Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 8

←  Kapitel VII

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VIII

Kapitel I  →

VIII.

Lavrans hade ridit hästen löddrig, när han kom till det ställe där han visste att det gick en stig upp mellan de rasblock och klippor som stupa brant överallt på nordsidan av Silsådalen. Han måste vara uppe på vidden, innan det blev mörkt, det förstod han. Han var inte hemmastadd häruppe i fjället mellan Våge, Sil och Dovre, men valacken hade gått här en sommar, och den hade burit Gaute till Haugen många gånger, fastän det varit på andra vägar. Lavrans unge lutade sig fram och klappade hästens hals:

»Du får hitta fram till Haugen, Raud, svennen min. Du kan väl bära mig hem till far i natt, fålen, säg!»

Så snart han kommit upp på brantens hjässa och satt i sadeln igen, tilltog mörkret hastigt. Han red fram genom en myrlänt sänka; i oändlighet följde på varandra små toppar, avtecknade mot himlen, som blev allt dunklare. Det var björkbackar på sidorna, och stammarna lyste vitt; rätt som det var svepte våta lövruskor mot hästens bringa och gossens ansikte. Stenar lossnade under hovarna och rullade ned i bäcken nere i bottnen av stråket — så plaskade hästbenen i vätan. Rauden hittade väg i mörkret, backe upp och backe ned, så att bäckens sorl ljöd närmare eller fjärmare. En gång hördes skall av något djur i fjällnatten, men Lavrans kunde ej urskilja vilket det var — och vinden susade och sjöng, starkare och svagare.

Barnet höll spjutet framåtriktat över hästens hals, så att spetsen stack fram mellan dess öron. Det var just björnfjäll häruppe i dalen. Han undrade när den skulle sluta. Helt dämpat började han nunna ut i mörkret: Kyrie eleison, Christeleison, Kyrieleison, Christeleison —.

Rauden plaskade genom ett grunt ställe i en fjällström. Den stjärnströdda himlen vidgades kring honom — topparna stodo avlägsnare mot nattdunklet, och vinden sjöng med en annan ton på den öppna vidden. Gossen lät hästen gå som den ville och gnolade allt vad han kunde minnas av hymnen »Jesus Redemptor omnium — Tu lumen et splendor patris —», omväxlande med Kyrie eleison. Nu red han nästan rätt söderut, kunde han se på stjärnorna, men han vågade ej annat än lita på hästen och låta den råda. Nu red han över berghällar, där renmossan lyste vit under honom på stenen. Rauden stod litet, fnyste och spejade ut i natten. Lavrans såg att det ljusnade på himlen i öster; skyar vällde upp därborta med silverbräm nederst. Hästen gick åter, nu rakt mot månuppgången. Nu måste det var en timme till midnatt ungefär, såvitt gossen visste.

När månen steg klar ovan bergen långt borta, lyste så att nysnön glittrade på toppar och åsar, och moln av dimma drevo vita kring klyftor och stup, då kände Lavrans igen sig i fjället. Han var på mossarna nedanför Blåhöjderna.

Strax efteråt fann han en stig som bar ned i dalen. Och fyra timmar senare haltade Rauden in på det månvita tunet på Haugen.

När Erlend öppnade dörren, segnade gossen medvetslös in över svalens tiljor.

En stund därpå vaknade Lavrans i en säng mellan smutsiga, illaluktande skinnfällar. Det lyste från en pörtsticka, som satt fast i en väggspringa strax bredvid. Fadern stod över honom och vätte hans ansikte med något; fadern var bara halvklädd, och gossen såg i det fladdrande skenet att hans hår var alldeles grått.

»Mor —», sade Lavrans unge och såg upp.

Erlend vände sig så att sonen ej kunde se hans ansikte. »Ja?» sade han efter ett ögonblick nästan ohörbart. »Är mor — har hon — är din mor — sjuk?»

»I får komma hem strax, far, och fria henne — nu skyller de henne för allt vad ont är — de har tagit henne och Ulv och mina bröder till fånga, far!»

