Liljecronas hem/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Svartsjön
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Fröken Snövit
Svartsjöprästen  →


[ 43 ]

FRÖKEN SNÖVIT.

I.

DET VAR ETT FNITTRANDE och ett pratande i kökskammarn på Lövdala, så att det var omöjligt för lilljänta att få en blund i ögona, fast hon denna natten låg i en riktig liten säng, som hade blivit inflyttad för hennes räkning.

Mamsell Maja Lisas fostersyster, Anna Brogren, som var gift med prosten Lövstedt i Ransäter, hade kommit på besök och skulle stanna över till nästa dag. Det var meningen, att hon skulle ligga uppe på gavelrummet, men inte förr hade prästen och prästfrun gått in till sig, än hon hade kommit nersmygande.

Hon hade nog velat tala ensam med mamsell Maja Lisa, och hon blev besviken, när hon fick se, att lilljänta låg i kökskammarn. Gång på gång kom hon och lyste på henne för att ta reda på om hon sov. Till sist lade lilljänta ihop ögona och låg molstilla, för hon tyckte, att det var lett att vara till hinder för dem.

»Nu sover hon bestämt,» sa prostinnan och tog ljuset på nytt för att gå fram till lilljäntas bädd.

[ 44 ]»Nej, du, det gör hon inte,» sa prästdottern. »Hur kan du tänka, att hon skulle ha kunnat somna, så som vi har pratat?»

»Det vore kanske bäst, att vi höll oss tysta en stund,» föreslog Anna Brogren.

När de hade tegat bara ett par minuter, så var Anna Brogren säker på sin sak. Nu hörde hon, att tösen sov, och väl var det, för om hon så skulle vaka hela natten, for hon inte ifrån Lövdala, förrän hon hade fått veta hur allt hade gått till.

»Hon sover inte, det är jag säker på,» sa prästdottern. »Men vi ska göra på annat sätt. Jag ska tala om en saga för dig, medan vi väntar. Du minns väl så många sagor jag har talat om för dig i mina dar.»

»Jag är rädd för att hon blir riktigt vaken då,» sa Anna Brogren, »men du får göra, som du vill. Vad ska det bli för en saga?»

»Jag tror, att jag ska tala om sagan om fröken Snövit.»

»Jaså, den!» sa prostinnan, och hon lät inte så värst glad. »Ja, det är länge i världen, sedan jag sist hörde den berättas.»

»Du vet, att det var en gång en prästfru,» sa prästdottern, »som var så bedrövad över att hon inte hade några barn.»

»Nej, nu säger du bestämt fel,» sa prostinnan. »Det var ju en drottning.»

»Jag har alltid hört, att det var en prästfru,» [ 45 ]sa prästdottern, »och jag kan inte tala om sagan på annat sätt.»

Och hon fortsatte att berätta om prästfrun, som hade önskat sig en dotter, som var röd som blod och vit som snö, och som dog, då hon hade fått sin önskan uppfylld.

»Jag tycker allt ändå, att vi kunde tala om något roligare,» sa fostersystern.

»Jag förstår, att du kommer ihåg sagan,» sa prästdottern, »och därför ska jag inte tala något om hur fröken Snövit hade det i sin barndom. Du minns nog, att det inte gick någon vidare nöd på henne, fastän hennes mor var död, för hon hade en snäll faster, som skötte om hennes hem, och en snäll fostersyster och en snäll gammal mormor. Men den, som var allra snällast mot henne, var ändå söta far. Han var fröken Snövits ömmaste lekkamrat, och för honom talade hon om alla sina bekymmer. Han ville aldrig, att hon skulle hållas strängt som andra barn, utan hon fick göra vad hon behagade. Folk tyckte förstås, att han skämde bort henne, men det ville han inte höra talas om.»

»Fröken Snövit var kanske så beskedlig, att hon inte kunde bli bortskämd,» sa prostinnan och lät nu på en gång så besynnerligt allvarsam.

»Det fanns ingen i världen, som var så lycklig som fröken Snövit,» sa prästdottern. »Framför allt kände hon sig nöjd, sedan fastern hade flyttat [ 46 ]och hon ensam fick styra och ställa på gården och pyssla om söta far. Jag tror hon hade ingen annan sorg på flera år, än att hennes fostersyster gifte sig och flyttade till en annan socken. Och om någon på den tiden hade sagt till henne, att söta far en gång skulle vända sitt hjärta ifrån henne, så menar jag hon skulle ha storskrattat. Hur skulle de kunna bli osams, hon och söta far? Inte en gång i drömmen kunde hon tänka något så tokigt.»

»Det var visst ingen annan heller, som kunde tro, att det skulle gå så,» sa Anna Brogren med samma allvarliga röst som nyss förut.

»Och aldrig hade fröken Snövit haft så liten tanke på att hon kunde råka ut för en så stor olycka som en vacker morgon förra sommarn, då då hon gick ut med söta far för att se på höslåttern.»

»Var det förra sommarn?» inföll Anna Brogren raskt. »Jag trodde, att fröken Snövit levde för tusen år se'n.»

»Aldrig har jag hört annat, än att fröken Snövit lever än i dag, sa prästdottern, »och den där dagen, då hon gick ut med söta far, var hon nyss fyllda sjutton år, och söta far var femti, fast det kunde man knappast se på honom. Han gick i peruk utan hatt och hade skjortbröst med krås och stora spännen i skorna. Fröken Snövit tänkte för sig själv, att han var bra fin. Hon kom i sin gamla bomullsklänning och den stora kråkan. Hon tog sig ingenting ut bredvid söta far.»

[ 47 ]»Jag har alltid hört, att ingen i världen var så vacker som fröken Snövit,» sa prostinnan, men prästdottern fortsatte utan att bry sig om avbrottet.

»Kråkan var bra att ha i alla fall, därför att den skymde bort ansiktet. Annars kunde söta far ha sett, att hon gick och såg sur ut. Ack, ack! Jag tänker på att fröken Snövit hade råd att vara missnöjd över att hon måste gå ut med söta far på den tiden. Hon hade hellre velat sitta kvar i vävstolen för att få ner lärftsväven. Men när söta far hade kommit själv utanför kökskammarfönstret och ropat på henne, hade hon inte kunnat säga nej.»

»Jag tror, att hon aldrig kunde säga nej åt söta far,» sa fostersystern.

»De gick förbi lagården och kalvhagen, för de skulle bort på södra gärdet, där Långe-Bengt och de två Vetterpojkarna höll på att slå av gräset. Det var ingen lång vandring just, men det tog alltid sin tid att gå ut och gå med söta far.

»Han stannade för att se på korna, och han stannade för att prata med lagårdspigan. När de kom till kullen med björkarna, stannade han och vände sig om för att se på det nya boningshuset, som han själv hade satt upp. Och litet längre fram gjorde han ett nytt uppehåll för att räta på en ungtall, som hade blivit omkullsparkad.

Men nu får jag säga, att aldrig kunde fröken Snövit vara sur länge, då hon var i sällskap med [ 48 ]söta far. Hon blev alltid så full av öm förundran över att han kunde vara, som han var.

»Jag menar också, att fröken Snövit inte hade orätt, då hon fann det skönt och rörande, att söta far hade stannat hela livet som komminister i en liten, fattig församling långt borta i Värmland. Han, som var så lärd och som ägde en så oemotståndlig vältalighet, och som därtill var så ståtlig och intagande, hade säkert kunnat bli domprost eller biskop, om han bara hade velat. Tror du inte det också?»

»Inte är det gott för mig att säga något om fröken Snövits far,» sa prostinnan, »men nog tror jag, att han kunde ha nått fram till vad helst han hade eftertraktat.»

»Jag kan visst inte säga det så, som fröken Snövit kände det. Men jag tror, att hon sa till sig själv: du Snövit, som ingenting är och ingenting kan och ingenting har upplevat, skäms du inte att gå och vara i dåligt humör? Tänk på söta far, som aldrig klagar och aldrig önskar sig något, och som alltid visar världen ett glatt ansikte! — Fröken Snövit ursäktade sig därmed, att hon bra gärna hade velat få ner lärftsväven, innan hon for hemifrån. För det var tvungen sak, att hon följde mormor till Loka brunn denna sommarn. Förra vintern var gikten gruvlig mot henne. Den hade tilltygat hennes händer, så att man kunde gråta. Nu hade hon hela våren trugat henne att resa, men hon visste väl, att mormor skulle inte komma åstad, om hon inte följde henne.

