Liljecronas hem/Kapitel 05
| ← Fröken Snövit |
|
Drömpannkaka → |
SVARTSJÖPRÄSTEN.
NYÅRSAFTON på förmiddagen stack prästen in huvudet genom köksdörrn.
Var hade de gjort av Blåsvädret i dag? Han hade inte sett henne ute i kälkbacken. Det var väl inte meningen, att hon skulle sitta inne från morgon till kväll som de andra kvinnfolkena.
Det var lilljänta, som han frågade efter. Redan första dagen, som hon hade varit på Lövdala, hade han tagit henne med sig och letat fram en kälke åt henne i redskapsskjulet. Sedan kom han var förmiddag och påminde om att hon skulle ut och åka.
På samma gång passade han på att säga en liten godmodig försmädlighet till hushållerska och pigor om att de helst ville sitta och steka sig i köket hela dagarna.
Nu fick han strax svar, att tösen visst skulle få fara ut med kälken som vanligt, men mor hennes hade kommit till prästgården i dag för att hälsa på henne. Hon hade nu gått ner i lagården för att se på korna, och lilljänta hade följt med henne.
Prästen drog sig tillbaka och stängde dörrn. Ett par ögonblick stod han och betänkte sig. Sedan ställde han stegena till lagården.
I köket följde de honom med ögona. Han såg gammal och svag ut efter sjukdomen i höstas. Men det var givet, att han skulle språka med varenda människa, som kom till gården.
Det dröjde emellertid en god stund, innan prästen kunde söka upp Marit i Koltorp. Där kom för det första Långe-Bengt och ropade till honom, att det var en karl, som hade kommit dit med en sjuk häst och ville fråga om prästen visste nå'n bot för den.
Och när han hade pysslat om den sjuka hästen, kom ett par bönder, som låg i delo om ett arv, och begärde, att han skulle säga hur mycket var och en av dem borde ha, så att de skulle slippa att dra saken inför tinget.
Det tog minst en timme, innan han kom så långt med dem, att han fick bjuda dem på förlikningssupen.
Under tiden satt lilljänta i ett mörkt hörn av lagården och pratade med mor. De hade slagit sig ner på var sin mjölkpall, och lillgossen satt i knä på lilljänta. Han var så glad åt henne, att han inte kunde skiljas ifrån henne.
Mor och lillgossen hade varit kvar i Nygård ända sedan annandagen. Nu skulle de hem, men de hade tagit den längre vägen förbi Lövdala för att få se hur lilljänta hade det.
Lilljänta hade visst aldrig känt sig så glad, som då hon hade fått se mor komma in i köket. Hon kom just lagom för att hjälpa henne med hennes stora bekymmer.
När de hade kommit ner i lagården, hade mor för det första fått lov att reda ut för henne hur det förhöll sig med den nya sagan om fröken Snövit, som lilljänta hade legat och hört på två nätter å rad. Kunde det vara möjligt, att prästdottern hade talat om sig själv?
När lilljänta hade berättat den, så gott hon kunde, teg mor en lång stund. Till sist sa hon: »De trodde väl inte, att du hade så mycket förstånd, att du skulle begripa vad de sa. Men när du ändå har gjort det, så får du visa, att du också har förstånd att tiga med det.»
Men detta var inte allt, utan lilljänta hade annat på hjärtat också.
I går på förmiddagen hade prästfrua kommit fram till henne och sett så vänlig och blid ut och frågat om hon trivdes, eller om hon längtade hem.
Jo då, hon trivdes visst och hade det så bra. Och hon tyckte så mycke om hönsena.
»Jaså,» hade då prästfrua sagt och småskrattat, »är det ingen mer än hönsena, som du tycker om?»
Joo, lilljänta tyckte också om prästdottra.
Prästfrua hade småskrattat igen. Hur kunde det komma sig, att hon tyckte om mamsell Maja Lisa?
Det var därför, att hon talade om så mycke vackert.
»Ånej då!» hade prästfrua sagt. »Kan du begripa var hon får veta allt det, som hon talar om för dig?»
»Det får hon väl lära i böckerna, som hon sitter och läser om nätterna,» hade lilljänta svarat.
