och tog släggan, ställde den på dess plats bland de andra. Så samlade han ihop filar och småredskap, började lägga det i ordning på tvärbjälken mellan väggarna. Han stod med ryggen åt henne, hans händer darrade häftigt.
»Har du aldrig tänkt på, Kristin — att Erlend teg med detta?» Han stod framför henne, såg ned i det vita, rädda ansiktet. »Jag svarade nej, barskt nog, när han kom till mig i Tunsberg med sina rika fränder och bad om dig — icke visste jag då att det var jag som skulle tackat för att han ville upprätta min dotters heder —. Mången man skulle låtit mig veta det då —.
Han kom igen, friade till dig med full heder. Icke alla män hade varit så ihärdiga för att få till äkta en som redan var — redan var — det som du var den gången.»
»Det tänker jag ingen man hade vågat säga till eder —»
»Det är icke kallt stål Erlend någonsin har fruktat —.» Lavrans blev outsägligt trött i ansiktet med ens, hans röst sjönk, död och klanglös. Men så började han igen, stilla och starkt:
»Så illa som detta är, Kristin — värst tycks det mig att du säger det nu, då han är din husbonde och far till sönerna dina —.
— Är det så som du säger, då visste du det värsta om honom, innan du trotsade dig till att få komma i hjonelag med honom. Han var dock villig att köpa dig så dyrt som om du varit en ärlig mö. Mycken frihet till att råda och styra har han unnat dig — så får du böta din synd, därigenom att du ställer med förstånd och bättrar vad som brister Erlend i försiktighet — det är du skyldig Gud och dina barn.
Själv har jag sagt, och andra ha sagt detsamma — att Erlend tycktes icke duga till annat än att locka kvinnfolk. Du också har skuld i att slikt blev sagt — det har du nu själv vittnat. Sedan har han visat att han dugde dock till annat också — mannen din har vunnit sig ett gott namn genom mod och raskhet i härfärd. Det är ej ringa vinning för dina söner att fadern fått rykte för djärvhet och vapenduglighet. Att han var — oförståndig — det måste du veta bäst av oss alla. Bäst gottgör du din vanära, om du hedrar och hjälper den husbonde du själv har valt dig —»
Kristin hade lutat sig ned över sitt knä med huvudet i händerna. Nu såg hon upp, blek och förtvivlad:
»Grymt var det av mig att säga eder detta. Åh — Simon bad mig, det var det enda han bad mig om, att jag skulle skona er för att få veta det värsta —»
»Simon bad dig skona mig —.» Hon hörde smärtan i hans röst. Och hon förstod att det var också grymt av henne att säga honom att en främmande hade förstått att hon kunde behöva påminnas om att skona sin far.
Då satte Lavrans sig ned bredvid henne, tog hennes ena hand mellan sina båda och lade den på sitt knä:
»Grymt var det, Kristin min», sade han milt och sorgset. »God är du mot alla, barnet mitt goda, men jag har märkt det förr också att du kan vara grym mot dem du har alltför kära. För Jesu skull, Kristin, skona mig för detta, att jag skall behöva vara så rädd för din skull. Att detta obändiga sinne skall bringa mera sorg över dig och de dina. Du sliter som en fåle, det första den blir bunden vid spiltan, där du är bunden med hjärterötterna.»
Snyftande sjönk hon intill honom, och fadern slöt henne tätt och fast i famnen. Så blevo de sittande länge, men Lavrans sade ingenting mer. Till sist lyfte han upp hennes huvud:
»Svart har du blivit», sade han med ett litet leende. »Det ligger en duk i vrån — men du blir väl bara svartare av den. Du får gå hem och snygga dig — nu kunna alla se på dig, att du har setat i smedens famn —.»
Han sköt henne milt ut genom dörren, stängde den och stod en stund. Så raglade han de få stegen bort till bänken, sjönk ned och satt med nacken mot väggtimret och uppåtvänt, förvridet ansikte. Han tryckte med all sin kraft ena handen mot hjärtat.
Det varade ju aldrig så länge. Andnöden, den svarta yrseln, smärtan, som strålade ut i lemmarna från hjärtat, som kämpade och skalv, dunkade några hårda slag och stod darrande stilla igen. Blodet bultade i halsådrorna.
Det gick nog över om en stund. Det gick alltid över, när han setat litet. Men det kom igen, oftare och oftare.