[ 49 ]»Det föll henne in, att hon borde be söta far, att han skulle sätta ut dag för resan. Men tänk, att hon drog sig för det! Kände väl på sig, att söta far var ledsen åt att mista henne i hela sex veckor, och att han ville uppskjuta i det längsta. Hon gick och ställde upp villkor för sig själv: om det var mycket gräs på södra gärdet, så att söta far blev riktigt nöjd, då skulle hon ta mod till sig och tala om resan.

»Verkeligen såg det inte ut, som om hon snart skulle få fara, för när de kom fram till södra gärdet, var det en orimligt vacker skörd. Fröken Snövit märkte genast, att söta far var belåten, för han började skämta med Långe-Bengt, som är den största karl i socknen, och säga, att han fick lov att växa litet till. Han var inte större, än att gräset stod över honom.

»Långe-Bengt var inte sen att svara söta far. Han sa, att om pastorn skulle hålla på att sköta sin jord såsom nu, så skulle han snart inte få någon, som ville slå gräset åt honom. Det var ett elände att ta sig fram genom en så'n här vall. Och de två Vetterpojkarna höll med Långe-Bengt och försäkrade, att hellre ville de kämpa med alla västgötar på Broby marknad än att slå ett sånt gräs ett annat år.

»På detta var söta far tvungen att ge ett lika artigt svar, och de stod alla tysta runt omkring honom och väntade. Ack, jag tror, att fröken Snövit alltid ska minnas söta far just sådan, som han stod där glad och vänlig mitt ibland sitt [ 50 ]folk och låtsades, att han funderade på svaret, för att det skulle göra så mycket bättre effekt, då det kom.

»Men ser man på! De fick aldrig höra söta fars svar, för nu hände något oförmodat, som vände tankarna åt annat håll.

»Vad kunde det väl vara, som kom emot dem genom det höga gräset? Vad kunde det vara, som inte gick, utan tumlade, och som inte teg ett ögonblick, utan hela tiden skrek och talade högt för sig själv?

»Jag får säga, att fröken Snövit aldrig hade varit med om något så upprörande. Ack, att se en kvinnfolksmänniska så illa tilltygad! Kläderna hängde våta och leriga omkring henne. Håret hade glidit undan kammen och föll i stripor neråt ryggen. Men allra mest förfärligt var det, att hon var blodig både i ansiktet och på händerna.

»Långe-Bengt och Vetterpojkarna vände sig bort och spottade tre gånger, som hade de mött ett troll, och det var visst inte långt ifrån, att söta far hade gjort sammaledes.

»Men i detsamma tyckte sig fröken Snövit känna igen den som kom, och hon skyndade sig att viska till söta far, att detta måste vara jungfrun, som skötte hushållet åt grevinnan på Borg.

»Söta far gav henne rätt i detta och gick fram till jungfrun och frågade vad som hade hänt, eftersom hon kom gående åt hans håll så tidigt på dagen. Och då var hon så konfys, att hon inte kände igen honom. Hon bara ropade, att hon inte [ 51 ]kunde stå ut med grevinnan, och att hon skulle till prästgården för att få hjälp.

»De tog henne med sig hem, och om en stund blev hon så pass redig, att hon kunde tala om vad som hade hänt henne. Hon hade blivit hetsad och plågad av grevinnan, tills hon inte hade kunnat stå ut längre, och klockan två på natten hade hon rymt från Borg. Och hade varit så förvirrad, att hon inte hade tänkt på vart hon skulle vända sig, förrän hon redan stod på vägen. Hade då funderat ut att gå till prästgården, eftersom hon hade hört, att där skulle finnas barmhärtigt folk. Men stackarn hade tagit genvägen över ängarna, inte kunnat gå över spången, utan ramlat i bäcken, stött sig i pannan och fått kläderna förstörda. Hon hade sedan blivit så yr av detta, att hon inte hade kunnat hitta rätt, utan hela morgonen vadat fram och tillbaka i gräs och säd.

»Nu bad hon så vackert, att hon skulle få stanna i prästgården, tills hon hade fått torka sina kläder och fått tvätta av sig blodet och fått tänka över en smula vart hon vidare skulle bege sig.

»Naturligt, att hon det skulle få. Ack, jag undrar om någon skulle ha kunnat avvisa en så nödställd människa!

»Men vad fröken Snövit och söta far var översiggivna för grevinnan! Så vacker och glad, som hon var, och så skulle hon vara så grym mot dem, som hon hade under sig! -Det var inte heller första gången, som de hörde sådant om henne. Vad vill [ 52 ]jag säga? Jo, att det var väl för grevinnan, att hon inte råkade ut för fröken Snövit den dagen. Hon hade velat fråga henne om hon inte skämdes. Den här jungfrun — ja, vad ska jag nu kalla henne?»

»Du kan ju kalla henne Vabitz,» föreslog prostinnan.

»Jo, denna jungfru Vabitz var ju en så välrenommerad och utmärkt person, grevinnan borde ha vetat bättre än att skrämma henne rent från vettet.

»Men se nu, att redan samma dag lyckades fröken Snövit tänka ut något, som gjorde henne mycket nöjd. Hon skulle be jungfru Vabitz, att hon stannade i prästgården och skötte hushållet åt söta far, medan mormor och hon for bort på badresan. Om det kunde ordnas så, då visste hon, att allt skulle gå lika bra och ordentligt, som om hon själv vore hemma.»

»Men kära hjärtandes,» sa fostersystern, »var det du? Jag menar: var det fröken Snövit?»

»Ja visst, det var hon själv och ingen annan, och hon var så glad, att hon hade gjort ett så gott påhitt. Hon frågade genast jungfrun om hon ville stanna hos dem, och jungfrun krusade inte, utan svarade, att hon skulle göra henne den tjänsten att stanna. Men hon ville säga ifrån med detsamma, att om hon fick plats på ett herrskapsställe, flyttade hon genast. Hon var en fattig människa, och hon måste i första rummet tänka på sig själv.

[ 53 ]»Men den, som var svår att övertala, det var söta far. Skulle han ha jungfrun gående där i hela sex veckor och vara tvungen att sitta till bords med henne?

»Du kan inte tänka dig hur svårt det var hela tiden, innan fröken Snövit och hennes mormor kom åstad. Det ville rakt inte gå ihop med söta far och jungfru Vabitz. Söta far ville ju gyckla och retas med alla människor, men jungfrun var sträng och allvarlig och tänkte bara på att bevara sin värdighet.

»Som oftast lyckades fröken Snövit ställa det så, att de inte råkades annat än vid måltiderna, men inte förr hade söta far satt sig till bords, än han började tala om sådant, som han visste skulle stöta jungfrun. Allra roligast tyckte han det var att tala med henne om kärlek och giftermål.

»Han var så glad, sa han, att han hade fått jungfrun i huset, för nu kunde hon ge honom ett gott råd. Han hade länge tänkt på att gifta om sig. Vad skulle hon säga om grevinnan på Borg?

»Men knappt hade söta far sagt detta, förrän jungfrun blev stel av förskräckelse. Hon lade ner kniv och gaffel på tallriken och satte sig att molstirra på honom.»

Fostersystern började småskratta. »Tänk, vad han skulle ha haft roligt!» sa hon.

»Ja, det var klart, att söta far kom riktigt i tagena. Det var inte alla dar han råkade någon, som inte förstod, då han skämtade. Nu förkla[ 54 ]rade han, att han rakt inte kunde begripa varför jungfrun såg så förvånad ut. Trodde hon, att grevinnan inte ville ha honom? Men han visste bestämt, att grevinnan tyckte, att han var en vacker karl. Hon brukade fara till kyrkan var söndag, så länge som hon vistades på Borg, och hon hade själv sagt honom, att hon aldrig gick och hörde på en ful präst.

»Det var ändå för lustigt! Då fröken Snövits far sa detta, steg det fram två röda fläckar på jungfruns kinder. Hon hade visst tegat, så länge hon förmådde, men nu måste hon ge luft åt harmen. 'Och detta ska vara en präst och en Guds tjänare!' brast hon ut.

»Men jungfrun hade en så sträv och grov röst. Hon var liten och hade ett litet och fint ansikte och alldeles kritvitt hår, fast hon inte var mer än en fyrti års människa. Hon såg ut så mild som en duva. Men just fördenskull blev man så skrämd, då hon började tala.

»När nu jungfrun hade fällt domen över söta far med den djupa gravstämman, så började han gapskratta. Och jungfrun sa inte ett ord mer på hela middagen.»

Fostersystern skrattade, hon med, men prästdottern bara suckade, innan hon fortsatte.

