Liljecronas hem/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Drömpannkaka
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Bruddansen
Rävgropen  →


[ 106 ]

BRUDDANSEN.

PÅ TRETTONDAGEN hade prästen och prästfrun följts åt till kyrkan, och nu efter gudstjänstens slut var de på återväg. Prästfrun småfrös i släden efter att ha suttit stilla ett par timmar i den kalla kyrkan. Det var gott att tänka på att de inte behövde åka ända hem till Lövdala, utan att resan fick avbrytas i Lobyn, där de skulle vara med om ett stort bondbröllop. Det var åtminstone en fjärdingsväg, som de slapp fara.

Hon kunde inte tänka på annat, än hur galet det var att ha prästgården liggande nära nog en hel mil från kyrkan ända borta vid sockengränsen. Kyrkan låg i ett gott läge i mitten av socknen, och dit var det lätt att komma från alla håll, men annat var det med prästgården. Det var väl ett par mils resa dit från de gårdarna, som låg längst söder ut i socknen.

Och så svårt, som det var, för prästfrun att komma till kyrkan varje söndag, såsom det var anständigt och passande! En fyra timmar gick det åt, innan man var hemma igen. Var det nattvardsgång, brukade det dra ut både fem och sex.

[ 107 ]När hon så kom hem, kunde hon vara viss om att den gamla hushållerskan hade lagat maten för tidigt, så att den hade fått stå och vänta i flera timmar och var både torr och vidbränd.

Hon kom in på dessa samma funderingarna, var gång hon, svulten och frusen, åkte hem från kyrkan. Om det bara funnes någon möjlighet att ställa det så, att hon fick kortare kyrkväg!

Se, om det inte hade behövts mer än att förmå sockenborna till att sälja den gamla prästgården och skaffa en ny, som låg närmare kyrkan, hade redan det varit en svår sak. Men det var krångligare än så.

Kära hjärtandes, så lett det var, att Svartsjö för det första bara var ett annex till detta stora Bro pastorat! Alltifrån gamla tider hade det varit ordnat så, att prosten i Bro också var kyrkoherde i Svartsjö, och att halva prästlönen skulle gå till honom, och i sådant där gammalt kunde det förstås aldrig bli någon ändring. Annars måste man väl tycka, att hennes man, som skötte allt arbetet, också borde ha hela lönen. Men han var bara en hjälppräst och fick nöja sig med sådan lön som hjälppräster brukade få. Och en liten och fattig församling var det, så att om prästen skulle ha levat bara på det, som den gav honom, så hade han allt blivit en riktig fattiglapp.

Om Svartsjöprästen hade det litet bättre än andra komministrar, så var det därför, att han utom bostället hade en egen gård, som han fick [ 108 ]sin bärgning av. Hade han inte det haft, så hade det väl burit till skogs för honom.

Hon fick förstås vara glad för att han ägde Lövdala. Hon skulle ju vara den sista att klaga på den saken. Det var en präktig gård med bra hus och god jord. Det var inte något annat fel på den, än att den låg så långt från kyrkan.

Jo, ett fel till var det. De, som bodde där, tycktes hålla sig litet förmer än andra. Hon kunde inte annat än skratta åt det, hon, som hade sett verkligt stora ställen. Men här i socknen räknades det för något riktigt förnämligt att bo på Lövdala. Till och med de grevliga på Borg hade inte sådant anseende som prästfolket.

Hon för sin del hade aldrig kunnat förstå hur detta kom sig. För en hundra år se'n hade hela Lövdala inte varit annat än en bondgård. Den hade kanske varit rätt stor och rik, för de hade ju de där präktiga betena på den gamla sjöbottnen. Men en bondgård och ingenting annat hade det varit, och hon kunde knappt säga, att det var något annat än i däg. Det fanns förstås ingen häruppe i Värmland, som visste hur en riktig herrgård såg ut.