Erlend hade stämt sin skeppsbesättning till möte på Veö[3]
Jakobsmässo-aftonen, men så stannade han något längre vid Jörundgård
för att följa med Simon och jaga en slagbjörn, som hade gjort skada
på säterboskapen. När han kom hem från jaktfärden, var där bud
till honom att några av hans män hade slagits med stadsbor, och han
måste skynda norrut för att få dem frigivna. Lavrans hade ärende
ditupp, och så red han med mågen.
Det hade lidit fram mot sista Olavsmässan, när de kommo ut till ön. Erling Vidkunssons skepp låg där, och vid aftonsången i Peterskyrkan träffade de drotseten. Han följde med dem in i munkgården, där Lavrans hade härbärge, åt med dem där och skickade sina män ned till fartyget efter något särskilt gott franskt vin, som han skaffat sig i Nidaros.
Men samtalet gick trögt, medan de drucko. Erlend satt i sina egna tankar, glad i ögonen som alltid när han skulle ut på något nytt, men förströdd när de andra talade. Lavrans bara smuttade på vinet, och herr Erling var stillsam.
»Du ser trött ut, frände», sade Erlend till honom.
— Ja, de hade haft hårt väder över Husastadsviken i natt, han hade varit uppe —.
»Och du får rida skarpt, om du skall hinna till Tunsberg Lavransmässodagen. Stor ro eller trevnad får du väl ej heller där. Är mäster Pål med kungen nu?»
»Ja. Lägger icke du till vid Tunsberg då?»
»Det skulle vara för att spörja om kungen vill sända kärlig sonlig hälsning till sin mor —», Erlend skrattade. »Eller om biskop Audfinn vill skicka bud med till fru Ingeborg —»
»Många undra över att du far till Danmark, nu då hövdingarna draga till möte i Tunsberg», sade herr Erling.
»Ja, är det icke underligt att folk alltid skall undra över mig? Jag kan väl ha lust att se litet av slikt folkskick som jag icke sett sedan jag var i Danmark sist — vara med en gång igen i ett tornej — och när vår fränka nu har bett oss. Ingen av hennes släkt här i Norge vill ju kännas vid henne nu, utom Munan och jag.»
»Munan —», Erling rynkade ögonbrynen. Så skrattade han: »Är det så mycket liv i den gamla galten, hade jag så när sagt, att han orkar flytta fläsket sitt ännu? Så han skall ställa till med tornej, hertig Knut! Munan skall väl rida i dyst, han då?»
»Ja, det är synd om dig, Erling, som icke kan komma med och se den synen.» Erlend skrattade också. »Jag märker nog att du är rädd fru Ingeborg har bjudit oss till detta barnsölet för att vi skola brygga ett annat öl och bjuda henne på det. Du vet då bäst själv att jag är för tung på foten och för lätt i sinnet för att kunna nyttjas i lönnråd. Och på Munan haven I dragit ut varenda tand —»
»Ånej, vi frukta icke lönnråd från det hållet. Det må nu väl Ingeborg Håkonsdotter ha klart för sig, att hon spillde all rätt i sitt eget land, när hon gifte sig med Porsen. Stört omöjligt blir det för henne att få en fot innanför dörren här, sedan hon lade sin hand i den mannens, vars lillfinger vi icke vilja se inom våra landamären —»
»Ja, det var klokt av eder att skilja pilten från mor hans», sade Erlend mörkt. »Han är bara barnet ännu — och redan ha vi norske män orsak att bära huvudet högt, när vi tänka på den kung vi svurit vår tro —»
»Tig», sade Erling Vidkunsson sakta och förtvivlat. »Det — det är förvisso falskt —»
De båda andra sågo på honom att han visste det var sant. Barn som kung Magnus Eriksson ännu var, så skulle han redan vara smittad av en synd som det icke hövdes kristna män att tala om. En svensk klerk, som blivit satt att leda hans fostran till boklig lärdom, medan han var i Sverige, hade fört honom vilse på onämnbart sätt.
Erlend sade:
»Det viskar folk på var gård och i vart hybble där norrut hos oss, att Kristkyrkan brann, för det kungen är ovärdig att sitta i Sankt Olavs säte —»
»I Guds namn, Erlend — jag säger det är ovisst huruvida detta är sant! Och det barnet, kung Magnus, må vi nu väl tro är utan skuld i Guds ögon — Han kan rena sig — Säger du att vi skilt honom från hans mor! Jag säger, Gud straffe den mor som sviker sitt barn såsom Ingeborg svek sonen sin — och sätt icke lit till en sådan, du Erlend — minns att det är trolöst folk du nu far att möta!»