»Jag behöver väl knappt tala om hur mycket fröken Snövit bad och tiggde söta far, och hur innerligt bedrövad hon var, att det inte hjälpte. Hon levde i ständig oro, att jungfrun skulle rymma från dem, som hon hade rymt från Borg.»

[ 55 ]»Jag tänker allt, att hon stannade,» sa fostersystern.

»Ja, hon stannade, och det var fröken Snövit obeskrivligt glad åt. Jungfrun till och med började att ta del i hushållet. Hon ville inte gå hos dem och göra ingenting. Var det likt, det?

»Det var naturligt, att en sådan som jungfrun inte nöjde sig med att laga vanlig simpel husmanskost, utan hon anrättade på det fransyska viset, som det skulle vara i grevehus. Och söta far, som i flera år hade varit informator i förnäma familjer, levde om sin ungdom, när han fick smaka färser och pastejer och starka såser. Det var då visst, att det inte skulle gå någon nöd på honom, medan fröken Snövit var borta. Det var också lugnande att märka, att söta far inte skämtade så bittert med jungfrun, när hon hade lagat en riktigt god rätt.

»Än mer nöjsamt var det, att söta far och jungfrun båda hade detta stora intresset för trädgårdsodling. Söta far kunde få tala hur länge han ville om arkiater Linné och Hammarby och Botaniska trädgården i Uppsala, utan att jungfrun nånsin tröttnade att höra på honom.

»Ack, det var visst trädgårdsskötseln, som försonade söta far med tanken att ha jungfrun kvar. Eljest hade det säkert aldrig gått. Fröken Snövit hade den att tacka för att hon kunde vara vid riktigt gott mod, när hon for. Hon nästan hoppades, att jungfru Vabitz och söta far skulle härda ut med varandra, ända tills hon kom hem.

[ 56 ]»Men verkeligen hon ändå var fullt lugn, så länge hon var borta, utan hennes tankar var hemma hos söta far alla dagar och undrade om han retades med stackars Vabitz.

»När fröken Snövit hade varit vid brunnen i två veckor, kom från söta far ett obegripligt lustigt brev, som från början till slut handlade om hur han och jungfrun hade det. En kväll hade söta far fått besök av löjtnant Kristian Bergh och patron Julius, och de hade både spelat kort och sjungit Bellman. Nästa dag hade jungfrun inte velat tala med honom, och hela den veckan hade han till middagarna fått palt med fläsk eller morötter med sill. Men i går hade han bjudits griljerad lax och krustader, så att nu visste han sig vara tagen till nåder igen.

Fröken Snövit fick lov att skratta, för söta far var så tokig. Men inte kunde detta brevet lugna henne. Då var det nästa bättre. Där berättade söta far, att Långe-Bengt hade förklarat, att han nu ville gifta sig med sin gamla käresta, Munter-Maja, och det var ingen annan än jungfru Vabitz, som hade förmått honom till detta. Hon hade predikat för honom om hur orätt det var att låta ett fruntimmer vänta på sig i fjorton år, och till sist hade det tagit skruv.

»Det märktes, att söta far var mycket nöjd. I detta brevet skrev han inte 'Vabitza', som han brukade, utan 'jungfru Vabitz'. Det var ett säkert tecken, att söta far nu hade kommit underfund med vilken förträfflig människa hon var. Sedan [ 57 ]fick fröken Snövit inga fler brev från söta far, bara korta biljetter, där det stod, att han hade så mycket att göra, att han inte hade tid för brevskrivning. Han nämnde inte ett ord om jungfrun. Det måste väl betyda, att han nu hade vant sig vid henne och inte tänkte mer på henne än på det andra tjänstfolket.

»Men en liten oro satt alltid kvar, och inte vill jag bjuda till att beskriva hur glad fröken Snövit var, då hon fick sätta sig i vagnen och fara hem. Hon hade skrivit i god tid till söta far och talat om när han kunde vänta dem, och på samma gång skrev hon och berömde honom för att han hade härdat ut med Vabitz. Men nu skulle han inte mer behöva ha främmande i huset, nu skulle hon aldrig lämna honom.»

»Jaså, hon skrev det också,» sa fostersystern. »Det måtte vara roligt för henne att tänka på att hon skrev så.»

»Det är mycket, som är lustigt i den här historien,» sa prästdottern. »När man tänker på hur glad fröken Snövit var, då hon åkte framåt vägen, så kunde man också vilja skratta. Hon var så lycklig, att alla mötande ljusnade upp, när de såg henne. Så var det åtminstone i början av resan. När hon kom närmare hemtrakten, där folk på långt håll kände igen både vagnen och dem, som satt i den, tyckte hon, att alla, som hon mötte, såg ut, som om de hade kommit att tänka på något sorgligt, och lade ansiktet i rynkor och veck.

[ 58 ]»Jag ska säga, att fröken Snövit blev ganska brydd. När hon kom till de sista gästgivargårdarna, där hon var bekant med värdfolket, frågade hon efter söta far, och de svarade henne, att han var lika rask och kry, som då hon for. Men hon hörde ändå på rösten, att de visste något, som de inte ville säga. Och inte ville hon fråga. Det var väl något lett om att jungfrun hade rymt till sist. Men inte ville fröken Snövit förstöra glädjen över att komma hem med att tänka på henne.»

»Det är så över måttan rasande,» sa fostersystern och skrattade till, »om det inte vore så bedrövligt.»

»Vid sista hållet kom Långe-Bengt och mötte med deras egna hästar. Och det slog inte fel: han var besynnerlig, han också. Annars får man köpa ordena av honom, men nu pratade han i ett kör. Och väl märkte fröken Snövit, att han talade om allt, men inte ett ord om söta far och Vabitz. Och nu tordes hon inte fråga. Var det något på tok, så fick hon väl höra det av söta far själv.»

»Och så visste hon ingenting, förrän hon kom hem!» utbrast fostersystern.

»Nej, hor visste ingenting, ingenting alls. Och nu ska jag säga vad som var mest lett för henne. Jo, det var väl detta, att söta far tyckte, att han hade handlat obegripligt förståndigt, och väntade, att hon skulle bli glad över det, som han hade ställt till. Och det måste han väl tro. Var det någon annan än hon, som hade berömt jungfrun och [ 59 ]sagt, att han borde vara lycklig att ha en så utmärkt person i huset? Det var kanske hon själv, som första gången hade kommit honom att tänka på att jungfrun — —

»Du kan visst aldrig förstå hur glad söta far var, där han stod på sin förstukvist för att ta emot henne, och hur glad Vabitz var, där hon stod bredvid honom. Söta far bara längtade att få berätta den stora nyheten.

»Men söta far behövde ingenting säga, för hon såg det själv. Hon visste det, innan hon hade kommit ur vagnen. Och nu får jag tala om hur illa det gick henne. Hon blev så ond, att hon inte kunde styra sig. Så hade hon aldrig känt det förr. Hon flög inte på dem och klöste och slog. Men verkeligen hade hon inte den allra största lust.

»Tungan förmådde hon ändå inte hålla styr på, utan hon sa dem vad hon värst kunde hitta på. Aldrig skulle hon kalla Vabitz för mor, det var det förstå, och det andra, att hon var ett opassande gifte för hennes far, för hon visste, att Vabitz var dotter till en fattig tysk trumpetare, men fröken Snövits far hade kunnat bli i äktenskap förenad med vilken fin dam sor helst. Och vidare sa hon dem, att de nog kände med sig, att de hade handlat orätt, annars skulle de inte ha gift sig i smyg.

»Men nu kom mormor och grep henne om handleden och sa strängt, att hon skulle följa med ner på hennes kammare. Det nekade hon inte [ 60 ]att göra, men först vände hon sig mot Vabitz en gång till och sa, att hon hade ställt sig in hos söta far genom den goda maten, och att det bara var för de fina rätternas skull, som han hade gift sig med henne.

»Nu först fick mormor henne med sig.»

»Det var synd,» sa fostersystern. »Jag tycker, att hon gärna kunde ha fått hålla på.»

»Nej, mormor förde bort henne, och så snart som hon kom in på hennes kammare, började hon gråta. Det var åter något nytt. Aldrig hade hon gråtit så förr. Hon grät i timtal, innan hon kom till ro, och hela tiden tyckte hon, att något främmande, som i alla de år, hon hade levat, hade legat fördolt inom henne, nu hade vaknat upp och tagit herraväldet över henne. Hur ska jag nu säga? Hon kände så visst, att det bodde en gammal drake eller något hemskt vilddjur inom henne. Ack, ack! Hon blev så rädd för detta, att hon närapå glömde bort den andra olyckan. Det var en stor ångest att veta, att det bodde något så oregerligt och farligt inne i hennes själ. Men egentligen rådde hon ju inte för, att det fanns där. Hon skulle bara aldrig mer låta det komma till synes.»