Erlend kände på gossens heta ansikte och händer; febern hade blossat upp igen. »Vad är det du säger —?» Men Lavrans satte sig upp och berättade nog så redigt allt som tilldragit sig därhemma dagen förut. Fadern hörde på under tystnad, men ett stycke fram i pojkens berättelse började han kläda sig färdig; han drog på sig stövlar och spände fast sporrar på dem. Så hämtade han litet mjölk och mat och bar bort till barnet.

»Men du kan icke vara ensam här i stugen, sonen min — jag får följa dig bort till Aslaug här norrut i Brekken, innan jag rider nedåt.»

»Far —» Lavrans grep hans arm, »nej — jag vill följa med er hem —»

»Du är ju sjuk, son lille», sade Erlend, och pojken kunde ej minnas att han hört en så öm klang i faderns röst.

»Nej, far — ja, men jag vill följa med er hem till mor — jag vill hem till min mor —», nu grät han som en liten barnunge.

»Rauden haltar ju, pilt —», Erlend tog sonen i sin famn, men han lyckades ej lugna barnet. »Och du är så trött — Ja, ja», sade han till slut, »Svarten bär oss väl bägge —»

»Du får se till att du kommer i håg», sade han, när han hade lett ut kastalenen, ställt in Rauden och skött om den, »att någon far hit och tar vara på hästen — och på mina saker —»

»Stannar I hemma nu, far?» frågade Lavrans glad.

Erlend såg rätt framför sig.

»Jag vet icke — men det rinner mig i hågen att hit kommer jag icke mer.»

»Skall I icke vara starkare väpnad, far?» frågade gossen igen, ty Erlend hade utom svärdet endast tagit en tämligen lätt och liten yxa och ville nu gå ut ur stugan. »Skall I icke ta skölden heller?»

Erlend såg på sin sköld. Oxlädret var så sprucket och rispat att det röda lejonet på det vita fältet var nästan utplånat. Han lade ned den och täckte över den igen.

»Jag är tillräckligt rustad för att driva ut en bondehop från min gård», sade han. Han gick ut, låste dörren till stugan, steg till häst och hjälpte upp gossen bakom sig.

Himlen mulnade mer och mer; när de kommit litet ned i liden, där skogen stod tät, redo de i mörker. Erlend märkte att sonen var så trött att han knappt kunde hålla sig kvar; då lät han Lavrans sätta sig framför honom och lade armen om honom. Det unga ljushåriga gosshuvudet mot hans bröst — Lavrans var mest lik modern av alla barnen. Erlend kysste honom på hjässan, medan han rättade på gossens kapphätta.

»Sörjde hon mycket, din mor, när det späda barnet dog i somras?» frågade han en gång mycket lågmält.

Lavrans unge svarade:

»Hon grät icke, sedan han hade dött. Men hon har gått upp till kyrkogårdsgrinden var natt — Gaute och Nåkkve plägade följa efter henne, när hon gick ut, men de tordes icke tala till henne, och icke tordes de låta mor se att de vaktade henne —»

Erlend sade litet efteråt:

»Grät hon icke —? Jag minns den tid då din mor var ung, då grät hon så lätt som daggen droppar av de unga videbuskarna vid bäcken. Hon var så mild och mjuk, Kristin, när hon var bland dem som hon trodde ville henne väl. Sedan måste hon lära sig att bli hårdare — och oftast var det väl jag som vållade det.»

»Gunhild och Frida säger att hela tiden vår yngste bror levde», berättade Lavrans, »så grät hon var dag och var stund då hon trodde ingen såg det.»

»Gud hjälpe mig», sade Erlend sakta. »Jag har varit en ovis man.»

De redo i dalbottnen och hade det kalla draget från älven i ryggen. Erlend skyddade gossen med sin kappa, så gott han kunde. Lavrans kände sig slö och höll på att slumra av — han märkte att det luktade av fadern som av en fattigman. Dunkelt mindes han från sin tidiga barndom, medan de voro på Husaby, när fadern kom från badstugan om lördagarna, då hade han några små kulor som han höll i händerna. De luktade så gott, och den fina, söta doften satt kvar i hans händer och i hans kläder hela helgen.