Inte var det så märkvärdigt, att en bondson från den rika gården hade fått studera, och att han hade tagit en fattig prästexamen och blivit komminister i Svartsjö. Om han än hade blivit gift med en prostdotter, så var det väl inte så mycket att hovera sig över. Längre än till att bli komminister i Svartsjö hade han ändå inte hun[ 109 ]nit, utan hade fått stanna där hela livet. Det sa's om honom, att han skulle ha varit en duktig karl, men det var svårt att tro. Då skulle han väl ha kunnat bli präst i någon större församling.

Visserligen hade han haft det bra, därför att han hade ärvt Lövdala efter sina föräldrar och kunnat bo där. Han hade inte behövt krusa bönderna för att få skatt eller offer. Han satt på sin egen gård och redde sig själv och var lika god som en av dem. Och det var väl detta de hade tyckt om, både de och han.

På denna första Lövdala-prästens tid hade det visst inte funnits något prästboställe, som hade hört socknen till, men det fanns det ju nu. Det var en liten gård, som låg alldeles bredvid Lövdala.

Hon tyckte, att det var ren illslughet av bönderna att lägga prästgården så. De hade inte en smul frågat efter, att det blev så långt för prästen att resa till kyrkan. De hade haft annat i sikte, och det hade också lyckats dem. Den andra Lövdala-prästen hade gift sig med en dotter till den första och tagit Lövdala i arv och bott där. På det sättet hade också han blivit en storbonde, som rådde sig själv, och inte bara en fattig hjälppräst. Och han med hade stannat livet ut i Svartsjö. Han skulle ha varit en särdeles predikant, men det kunde hon inte heller tro. Hon inbillade sig, att det bara var därför, att han hade varit gift med en av deras egna prästdöttrar och bott på [ 110 ]Lövdala, som Svartsjöfolket påstod, att han hade haft så stora predikogåvor.

Prästfrun lyfte upp muffen och höll den för ansiktet. Vägen gick fram rak och jämn över den gamla sjöbottnen, och det kalla draget, som alltid kändes där, svepte om örona.

Men det bara satte fart i tankarna.

Se, det var just detta, att prästerna där i socknen nödvändigt skulle bo på Lövdala, som gjorde det så omöjligt att få en kortare kyrkväg.

Hennes man var nu den tredje prästen i ordningen, som bodde där. Han hade gjort på samma sätt som företrädaren: gift sig med prästdottern och tagit gården i arv. Han slog sig ner på Lövdala, men prästbostället låg så nära, att han gott kunde sköta det, och han var en välbärgad man med sina två gårdar. Detta var en så god ordning, att det fanns ingen i socknen, som inte önskade, att det skulle hålla på på samma sätt, så länge som det fanns präst och församling i Svartsjö.

Hon ville inte neka, att det kunde ha varit bra för de andra Lövdala-prästerna, för om dem trodde hon inte, att de hade varit värda bättre än att stanna här hela livet. Men det var en evig skada, att hennes man hade förälskat sig i gården och socknen och blivit kvar här. För hon ville sätta sitt huvud i pant på att han hade kunnat få det största pastoratet i stiftet, vilken dag han hade velat.

Hon visste allt hur det kom sig, att han [ 111 ]trivdes. Eftersom det hade varit samma prästsläkt i socknen i så många år och både präster och prästfruar hade varit omtyckta, så hade de fått stor makt där. Folk företog sig rakt ingenting utan att först gå till prästgården och fråga om råd, och detta var det han tyckte om. Hon hade slagit fram till honom en gång, att han väl kunde ha fått sig ett större gäll. Ja, det trodde han med, men där hade han kanske inte fått så mycket att säga till om. Här tyckte han, att han rådde över hela socknen.

Det var visst och sant, att inte var det lätt att få ändring i detta. För en ung präst var det ju förmånligt att bli gift med en prästdotter från Lövdala. Han fick sin bärgning genast och en lättskött socken, och vad hustrun beträffar, sa alla med en mun, att prästdöttrarna från Lövdala var så vackra och blev så goda husmödrar, så att det var en lycka att bli gift med en av dem.