»Å, kära hjärtandes,» sa fostersystern med smeksam röst, »hade hon aldrig varit ond förr?»

»Till sist somnade hon ifrån alltihopa och vaknade inte förrän nästa morgon, då solen steg upp bakom berget och sken henne i ansiktet. Hon [ 61 ]låg och kände sig olycklig och visste inte vad hon skulle ta sig till.

»Men hon behövde inte undra länge, för om några ögonblick kom kammarpigan med hälsning från frun, att hon skulle stiga upp och sätta sig i vävstoln.

»Klockan fattades några minuter i fyra, och så tidigt hade hon aldrig brukat vara uppe. Och visst hade hon arbetat, men bara efter egen önskan och eget val. Hon höll på att bli ond igen, men så kom hon att tänka på den där vildheten, som fanns inom henne, och. blev rädd, att den skulle stå upp på nytt.

När hon hade suttit och vävt ett par timmar, kunde hon bättre förstå hur allt hade gått till. Inte hade Vabitz försökt att ställa sig in hos söta far, utan i stället hade hon gått på med att säga honom sanningen, tills han hade fått klart för sig, att hon skulle bli ett ovärderligt stöd för honom och hans dotter. Då söta far nu hade fått se, att dottern inte hade uppskattat hans stora klokhet, var han säkert ganska stött på henne.

»När klockan blev sju, kallades fröken Snövit in till söta far för att bli varnad och förmanad, och annat var ju inte att vänta. Men söta far var så rasande ohjälplig, då han talade henne till rätta, att hon höll på att bli ond igen. Det blev hon i alla fall inte, utan hon bad dem båda två så vackert om förlåtelse och kysste dem på hand, både Vabitz och söta far. Hon såg på söta [ 62 ]far hur lätt han kände sig om hjärtat, då detta var ordnat och han åter hade fått fred i huset.»

»Och sådant ska hända, och en annan sitter bara några mil borta och vet ingenting!» utbrast fostersystern med tårar i rösten. »Om jag hade varit där bara!»

»Det var bra, att ingen fanns, som eggade upp fröken Snövit,» sa prästdottern. »Hon var nöjd, att hon hade visat sig försonlig, för när hon såg dem tillsammans, så förstod hon, att det inte var hon, som var mest olycklig. Hon var ju ung, och hon kunde bli gift och få ett eget hem, men annat var det med söta far. Han kunde aldrig bli fri från Vabitz, utan måste behålla henne till livets slut. Det var att leva i jämn vinter utan sommarsol. Det var söta far, som det var synd om, inte om henne.

»Men så försonlig hon än ville vara, så kunde hon inte låta bli att retas med honom, då han om en stund kom utanför kökskammarfönstret och frågade om hon ville komma med ut och gå. Hon svarade, att det var omöjligt för henne, för söta mor hade befallt, att så och så många alnar skulle vara färdiga före frukosten.

»I första hastigheten höll nog söta far på att säga, att hon skulle komma med i alla fall. Men så besinnade han väl, att det inte gick för sig att rubba söta mors befallning redan första dagen. Utan söta far gick bort ifrån fönstret och lämnade fröken Snövit kvar i vävstoln. Och detta hade hon aldrig väntat sig. Hon tyckte, att hjärtat [ 63 ]ville stanna; hon förstod, att hon hade förlorat söta far.»

Det kom tårar i rösten, och hon tystnade tvärt. Anna Brogren sa heller ingenting, men det hördes, att hon grät. Och lilljänta skulle ha gråtit, hon också, om hon inte hade varit så ängslig för att de andra skulle höra henne.

II.

Nästa natt blev inte en smul bättre för lilljänta än den förra. Anna Brogren hade inte farit sin väg, som ämnat var, utan skjutit upp hemresan, och knappt hade prästen och prästfrun sagt godnatt på kvälln, förrän hon smög ner från gästrummet och kom in i kökskammarn för att få prata med prästdottern.

Denna gången brydde de sig inte om att vänta på att lilljänta skulle somna. Prostinnan sa genast, att hon hade stannat kvar bara för att få höra fortsättningen på den vackra sagan om fröken Snövit, som Maja Lisa hade berättat förra natten. Och hon bad, att hon skulle börja strax, så att de nu skulle hinna till slut. För längre än till i morgon kunde hon rakt inte dröja.

Och så började prästdottern berätta.

»Om jag minns rätt,» sa hon, »så hade inte fröken Snövit varit hemma i mer än åtta dar, förrän klockar Moreus och Ulla kom på besök. Jag kan inte säga hur glad fröken Snövit blev, [ 64 ]då de kom. Visst var allt gott och väl mellan söta mor och henne, men nog fick hon arbeta. Hon satt och dunkade i en drällsväv hela dagen, så att ryggen värkte, då hon lade sig om kvälln. Det var gott, att det kom någon och hälsade på, så att hon fick en stunds ledighet.

»Ack, ack! Fröken Snövit tänkte för sig själv, att hon visst aldrig kunde få en sådan kärlek till arbetet som söta mor. Inte heller kunde hon nånsin bli så skicklig och snäll i sina händer. Söta mor kunde väva en damast, som var skön, och där alla djurena i Noaks ark var avbildade i bården. Fröken Snövit märkte nog, att hon ansåg henne för en klåpare, men hon menade, att söta mor måste förstå, att hon försökte vara henne till lags.

»Ulla Moreus var bekant med söta mor redan på den tiden, då hon var hushållerska på Borg, och hon förstod sig väl på henne. Dessutom hade nu hon och hennes svärmor nyss varit på Borg och gjort höstbaket, så att hon hade mycket att berätta om nådig grevinnan. Fröken Snövit märkte, att söta mor var glad att få höra talas om alla de galenskaper, som grevinnan nu hade hittat på.

»Men ska jag säga sanningen, så tror jag ingen blev så glad över besöket som söta far. Fröken Snövit satt och såg hur han kastade av den stora värdigheten, som han hade burit alltsedan sitt giftermål, och blev sig lik som förr. Och hon sa till sig själv: ’Jag vet inte var söta far har hållit [ 65 ]hus den sista tiden. Jag har inte råkat honom, sedan vi gick bort till södra gärdet för att se på höslåttern.’

»Fröken Snövit visste så väl, att det var för hennes skull, som söta far inte mer varken vågade skratta eller skämta. Söta far gjorde sig samvetskval, därför att han så illa hade skött hennes uppfostran. Si, han tänkte som så, att aldrig skulle hon ha brutit ut mot honom och söta mor, som hon hade gjort, om han inte hade skämt bort henne. Men nu hade söta far satt sig i sinnet, att hon skulle bli efterhållen. Han tog det så tungt, att han aldrig vågade vara annat än sträv och allvarsam, då hon fanns i rummet.

»För bara ett par månader se'n visste inte söta far annat, än att hon var, som hon skulle vara, men nu dög hon till rakt intet. Säkert blev inte söta far sig lik, förrän hon hade fått ett helt nytt väsende.

»Nu då klockar Moreus kom, glömde söta far bort denna tunga bördan och blev som förr. Hon kunde inte låta bli att tänka, att söta far måtte ha henne mycket kär. Si, vilket tvång han pålade sig alla dagar för hennes skull! Hon var nog inte söta far så tacksam, som hon borde vara.

»Söta mor ville ställa med kvällsmaten själv, för att hon skulle få visa Ulla Moreus, att de aldrig hade haft sådan mat på Lövdala som nu. Söta mor visste ju, att Ulla var den skickligaste kokfrun i socknen, och att hon ständigt for omkring och [ 66 ]lagade mat på bröllop och begravningar, så att hon tyckte, att det lönade sig att krusa för henne. Och medan söta mor stod framför köksspisen, föreslog Ulla, att hon och fröken Snövit skulle gå ner till mormor på en stund.

»Därnere hos mormor packade Ulla upp ett paket, som hon hade tagit med för att roa dem. Det var en så präktig present, som hon hade fått av nådig grevinnan. Aldrig får man då skratta, som då Ulla berättar hur väl hon står hos grevinnan, och vilka sköna gåvor hon får av henne. En gång gav hon Ulla en knähund, som inte kunde äta annat än grädde. Det ska kallas att vara godhjärtad, att ge ett sådant djur till en fattig klockarhustru, som visst inte alltid har någon ko att mjölka!