Erlend red jämnt och raskt; här nere på moarna var det alldeles mörkt. Utan att tänka på det visste han varje stund var han var — han kände den växlande tonen från Lågen, där den gick med starkt strömdrag på grund botten eller där den kastade sig utför stup. Det bar över flatberg, där gnistorna röko under hästhovarna. Svarten flyttade fötterna säkert och lätt mellan vridna fururötter där stigen ledde genom tjocka skogen, det gurglade och slafsade, när ritten gick över små gröna slätter, som en rännil från berget silade sig fram igenom. I dagbräckningen skulle han vara hemma — och det vore just lämpligt —.

— Hela tiden mindes han nog den fjärran frostblå natt då han kört en släde ned genom denna dal — Björn Gunnarsson satt bakom och höll en död kvinna i sina armar. Men minnet var blekt och avlägset, och fjärran overkligt var allt det som barnet omtalat — det som skulle ha hänt nere i bygden och de vansinniga ryktena om Kristin —. Han kunde liksom icke få det i sitt huvud. När han kom fram, blev det väl tid att tänka på vad han skulle göra. Verkligt var ingenting utom spänningen och ångesten — nu skulle han snart möta Kristin.

Han hade väntat och väntat så på henne. Och aldrig hade han tvivlat på att till slut kom hon nog. Ända tills han fick veta vilket namn hon givit barnet —.

I gryningen gick folk, som varit och hört en av Hamarprästerna läsa tidig mässa, från kyrkan. De som kommo ut först sågo Erlend Nikulausson rida förbi mot hemmet och sade det till andra. Det blev någon oro och mycket prat; folk drog sig nedåt och stod i klungor, där vägen till Jörundgård tog av från allmänna landsvägen.

Erlend red in på tunet, när måneskäran sjönk mellan himlaranden och fjällets bryn — blek i dagbräckningen.

Utanför brytestugan stod en skara — Jartruds fränder och vänner, som varit hos henne under natten. Och vid ljudet av hovslagen på tunet kommo också de män ut som setat på vakt i stugan under höganloftet.

Erlend stannade sin häst. Han såg ut över bönderna, sade högt och hånfullt:

»Är här gästabud i min gård utan min vetskap — eller varför ären I alla, gott folk, församlade här på morgonkvisten?»

Vreda och mörka blickar mötte honom från alla håll. Erlend satt hög och smärt på den högbenta, utländska hingsten. Svarten hade haft stubbman, men nu var den lurvig och oklippt, hästen var ej särdeles välryktad och hade gråa hår här och var på huvudet, men det glittrade osäkert i hans ögon, och han stampade och flyttade sig oroligt, strök öronen bakåt och kastade med det lilla fina huvudet, så att skumflagorna stänkte på hans bringa och bog och på ryttaren. Remtyget hade varit rött en gång och sadeln haft guldpressningar; nu var det nött och trasigt och lagat alltihop. Och mannen var klädd mest som en stavkarl; håret, som stack fram under en tarvlig svart filthatt, var gråvitt, grå skäggstubb växte över det bleka, fårade ansiktet med den stora näsan. Men han satt rak, och han smålog högdraget ned mot bondeflocken; ung såg han ut trots allt och hövdinglik — och hatet slog hett emot denne främling, som höll där och som bar sitt huvud högt — okuvad efter all den sorg och skam och jämmer han bragt över dem vilka dessa bygdemän räknade för sina egna hövdingar.

Likväl talade han besinningsfullt, den bonde som först svarade Erlend:

»Jag ser du har funnit sonen din, Erlend — då tänker jag du vet att vi icke äro samlade här till gästabud — och underligt är det att du vill skämta med en sådan sak.»

Erlend såg ned på barnet, som ännu sov — hans röst blev vekare:

»Pilten är sjuk, det sen I väl. De tidender han bragte mig här från bygden tycktes mig så otroliga att jag tänkte nästan han talade i feberyrsel —

— Något var nog också lösa ord, ser jag —» Erlend såg med rynkade ögonbryn mot stalldörren. Ulv Haldorsson och ett par män till, däribland en av hans svågrar, ledde just ut några hästar.