»Det tyckes mig att de hållit sin tro till varandra vackert nog —. Men du snackar du, som om himlabrev fölle dig i skötet var dag — det är fuller därför du dömer att du kan vara så djärv, så du dristar bitas med kyrkans tignarmän —»
»Nej, håll upp nu, Erlend! Tala om det du har vett på, karl, och tig om annat —», herr Erling hade rest sig de stodo där, båda, han och Erlend, uppbragta och röda i ansiktet.
Erlend gjorde en grimas av vämjelse:
»Ett djur som människor handskats illa med, hugga vi ned och kasta aset i forsen —»
»Erlend!» Drotseten grep om bordskanten med bägge händer. — »Du har söner själv —», sade han halvhögt. »Kan du säga slikt —? Åh vakta munnen din, Erlend! Tänk dig för, innan du talar, på det ställe dit du nu kommer! Och tänk dig för tjugu resor, innan du gör något —»
»Är det så I gören, som råden för rikets saker, så undrar jag icke på att allt bär hin i våld. Men du tarvar visst icke vara rädd», — han grinade — »jag skall visst ingenting göra. Men det har blivit en förbåld gamman att leva här i landet —.
— Nej, du skall ju ut tidigt i morgon. Och min svärfar är trött —»
De båda andra blevo sittande kvar utan att säga något, sedan han sagt godnatt. Erlend sov ombord på sitt fartyg. Erling Vidkunsson satt och snurrade sin bägare mellan händerna.
»I hosten?» sade han för att säga något.
»Gamla män få så lätt ont av slem. Vi ha nu så många krämpor, käre herre, som I unge ej veten av», sade Lavrans leende.
Så sutto de en stund igen. Tills Erling Vidkunsson sade, liksom halvt för sig själv:
»Ja, så tänka alla — att det är illa ställt för detta riket. För sex år sedan i Oslo, då trodde jag det hade visat sig klart att här fanns en fast håg till att hålla kungadömet vid makt — hos männen av de ätter som äro födda till den gärningen. Jag — byggde därpå.»
»Jag tror I sågen rätt den gången, herre. Men själv saden I att vi äro vana att fylkas kring vår kung. Nu är han ett barn — och halva tiden i ett annat land —»
»Ja. Stundom tänker jag — att ingenting är dock så galet att det ej har något gott med sig. Förr i tiden, då kungarna våra sprungo som hingstar — då fanns det fullt upp av duktiga fålar att lägga på; folket behövde bara kora den som bet bäst ifrån sig —»
Lavrans skrattade litet: »Åh ja —»
»Vi talades vid för tre år sedan, Lavrans Lagmansson, då i kommen från eder vallfart till Skövde och haden besökt edra fränder i Götaland —»
»Jag minns, herre, I hedraden mig med att söka upp mig —»
»Nej, nej, Lavrans, I behöven icke vara så corteis —», den andre slog litet otåligt ut från sig med handen. »Det blev som jag sade», fortsatte han mörkt. »Herrarna här i landet är det nu ingen som kan samla. — De hålla sig framme som ha bäst matlust — något finns där ännu i tråget. Men de som kunde trå efter att vinna makt och rikedom på slikt vis som det följde heder med fordom, i våra fäders tid, de komma icke fram.»
»Det ser så ut. Det är nu så att hedern följer hövdingens märke.»
»Då månde männen mena att med mitt märke följer ringa heder», sade Erling torrt. — »I haven nu hållit eder undan allt som kunde göra edert namn känt, Lavrans Lagmansson —»
»Det har jag gjort så länge jag varit gift man, herre. Det blev jag tidigt — min hustru var sjuklig och tålde föga att färdas bland folk. Och det ser ut som om ätten vår icke ville trivas här i Norge. Mina söner dogo tidigt, och endast en av mina brorsöner levde till vuxen ålder.»