»Vet inte om inte Ulla skulle bli ledsen, om grevinnan en gång gåve henne något, som hon kunde ha gagn av. Ack, så lustig hon var, då hon packade upp den sista presenten! ’Se nu mans på’ sa hon. ’Så här ska jag komma utstyrd, när jag reser bort i bondgårdarna för att reda till bröllop.’

Grevinnan tyckte nog, att hon hade tagit sig mycket nära, när hon hade gett Ulla sin riddräkt. Det var den engelska, som hon hade ridit med de sista årena: lång, svart klädeskjol, åtsittande, röd tröja med sobelbräm och liten, hög hatt. Den var av ett utmärkt tyg och visst inte utnött, men det var tokigt i alla fall. Det var en längd på kjolen, så att Ulla inte kunde ta ett steg i den, [ 67 ]och det var så rasande galet att se henne i det röda livet. Ulla ville, att fröken Snövit också skulle pröva klänningen, och när hon fick den på, blev både Ulla och mormor Beata alldeles förtjusta. ’Oj då,’ sa Ulla, ’så synd, att det inte är du, som har fått den här granna presenten! Den är, som den vore sydd åt dig.’

»Ulla satte henne framför spegeln, bredde ut håret litet och fäste på henne hatten. ’Titta på henne!’ sa hon till mormor. ’Ser hon inte ut som en liten nådig grevinna? Har ni nånsin sett henne så täck?’

»Ulla ville rakt inte, att fröken Snövit skulle ta av sig riddräkten, innan söta far och klockar Moreus hade fått se henne i’den.

»Jag får säga en sak. Fröken Snövit borde aldrig klä ut sig. Hon blev nu genast så uppspelt och tyckte, att hon var någon annan än sig själv. Mormor och Ulla skrattade, så att de låg dubbla, därför att hon började gå och tala som nådig grevinnan.

»Och Ulla sa än en gång, att hon aldrig skulle förlåta henne, om inte hennes man fick se henne som grevinna. Hon envisades med att de skulle gå upp i stora byggningen.

»Fröken Snövit tänkte för sig själv: ’Kanske att söta far ändå inte tycker om, att jag klär ut mig, nu sedan han har blivit så allvarsam emot mig. Förr fick jag göra det, så ofta jag hade lust, men nu är allt annorlunda.’

»Men hon var modig, därför att Ulla var med, [ 68 ]och hon uppmuntrade sig själv: ’Inte går det an, att du alldeles låter kuva dig. I dag är ju söta far sig lik igen. Inte kan han finna något opassande i att du har satt på dig grevinnans klänning.’

»Hon hade också en annan tröst. Hon trodde, att söta mor inte skulle misstycka, att de förde litet spektakel med nådig grevinnan.

»När de följdes åt utför trappan, fick Ulla Moreus en ny tanke. Hon tog fröken Snövit med sig bortåt stallet, och där övertalade de Långe-Bengt att lägga sadel på Svarten. Svarten är knubbig och liten, och inte är han mycket lik de höga ridhästarna på Borg. Och inte heller var deras sadlar med stora, stoppade sitsar och ryggstöd så särdeles lika grevinnan Märtas.

När Svarten var färdig och fröken Snövit hade suttit upp, sprang Ulla före in, och hon ropade både i salsdörrn och utåt köket, att grevinnan Märta kom ridande neråt allén.

»Oj, oj, oj, vad det blev för uppståndelse! Söta mor rev av sig köksförklädet, så att linningen strök med, och rusade ut på förstukvisten. Söta far sprang ut med sådan fart, att peruken kom på sned, och ställde sig på översta trappsteget vid sidan av söta mor. Ulla och klockar Moreus tog plats bakom dem, och på nedersta trappsteget stod kammarpigan och neg.

»Väl hade fröken Snövit ridspö och piskade på Svarten, men det var ingen möjlighet att få honom att gå annat än i lunk, och hon tänkte, [ 69 ]att så gott var det. För inte trodde hon annat, än att både söta far och mor genast hade känt igen, att det var hon.

»Men det var för tokigt. Söta mor hade väl sett sig blind på den röda tröjan, som grevinnan hade ridit med i flera år, och hon märkte ingenting annat. Och knappt hade fröken Snövit hälsat med ridspöet och ropat: Bonjour, monsieur le pasteur! som grevinnan brukade, förrän söta mor kom störtande utför alla trappstegena och neg, så att hon hade kunnat sjunka till jorden.

»Hur ska jag rätt beskriva alltsammans? Nog visste fröken Snövit, att söta mor var litet närsynt, och det var ganska sent på kvälln och skumt, men det var alldeles omöjligt för henne att tro, att hon inte var igenkänd.

»Hon tänkte: ’Söta mor tycker om, att jag spektaklar med grevinnan.’ Hon visste ju hur ond söta mor var på sin gamla matmor. Aldrig föll det fröken Snövit in, att hon skulle stå och niga för henne. Och söta mor sken över hela ansiktet. Hon hade aldrig sett så glad ut.

»Fröken Snövit sprang ur sadeln utan hjälp, alldeles som nådig grevinnan, och kastade tyglarna åt Långe-Bengt. Sedan vände hon sig till söta mor och räckte henne handen.

»’Eh bien, Raklitz, hur finner hon sig i sin nya ställning?’

»Men tänk, att just som fröken Snövit sa detta, hade söta mor böjt sig ner över handen och kysst den!

[ 70 ]»Då äntligen förstod fröken Snövit, att söta mor hade låtit bedraga sig, och att hon trodde, att grevinnan hade kommit för att hälsa på henne. Fröken Snövit blev så konsternerad, att hon sa: ’Söta mor, det är ju bara jag.’

»Söta mor rätade upp sig med fart och slängde handen ifrån sig. Hon gav styvdottern en enda blick, och så vände hon sig bort och rusade uppför trappan och in i köket.

»Söta far och klockar Moreus och Ulla kom nu omkring fröken Snövit och skrattade åt hennes utklädsel. Ack, ack! Hon fick lov att agera än en liten stund, därför att söta far såg så road ut. Men hon var som förstenad, för söta mors blick hade skrämt henne. Hon tänkte: ’Nu har jag gjort mig en fiende i söta mor. Söta mor bryr sig inte om, att man är ovettig på henne rent ut. Men aldrig kan hon förlåta den, som vågar ha henne till narr.’»

Prästdottern gjorde ett litet uppehåll liksom för att få veta vad den andra tänkte om hennes berättelse.

»Detta är ju sådant, som man skulle skratta åt» sa Anna Brogren, »men jag kan inte det heller. Jag blir hjärtängslig av det. Det är bäst, att du fortsätter genast, så att jag får veta hur pass illa du — ja, jag menar fröken Snövit — har det ställt för sig.»

Och så började prästdottern berätta igen.

»Jag får verkeligen tala om hur tokigt det hände en gång i slutet av september. Min kära [ 71 ]fostersyster kommer väl att märka, att det inte var något viktigt, men jag menar, att det gav fröken Snövit en smula mod. Hon sa sedan till sig själv, så ofta som detta äventyret rann henne i tankarna: ’Det är ändå väl, att det finns någon på gården, som inte är rädd för söta mor.’

»Annars måste hon ju erkänna, att de var rädda för söta mor lite var, söta far inte undantagen. Intet kunde hon neka, att söta mor var särdeles mån om söta far och så uppmärksam mot honom, att han knappt tordes röra sig. Men ack, vad söta far var ängslig att säga nej, då söta mor ville något!

»Det märktes alla dar, men aldrig så mycket, som då söta mor fick lov att ställa till med brännvinsbränning. Alla sa, att om det inte hade varit hon, som hade bett om det, så hade aldrig söta far tillåtit något sådant, för det hade alltid varit honom emot. Kom någon förr i världen fram med det förslaget, svarade han helt tvärt, att i en prästgård skulle man baka bröd och koka välling av säden och inte använda den till den där olycksdrycken, som bara var till folks fördärv.

»Söta far sa precis detsamma till söta mor, men hon lät inte avskräcka sig. Hon svarade, att om söta far ville avskaffa allt brännvinsdrickande i sitt hem, så vore hon visst med om detta, men när det ändå skulle finnas brännvin i huset, både för att bjuda främmande och till tjänstefolket, så tyckte hon, att de kunde likaså gärna laga till [ 72 ]det själva. Det blev bara halv kostnad, om man brände det hemma, sa söta mor, och hon kältade så länge, tills söta far lät henne få sin vilja.

»Till den första bränningen lånade söta mor en brännvinspanna med hatt och rör från en granngård, och så snart som den var kommen, tog hon till med arbetet. Och söta mor skötte det med allra största omsorg. Hon lät inte bryggerskan ha någon ro under mäskningen och jäsningen, och hela tiden, som destilleringen pågick, stod söta mor med i brygghuset. Ingen människa kunde lägga söta mor till last, att hon sparade sig.