Hon ville gärna tro detta om dem, som hade funnits där före hennes tid, men vad denna Maja Lisa angår, så kunde hon inte finna, att det var något med henne. Inte tyckte hon, att hon var vacker med det där långlagda ansiktet, och inte kunde hon säga om henne, att hon dög till Guds skapande grand.

Nu strävade hon ju och höll efter henne, men hon fick inte medhåll i detta av någon, knappast en gång av fadern, som väl borde vara den första till att önska, att dottern skulle bli en stadgad människa och tänka på annat än att spek[ 112 ]taklas. Men hon ville göra sin plikt mot henne i alla fall. Det var inte många, som vågade sig på den, som skulle ta Lövdala och hela socknen i arv.

Det var rikligt med bjällerklang i luften. Häruppe i Lobyn möttes vägar från fyra håll, och på allihop kom det slädar med folk, som skulle till bröllopet. Det var att vänta, att det skulle bli storståtligt. Förinnerligt väl, att hon hade kunnat avstyra, att styvdottern kom med! Det var just i dessa gamla bondgårdarna, som de krusade mest för henne

Man kunde inte vänta annat, än att hon skulle bli lat och högfärdig och sådan, att hon tyckte sig kunna göra vad som helst. Ja, hon visste nog vad som skulle vara bäst för styvdottern. Men än så länge ville hon inte en gång säga ut det i sina tankar.

Kanske hon i alla fall kunde slå två flugor i en smäll. Kanske hon kunde få kortare kyrkväg och på samma gång lära styvdottern, att hon inte var någon prinsessa, utan bara en simpel prästgårdsmamsell ― ― ―

Ja, detta visste hon att hon måste gå igenom. Hon hade inte kommit inom dörrn, förrän alla människor började fråga varför inte prästdottern var med.

Innan hon hade hunnit knäppa upp knapparna i pälsen, hade hon redan fått förklara tio gånger hur tråkigt det var, att inte Maja Lisa hade velat fara ifrån den gamla mormodern därhemma.

[ 113 ]De flesta nöjde sig ju med detta, men värdfolket i bröllopsgården ville ha bättre besked.

Gamle Björn Hindriksson och hans hustru hade fått hålla på i flera år, innan de hade kunnat övertala den yngsta dotterdottern, hon, som skulle ärva gården, att gifta sig med en man, som de hade valt ut åt henne. Och till lön för eftergivenheten ville de nu att hon skulle få ett bröllop så hedersamt, som de kunde åstadkomma.

Björn Hindriksson var så gammal, att han kom ihåg herr Olavus, den förste Lövdala-prästen, och hans hustru, fru Katrina Hesselgren, och den respekt, som han hade känt för dem, gick aldrig ur honom. När det fanns en avkomling till herr Olavus i socknen, så skulle hon vara med på bröllopet, annars blev det inte sådant, som han hade velat ha det.

Han ville inte ta för gott det skälet, att prästdottern inte kunde fara hemifrån för mormoderns skull, utan frågade genast om inte någon av pigorna kunde ha fått se till fru Beata i dag. Hon låg väl inte för döden heller.

Man kunde höra på rösten, att han var riktigt ledsen, och att det inte bara var artigt prat. Han tyckte ju om, att den nya prästfrun hade kommit, men det kunde inte nekas, att hon inte var av den gamla prästsläkten.

Prästfrun svarade, att hon hade tyckt som han och sagt det också. Men se, prästdottern var så mån om den gamla, att det var inte möjligt [ 114 ]att få henne med bort, så snart som det var det allra minsta fel med mormodern.

Nu var prästfrun avpälsad, och hon visste med sig, både att hon såg ståtlig ut och var fint klädd, och att de inte kunde få en dugligare prästfru, om de än sökte över hela landet. Men det var, som om bondfolket alldeles hade sett förbi henne.

Björn Hindrikssons hustru undrade på att inte fru Beata själv hade velat, att dotterdottern skulle fara. Hon visste nog, att det inte hade firats något bröllop där i gården i deras tid, utan att en av den gamla prästsläkten hade dansat med bruden.