Ulv släppte hästen, han gick fort fram mot husbonden:

»Kommer du äntligen, Erlend — och där är pilten — lovad vare Maria mö! Mor hans vet icke att han varit borta. Vi skulle ut och leta efter honom — biskopen gav mig fri på min ed, när han hörde att barnet ridit ensamt till Våge — hur är det med Lavrans?» frågade han ängsligt.

»Gud vare lovad då, att I funnit pilten», sade Jartrud gråtande; hon hade kommit ut på tunet.

»Är du där du, Jartrud?x sade Erlend. »Det blir nu det första jag får se till, att du kommer ut från min gård, du och ditt följe. Denna sladderkäringen skola vi allra först driva bort — och sedan skall envar som ljugit på min hustru få böta —»

»Så kan det icke gå till, Erlend», sade Ulv Haldorsson. »Jartrud är min lagtagna hustru. Jag tänker hon och jag ha lika liten lust att stanna tillsamman, men ut ur mitt hus skall hon icke fara, förrän jag givit mina svågrar hennes lösöre i handom, hemgift och tillgåvor och morgongåva —»

»Är det jag som är husbonde här i gården?» frågade Erlend rasande.

»Det får du spörja Kristin Lavransdotter om», sade Ulv. »Där kommer hon.»

Husfrun stod uppe i nybursvalen, Nu steg hon långsamt nedför trappan. Tankspritt drog hon fram huvudklädet över hjässan — det de glidit ned på bakhuvudet — och hon slätade kyrkklänningen, som hon bar sedan dagen förut. Men hennes ansikte var orörligt som sten.

Erlend red henne till mötes, fot för fot — litet framåtlutad stirrade han ångestfullt förtvivlad in i hustruns gråa, döda ansikte.

»Kristin», sade han bedjande, »Kristin min — jag har kommit hem till dig.»

Hon tycktes varken se eller höra. Då gled Lavrans, som setat i faderns famn och småningom vaknat, ned på marken. I detsamma han fick fötterna på gräsvallen, sjönk gossen ihop och blev liggande i en hög.

Det flög en dallring över moderns ansikte. Hon böjde sig ned och lyfte den stora pojken upp i sina armar, lade hans huvud in mot sin hals, som om han varit ett litet barn — men hans långa ben hängde slappt ned framför hennes sköte.

»Kristin, min käraste vän», bad Erlend förtvivlad, »åh, Kristin, jag vet att jag kommer alltför sent till dig —»

Åter lopp en skälvning över hustruns anlete:

»För sent är det icke», sade hon lågt och hårt. Hon stirrade ned på sonen, som låg avsvimmad i hennes famn. »Vårt sista barn ligger redan i mullen — och nu är det Lavrans. Gaute är lyst i bann — och våra andra söner — ännu äga vi mycket, som kan ödeläggas, Erlend!»

Hon vände sig från honom och började gå bort över tunet med barnet. Erlend red efter och höll sig vid hennes sida:

»Kristin — Jesus, vad skall jag göra för dig — Kristin, vill du då icke att jag skall stanna hos dig nu —?»

Nu tarvar jag icke mera att du gör något för mig», sade hustrun som förut. »Mig kan du icke hjälpa, vare sig du stannar här eller du lägger dig i Lågen —»

Erlends söner hade kommit ut på höganloftsbron; nu sprang Gaute ned, skyndade mot modern och ville hejda henne.

»Mor», bad han. Då såg hon på honom, och han blev stående handfallen.

Vid foten av loftstrappan stodo några bönder.

»Gån undan där, män», sade husfrun och ville förbi med sin börda.

Svarten slängde med huvudet och dansade oroligt, Erlend vände den halvt, och Kolbein Jonsson grep tag i betslet. Kristin hade ej sett riktigt först, nu vände hon sig litet om och sade över axeln:

»Släpp hästen, Kolbein — vill han rida, så låt honom ——»

Kolbein tog fastare tag och svarade:

»Förstår du icke, Kristin, att nu är det tid bonden blir hemma på gården. Annars så borde du förstå det», sade han till Erlend.

Men Erlend slog till honom över handen och drev hingsten framåt, så att den gamle mannen vacklade. Ett par män sprungo fram. Erlend ropade:

»Given er av härifrån! Icke haven I med mina och min hustrus ärenden att göra — och icke är jag bonde; jag låter icke binda mig vid torvan som nöt i bås. Äger icke jag gården här, så äger icke gården mig —!»