»Söta far däremot satt inne på sin kammare, allt medan bränningen varade, och gjorde inte en enda gång söta mor den äran att titta in genom brygghusdörrn och be att få smaka på brygden.

»Söta mor förstod nog, att han ännu var emot saken, och hon visste, att om någon av gårdsfolket skulle dricka sig oredig, komme söta far genast att ta sig anledning att förbjuda hela hanteringen. Söta mor var därför mycket noga med att ingen av dem, som hjälpte henne, skulle få för många smaksupar, och hon hade en sådan respekt med sig, att det lyckades henne att hålla god ordning hela tiden.

»Det hände bara en enda liten olycka.

»Söta mor var alldeles färdig med klarningen och hade inte stort annat kvar att göra än att tappa upp brännvinet på ankare och krus. Hon skulle också ta reda på ’efterlanken’, men den [ 73 ]var varm ännu, och söta mor hällde upp den i ett ämbar och ställde den utanför brygghusdörrn för att svalna.

»Strax sedan söta mor hade ställt ut efterlanken, gick Långe-Bengt förbi. Han drogs och drogs bort mot ämbaret, men söta mor stod i dörröppningen med detsamma. ’Kära Bengt’, sa hon, ’han tänker väl inte dricka det där? Det är inte för människor. Det är bara dranken.’

»Långe-Bengt gjorde sig en enfaldig uppsyn och gick vidare. Han skulle till lagården, han. Det var väl inte straff på att gå förbi brygghuset heller.

»Långe-Bengt gick också mycket riktigt till lagården och hämtade en högaffel, som lagårdspigan hade lånat av honom. Och den högaffeln ämnade han nu bära tillbaka till stallet. Men då Långe-Bengt öppnade grinden till bakgården, kom han i möte med Storebocken, som stod där med nosen mellan spjälarna och vädrade bortåt brygghuset. Det var en vacker dag, och alla getterna var utsläppta, men de andra höll till i en rishög. Det var bara Storebocken, som stod vid grinden.

Ingen kan begripa hur Långe-Bengt kunde vara så fumlig. Men han öppnade grinden så vitt, att Storebocken var i stånd att tränga sig förbi honom. Och inte gjorde han sig besvär att driva Storebocken tillbaka genom grinden, som han hade bort göra. Han bara såg efter, att trädgårdsgrindarna var stängda, så att Storebocken [ 74 ]inte kunde komma åt söta fars äppleträd och söta mors kålsängar. Han tyckte väl, att det ingenting gjorde, att Storebocken gick in på gårdsplanen och betade på gräsmattan.

»Men du må veta, att Storebocken inte så mycket som kastade en blick på det goda gräset, utan sprang i smått trav rätt fram till brygghuset. Han kom trippande så nätt och så lätt, att söta mor inte hörde, att han kom, fastän brygghusdörrn stod på glänt.

»Den där bocken hade alltid varit så fin av sig. När han skulle dricka, varken slaskade han som en hund eller sög som en häst, utan han kunde göra det så tyst, att ingen visste vad han tog sig till. Storebocken hade druckit ur många kannor mjölk bakom ryggen på lagårdspigan, och nu hann han att i god ro supa upp all efterlanken, utan att söta mor hade minsta aning om vad som skedde.

»Men då allt var slut, började Storebocken bräka, som hans vana var, för han tyckte inte, att det var någon glädje med att göra odygd, om han inte fick se hur förargad och ledsen man blev över det, som han hade ställt till. Och i nästa ögonblick stod söta mor på tröskeln och såg, att ämbaret var tomt.

»Söta mor fick tag i den långa, svarta ugnsrakan, som alltid stod i hörnet bredvid brygghusdörrn, och ämnade tukta Storebocken. Men efter all den välfägnaden, som Storebocken hade fått, kunde han visst inte förstå, att söta mor var ond [ 75 ]på allvar, utan han reste sig på två ben och började dansa framför söta mor. Nu var ju Storebocken både gammal och stark, och det var inte alltid så roligt att råka ut för honom. Söta mor slog efter honom med ugnsrakan, och den, som kände till Storebockens humör, måste ju tro, att det inte skulle gå väl. Också kom nu alla, både söta far och fröken Snövit och pigorna, springande ut ur stora byggningen för att hjälpa söta mor. Men Storebocken gjorde henne ingenting, utan han bara hoppade fram och tillbaka, och då tecknade söta far åt de andra, att de skulle låta bli att blanda sig i leken. På samma gång ropade han åt söta mor, att hon skulle skynda sig in i brygghuset, medan Storebocken ännu var i sitt leklynne.

»Men söta mor brydde sig inte om varningen. Och äntligen lyckades hon ge Storebocken ett slag så hårt, att han kände det. Då sänkte han sig ner på alla fyra, men inte var det mycket vunnet med detta, för nu sprang han in i brygghuset, och där brukade han hornena till att stöta omkull så många av söta mors flaskor och krus, som han kunde komma åt. Och knappt hade söta mor hunnit in efter honom, förrän han var ute igen.

»Nu visste nog Storebocken, att han hade gett söta mor så mycket att göra med att resa upp allt, som han hade stött omkull, att han skulle slippa henne för en stund och i frid få njuta av sitt goda lynne. Han stod ett par sekunder stilla utanför brygghusdörrn och såg sig [ 76 ]omkring. Därpå började han sakta och allvarligt gå uppför backen mot stora byggningen.

»Storebocken hade som oftast något värdigt och högtidligt över sig, och det kom honom väl till pass, för det var nästan omöjligt att tro om ett så ståtligt djur, att det aldrig tänkte på annat än att ställa till odygd. Men ingen hade nånsin sett honom så präktig. Han lyfte var fot långsamt och högt, höll huvudet bakåt, sträckte nosen i vädret och liksom skröt med sitt stora skägg och sina långa horn. Ändå syntes det nog, att det inte var så helt med allvaret. Det glimtade litet ostadigt i ögona, och bakkroppen ville slänga över åt ena sidan.

»Söta far trodde, att Storebocken var på väg till sina getter på bakgården, och han ropade till fröken Snövit och de andra kvinnfolkena, att de skulle gå undan för bocken och inte störa honom. Men om Storebocken hade haft den avsikten, ändrade han mening, då han gick förbi förstukvisten och såg, att ingångsdörrn hade blivit lämnad öppen av dem, som hade sprungit ut för att jaga bort honom. Och mitt under det att han gick där som mest allvarlig, tog han sats uppför trappan och sprang in i huset.

»Nu störtade pigorna in efter, hela flocken, för att driva ut honom. Då flydde Storebocken uppför vindstrappan, och när de följde efter honom upp på vinden, sprang han ut genom vindsfönstret. Storebocken gjorde sig nog inte besvär att se efter hur långt det var till marken, innan [ 77 ]han gjorde språnget. Men han var ett sådant djur, som alltid hade lycka med sig, och därför gick det nu så, att han kom ut just genom det fönstret, som satt rätt ovanför taket till förstukvisten.

»Det var ett litet tak med skarp sluttning och en smal takås mitt över, och på den kom Storebocken ner. Han kunde inte ta ett steg varken åt höger eller vänster utan att falla. Och inte heller tycktes det vara möjligt för honom att vända tillbaka in på vinden.

»’Gå in med dig, Storebocken!’ sa söta far och hötte åt honom med käppen. Men bocken stod kvar, där han stod. Pigorna hade kommit ut och var alldeles förfärade för hur det skulle gå honom. Men Storebocken såg helt nöjd ut. Han bara vände på huvudet och blinkade åt dem, och det märktes, att han hade sin stora fröjd av deras förskräckelse.

»Söta mor hade plockat upp sina flaskor och kom med ugnsrakan i hand för att få bukt på Storebocken. När han fick syn på henne, blinkade han ändå lustigare än förut. Det syntes, att han inte hade den minsta respekt för söta mor.

»Men söta mor svängde ugnsrakan än en gång mot Storebocken, och med detsamma sköt han ihop benena, flög ut i luften som en pil och kom ner på marken mitt framför henne.

»Och inte förr var han nere, än han reste sig på bakbenena och gav söta mor en smäll, så att hon stöp. Därefter sprang Storebocken bort [ 78 ]mot bakgården, tog sats över grinden och dansade sedan för sina getter i flera timmar.