Prästfrun stramade upp sig och blev grov i rösten. Hon hade ju inte vetat, att det var så viktigt, för då skulle hon själv ha stannat hemma. Men hon kunde ju fara hem, hon, nu strax, så att Maja Lisa fick komma.

Med detta vann prästfrun övertaget. Det blev fasligt illa med bondfolket för att de hade stött sig med henne, och det slutade så, att de fick tigga och be, att hon skulle stanna.

Det var att höra samma frågor och ge samma svar däruppe i stora saln i övervåningen, när hon nu gick runt och hälsade på alla dem, som stod uppställda utmed väggarna och väntade på vigseln. Hon blev varm på en gång, hon, som hade frusit hela dagen. Först när hon satt i soffan, fick hon vara i fred för frågor om Maja Lisa. De två förnämsta bondkvinnorna i socknen satt [ 115 ]på ömse sidor om henne, och de var moltysta. De visste då, att när man sitter och väntar på något så högtidligt som en brudvigsel, är det inte passande att prata.

Hon kände, att de två röda fläckarna brann på kinderna. Tänk, att alla hade vänt sig till henne! Prästen hade blivit lämnad i fred för frågor. Trodde de, att han inte mer hade något att säga till om?

Ulla Moreus, klockarns hustru, visade sig i dörrn. Hon kom fram och hälsade. Nu skulle det bli nya frågor. Hon var ju en av Maja Lisas bästa vänner. Men hon tycktes inte ha Maja Lisa i tankarna. Hon och hennes svärmor var där och klädde bruden. De var färdiga nu, men de hade undrat — — Ja, det skulle vara så lugnt för dem, om fru Raklitz hade velat komma upp på kvisten och se efter om brudklädseln var riktig.

Prästfrun visste, att ingen i Värmland hade bättre reda på hur en bondbrud skulle vara klädd än Ulla Moreus och hennes svärmor. Men det var artigt, att de ville höra hennes omdöme.

Hon gick med till kammarn, där bruden stod färdigklädd och väntade, att brudföljet skulle kommaa och hämta henne. Här tänkte de bara på blommor och grannlåt. Det var en riktig lättnad att få svara på frågor om den guldkedjan satt rätt, om de borde hänga fler pärlband på bruden, eller om det var vacker fason på den höga kronan av papp, som Ulla Moreus hade suttit uppe hela natten för att klä med rött och grönt siden och [ 116 ]guldpapper. De hade trott i det längsta, att de skulle kunna behålla den gamla kronan, men sent i går afton hade Ulla suttit och tänkt på att detta var det största bröllop, som skulle firas i vinter, och så hade hon klippt till en ny stomme och klätt över.

Prästfrun berömde både den och allt annat.

Men gamla mor Moreus hade något bekymrat över sig i alla fall, och om en stund anförtrodde hon prästfrun vad det var, som ängslade henne.

Det var ju så roligt, att syster Raklitz var nöjd med brudklädseln, men själv tyckte hon, att alltihop var misslyckat, om de inte kunde förmå bruden att sätta på sig en annan uppsyn. Inte var det mycken glädje med att göra den grann, som såg ut, som om hon skulle gå till stupstocken.

Bruden vände sig tvärt bort ifrån dem och sa några ord, som knappt hördes. Hon brydde sig inte om allt vackert, som de satte på henne, när inte mamsell Maja Lisa kom på bröllopet. Hon hade väl lovat tusen gånger, att hon skulle komma och se henne i brudklädseln.

Nu var det Ulla Moreus, som lade sig i saken. Hon hade en glad, frisk röst, som sådana människor brukar ha, som tycker om att gripa in och ställa till rätta.

Nog kunde väl Maja Lisa fara ifrån mormora en stund. De ville gärna skicka efter henne härifrån. Det var inte så lång bit att fara.

Också gamla mor Moreus sa ett bevekligt ord.

[ 117 ]»Maja Lisa och Britta var läskamrater, och de har varit goda vänner alltse'n dess.»

Prästfruns svar föll inte alltför vänligt.

»Jojomän, kära syster, det finns visst ingen bondpiga i socknen, som inte är god vän med Maja Lisa.»

