Kungen i Jorm

←  Kams

Ådalens poesi av Pelle Molin Kungen i Jorm

Norges märkligaste ström  →

KUNGEN I JORM

Vi träffade honom i Gäddede under Mikaelihälgen. Jormsfolket sade, att det var ”Kungen”, som skulle avgöra, om vi två resenärer kunde få medfölja kyrkbåtarna till Jorm, en halv dags rodd eller mera.

Bland allt kyrkfolk, som kom och gick efter landsvägen i Gäddede, fanns ingen, som såg ut som en kung. Där var handelsmän från Ström och ett par bönder från Hammerdal, en del norskar från gränsen, ”Kristianiagymnastik” och lappar, men ingen mjölkfet och myndig man med fjällkungalater.

”Sänd er kung till gästgivaregården och säg att vi vill tala med honom”, sade doktorn, som just kommit tillbaka från ett barmhärtighetsverk, det första, men icke det sista under vår långa fotvandring. Och därmed blev det.

Kungen kom.

En medelstor, gråklädd man, med vassa, lugna grå ögon, mörkt helskägg och fjällpjäxor. Ingenting av kung, men så mycket mera av fjällbo, av sliten illusionslös halvgamling. Han tog oss lugnt i ögonsikte, lyfte icke på mössan, sade icke ”herre”, gjorde inga frågor, sporde ej om namn, men lovade kort och gott att vi skulle få plats i hans båt.

Gästgivaren hade visat oss fotografier från Jorm och berättat om en underjordisk älv strax bortom gränsen, och så hade vi räknat ut att vi kunde lika gärna se detta vackra och mera därtill och sedan rikta kosan mot Mosjöen i stället för Namsos.

Frampå förmiddagen hade kungen trummat ihop sitt folk. Dyrbara fysionomier och lustiga kroppar!

De stora kyrkbåtarna fylldes med allsköns mjölkflaskor, matsäcksmesar och albarkade skinnväskor. Man talade jormsk rotvälska i munnen på varann och det beslöts fram och åter, innan vi blevo färdiga att stöta från land. Doktorn och jag hade svårt att förstå deras tal: det var icke vanlig jämtländska; den förstår jag gott. Sedan vi kommit in i Norge funno vi att gränsbyggare — både svenskar och norrmän — hava sitt eget egendomliga språk, vars spår vi funno så långt ned som i Faldmo, två mil från norska kusten.

Båtens tre par åror gingo oförtrutet såsom munnarna, till dess vi kommo till näset mellan de två sjöarna Kvarnbergsvattnet och Jormsjön. Under marschen däröver passerades Jönstraforsen, vacker som allt jämtländskt forsvatten: kristallklart, av kall grön färg, törstskapande.

Åter i båtarna på Jormsjön. Äter mycket funderande och mycken rotvälska och åter i väg.

Efter oss drog sig stranden alltmera tillbaka. De aderton stora kyrkbåtarna som stodo där kvar, pekade med sina master i vädret och lågo på sina sidor som i sömn. En järnspis låg ibland dem. Hur de fraktat den hit utan hästar och åkdon vill jag icke tänka på. Man led redan av att se huru gubbar, män, käringar och unga flickor under vandringen över näset dignade under de tyngsta bördor. Svetten lackade i strömmar på de feta, runda fjällstorsorna; deras kinder brunno av glöd, men de höllo jämna steg med de outtröttliga, torra männen. Våra halvt kurtisanta försök att ”hjälpa fröken att bära” uppskattades icke till fullo.

Gladlynt folk!

Då de förstodo vad vi sade, så skrattade de, och då de icke förstodo, så skrattade de, och då vi icke förstodo dem, så skrattade de än värre och visade alla sina tänder. Vi lågo hårt på årorna och det blev kapprodd och ännu mera skratt. Då stockholmaren, göteborgaren och kungen listade sig en hårsmån före, var det roligt och då de blevo efter, var det ännu roligare. Och roligast blev det då kapprodden skulle gälla kaffe i Kycklingvattnet.