Men det var ingen, som såg efter honom då för det första. Alla hade rusat fram till söta mor för att hjälpa henne. Den, som först hann fram, var fröken Snövit. Men söta mor stötte häftigt undan henne. ’Gör dig inte till!’ fräste hon. ’Jag vet nog vilket sinnelag du har emot mig. Jag ser, att detta bara gör dig glädje. Skratta du, så länge du kan! Jag känner allt den, som ska komma dig att gråta.’

»Och visst var det sant, att fröken Snövit inte hade sett så värst orolig ut. Hon hade skrattat åt bocken, så att hon ännu inte hade hunnit att bli allvarsam.

»Men söta mors ord gjorde henne tillräckligt sorgsen för hela den dagen.

»Och min kära fostersyster förstår nog, att det inte var detta, som gav fröken Snövit nytt mod, utan det var en liten dröm, som hon hade om natten.

»Då såg fröken Snövit återigen bocken stå på taket till förstubron, men nu var det inte mer en verklig bock, utan det var all den lustighet och allt gott humör, som bodde i detta hemmet av gammalt, som hade stigit ut på taket och stod där och gjorde narr av söta mor. Och den bocken kunde tala, och han sa till söta mor, att det inte skulle lyckas henne att göra detta huset till ett kallt och hårt fängelse, som hon ville. Det [ 79 ]var för mycket av det gamla, som gjorde henne motstånd.

»Och när fröken Snövit vaknade, tänkte hon, att detta var sant, och tyckte, att hon inte mer var så ensam i striden mot söta mor.»

»Det ska inte slå fel, att jag ska ta med mig ett par kakor bröd till Storebocken, nästa gång jag hälsar på fröken Snövit,» sa Anna Brogren, då prästdottern nu gjorde ett uppehåll.

»Jag är rädd, att den välfägnaden är för sent påtänkt,» sa prästdottern. »För i det sista brevet, som jag fick från fröken Snövit, talade hon just om, att söta mor hade låtit slakta Storebocken.»

»Ser man på,» sa prostinnan eftertänksamt, »ser man på! Och fröken Snövits far sa ingenting, utan lät Storebocken slaktas! Jag säger dig, att jag börjar tro, att fröken Snövits styvmor kommer att göra henne något ont.»

Men prästdottern invände raskt: »Inte är det väl hon, som skadar fröken Snövit. Det är tvärtom så, att hon tror, att fröken Snövit inte tänker på annat än att ställa till förtret för henne.»

»Hon må väl veta bättre.»

»Det faller sig alltid galet för fröken Snövit. Jag ska nu tala om en sak till, så att du får se hur illa hon råkar ut.»

»Jag vill gärna höra sagan till slut, sa prostinnan. »Men nog förstår jag, att det är fröken Snövit, som är i fara, och inte hennes styvmor.»

[ 80 ]»Min kära fostersyster vet nog,» sa prästdottern, »att det var fröken Snövits far, som hade planterat hela prästgårdsträdgården. Det var honom, som man hade att tacka för krusbär och vinbär, för de rara jordgubbslandena, de stora kryddsängarna och det lilla roskvarteret väster om byggningen.

»Men det allra yppersta, som fanns i söta fars trädgård, var ändå äppleträdena. Söta far hade både planterat och ympat dem, och jag tror, att man får gå långa vägar, innan man får se maken till den frukten, som de bar. När fröken Snövit åt något av söta fars äpplen, tyckte hon, att de smakade, som om de vore tillagade av solsken och sommarvärme.

»Så vackra äpplen som denna sommarn hade fröken Snövit aldrig sett i trädgården. Ack, sådana paradiser och gyllen och astrakaner och kanniker och renetter och vinteräpplen! Det var kanske inte så fullsatt på trädena som eljest, men den frukten, som fanns, var desto vackrare. Inte ett enda äpple var maskstunget, alla var jämnstora och välformade. Alla astrakaner var genomskinliga, alla gyllen var gullgula, alla paradiser var mörkt grönröda och alla vinteräpplen var skönt rödkindade.

»Verkeligen var inte äpplena så präktiga, att man talade om dem i hela trakten. De var så stora och granna, att de lyste ända upp till vägen, och resande kom ner till gården och bad om lov att få gå in i trädgården och se på dem.

[ 81 ]»Nu må jag säga en sak. Så vackra och goda som äpplen är, så är det dock stora bekymmer med dem. Och nog hade det gått så de andra årena, att en stor mängd av prästgårdsäpplena hade blivit bortstulna. Men i år kom knappast ett enda äpple bort på det sättet, för söta mor var outtröttlig att vaka över dem. Alltsedan slutet av augusti, då äpplena började mogna, hade hon gått ute i trädgården och vaktat varenda natt.

»Och söta mor gjorde det, som var mer än så. Hon vaktade äpplena också mot hemfolket. Hon skaffade hänglås till trädgårdsgrindarna och lämnade aldrig ifrån sig nyckeln. När söta mor fann en riktigt stor och klar astrakan, kunde hon plocka den åt söta far, men varken mormor Beata eller fröken Snövit fick smaka så mycket som ett äpple.

»De andra årena hade de väl inte haft så vackra äpplen, men då hade det varit mera glädje med dem. Då var det ingen på gården, som inte hade fått sitt lystmäte. Och de räckte inte bara till gårdsfolket, utån var och en, som kom till prästgården, fick smaka på dem, och de flesta bar också ett litet knyte med frukt med sig därifrån.

»Inte en gång när äpplena skulle ner från trädena, kom någon åt att äta av dem, för det arbetet skötte söta mor ensam. Hon satte vantar på händerna och plockade ner vart äpple sakta och varligt, så att de inte skulle bli klämda eller stötta.

»Visst tyckte fröken Snövit, att det var hårt att inte få något med av äpplena, medan de hade [ 82 ]den färska sommarsmaken, men hon tröstade sig med att tänka på hur gott det skulle bli att få äta äpplen hela hösten och vintern. För söta mor skulle säkert förstå att ta så väl vara på dem, att de inte skulle ruttna.

»Men hon fick snart märka, att söta mor hade andra planer. Inte ett ögonblick hade hon tänkt, att de skulle få sitta och äta upp så mycken god frukt i prästgården.

»Söta far hade säkert också gärna velat behålla sina äpplen hemma liksom de andra årena. Men söta mor hade räknat ut, att de kunde förtjäna pengar på dem. Hon ville sälja all den sköna frukten på Broby marknad.

»Och visst blev det, som söta mor ville. Söta mor for upp till marknan med två kärror fulla av äpplen och med en dräng och en piga, som skulle hjälpa söta mor med handeln.

»Då hon kom till marknadsplatsen, satte hon upp en disk, öppnade lådor och tunnor och lade fram äpplena. Söta mor var inte rädd för något slags arbete, och hon stod med stora vantar på händerna och stor schal knuten om livet innanför disken för att själv sälja sina äpplen. Söta mor vågade rakt inte anförtro detta uppdraget till någon annan.

»Jag får säga hon hade också sådana varor att bjuda ut, att hon kunde vara stolt över dem. Det lyste så vackert av rött och grönt och gult och vitt från söta mors stånd, att folk strömmade dit bara för ögonfägnads skull. Till den stora [ 83 ]Broby marknad kom det nu som alltid trädgårdsmästare både från de sörmländska slottena och från herrgårdarna på Näset. Men inte var det någon, som hade så vacker frukt att lägga upp som söta mor.

»Så snart som söta mor var färdig att sälja, skyndade alla människor fram och frågade vad hon ville ha för sina äpplen. Men då begärde söta mor så mycket för dem, att folk häpnade och inte ville köpa.

»Verkeligen fick inte söta mor sitta där med sin grannlåt och se på hur marknadsfolket gjorde sina inköp hos hennes grannar. Men söta mor gav inte vika och satte inte ner sina priser med en enda styver. Hon begärde jämnt dubbelt så mycket för sina äpplen som någon annan. Hon trodde väl, att hon skulle få sälja längre fram på dagen, då de främmande hade blivit av med all sin frukt.

»Kanske att söta mor också räknade med något annat. Söta mor visste nog hur mycket brännvin som brukade drickas på Broby marknad, och att efter klockan tolv på dagen fanns där väl knappt en nykter man. Söta mor tänkte kanske, att bondfolket inte skulle hålla så noga på pengarna fram på eftermiddagen.

»Det såg också ut, som om söta mor skulle få rätt. Ju längre det led, ju mer folk samlades det framför hennes disk. Det var för det första alla smågossar och småjäntor, som fanns på marknan. De stod där med fingrarna i munnen och såg så längtansfullt på äpplena, att man kunde [ 84 ]bli rörd. Dessa hade förstås ingenting att köpa för, men det var också stort folk, som stod där och hängde och inte kunde ta sina ögon från frukten.