Hon gjorde ett slag med nacken och lämnade kvistkammarn. Ingen kom sig för att säga något mer till henne.

Hon hade fått blodet upp åt huvudet igen. De skulle inte tro, att hon inte begrep, att de hade lockat henne upp på kvistkammarn bara för att få tala om Maja Lisa. — —

Brudvigseln var över, och den hade gått bra. Bruden visste med sig, att folk nu satt och viskade om hur hon hade sett ut under vigseln. Både för föräldrarnas och morföräldrarnas skull hade hon önskat, att hon inte hade varit så förgråten.

Om mamsell Maja Lisa hade kommit, skulle hon ha gått igenom alltsammans med en glad uppsyn. Prästdottern hade talat så mycket om hur roligt det skulle bli att se henne som brud. Det hade kanske bara varit för att muntra upp henne. Men nu tyckte hon, att det enda glädjeämnet, som hon hade ägt på denna dagen, hade blivit ryckt ifrån henne.

Under vigseln hade hon vänt på huvudet och sett mot dörrn ett par gånger. Hon hade väntat, att mamsell Maja Lisa skulle komma i alla fall. Hon hade inte kunnat låta bli att se sig om efter henne.

[ 118 ]Att människor kunde vara så hårda och på en så'n dag neka henne det enda hon begärde! Tårarna kom henne i ögona, när hon tänkte på det.

När det stora hästskobordet var dukat och folk fick sätta sig ner omkring det och börja äta, blev det på en gång lustigt och glatt omkring henne. Alla andra åt, drack och skämtade, men hon kände hela tiden samma beklämning. Det var inte tal om att hon kunde äta något. Hon satt och skar i ett par brödskivor, för att det skulle se ut, som om hon åt. »Om mamsell Maja Lisa bara hade kommit hit i dag!» tänkte hon. »Det skulle ha blivit på annat sätt. Hon skulle ha gjort det lätt för mig.»

Hon såg upp på brudgummen bredvid sig med en förvirrad blick och undrade om han hade hört något. Det föreföll henne, att hon hade tänkt högt.

Om en stund kom hon på sig med samma sak. Hon märkte, att hon satt och mumlade: »Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa har fått komma på mitt bröllop!»

»Vad är det du sitter och säger för dig själv?» sa brudgummen.

Hon sa om det nästan mot sin vilja. »Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa har fått komma på mitt bröllop!» |

Brudgummen visste med sig hur mycket han hade fått tigga och be, innan denna rika bonddottern hade beslutat sig för att ta honom. Folk viskade redan om att hon hade blivit tvingad av [ 119 ]morföräldrarna, och när bruden satt med en sådan uppsyn vid bröllopsbordet, skulle det talet ta riktig fart. Han började förmana henne. Det gick inte an, att hon tog så illa vid sig. Prästdottern kunde hon ju få råka en annan dag.

Bruden hörde inte på honom. Hon satt och skar på sina brödkanter, och om en stund suckade hon igen. »Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa ska få se mig som brud!»

Än en gång försökte brudgummen tala henne till rätta. »Att du ska göra dig till ett spektakel för en så'n sak!» sa han. »Vad tror du att mamsell Maja Lisa bryr sig om dig? Det vet en väl hur mycke herrskapsfolk frågar efter oss bönder.»

Denna gången vände sig bruden hastigt mot honom.

»Du skulle inte säga så, om du visste någe. Du sutte inte, där du nu sitter, om inte prästdottra hade manat gott för dig och sagt, att hon trodde, att du skulle bli snäll mot mig.»

Nu blev brudgummen tyst i sin ordning. När folk, som satt mitt emot honom, ville tala med honom, fick de lov att ropa högt, innan han hörde dem.

Det kunde inte hjälpas, att detta märktes av dem, som satt med vid bordet. De blev tysta och ängsliga och bara tittade bort mot brudparet.

Men just då allt såg som mest bekymmersamt ut, vände sig brudgummen mot bruden. »Om det bara är detta, som du är ledsen för,» sa han, »så kan det väl bli hjälpt. Nog är jag karl [ 120 ]till att ställa om, att mamsell Maja Lisa får se dig som brud.»