»Jaså, sitter hon och läser om nätterna?» hade prästfrua sagt och varit lika blid och vänlig alltjämt. »Då lyser hon sig väl med ett stickbloss?»
»Hon läser väl vid ljus, vet jag, hade lilljänta svarat.
När nu natten kom, så hade både prästdottra och lilljänta lagt sig som vanligt, och så snart som de hade kommit i säng, hade prästfrua kommit in, som hon brukade, och tagit bort ljus och ljusstake ifrån dem.
Men när det blev tyst i huset, steg prästdottra upp och tog fram ett talgljus, som hon hade gömt nere i den stora väggklockan, smög ut i köket, blåste eld på ett kol i spisen för att kunna tända ljuset och satte sig att läsa. Prästdottra hade en bror, som var borta i Uppsala, och han brukade skriva av verser åt henne och skicka henne, för han visste, att hon var galen efter allt så'nt. Och detta satt hon och lärde sig utantill nu på natten.
Det var väl någe vackert hon läste, för hon hade inte hört, att dörrn till saln blev öppnad. Hon såg inte upp, förrän prästfrua stod över henne och sträckte ut en hand och tog ljuset ur staken.
»Det är väl din mening, att vi ska bli utfattiga allihop,» sa prästfrua, »eftersom du sitter här och bränner ljus hela natten. Var har du fått ljus ifrån?»
»Det är inte söta mors ljus,» sa prästdottra.
»Vems det är, så nog ska jag se till, att du inte får sitta här och göra oss utfattiga,» sa prästtrua. »Jag ska allt lära dig att ödsla med ljusena, jag.»
Därpå gick prästfrua, men hon kom snart tillbaka med ett stycke tyg på armen.
Eftersom du vill sitta uppe om nätterna, så ska du åtminstone få göra nytta för dig,» sa hon. Laga nu så, att hålsömmen på det här lakanet är färdig till i morgon bittida!»
Nu gick hon igen, men prästdottra fick sitta uppe vid arbetet hela natten.
Och den, som inte heller sov någe, det var lilljänta, för hon låg och ängslade sig över att det var hon, som hade talat om, att prästdottra brukade sitta uppe och läsa om nätterna.
Det var just detta, som gjorde, att hon hade blivit så glad, när mor kom.
Hon kunde inte tänka sig någe värre, än att prästdottra skulle få veta vad hon hade gjort, och hon bad, att mor skulle ta henne med sig hem. Hon ville inte stanna kvar i prästgården.
Mor föreställde henne hur gott hon hade det, men lilljänta brydde sig inte om, att hon skulle få frysa och svälta, bara hon kom sin väg, innan prästdottra hade blivit ond på henne.
Men mor ville prompt, att hon skulle stanna kvar. »Det ska inte bli länge,» sa hon, »som Raklitza ska få hålla på och regera på detta sättet. Jag ska tala vid prästen, jag. Jag känner honom sen gammalt. Jag tänker, att han ska tro mig.»
Med detsamma pekade lillgossen bortåt gången. »Det är nå'n, som står där,» sa han.
Mor och lilljänta vände sig om på en gång. Prästen stod i den mörka skuggan på några stegs avstånd ifrån dem. Han stödde sig mot väggen och gjorde inte en rörelse.
De blev så förskräckta, så de vågade inte stiga upp och hälsa. När kom han, och hur mycket hade han hört?
»Kom hit med mjölkpallen, du Marit!» sa han med svag röst. Hon skyndade fram med den låga stolen, och han sjönk ner på den.
»Gå inte efter folk!» sa prästen. »Det är bara svindel. Du vet, att jag har haft detta i alla mina dar.»
De stod där rådlösa framför honom. Marit i Koltorp förvånade sig över hur gammal han hade blivit. Hon hade inte märkt det så mycket på kalaset hos brodern, men nu såg hon hur han hade magrat och sjunkit samman.
»Det är inte farligt,» sa han, »men det kommer ofta nu för tiden. Det är slut med mig, förstår du, Marit.»
Rätt snart efteråt reste han sig.
»Säg ingenting om detta däruppe!» sa han och gick långsamt och lutande ut ur lagården.