Han blev ledsen för att han kommit att säga detta. Erling Vidkunsson hade själv haft mycken liknande sorg i sitt hem. Hans döttrar voro friska barn och växte upp, men också han hade bara fått behålla en enda av sina söner vid liv, och den gossen skulle vara svag till hälsan. Men herr Erling frågade bara:
»I haven inga nära fränder i morsätten heller, såvitt jag kan minnas.»
»Nej, ingen närmare än morfars systers barn. Sigurd Lodinsson hade bara de två döttrarna, och de dogo båda vid första barnets födelse — min moster fick sitt med sig i graven.»
Så sutto de tysta en stund igen.
»Slika män som Erlend», sade drotseten lågt. »Det är de farligaste. Som tänka litet längre än bara på sitt eget. Men icke långt nog. Ja, är icke Erlend som en lat barnunge —», han snurrade vinbägaren runt på bordet i förargelsen, »han har då rika gåvor? Och välbördig är han och djärv. Men aldrig gitter han höra så mycket om en sak att han förstår den i grund — Och gat han höra en man till slut, så hade han väl glömt det första, innan en kom till det sista —.»
Lavrans såg bort på den andre. Herr Erling hade åldrats mycket sedan han sist såg honom. Han såg ansträngd och trött ut — tycktes fylla ut sätet mindre, Han hade rena, fina anletsdrag, men de voro litet för små, och så var han liksom litet vissen i färgen — hade alltid varit det. Lavrans kände att denne man — ehuru han var en rättskaffens riddare, klok, villig att tjäna utan svek och utan att spara sig, hade något för små mått i alla avseenden för att kunna vara den främste. Hade han varit ett huvud högre, så hade han väl lättare funnit följesvenner.
Lavrans sade sakta:
»Så klok man är nu också herr Knut att han ser det — om de nu tänka på något tilltag därnere — att i några lönnliga anslag kan han ej ha stort gagn av Erlend —»
»Denne mågen är eder kär på ett vis, Lavrans», sade den andre nästan förargad. »Sant att säga, orsak att älska honom haven I då icke —»
Lavrans satt och ritade med fingrarna i litet utspillt vin. Herr Erling lade märke till att ringarna sutto så löst på hans ränder nu.
»Haven I det?» Lavrans såg upp med det lilla fina leendet. »Allt likväl tror jag I ären honom blid!»
»Åja, Gud må veta —
— Men I kunnen svärja på, Lavrans, att det är mycket som nu leker herr Knut i hågen — han är far till en son som är kung Håkons dotterson —»
»Det månde även Erlend kunna förstå, att det barnets far har alltför bred rygg, för att den lilla junkern någonsin skall kunna räcka utanför den. Och modern har allt folk i riket emot sig för det giftermålets skull.»
Något senare stod Erling Vidkunsson och spände på sig sitt svärd, Lavrans hade höviskt tagit gästens kappa från kroken, stod med den i händerna — då vacklade han med ens och höll på att falla omkull, men herr Erling tog emot honom i sina armar. Med möda lyckades han släpa den andre, som ju var stor och lång, bort till sängen. Slag var det inte — Lavrans låg där vit i ansiktet och blå om läpparna, med slappa, mjuka lemmar. Herr Erling sprang över gården och fick härbärgsfadern väckt.
Lavrans tycktes helt skamsen, när han kom till sig igen. Ja, det var en svaghet som gjorde sig påmind då och då — det var sedan en älgjakt för två vintrar sedan, då han gått vilse i tätt snöfall. Sådant behövs väl, innan en man lär sig att ungdomen har lämnat honom i sticket — han smålog ursäktande.
Herr Erling väntade, tills munken hade åderlåtit den sjuke, fast Lavrans bad honom inte besvära sig, han som skulle resa vidare så tidigt nästan morgon.
Månen stod skinande högt över fjällen på Meginlandet, och vattnet låg svart därunder närmast intill, men ute på fjorden flöt ljuset som silverflak. Ingen rök från någon ljure — gräset på hustaken glittrade daggigt i månskenet. Icke en människa på köpstadens enda, korta gata, när herr Erling raskt gick de få stegen nedåt till kungsgården, där han sov. Han såg underligt liten och späd ut i månskenet — med den svarta kappan tätt svept kring sig — litet huttrande. Ett par sömniga svenner, som setat uppe och väntat på honom, tumlade ut på tunet med en lykta. Drotseten tog lyktan, skickade männen till sängs — huttrade litet igen, medan han gick uppför trappan till burloftet, där han låg.