Hon såg stort på honom och förstod, att han menade allvar.

»Jag ska aldrig glömma, att du har så mycke hjärta för mig, att du vill hjälpa mig med detta,» sa hon. Och med detsamma sken hon upp och blev som en annan människa.

― ― ―

Prästdottern satt framför spisen i kökskammarn på Lövdala och grät.

Tårarna rann stritt på henne. Hon kunde rakt inte hålla dem tillbaka. Hon försökte det nog, för det var så lett, att tjänstfolket skulle tro, att hon satt och grät bara därför, att hon måste sitta ensam hemma, när söta far och mor var. borta och roade sig.

Men det var inte detta, som gjorde henne ledsen, nej, det var det inte, utan det, som orsakade hennes ängslan, det var, att hon inte hade fått hålla sitt ord till Britta. Tänk bara, vad de två hade talat om detta stora bröllopet! Det hade ju inte varit möjligt att få Britta glad åt brudgummen, men det hade muntrat upp henne, då prästdottern hade sagt, att hon fröjdade sig åt att få se henne i brudklädseln.

Hon måtte väl gråta. Det var ju så svårt, att hon hade bedragit Britta.

Det var besynnerligt! Hon tyckte, att hon hörde bjällerklang och hästtramp. Och fiolspel, det var nu inte att ta miste på.

[ 121 ]Det blev tydligare och tydligare. Säkert var det, att hon hörde något. Mer var i all sin dar kunde det komma ifrån? Hon reste sig och gick bort till det östra fönstret, där hon kunde se uppåt allén.

När hon hade tänt brasan för en timme sedan, hade det varit svart natt utanför. Nu var elden utbrunnen, så att det var mörkt i kammarn. Men under tiden hade det ljusnat därute. Det hade blivit klart och stjärnljust. Snön på marken och rimfrosten på trädena hade tagit till att lysa på egen hand. När hon kom fram till fönstret, var det som att se ut i ett upplyst rum.

Hon såg helt tydligt, att det kom ett brudfölje åkande utför allén och fram mellan de gamla husena på bakgården. I främsta släden satt spelmännerna med fiolerna under hakan och filade av alla krafter på strängarna. I den andra satt brud och brudgum, och bruden hade inte velat hänga någon schal över huvudet, utan lät kronan blänka i det vita snöljuset. Därpå kom släde efter släde med följesfolk. Hon kände igen klockar Moreus' vita häst, kyrkvärdens röda släde och —

Det svindlade för hennes ögon. Hon fick lov att sätta sig ner på stoln bredvid fönstret. Hon kunde inte reda ut vad det var. Varför reste bröllopsfolket från Lobyn hit till den tomma prästgården?

Kanske det bara var sådant hon såg, därför att hon hela dagen hade i sina tankar varit borta i bröllopsgården.

[ 122 ]Hon hörde, att de stannade framför trappan, att förstudörrn gick upp, och att folk myllrade in i förstugan. Men hon blev sittande på samma ställe i alla fall.

Inte så, att hon var rädd. Men ack, så försmädligt det vore att gå ut för att ta emot dem och alls inte finna någon!

Nu var de i saln, och nu slog de upp dörrn till kökskammarn.

Spelmännerna kom först. Därpå klockar Moreus med Ulla under armen. Sedan brud och brudgum, lysta av två brudsvenner med trearmade ljusstakar, och efter dem en hel skara ungdom, både jäntor och drängar.

Då alla var inkomna, slutade Jan Öster och hans kamrat upp att spela, och klockar Moreus steg fram till prästdottern och höll ett litet tal. Det var nu så, att Britta i Lobyn prompt hade velat, att prästdottra skulle få se hur vacker hon var som brud, och hon och hennes man hade ämnat fara hit ensamma, men då hade han och de andra tyckt, att inte var det mycken glädje för henne att få se bruden, om hon inte också fick se brudföljet, och därför hade de nu kommit hit så många, som inte hade varit för sömniga efter bröllopsmiddagen.