Kristin vände sig helt om mot mannen och ropade:

»Ja, rid! Rid, rid djävulen i våld, dit du har drivit mig och kastat allt du ägt och fått i dina händer —»

Det som nu hände gick så fort att ingen riktigt fattade eller kunde hindra det. Tore Borghildsson och en bonde till grepo hustrun i armarna:

»Kristin, tala icke så till din husbonde nu —»

Erlend red inpå dem:

»Vågen I bära hand på min hustru —», han svingade yxan och högg till Tore Borghildsson. Hugget träffade mellan skulderbladen, och mannen stupade. Erlend lyfte yxan på nytt, men i detsamma han reste sig i stigbyglarna, rände en man sitt spjut i honom, det trängde in i ljumsken Det var Tore Borghildssons son som gjorde det.

Svarten stegrade sig och slog med framhovarna. Erlend klämde knäna i hästens sidor och lutade sig litet framåt, medan han drog in tyglarna med vänstra handen och åter höjde yxan. Men han tappade nästan strax ena stigbygeln, och blodet forsade nedåt hans vänstra lår. Några pilar och kastspjut veno över tunet — Ulv och sönerna sprungo in i klungan med lyfta yxor och dragna svärd — då stack en man hingsten under Erlend, och den föll ned på frambenen, gnäggande vilt och gällt, så att hästarna i stallet svarade.

Erlend stod upprätt, grensle över djuret. Han tog i Björgulfs skuldra och steg undan. Gaute kom fram och grep fadern under den andra armen.

»Dräp honom», sade han om hästen, som nu vältrat över på sidan, låg med framsträckt hals och blodig fradga kring mulen och sparkade med de väldiga hovarna. Ulv Haldorsson gjorde det. Bönderna hade vikit undan. Två män buro Tore Borghildsson mot brytestugan, och den ena av biskopssvennerna ledde bort sin kamrat, som var sårad.

Kristin hade släppt ned Lavrans, som nu kommit till sig igen, de stodo och höllo varandra i handen. Hon tycktes ej förstå det som hänt — det hade också gått så fort.

Sönerna ville leda fadern mot högloftshuset, då sade Erlend:

»Jag vill icke dit in — jag vill icke dö där Lavrans dog —»

Kristin sprang fram och slog armarna om mannens hals. Hennes frusna ansikte brast, förvridet av gråt, som isen splittras av ett stenkast: »Erlend, Erlend!»

Erlend böjde huvudet så att hans kind strök emot hennes, stod så ett ögonblick.

»Hjälpen mig upp i gammelburen, söner», sade han. »Jag vill ligga där.x

I hast fingo modern och sönerna sängen redo i gammalloftet och Erlend avklädd. Kristin förband hans sår. Blodet kom stötvis ur spjutstynget i ljumsken, och han hade fått ett pilskott långt ner i vänstra sidan av bröstet, men det blödde ej så mycket.

Erlend strök med handen över hustruns huvud:

»Mig kan du nog icke hela, Kristin min —»

Hon såg upp förtvivlad — det gick en kall rysning genom hela hennes kropp. Hon kom ihåg att det hade Simon också sagt — och det tycktes henne vara det värsta förebud, att Erlend nu sade samma ord.

Han låg i sängen, högt stöttad med kuddar och dynor och med vänstra benet uppböjt för att stanna blodflödet från såret i ljumsken. Kristin satt hos honom, då tog han hennes hand:

Minns du första natten vi sovo tillsammans här i denna säng, min söta —? Jag visste icke att då bar du redan på en lönnlig sorg, som jag hade vållat dig. Det var ej heller den första sorg du måst bära för min skull, Kristin —»

Hon tog hans hand i bägge sina. Huden var sprucken, och där var svart ingrott runt de smala, kupiga naglarna och i vecken kring var led på de långa fingrarna. Kristin lyfte den till sitt bröst och till sin mun; hennes tårar strömmade över den.

