Liljecronas hem/Kapitel 06
| ← Svartsjöprästen |
|
Bruddansen → |
DRÖMPANNKAKA.
SENT PÅ NYÅRSAFTON kom prästdottern gående i backen, som ledde ner till brygghuskammarn, där mormodern, fru Beata Spaak, hade bott sedan många år tillbaka. Hon höll lilljänta vid handen, och det hördes lång väg, att de var ute, för de gav till små skrik, när de tog miste om vägen och kom upp i snökanten. Det var mulet och beckmörkt utan minsta ljus från måne och stjärnor. Hade det inte glimtat litet bakom mormors fönsterluckor, skulle de knappt ha kunnat leta sig fram till brygghuset.
Den julen var det så obeskrivligt många kalas både hos bönder och herrskap, att dagarna inte ville räcka till för dem alla. Det hade inte blivit någon annan råd, än att prästfolket hade måst resa bort också på nyårsafton, men mamsell Maja Lisa hade som vanligt inte fått följa med. Det hettes, att hon skulle vara hemma och se till, att tjänstfolket fick ordentlig välfägnad med fisk och gröt på samma sätt som på julafton, liksom inte den gamla hushållerskan skulle ha kunnat ställa med den saken.
Men prästdottern hade varit i gott humör i alla fall.
En god del av eftermiddagen hade hon berättat sagor och sjungit visor för lilljänta, som visst aldrig hade haft så roligt förr.
När de hade ätit kväll, så hade mamsell Maja Lisa rakt inte velat gå och lägga sig. Hon hade sagt, att så här på nyårskvälln ville hon då åtminstone göra ett försök att få veta litet om framtiden, innan hon gick till sängs. Hon undrade om lilljänta skulle vilja vara med om att laga drömpannkaka.
Lilljänta visste inte alls vad drömpannkaka var för slag, utan hon sa ja genast. Och hon hade förstås sagt ja, om mamsell Maja Lisa hade frågat om hon ville koka soppa på en huggorm.
»Men du får inte tala och inte skratta på hela tiden, medan vi lagar den,» sa prästdottern, »och du får inte spilla på golvet det minsta grand varken av vatten eller mjöl eller salt.»
»Var det likt något, det?» sa lilljänta. Hon kunde låta bli både att tala och att skratta hur länge som helst.
Sedan återstod det bekymret, att de måste vara tre om det, för att det skulle bli riktigt. Prästdottern visste inte var hon skulle få den tredje ifrån.
De gick ut i köket och frågade om det var någon, som ville vara med om att laga drömpannkaka. Men pigorna bara slog för sig med händerna och sa nej, så fort de hörde vad det var fråga om. Så'nt hade de gjort tillräckligt i sin dar. De hade varken kunnat sova eller drömma, se'n de hade ätit den pannkakan Ingen skulle narra dem till att smaka så'na rätter en gång till.
Prästdottern blev stående och funderade.
»Vi får gå ner till mormor och be henne, att hon hjälper oss,» sa hon.
Och detta var anledningen till att de hade gått ut i den mörka nyårsnatten och höll på att leta sig väg mellan snödrivorna.
Prästdottern tyckte, att det var, som det skulle vara, att nyårsnatten var så mörk och ogenomtränglig. Den var som framtiden, som ingen heller kunde se in i.
Mormor bodde på en kvistkammare ovanpå brygghuset. Det svåraste var att leta sig uppför trappan, som gick fram i avsatser utmed väggen, hade små, tätt sittande steg och var nersnöad och hal. Det var livsfarligt nästan.
Men man fick lov att vänja sig att gå i mörker på Lövdala. Prästfrun bestod inte ljus till lyktor annat än i lagård och stall.
Ernellertid måtte mormor ha hört dem, för när de var mitt i trappan, kom hon och ställde upp dörrn. Då hade hon grenljus tänt på bordet framför soffan och brasa i spisen.
Mormor var lång och mager och såg bräcklig ut. Hon var inte alls lik prästdottern till anletsdragen och kunde inte gärna vara det heller, för hon var bara styvmor till hennes mor. Men hon höll av prästdottern lika mycket, som om hon hade varit hennes eget kött och blod.
Det var, som om fru Beata skulle ha några särskilda konster för sig, för hur det än var på andra håll, så var det alltid varmt och alltid städat och alltid rent på hennes kammare. Hon hade bara ett rum, där hon både sov och lagade mat, men hennes säng med vita sparlakan, som hängde ner från en förgylld pil, var bara en prydnad till, och detsamma kunde man säga om hennes små blanka kopparkastruller och porslinstallrikarna i kärlhyllan.
Hon var prydlig och fin själv också, men hennes händer var förstörda av gikt, så att fingrarna satt krokiga och inte kunde böjas ut. Det var svårt att ta henne i hand; man visste inte riktigt hur man skulle bära sig åt.
Prästdottern talade om vad de hade för ärende, och mormor smålog åt dem och lovade, att hon skulle vara med. Det var någon, som hon jämt väntade på, och hon ville veta om han skulle komma nästa år.
Det blev bäst då förstås att stanna hos mormor och laga drömpannkakan där.
Först tog de ner ett fat ur den lilla kärlhyllan bakom spisen, och alla tre höll de i fatkanten, då de ställde det på det lilla köksbordet.
Sedan skulle de ta fram en träsked. Och alla tre gick de till det lilla hörnskåpet, som mormor hade till skafferi, för att hämta skeden, alla tre höll fast i skedskaftet, då de bar fram den till bordet och lade den på fatet.
Så öste de tre skedar vatten i fatet, och alla hämtade. vattnet ur mormors kopparstanda, och ingen talade och ingen skrattade, medan de höll på med den saken.