Prästdottern var alltid dåligt klädd, sedan hon hade fått styvmor. Men det glömde både hon och de andra att tänka på, därför att glädjen över att de hade kommit lyste upp henne.

Det var sant, som man sade om dessa präst[ 123 ]döttrarna från Lövdala, att de var i stånd till att kollra bort alla människor. Man kunde verkligen inte begripa hur hon bar sig åt, men när hon nu tog bruden i famn och sedan skakade hand med brudgummen och alla de andra, så tyckte de, att nu först den rätta bröllopsglädjen kom över dem.

Se, prästdottern kunde alldeles kasta bort sorgerna och bli så glad, att andra människor också tänkte: »Det är ingenting, som är så gott som att leva. Det är ingen sanning, att det är lett och bekymmersamt. Det är bara roligt.»

Det behövdes inte mer, än att prästdottern såg på bruden och berömde kronan och hela brudklädseln, så fick de sina ögon öppnade. De hade inte sett förut hur vacker hon var i sin skrud.

När hon vände sig till brudgummen och tackade honom för att han hade kommit hit med Britta och lyckönskade honom till hustrun, så gick det liksom upp ett ljus för honom. Han förstod, att han inte bara hade gift sig till den största gården i Lobyn, utan också till den bästa bonddottern.

Vad hon sade till Britta, kunde ingen höra, men man kunde se på Britta efteråt, att det var just det, som hon behövde för att bli glad för hela den dagen.

De hade förning med sig, som de dukade upp, för de ville, att hon skulle smaka bröllopsmaten. Ja, det syntes ju hur rart hon tyckte att allt var. Men hon skulle inte äta, förrän de var [ 124 ]resta. Hon visste ju, att de inte kunde dröja länge borta. Det var underligt, att de alls hade kommit ifrån.

Ulla talade om, att de hade passat på och smugit sig i väg strax efter middagen. De gamla hade suttit litet duvna och längtat efter middagsluren. De hade ingenting vetat om, förrän ungdomen redan var borta. Men de skulle fara tillbaka, så snart som bruden hade fått dansa ett varv med Maja Lisa.

De gick ut i saln, och folk ställde upp sig utmed väggarna för att se på dansen. Spelman Jan Öster stämde upp en polska, och bruden och prästdottern virvlade åstad.

Men mitt i första varvet blev prästdottern blek av ängslan. Hon hade varit så glad, så att hon rent av hade glömt bort detta med danspengarna. På bröllopsdagen skulle alla människor, både stora och små, dansa med bruden, och var och en, som dansade med henne, fick lov att ge henne danspengar. Men hon, fattig tös, ägde inte så mycket som ett runstycke.

Bruden hade inte förglömt sig, hon. Borta på bordet i salshörnet hade hon ställt upp luktvattensflaskan och brudskrinet med pastiljer och russin, brudkryddorna, som hon skulle bjuda på efter dansen.

Prästdottern tyckte, att det var det svåraste hon hade råkat ut för. Det gick inte an att bryta mot den gamla seden. Folk skulle tro, att det drog olycka med sig.

[ 125 ]Britta måtte ha gissat sig till hennes ängslan, för hon viskade mitt under dansen, att mamsell Maja Lisa bara skulle låtsas, att hon lade något i hand på henne. Hon kunde ju inte ha några danspengar till reds, när de kom över henne så här oväntat.

Prästdottern ägde ett par guldörhängen och en guldbrosch, som hon hade ärvt efter sin mor. Hon hade gärna gett Britta ettdera, men hon visste inte om hon tordes. Hur skulle det gå, ifall styvmodern fick höra talas om det?

Det var inte brukligt att dansa mer än ett enda varv med bruden, men prästdottern dansade både två och tre, medan hon funderade. Fast det var orätt att säga, att hon funderade. Hon var i sådan ängslan, att tankarna bara yrde runt.

Hon dansade så långsamt hon kunde, och nu tänkte hon på en silversked, som hon hade fått i faddergåva. Men hon var inte säker, att inte Raklitza skulle gå till bröllopsgården nästa dag och fordra igen den, om hon gav bort något så dyrbart.