»Så heta dina läppar äro», sade Erlend sakta. »Jag väntade, och jag väntade på dig — Jag längtade så — Till sist tänkte jag, jag skulle ge vika, komma hit ned till dig, men så hörde jag —. Jag tänkte, när jag sporde att han var död, nu var det väl för sent, om jag kom —»

Kristin svarade snyftande:

»Jag väntade dig ännu, Erlend. Jag tänkte att en gång måste du väl komma till piltens grav.»

»Då hade du väl icke tagit emot mig som din vän», sade Erlend. »Och det vet Gud, du hade ej orsak till det heller. — Så söt och vän, som du var, Kristin min», viskade han och slöt ögonen.

Hon snyftade sakta med djup jämmer.

»Nu återstår ej mera», sade mannen som förut, »än att vi få försöka förlåta varandra som kristna makar — om du kan —»

»Erlend, Erlend —» hon lade sig ned över honom och kysste det vita ansiktet. »Du får icke tala så mycket, Erlend min —»

»Jag får nog skynda mig att säga det jag skall», svarade mannen. »Var är Nåkkve?» frågade han oroligt.

Det svarades att strax i går kväll, då Nåkkve hörde att den lilla brodern givit sig i väg till Sundbu, hade han genast ridit efter, så fort hästen förmådde springa. Han var väl alldeles utom sig nu, då han ej funnit barnet. Erlend suckade och famlade oroligt med händerna på täcket.

De sex sönerna trädde fram till hans säng.

»Ja, jag har icke ställt det väl för er, mina söner», sade fadern. Han började hosta, underligt och försiktigt — blodigt skum sipprade därvid fram över hans läppar. Kristin torkade bort det med sitt huvudlin. Erlend låg stilla en stund:

»Det fån I nu förlåta mig, om I tycken er kunna det. Glömmen aldrig, goda svenner, att er mor har strävat för er var dag alla de år hon och jag varit samman — aldrig har det varit annan ovänskap oss emellan än den jag vållat, för att jag såg för litet på er välfärd — men hon har älskat er mer än sitt eget liv —»

V»Vi skola icke glömma», svarade Gaute gråtande, »att I, far, alltid synts oss den djärvaste man och den yppersta hövding. Stolta ha vi varit att heta era söner, icke mindre när lyckan svek eder än i er välmakts dagar.»

»Du talar som du har vett till», svarade Erlend; han skrattade ett litet sprött, hostande skratt, »och gören ej er mor den sorgen att I släktens på mig — hon har haft nog att dragas med, sedan hon fick mig —»

»Erlend, Erlend», snyftade Kristin.

Sönerna kysste fadern på hand och kind, de gingo gråtande bort och satte sig vid väggen. Gaute tog Munan om axlarna och drog barnet intill sig; tvillingarna sutto hand i hand. Erlend lade åter sin hand i Kristins. Hans var kall; då drog hon täckena över honom ända upp till hakan och satt och gömde hans hand i sin under dem.

»Erlend», sade hon gråtande, »Gud nåde oss — vi få nu hämta en präst till dig ——»

»Ja», sade Erlend svagt. »Någon får rida upp till Dovre och hämta Sira Guttorm, min sockenpräst —»

»Erlend — han kommer icke tids nog», sade hon förfärad.

»Jo», svarade Erlend häftigt. »Är det så att Gud vill unna mig det — icke vill jag ta emot det sista sakramentet av denne präst, som spritt ut förtalet om dig —»

»Erlend — för Jesu skull — du får icke tala så —»

Ulv Haldorsson trädde fram och böjde sig över den döende:

»Jag, Erlend, skall rida till Dovre —»

»Minns du, Ulv», sade Erlend, hans röst började nu bli svag och oklar, »den tid då vi drogo från Hestnäs, du och jag —?» Han log litet. »Ja, jag lovade jag skulle alla dagar bistå dig som din fulltrogne frände — Gud bättre, frände — oftast blev det du och icke jag som visade frändetrohet, Ulv, min vän — mellan oss två. Du skall — ha tack då — frände —»

Ulv lutade sig ned och kysste den andres blodiga läppar:

»Tack själv, Erlend Nikulausson —»

Han tände ett ljus, ställde det nära dödslägret och gick ut.