När detta var gjort, så lade de tre skedar mjöl i vattnet. Och alla tre höll de i skeden, när de stack ner den i mjölkaret, alla tre lyfte upp den och lade mjölet i vattnet. Ingen släppte taget om skeden, ingen talade, ingen skrattade, och ingen lät den minsta smula mjöl falla till golvet.
Sedan öste de i tre skedar salt.
Och inte heller nu var det någon, som talade eller skrattade eller spillde ett enda korn.
Men kan man tänka sig, att när de hade hunnit så långt, så frågade mormor om det skulle läggas flott i pannkakspannan!
Med detsamma hon sa detta, slängde prästdottern skeden, kastade sig på en stol och började storskratta, och lilljänta behöll skeden i sin hand, men hon fick ett sådant anfall av skratt, att hon inte orkade stå, utan måste lägga sig på golvet och skratta.
Mormor drog litet på munnen, hon med. Hon hade kanske inte behövt försäga sig, men hon kom ihåg av gammalt, att om det inte hände någon liten olycka, när man lagade drömpannkaka, så var det inte något roligt med alltsammans.
Och hon tyckte om att se, att prästdottern kom bort från alla sina bekymmer och fick skratta litet.
När de äntligen hade skrattat ut, ämnade de börja på nytt, för nu dugde ingenting av det, som de hade ställt i ordning, utan de måste göra om alltihop från början.
Men det var inte så lätt, när de väl var i skratt-tagena.
Först öste de tre skedar vatten i fatet.
Längre kom de inte, förrän de brast i skratt igen. Det var prästdottern, som var värst. Det var inte alls så farligt med lilljänta som med henne.
Men nog var det fulla fem minuter, som de var redlösa av skratt.
Se'n sa prästdottern till de andra, att de fick lov att vara ordentliga, för annars blev inte drömpannkakan färdig före högsta natten.
»Nog tror jag, att det ska gå för oss,» sa mormor, »om bara du själv kan hålla dig allvarsam.»
Först slog de i vatten och sedan i mjöl och sedan i salt, och därpå rörde de ihop allt detta till en gröt. Och alla tre höll de i sleven, medan de rörde, och ingen av dem skrattade, ingen av dem talade, ingen av dem spillde den minsta smula på golvet.
När de hade rört till pannkakan, lade de den i stekpannan. Och drömpannkakan såg inte smakligare ut än sådan röra, som man ger höns och grisar. Men därtill kom, att den var alldeles styv och hård och glittrade av det myckna saltet.
De satte den på elden och lät den stekas på ena sidan, och sedan vände de den, och allihop höll i skeden, allihop hjälpte till att vända den, och ingen tappade den i askan.
Så var den färdig och skulle ätas.
Nu blev både prästdottern och lilljänta så ivriga, att det inte alls var farligt, att de skulle brista i skratt. De tänkte på att nu skulle de kanske få blicka långt in i framtiden, nu ville de rakt inte förspilla det stora tillfället.
Drömpannkakan var så blank av salt, att det ville mod till att smaka den. Men de delade den i tre delar, och sedan åt de, så gott de kunde.
Lilljänta åt upp sin del, för hon visste, att så skulle det vara, och hon var noga med att följa alla föreskrifter. Mormor bara smakade på en liten, liten bit, och det var inte sagt, att hon sväljde ner den heller. Prästdottern åt så mycket som en munsbit. Så gärna hon än ville veta framtiden, så var hon inte i stånd att få ner en enda smula till.
De var liksom litet besvikna på drömpannkakan, båda de unga. Men ingen av dem sa ett ord i alla fall. De bara vinkade godnatt till mormor, och hon stod tyst i dörrn och lyste dem utför trappan.
De steg, som de hade att gå över gården, tog de i fullt språng, för nu var det, som om natten inte var så sluten och ogenomtränglig mer. Den stod beredd att dra bort sin förlåt och visa dem sina hemligheter, men de tordes inte stanna för att se.
Pigorna låg redan, då de smög genom köket, men det var givet, att allihop frågade dem hur det hade gått, om de redan hade drömt, och vem de hade drömt om. Men det hade de ingenting för. De fick inte ett ord ur dem.
Lilljänta somnade, så snart som hon hade lagt sig, och sov ända till morgonen. Och när hon vaknade, kände hon en skarp smak i munnen, men hur mycket hon försökte, kunde hon inte påminna sig, att hon hade drömt något.
Mormor hade inte sovit på hela natten, men nästa dag var hon tyst och stilla och satt, som om hon vore borta i en dröm. Det var, som skulle hon i alla fall ha fått veta något.
Prästdottern hade inte heller kunnat sova mycket, därför att hon hade känt sig brännande törstig, och se, dricka något, innan man har somnat, det får man inte göra. Då är det inte någon nytta med hela saken.
När hon vaknade på morgonen, kunde hon inte få klart för sig, att hon hade drömt något.
Men så, längre fram på dagen, kom hon att gå ut på förstubron.
Och där blev hon stående stilla, för hon kom ihåg, att i natt i drömmen hade hon stått just på samma ställe. Och när hon stod där, hade två främmande män, en ung och en gammal, kommit gående på sandgången. Och den gamle hade sagt, att han var prosten Liljecrona, och att han hade kommit dit med sin son för att fråga om hon var törstig och ville ha en dryck vatten.
Och genast hade den unge trätt fram med ett glas friskt, klart vatten i handen och bjudit henne.
Men då prästdottern påminde sig detta, blev hon så häpen, att hon började darra i hela kroppen.
För det är alldeles säkert och visst, att den, som träder fram och bjuder en vatten i drömmen, sedan man har lagat drömpannkaka, den kommer man att bli gift med.