»Det blir inte annat, än att jag får säga Britta, att hon ska få sina danspengar en annan gång,» tänkte hon.

Med detsamma ryckte hon till och dansade därpå varvet ut med god fart. Det var någon, som hade passat på och stuckit en slant mellan hennes fingrar, då hon hade dansat förbi.

När hon slutade dansen, hade hon en hel blank speciedaler att lägga i hand på Britta.

[ 126 ]Bruden blev så häpen, att hon rent av glömde bort att bjuda på brudkryddor, och prästdottern måste fråga om hon inte skulle få några.

Medan hon slog på sig luktvatten, såg hon sig om för att finna ut vem det var, som hade stuckit till henne speciedalern.

Hon visste, att hon hade fått den, just som hon svängde förbi spisen. Det var väl den där långa, mörka karlen, som stod mellan spisen och skåpet, som hade hjälpt henne.

Nu lutade hon sig fram och tog pastiljer ur skrinet. På samma gång viskade hon över till bruden. Hon tyckte, att hon borde känna varenda människa i socknen, men hon kunde rakt inte komma ihåg namnet på den, som stod bredvid skåpet.

Bruden svarade halvhögt, att det inte var underligt, för den där karlen var från en annan socken. Han var en smed från Henriksbergs bruk i Västmarken, som just i dag hade kommit till Lobyn för att tinga upp hö av hennes morfar. Hon förstod inte varför han hade kommit med hit. Inte hörde han till brudföljet! Han var ju inte bröllopsklädd.

Och verkeligen var inte den där främmande karlen klädd i svart fårskinnspäls med läderbälte om livet! Hon undrade hur hon skulle komma åt att tacka honom, men hon fick inte tillfälle därtill, för nu kom bröllopsfolket och bjöd farväl. Hon tackade dem för att de hade kommit, hjälpte [ 127 ]dem på med ytterkläderna och vinkade till dem från förstubron.

När hon kom in i saln igen, blev hon en smula häpen över att den långa främmande karlen stod kvar mitt i rummet.

Men hon fann ju snart förklaringen till att han hade stannat. Han ville väl höra hur han skulle få igen speciedalern, som han hade lånat henne. Vem vet? Han hade kanske tagit den av de pengarna, som förvaltarn hade skickat med honom till att köpa hö för.

Det tycktes, som hade han helst velat neka för vad han hade gjort. Och då hon höll i sig, förklarade han, att det var ingenting att tala om.

Men hon kunde ju inte finna sig i att ta emot en hel speciedaler av en främmande. Hon sa, att hon skulle be söta far om pengar, så snart han kom hem, och skicka dem till bröllopsgården i morgon dag, så att han skulle kunna betala höet.

Det kom ett gott småleende och strök fram som ett solsken över karlens ansikte.

Hon fick göra, som hon ville, med den saken. Han hade pengar, så att han kunde reda sig utan speciedalern.

Hon såg litet undrande på honom.

Jaså, hon trodde, att det var för pengarnas skull, som hån hade stannat!

Ja, varför annars?

Han strök upp en lång lugg ur pannan och såg förbi henne bort i andra väggen. »Å, jag vet [ 128 ]inte,» sa han, »det var kanske något annat jag ville tala om.»

Prästdottern tog ett steg mot dörrn. Hon kände sig otålig.

Nu såg karlen igen på henne med sitt goda leende. »Jag kan inte förstå de andra, att de kunde fara härifrån,» sa han.

Prästdottern blev röd. Hon fortsatte att gå mot dörrn.

»De skulle ha tagit er med bort till dansen och inte lämnat er kvar här i ensamheten.»

Det var något så gott i rösten, så hon kunde inte bli ond. Hon vände sig mot honom och skrattade. »Å, nu gör det mig ingenting att bli lämnad ensam, för nu är jag glad. Nu ska ni gå, ni med. Jag är så nöjd, så att ingen behöver vara orolig för min skull.»