Erlends ögon hade fallit igen. Kristin satt och stirrade på hans vita ansikte — hon strök över det då och då. Hon tyckte sig se att han började sjunka hän mot döden.

»Erlend», tiggde hon sakta, »för Jesu skull — låt oss få hämta Sira Solmund till dig! Gud är Gud, eho den präst är, som bär honom till oss —»

»Nej!» Mannen satte sig upp i sängen, så att det överbredda gled ned från hans nakna gula kropp. Förbandet över bröstet och magen färgades på nytt med klart röda fläckar av det friska blod som vällde fram. »En syndig man är jag — Gud vare mig nådig av sin misskund, så långt det är hans vilja, men jag känner —», han föll tillbaka mot kuddarna, viskade nästan ohörbart, »jag lever icke länge nog för att bli så gammal — och så from — att jag kan tåla — att vara lugn i samma stuga — med den som ljugit på dig —»

»Erlend, Erlend — tänk på din själ!»

Mannen kastade huvudet av och an på kuddarna. Hans ögonlock hade åter glidit ihop.

»Erlend!» Hon slog ihop händerna, hon skrek högt i yttersta nöd. »Erlend — förstår du icke att så som du handlade mot mig, så måste detta bli sagt!»

Erlend slog upp de stora ögonen. Hans läppar voro blåbleka — men återglansen av hans unga leende flög över det insjunkna ansiktet:

»Kyss mig, Kristin», viskade han. Det var som en skugga av ett leende i hans röst. »Det har nog varit för mycket annat mellan dig och mig — än kristendom och hjonelag — för att vi lätteligen skulle kunna — förlåta varandra som kristna äkta makar —»

Hon ropade och ropade hans namn efter honom, men han låg med slutna ögon, blek som nykluven ved under det gråa håret. Litet blod silade ut ur mungiporna; hon torkade bort det och tiggde honom viskande — när hon rörde på sig, kände hon sin klänning genomblött och kall av blodet, som hon fått på sig då hon ledde honom in och i säng. Emellanåt bubblade det litet i Erlends bröst, och han tycktes ha svårt för att andas — men han hörde ej mer och kände visst ingenting, medan han lugnt och oavlåtligt gled mot dödsdvalan —.

Loftsdörren öppnades brådskande; Nåkkve skyndade in, kastade sig ned framför sängen, grep faderns hand och ropade på honom —.

Efter honom följde en högrest och bred herre i reskappa. Han bugade sig för Kristin:

»Hade jag vetat detta, min fränka, att I tarvaden hjälp av edra fränder —», han avbröt sig, då han såg att mannen var döende, gjorde korstecknet och drog sig undan till rummets bortersta vrå. Halvhögt började Sundburiddaren läsa bönen för döende, men Kristin tycktes ej ännu ha märkt herr Sigurds ankomst.

Nåkkve låg på knä, lutad in över sängen:

»Far! Far! Känner du icke igen mig längre, far?» Han flyttade sitt ansikte mot den av Erlends händer som Kristin satt och höll; den unges tårar och kyssar regnade ned över båda föräldrarnas händer.

Kristin sköt litet undan sonens huvud — som om hon halvt vaknade:

»Du stör oss», sade hon otåligt, »gå bort härifrån ——x

Nåkkve reste sig på knä:

»Gå —? Men mor —?»

»Ja — sätt dig borta hos dina bröder —»

Nåkkve lyfte sitt unga ansikte — vått av gråt, förvridet av sorg — men moderns ögon sågo ingenting. Så gick han bort till bänken, där de sex bröderna redan sutto. Kristin märkte det ej — hon endast stirrade, oavvänt, med vilda ögon på Erlends ansikte, som nu lyste snövitt i ljusskenet.

En liten stund efteråt öppnades dörren på nytt. Med ljus och med ringande silverklocka följde djäknar och en präst biskop Halvard in i loftet. Ulv Haldorsson trädde sist in. Erlends söner och herr Stgurd stego upp och knäföllo för Herrens lekamen. Men Kristin endast lyfte liter på huvudet — vände ett ögonblick sina förgråtna ögon, som ingenting sågo, mot de kommande. Så lade hon sig ned igen, som hon legat, framstupa över Erlends lik.