Vattnet var spegelklart och fjällen stodo blå och allvarliga och sågo ned på oss, gladlynta människor, Tre båtar gjorde tre långa skåror i vattenytan. Årorna böjde sig under våra tag. Röda tröjor och grå rockar och gula näverkontar och brunröda skinnväskor och blå ögon under kvinnfolkens huvudplagg! Det var färg över det hela.

Kycklingvattnets bondgård fick taga emot oss alla vid middagstiden. Köket blev fullt av folk och alla fingo vi kaffe och mjölk. Karlarna kommo i den livligaste dispyt om någonting, och därpå kom historien om ett olovligt älgskytte. Älgen kallades ”äsch” och allt annat hade lika lätt begripliga benämningar. — —

Det var först på aftonen vi började lära känna Jöns Jonsa, Jormkungen. Han satt då vid styret och talade fram och åter med någonting på sitt hjärta, som hade svårt att få luft.

Livet hade lärt honom varsamhet med läkare. De voro alltid långt från Jorm boende lärda herrar, som en eller annan gång på allmän bekostnad gjorde en resa till Ankarede och då togo emot de sjuka. Jormkungen berättade historier om dem, och ingen enda historia var vacker.

Här, där tolvskillingarna ha större värde än riksdalrarna hava nere vid kusten, hade de enligt hans mening, farit hårdhänt fram med de magra penningbörsarna. Varenda historia ägde en spets, som ibland låg halvdold och ibland uppljust — och efter dem alla sporde han den medicinman, som satt i årorna, om dennes åsikt. Drog jag en moral ur någon historia eller yttrade mig med eller mot honom, syntes han icke bry sig stort om det. Det var doktorns mening han ville veta, och denna var svårare att få reda på. Den älskvärde medicinaren berättade lustiga historier och hörde gärna andra i stället men så fort någon började hacka på läkarekåren, då var han tyst, så vitt han icke rent av började skälla. Jag fick erfara det på Dærgafjäll, då jag försökte ge honom en liten inblick i pastor Liljeqvists ögondiagnos.

Men den i grått vadmal och tjock yllehalsduk klädde kungen i Jorm fullföljde sina funderingar. Om också en kvart eller en halvtimme förspilldes med tal om annat — strax var han åter inne på det där kapitlet om läkare.

Så och så hade det gått med en och annan fattig i Jorm. Så och så hade de fått plågas i denna avsides fjälldal, därför att läkaren bodde 14 mil härifrån och man icke hade råd att hämta honom.

Det började skymma medan Jormkungen talade. Fjällens vita snö mörknade till blågrått. De gula och ljusbruna färgerna blevo mörkbruna och sammansmälte, Skogens gröna fält under fjällens fötter svartnade. Ett litet ljus tändes långt bort på sjöns högra strand.

De andra båtarna hade lämnat oss och inga skämtsamma utmaningar gingo över vattnet. Men Jöns Jonsa talade fortfarande vid styråran.

Där framme, där det lyste, bodde en man, som var svårt sjuk. Stackare! Gud vet hur det skulle gå för honom?

Om han doge från familjen — vad skulle då icke hända!

Jag sporde om mannen icke ägde hemman och hade något till övers.

”Ja, det var ett slags hemman — det vill säga: det var icke att tala om hemman. Här uppe voro de alla fattiga. Om man ändå vore så lycklig att man kunde någonting göra för andra; som gått långa tider med sjukdom och plågor!”

Den varmhjärtade, sluge Jormkungen!

Vi förstodo honom, och det föll sig naturligt att medicinmannen gav order att båten skulle styras mot det ensamma ljuset på Jormsjöns strand.

Tysta och grubblande gingo vi uppför backen. I ett rum med tälgstenskamin satt den sjuke och hostade. Jöns Jonsa gjorde klart för honom, att han skulle blotta sin överkropp för undersökning. Skygg och avvisande svarade sjuklingen att han icke hade sänt bud på någon läkare. Han tänkte nog på skillingen. Men det hjälpte icke.

Han fick andas och hosta — andas och hosta. Han blev knackad på rygg och nyckelben, fick hålla andan och göra andra konster. Hans öga stirrade slött och förtvivlat. Hans underkäk hängde som på ett färskt lik. Hans ansikte var det tröstlösaste jag någonsin i mitt liv har sett — och jag har sett några sorgsna ansikten. Hans tass var som ett skelett med stramande, spänt skinn på sig. Armarna smala som trumpinnar.