»Alltjämt kom en och annan fram och frågade efter priset. Men söta mor höll i sig och begärde lika mycket som på morgonen. Inte ville hon slå ner nu, då alla äpplen var bortsålda hos de andra. Nu trodde hon så visst, att hennes tur skulle komma.

»Söta mor såg hur det lyste av äppletrånad i alla ansikten, och hon tänkte vart ögonblick: ’Snart blir det dem övermäktigt. Det behövs bara, att någon börjar.’

»Men det dröjde och dröjde, och till sist trodde nog söta mor, att hon skulle få resa hem med alla sina äpplen osålda.

»Då ville söta mor göra ett sista försök, och hon skickade sin piga för att hämta fröken Snövit, som gick borta mellan ståndena och köpte gåvor till alla därhemma, som inte hade fått vara med på marknan.

»När fröken Snövit kom fram till söta mor, befallde hon henne, att hon för en liten stund skulle ställa sig på hennes plats och sälja äpplen. Söta mor hade nu stått på samma fläck hela dagen, och hon frös om fötterna. Hon var tvungen att röra sig litet.

»Intet var det med någon god vilja, som fröken Snövit ställde sig att sälja på Broby marknad, men heller inte vågade hon säga nej till söta mor, [ 85 ]utan hon knöt om sig söta mors schal, drog på sig söta mors vantar och tog hennes plats innanför disken. Och efter många förmaningar, att hon skulle hålla strängt på det priset, som var bestämt, och alls inte låta pruta med sig och inte äta upp äpplena själv, gick söta mor sin väg.

Men om det var söta mors uträkning, att folk hellre skulle köpa av styvdottern än av henne, så slog det fel.

»Fröken Snövit fick stå där och vakta sina äpplen utan att få sälja ett enda, alldeles på samma sätt som söta mor. Den täta ringen av stora och små stod kvar omkring henne, men ingen enda köpte något.

»Då kom ett par halvfulla unga bonddrängar med jäntor under armen och bröt sig fram genom hopen.

»De var högröstade, och de var uppspelta, och de hade pengar i fickan, som skramlade, och de var i det rätta lynnet för att spendera. Fröken Snövit blev så rädd för dem, att hon hade velat springa sin väg, men hon stod ju kvar, i hopp att hon nu äntligen skulle få sälja något.

»De kom ända fram till henne, och den, som gick först, frågade inte efter pris, utan lade genast sin stora näve över en hög av de bästa äpplena. På samma gång såg han på fröken Snövit och försökte att se så nykter och redig ut som möjligt. ’Var är de här äpplena komna ifrån?’ sa han.

»Fröken Snövit svarade, att de var från hennes hem.

[ 86 ]»’Ja, där har jag varit många gånger’, sa karlen, ’och jag känner både er och far eran. Det är en snäll karl, den prästen.’

»Fröken Snövit svarade helt vänligt. Hon tyckte om drängen, för att han talade väl om söta far.

»’Jag vet, att både ni och han är snällt folk,’ sa drängen. ’Ni är så snälla, så ni unnar nog en fattig dräng att smaka på era äpplen utan att ta betalt för det.’

»Och innan fröken Snövit rätt begrep vad han ämnade, hade han plockat till sig en grabbnäve av de sköna äpplena och rusat bort med dem. Och jäntan, som han hade haft vid armen, tog också några äpplen och sprang. Och likaså gjorde kamraten och kamratens jänta.

Men fröken Snövit hade ju aldrig kunnat tänka sig något sådant. Och hon blev så översiggiven för att de hade sprungit bort med så många äpplen, som hon inte hade fått betalt för. Hon ville skynda efter dem själv och ta tillbaka äpplena, men hon tordes inte det heller, utan hon skickade drängen och pigan, som stod bakom henne, för att löpa efter dem. I detsamma märkte hon, att hela folkhopen kom helt tätt inpå disken. ’Nu kommer de och köper,’ tänkte hon och fick nytt mod.

»Men nej, om de köpte! Det var inte deras mening, utan de sprang fram, en tie stycken i taget, och tog så många äpplen de förmådde och ropade på samma gång, att hon och hennes far, [ 87 ]de var så snälla, så att de begärde nog inte, att fattigt folk skulle betala för ett par äpplen. Och alla de smågossarna, som hade stått framför äpplena och sett dem blänka hela dagen, de ryckte av sig sina luvor och fyllde dem, och alla de småjäntorna, som hade stått och känt hur det hade vattnats i munnen, de störtade fram och strök ner tjogtals med äpplen i sina förkläden.

»Fröken Snövit lade sig ut över äpplena för att skydda dem med sin kropp. Men vad hjälpte det? Och hon grät och hon bad och hon ropade, att de gjorde henne olycklig, men vem frågade efter henne? Det var inte bara smågossar och småjäntor, som plockade till sig äpplen, utan det var stort folk också. Och de skrattade och var så lustiga och tyckte, att detta bara var ett litet marknadsskämt. Och var och en, som tog ett äpple, ropade till henne, att hon och hennes far var så snälla, så att de unnade dem nog ett par äpplen.

»Fröken Snövit slog omkring sig, och fröken Snövit skrek på hjälp, men äpplena var förlorade. Marknadsfolket stjälpte disken framför henne, de välte omkull hennes tunnor och lådor och plockade till sig äpplena. Det var gott om vilda skojare på marknan, och de kastade sig in i tumultet. Det blev slagsmål och strid, och fröken Snövit måste dra sig undan och lämna äpplena i sticket för att inte bli nertrampad.

»Och då just kom söta mor tillbaka och fann [ 88 ]styvdottern, där hon stod utplundrad och översiggiven och grät både av vrede och förskräckelse. Söta mor tog henne i armarna och ruskade henne. ’Vänta du, tills vi kommer hem i afton,’ sa söta mor, ’så ska jag lära dig att skänka bort mina äpplen!’

»Och underligt var det väl inte, att söta mor var förargad, men nog var det hårt, att hon trodde styvdottern om att ha gjort detta med flit.

»Det var en så tung hemresa den dagen från marknan. De satt i vagnen, både söta far och söta mor och fröken Snövit, och i början försökte söta far att prata, som han brukade. Men söta mor satt upprätt i vagnshörnet med hopknipna läppar och svarade inte ett ord, och fröken Snövit bara grät. Söta far kunde väl inte ta det så djupt, att han hade mistat några äpplen, och han var visst road av att folket hade ropat, att han var så snäll, att han unnade dem äpplena utan betalning. Han försökte att hålla sitt mod uppe genom att tala vid alla de marknadsresande, som han for förbi. Han frågade dem om de hade fått väl betalt för sina kor, vad de hade gett för fårena, och om de hade sett till några av hans äpplen.

»Men om en stund blev söta far besynnerligt tyst. Han vände sig mot söta mor och satt en lång stund och såg på henne. Därpå blev han sittande och stirrade rätt framför sig. Och nu såg han med ens gammal och trött ut.

[ 89 ]»En stund efteråt märkte fröken Snövit, att söta far såg på henne så länge och så bekymrat. Det var, som ville söta far utforska vad som fanns djupast i hennes själ.

»Så sa söta far ’Du håller på att bli lik din mor.’ Och söta far tog hennes hand mellan sina och satt och klappade den helt sakta.

»Det var, som om söta far ville lugna henne och göra henne glad. Fröken Snövit tänkte: ’Söta far förstår, att jag inte gjorde det med flit. Han vet, att jag inte är sådan.’

»Söta far satt med hennes hand i sin ända hem. Men han lutade sig allt mer och mer framåt, och när de stannade framför trappan, sjönk han alldeles ihop. Han rörde sig inte för att gå ur vagnen, när söta mor och fröken Snövit reste sig. De trodde, att han var död.

»Men det var inte så illa, fastän det nog hade varit bra nära.»

Prästdottern höll upp litet. Rösten hade blivit ostadig, och hon behövde tid för att bli så lugn, att hon kunde fortsätta.

»Nu vet du hur jag har det ställt,» sa hon. »Söta mor får göra med mig vad hon vill, och jag kan inte klaga för söta far, för jag är rädd, att han ska få slaget än en gång, såsom han fick, när han reste hem från marknan och tänkte på vår osämja.»

»Men kan han då inte se själv?»

»Det kan väl hända, att han ser, men han förmår ingenting. Det tycks nu, som om söta [ 90 ]far vore frisk igen, men jag vet hur svag han är. Han har ingen vilja mer. Aldrig kan söta far bli den han var den där morgonen, då han och jag gick ut för att se på höslåttern.»