”Caverna magna”, sade eskulapen om ena lungan. ”Vem vet hur detta skall gå?”

Kungen Jöns Jonsa hörde noga på föreskrifterna och råden. För varje ny sak, som doktorn kom med, nickade han belåtet, och då det hela var färdigt och befanns vara vederfaret gratis, märkte jag på den allvarlige, grå mannen att han var nöjd med sin dag.

Nu berättade han, medan vi rodde genom mörkret, att de funnit det bäst i Jorm att hålla tillsammans och vara varandra till hjälp under hårda dagar. Skulle han icke mana gott för en, som varit sjuk och behövande och icke var i tillfälle att tala för sig själv? Det fanns många i Jorm som just nu behövde läkare, men där fanns icke mycket pengar — och icke kunde man begära att — en som reste härigenom och kanske hade brått — kunde eller ville —

Ja, den Jormkungen!

Sent på aftonen skrapade båtens köl i strandens grus. Upp för en långsluttande åker gingo vi till kungens gård och mottogos av en skällande hund, som smektes och tystades.

Den som har sett det inre av en gård i fjällen, behöver ingen beskrivning av den stuga vi nu sutto uti. Den som icke har sett någon sådan behöver en så lång, levande och detaljerad beskrivning, att jag icke vill inlåta mig därpå.

Intrycket var torftighet och fattigdom, såsom alltid till fjälls — och i första ögonblicket. Om några timmar blir man varse ett och annat försonande. Om en dag eller ett par ser man ingen brist på komfort. Och blir man längre, skall man snart hålla en sådan otapetserad, torftig fjällmansstuga kär.

Han hade två stugor, varav den ena var helt och hållet beklädd med fjäll, som vid närmare påseende befanns vara tjock spån. Denna stugas förstugukammare fingo vi för oss. En präktig renhud och en pampig skinnfäll i dess tvåmanssäng lovade en varm natt.

H. M. kungen uppvaktade vid hr doktorns lever, lät smörja hans långa pjäxor, passade på varje hans önskan, förhörde sig artigt om det ena och andra och riktigt insockrade sig i hans gunst. Ja det gick för övrigt lätt: han syntes riktigt gott om denne allvarlige man, som gick så många krokvägar och spelade på alla de strängar, som medlidandet kunde äga hos en man — för att få hjälp åt sina vänner vid den vackra sjön. Redan innan Jöns Jonsa hade sagt ett direkt ord om sina avsikter, förstodo vi, att han hade en eller annan, som han tänkte mana gott för, innan vi skulle avtåga till Blåsjön.

I vår kammare uppstämde vi det ena glada skrattet efter det andra åt diverse originalkvickheter, medan Jormkungen säkerligen gick och tänkte, huru han på bästa sätt skulle få eskulapen att arbeta och ändock varliga fara fram med penningbörsarna.

Mycket riktigt. Sedan vi gjort en hastig toalett och beundrat en bild av Sankt Göran och draken (draken fattades: ”det kan du vara själv”, sa’ eskulapen) i botten av tvättfatet och konstaterat att hästens ben liknade de bourbonska liljorna, gingo vi upp till kungen och fingo se — —.

Fingo se, att kungen varit ute och berättat. Där satt en gammal man — jag minns ej vad sjukdom han hade — och talade skyggt om att han inga pengar hade, men gärna ville tala vid doktorn. En kvinna hade en egendomlig sjukdom i sitt huvud o. s. v.

Alla undersöktes de grundligt och fingo sina recept. Alla sporde om priset och fingo det gratis. Och flera och flera kommo till, och det blev förmiddag och middag, och vi kommo icke i väg.

Kungen tassade tyst omkring och såg belåten ut. Han hade fått en klinik i gång och fått sina sjuka vänner tröstade och kanske något hjälpta, och det hela hade gått som oljat och smort. Vi voro alla belåtna. Min käcke, unge reskamrat, för det han kunnat stå till tjänst; folket för det de fått riktigt grundligt berätta, hur de hade det, och blivit tålmodigt hörda; kungen för det han tagit oss med i sin kyrkbåt och — jag för det jag fått köpa ett par präktiga band till pjäxorna.

Litet fingo vi tid att se utav Jorm, vi skulle till kvällen vara i Blåsjön. Men vi sågo, att här var vackert vid det stora vattnet mellan de höga snöfjällen och fingo höra, att det ägde sitt behag att bo i Jorm eller Jormlien. Frost härjar sällan kornet om hösten och jordmånen är god. Fryser det i Jorm, fryser det samtidigt långt söderut. Skatterna voro nog stora för den nya landsvägens skull, men icke som i Blåsjön.

Då vi äntligen blevo färdiga att avtåga och tryckte allas deras händer till avsked, som i kungens stuga voro, var det som vi skulle lämna gamla bekanta. Jag tror, att de också kände det på samma sätt. Där var icke en enda, som icke hjärtligt önskade oss lycka på vår långa vandring, och i synnerhet vännen Jöns Jonsa, deras talman. Han var en av de märkligaste bekantskaper vi gjorde under resan och många gånger talade vi om honom och hans sätt att diplomatiskt ställa till en klinik i Jorm.

Om själva sjön och folket är icke mycket att säga. De hade det fattigare än Jorms bebyggare och voro därför heller icke så snacksaliga och livliga. Vad de mest talade om var den nya landsväg, som från Gäddede byggts genom Gusvattnet och Storvattnet för att vidare i sinom tid fortsätta till Ström.

Vi sutto i en eländig ”bondgård” och talade med dem om lots till ett lappläger på Blåsjöfjäll och kommo att berätta, att vi från Håkafot gått över nedre delen av Karlberget och genom skog för att pröva den nya landsvägen till Gäddede. Vid första ord om vägen kommo jämmervisor.

Vägen hade dragit över dem oerhörda skattebördor. Tre hemman i Blåsjön skulle just gå på auktion — för utskylder sades det. En man vid Rankasjön hade nödgats sälja sin bästa ko för landsvägens skull. Med mycken ansträngning hade medlidsamt folk året förut skaffat den ofärdige och sjuke mannen en häst, och denne skulle just tagas, då mannen beslöt sig att offra kon.

Han hade åtta barn och hade knappast en matbit i huset.

Förr än landsvägsbygget började hade han haft omkring 10 kronor i skatt, vilken nu fyrdubblats.

En annan man hade genom landsvägsbygget fått 100 kronors extra utskylder, ett väldigt extra tillägg för en bonde utan annan förtjänst än det obetydliga, som kan bli för smör, ost och ett och annat slaktkreatur. På flera år ha trävarubolagen icke drivit någon avverkning i denna trakt, och man vet vad det betyder.

En tredje bonde — den vi just sutto hos — hade också fått sig en knäck av landsvägen. Under den sommar, som gått, hade från denna gård tarvats 53 dagsverken till vägbygget, men då han ingen hade att sända i sitt ställe och själv såsom invalid icke var i stånd till sådant arbete, debiterades han med 2: 50 pr dag. Nu skulle en större pantning eller konkurs övergå honom.

Den förbannade landsvägen! Det var så få människor och byar efter den sträcka, som landsvägen skulle få, att det icke var mening i att skaffa fattiga fjällbor i dussintal från gård och grund för den saken. På sommaren var ju Vattudalen den bästa förbindelseled, och på vintern var dess is lika god som en landsväg. Endast under en liten tid höst och vår skulle träpatroner och inspektorer — vilka andra flackade omkring? — få den avsedda nyttan av den.

Ja, ja, ja! Vi höllo med dem. Landsvägar äro bra, men att folk skall gå från en mödosamt uppbruten torva och en med nöd uppsatt gård är icke bra.

Vi kände oss riktigt lätta, då vi fått dalen under oss, all tanke på landsväg bakom oss och fjällens obanade vidder framför oss. Nu skulle vi icke se landsväg på 14 dagar.

Åh! Se där springer en flock renar — och se där stiger röken ur Torkels kåta! Burribè!